Det är så himla svårt att veta. Det mest deprimerande är de som är uttalade feminister men har blinda fläckar för sitt eget beteende. Jag har t ex träffat en 23-åring och en 57-åring som var manliga heterofeminister och så småningom dominerande konversationer med kvinnor. 23-åringen påpekade t.o.m. att "oj vad jag pratar, ursäkta min bubbliga personlighet" medan han helt drog vår gruppdiskussion om hur vi kan förbättra jämställdheten i studentkåren av spåret. Pratade om sitt egna "feministiska uppvaknande" medan vi övriga (kvinnliga studenter) var för artiga för att avbryta mer än några gånger. 57-åringen mansplainade glatt min högskolekurs för mig med hänvisning till att han är lärare (på lägre nivå) och passade på att slänga in ett sexuellt övergrepp eftersom... tja, jag kanske inte sa nej tillräckligt många gånger?
Det räcker med andra ord inte ens med att de kallar sig feminister.![]()
Jag väljer alltid bort män som skriver att de är feminister. Just pga de du skrivit ovan.
Min erfarenhet av män som kallar sig feminister är att de är fulla med massa bull och dravel och tror att de är så bra och säger så vettiga saker.