Dejtingtråden nr 28

[Milosari]

Har du sagt dessa ord till Köpenhamn? Han kanske tycker det är ok när du lägger fram det så?

Nej inte än. Jag tänker att jag måste reda ut vad jag själv känner och vill först. Jag har öppnat upp för att minska på begränsningar med andra (det gjorde jag redan innan kollegan) så numera är det okej för honom men inte för mig att sova med andra.

 

[Modest]

Nej inte än. Jag tänker att jag måste reda ut vad jag själv känner och vill först. Jag har öppnat upp för att minska på begränsningar med andra (det gjorde jag redan innan kollegan) så numera är det okej för honom men inte för mig att sova med andra.

Varför gäller olika regler för er i relationen? Bara av ren nyfikenhet.

 

[Raderad medlem 19815]

Kanske. Kanske kan jag aldrig få allt i en person. Köpenhamn ger mig otroligt mycket, men jag känner att det är bäst när det är bara han och jag. Jag känner mig lite splittrad när sonen är med. Kollegan verkar ha något annat, framförallt har vi samma syn på barnuppfostran och kan prata politik i timmar. Och han gillar att jag inte är så kvinnlig alla gånger.

Men jag kommer inte att göra något förhastat. Kollegan vet om att Köpenhamn är nr 1, och jag håller mig till vår överenskommelse.

Att få allt i en och samma person - det känns så svårt. Det är så otroligt mycket som ska stämma, särskilt när man har barn. Har man dessutom önskemål om en relation med en särskild dynamik... tja. Jag känner mig uppgiven redan innan jag börjat leta.

 

[Migo]

Att få allt i en och samma person - det känns nästan omöjligt. Jag känner mig uppgiven nästan innan jag börjat leta. Det är så otroligt mycket som ska stämma, särskilt när man har barn.

Ingen är ju perfekt. Nånstans känns det som att man får leta efter en människa och inte en förifylld rollfigur.

R och jag är så olika man kan bli, på varsin sida världen med diametralt olika uppväxt och livserfarenheter, men vi har en rapport som är helt jävla magisk och att planera för ett liv utan varandra är helt otänkbart.

Hade jag sett hans presentation på en dejtingsida(vilket han aldrig skulle göra nån) hade jag scrollat förbi utan att blinka. Yet here we are

 

[Raderad medlem 19815]

Ingen är ju perfekt. Nånstans känns det som att man får leta efter en människa och inte en förifylld rollfigur.

R och jag är så olika man kan bli, på varsin sida världen med diametralt olika uppväxt och livserfarenheter, men vi har en rapport som är helt jävla magisk och att planera för ett liv utan varandra är helt otänkbart.

Hade jag sett hans presentation på en dejtingsida(vilket han aldrig skulle göra nån) hade jag scrollat förbi utan att blinka. Yet here we are

Ja såklart - jag är all for att inte ha en kravspecifikation att checka av. Jag menade inte typ han ska vara minst 185 cm, icke-rökare, jobba inom finansbranschen och ha sommarställe i Falsterbo.

Jag tänker på personlighet, värderingar, humor och fysiskt attraktion.

Och "en helt jävla magisk rapport" - vad är oddsen för det liksom? Det är inte alla förunnat att få uppleva det tillsammans med någon under sin livstid.

 

[Milosari]

Varför gäller olika regler för er i relationen? Bara av ren nyfikenhet.

Därför att jag tänker minsta möjliga begränsning. Det är okej att han sover med andra för mig, då ska inte jag lägga den begränsningen bara för att det ska vara rättvist. Vi har också rätt olika mycket lust, han vill gärna ha paus några dagar mellan varven medan jag vill ha mer. Därför fungerar det inte så bra om han varit på dejt med någon annan dagen innan eller samma dag som han kommer till mig, medan jag kan göra så utan att det påverkar Oss.

 

[Milosari]

Ja såklart - jag är all for att inte ha en kravspecifikation att checka av. Jag menade inte typ han ska vara minst 185 cm, icke-rökare, jobba inom finansbranschen och ha sommarställe i Falsterbo.

Jag tänker på personlighet, värderingar, humor och fysiskt attraktion.

Och "en helt jävla magisk rapport" - vad är oddsen för det liksom? Det är inte alla förunnat att få uppleva det tillsammans med någon under sin livstid.

Jag tänker också så. Det är bra sällsynt att det händer öht, att man gillar någon riktigt mycket. Och att känna så länge? Det kanske inte är alla som har förmågan?

 

[Red_Chili]

Att få allt i en och samma person - det känns så svårt. Det är så otroligt mycket som ska stämma, särskilt när man har barn. Har man dessutom önskemål om en relation med en särskild dynamik... tja. Jag känner mig uppgiven redan innan jag börjat leta.

Jag tror inte att det går, och strävar inte efter att hitta det heller. Inte heller vill jag att någon annan ska se mig som "den enda och den perfekta". Av den anledningen passar inte vanliga, monogama parrelationer mig.

Relationer där de enda reglerna gäller de inblandade i relationen blir då väldigt sköna, avslappnade och hur fina som helst. Vad jag har för relation till person x påverkar ju inte min relation till person y, så länge jag inte ska umgås med de båda samtidigt vill säga.

Så länge kommunikationen fungerar bra behöver det inte vara krångligt öht.

 

[Milosari]

Jag tror inte att det går, och strävar inte efter att hitta det heller. Inte heller vill jag att någon annan ska se mig som "den enda och den perfekta". Av den anledningen passar inte vanliga, monogama parrelationer mig.

Relationer där de enda reglerna gäller de inblandade i relationen blir då väldigt sköna, avslappnade och hur fina som helst. Vad jag har för relation till person x påverkar ju inte min relation till person y, så länge jag inte ska umgås med de båda samtidigt vill säga.

Så länge kommunikationen fungerar bra behöver det inte vara krångligt öht.

Jag tänker att det borde inte vara något problem, men att det lätt blir det. Det är lätt hänt att man känner sig olika mycket älskade tror jag. Att det blir sårade känslor och rivalitet. Men man kan inte mer än försöka. Att det traditionella inte funkar ska väl inte behöva betyda att man måste vara helt utan kärleksrelationer?

Min väninna har btw råkat ut för att en nyfunnen vän tyckte det var konstigt att jag passade hennes barn så hon kunde roa sig med en annan vän. Det där med att äga andra människor kan gå bra långt ibland.

 

[Red_Chili]

Jag tänker att det borde inte vara något problem, men att det lätt blir det. Det är lätt hänt att man känner sig olika mycket älskade tror jag. Att det blir sårade känslor och rivalitet. Men man kan inte mer än försöka. Att det traditionella inte funkar ska väl inte behöva betyda att man måste vara helt utan kärleksrelationer?

Min väninna har btw råkat ut för att en nyfunnen vän tyckte det var konstigt att jag passade hennes barn så hon kunde roa sig med en annan vän. Det där med att äga andra människor kan gå bra långt ibland.

Jo, det är mycket möjligt. Jag kanske skiljer mig från hur folk oftast är, men för egen del så struntar jag verkligen i vad andra gör när jag inte umgås med dem (Så länge de inte håller på med något kriminellt då). Inte heller bryr jag mig speciellt mycket om ifall någon tycker mer om andra än om mig. Inte så länge de tycker om mig också, vi har det kul ihop och jag inte blir bortprioriterad.

 

[Raderad medlem 19815]

Jag tror inte att det går, och strävar inte efter att hitta det heller. Inte heller vill jag att någon annan ska se mig som "den enda och den perfekta". Av den anledningen passar inte vanliga, monogama parrelationer mig.

Relationer där de enda reglerna gäller de inblandade i relationen blir då väldigt sköna, avslappnade och hur fina som helst. Vad jag har för relation till person x påverkar ju inte min relation till person y, så länge jag inte ska umgås med de båda samtidigt vill säga.

Så länge kommunikationen fungerar bra behöver det inte vara krångligt öht.

Det låter ju bra i teorin och det fungerar uppenbarligen hur bra som helst för en del. Faktum är ändå att inte alla människor skulle må bra i en polyrelation och det har inte att göra med att de skulle vara dåliga på att kommunicera.

 

[Raderad medlem 19815]

Jo, det är mycket möjligt. Jag kanske skiljer mig från hur folk oftast är, men för egen del så struntar jag verkligen i vad andra gör när jag inte umgås med dem (Så länge de inte håller på med något kriminellt då). Inte heller bryr jag mig speciellt mycket om ifall någon tycker mer om andra än om mig. Inte så länge de tycker om mig också, vi har det kul ihop och jag inte blir bortprioriterad.

Det där sista - jag tänker att risken att man blir bortprioriterad är större i en polyrelation än i en monorelation. Det är det jag försöker säga.

Jag tror inte att du skiljer dig så mycket från hur folk oftast är, poly är ju jätteinne nu och ligger verkligen i tiden .

 

[prallan]

Jo, det är mycket möjligt. Jag kanske skiljer mig från hur folk oftast är, men för egen del så struntar jag verkligen i vad andra gör när jag inte umgås med dem (Så länge de inte håller på med något kriminellt då). Inte heller bryr jag mig speciellt mycket om ifall någon tycker mer om andra än om mig. Inte så länge de tycker om mig också, vi har det kul ihop och jag inte blir bortprioriterad.

Utopi eller kan det fungera så alla parter ät nöjda?
But then again, många är i förhållanden som inte funkar

 

[the_connemara]

Jo, det är mycket möjligt. Jag kanske skiljer mig från hur folk oftast är, men för egen del så struntar jag verkligen i vad andra gör när jag inte umgås med dem (Så länge de inte håller på med något kriminellt då). Inte heller bryr jag mig speciellt mycket om ifall någon tycker mer om andra än om mig. Inte så länge de tycker om mig också, vi har det kul ihop och jag inte blir bortprioriterad.

Igenkänning!

Jag kan känna mig needy as fuck men är ju väl medveten om att det är en sak jag behöver jobba på själv oavsett partner eller inte, det är ju inte kopplat alls till ev partner utan min egen osäkerhet på människor i allmänhet.

Jag har funderar en del på min inställning till att själv vara i en polyrelation men har noll erfarenhet utanför det som ffa @Milosari delat här (tack ❤). Jag själv är 0 % intresserad av mer än en åt gången men blir samtidigt halvt galen på tvåsamhetsnormen och är inte svartsjuk alls vad jag vet iaf. Men tänker att det är väl något jag får fundera över om jag hamnar i den situationen.

 

[Red_Chili]

Utopi eller kan det fungera så alla parter ät nöjda?
But then again, många är i förhållanden som inte funkar

Tja, i mitt läge så fungerar det i alla fall utmärkt.

 

[Malibu_Stacy]

Igenkänning!

Jag kan känna mig needy as fuck men är ju väl medveten om att det är en sak jag behöver jobba på själv oavsett partner eller inte, det är ju inte kopplat alls till ev partner utan min egen osäkerhet på människor i allmänhet.

Jag har funderar en del på min inställning till att själv vara i en polyrelation men har noll erfarenhet utanför det som ffa @Milosari delat här (tack ❤). Jag själv är 0 % intresserad av mer än en åt gången men blir samtidigt halvt galen på tvåsamhetsnormen och är inte svartsjuk alls vad jag vet iaf. Men tänker att det är väl något jag får fundera över om jag hamnar i den situationen.

Jag tycker absolut att man kan vara galen på tvåsamhetsnormen utan att vara poly (vet att det inte var så du sa heller ). Framförallt som singel blir det så extra tydligt. Jag hatar det också, trots att jag själv aldrig skulle kunna tänka mig en polyrelation; jag tror inte jag är kapabel till att jobba med mig själv och ändra mig själv så pass att en sådan relation skulle fungera för mig.

 

[Red_Chili]

Det låter ju bra i teorin och det fungerar uppenbarligen hur bra som helst för en del. Faktum är ändå att inte alla människor skulle må bra i en polyrelation och det har inte att göra med att de skulle vara dåliga på att kommunicera.

Mig veterligen har ingen här påstått att alla skulle må bra av polyrelationer.

 

[Nepenthe]

Jag tror inte att det går, och strävar inte efter att hitta det heller. Inte heller vill jag att någon annan ska se mig som "den enda och den perfekta". Av den anledningen passar inte vanliga, monogama parrelationer mig.

Relationer där de enda reglerna gäller de inblandade i relationen blir då väldigt sköna, avslappnade och hur fina som helst. Vad jag har för relation till person x påverkar ju inte min relation till person y, så länge jag inte ska umgås med de båda samtidigt vill säga.

Så länge kommunikationen fungerar bra behöver det inte vara krångligt öht.

Alltså så himla befriande att tänka såhär!
Vet inte vad jag levt i för bubbla men normen kanske? Detta låter bara så himla skönt. Man slutar sträva efter nått som nästintill är omöjligt att uppnå, hitta EN relation som uppfyller allt och sen ska boxarna tickas i (flytta ihop, gifta sig mm)
Istället njuter man av fler relationer som alla fyller olika funktioner.

 

[Migo]

Ligger vaken och kan inte sova. Om 12 timmar startar jag bilen mot LA, och påbörjar den nästan 20 timmar långa resan hem. Det känns som att hjärtat ska brista.

Så ofantligt osannolikt underbart att ha hittat honom, och så ofattbart smärtsamt att behöva vara ifrån varandra så långa perioder.

Jag ser hans ryggtavla och hör hans snarkningar för sista gången på flera månader. Hur ska jag överleva

 

[Red_Chili]

Alltså så himla befriande att tänka såhär!
Vet inte vad jag levt i för bubbla men normen kanske? Detta låter bara så himla skönt. Man slutar sträva efter nått som nästintill är omöjligt att uppnå, hitta EN relation som uppfyller allt och sen ska boxarna tickas i (flytta ihop, gifta sig mm)
Istället njuter man av fler relationer som alla fyller olika funktioner.

Det är det verkligen Jag har ju flera olika vänskapsrelationer, utan att jag för den sakens skull tycker olika mycket om olika vänner eller prioriterar dem olika mycket. Jag har precis lika hög prio för vännen jag mest träffar för hundpromenader och middag som jag har för vännen jag i princip bara klättrar med och jag tycker om dem båda lika mycket. Det höjer sällan någon på ögonbrynen åt och att ha stor vänskapskrets ses ju ofta som något positivt. För egen del märker jag att ju färre gränser jag sätter upp när det gäller relationer, ju färre mallar jag har för hur relationer ska se ut osv, desto lättare är det för mig att slappna av med andra och kunna trivas med dem. Ingen behöver fylla någon specifik roll, utan var och en av relationerna får utvecklas och bli vad det nu råkar bli. Vad de olika relationerna fyller för roll i mitt liv varierar också över tid utan att jag medvetet försöker få det så.