Det är mig det är fel på!!

Status
Stängd för vidare inlägg.

Sunshine

Trådstartare
Nu har vi gått igenom alla tester. Laparoskopin för en månad sedan avslöjade svår Endometrios. De tog bort det mesta men tyvärr går det ju inte att bota helt utan kommer att växa tillbaka så småningom. :cry:
Så nu är det IVF som gäller för oss, det som jag hade fruktat och hoppats inte behövts. :(

Gud vad ruttet det känns att det är FEL på mig. Jag kan inte ens genomföra den mest naturliga saken i världen – att bli med barn. Alla mina väninnor, utan undantag, har blivit gravida inom 4 månader och de flesta lyckades t.o.m. på första försöket. Jag är förstås jätteglad för deras skull, men samtidigt får det mig att känna mig som ett riktigt FREAK!! :crazy:

Är det någon annan som lider av Endometrios eller som har haft liknande upplevelser?

Usch vad jag känner mig deppig idag :cry:
 
Sv: Det är mig det är fel på!!

Vad tråkigt för dig! :cry: Ville bara skicka lite uppmuntrande ord om just IVF. Har en jobbarkompis som fått barn för 4 månader sen, en underbar liten tjej som blivit till genom IVF :love: Hon upplevde inte hormonbehandlingen som särskilt jobbig och inte ingreppet heller, och det lyckades på första försöket, och med bara ett ägg :bump: Och hon är redan på G med att snart börja om med hormonbehandling inför nästa barn (hon är nämligen 37 så hon har ingen tid på sig att vänta mellan barnen). Stor lycka önskar jag dig! :)
 
Sv: Det är mig det är fel på!!

Jag har gjort en IVF / ICSI (pga orörliga spermier) och fått ett underbart barn. Och även gjort en lillebror med en annan pappa på det "vanliga" viset...

Kan inte se att det finns någon "skuld" ?

Spelar det någon roll vems "fel" det är ?

Det är ju resultatet som räknas :love: och du har ju goda chanser att bli gravid om dina förändringar håller sig utanför livmodern :)
Det är ju mycket bättre än om tex din partner haft total spermiebrist som förklaring.

Lycka till :bow:
 
Sv: Det är mig det är fel på!!

Det är klart att det inte finns någon skuld, egentligen, men det hindrar tyvärr inte att jag känner mig....sämre än sämst just nu. Kan inte förklara varför, det bara känns så. Maken stöttar och är jättegullig dock :love:

Tack för lyckönskningarna (Jippo också) :bow:
 
Sv: Det är mig det är fel på!!

Det är nog på sätt och vis en sorgeprocess att inse att något inte fungerar som det ska, tex så tyckte min gudmor att det var jättejobbigt när de blev tvunga att ta bort livmodern pga cancer, inte för att hon inte skulle kunna få barm för det var det redan försent för, hon var över 65 år... Utan för att en del av henne inte fanns kvar längre...
Eller när jag insåg att det här med ammingen inte fungerade som det skulle, jag kände mig som världens sämsta mamma en period, tills jag insåg att våran dotter led inte av att få nappflaska istället utan snarare var glad för att hon blev mätt.
Så låt det ta den tid det tar och var glad att du har fått veta andledningen och vet hur ni ska fortsätta, men var inte rädd för att sörja oxå.
 
Senast ändrad:
Sv: Det är mig det är fel på!!

Men hallå!
Det var väl snarare possitivt.
Det var ju bara endometrios, och det vet ju läkarna hur de skall hantera.
Jag känner 2 mammor som har endometrios.
Den ena har 2 barn och den andra har 4 barn.
En graviditet gör dig dessutom friskare från endometriosen.

IVF, är liksom bara ett annat sätt att göra barn på.
Resten blir ju på det vanliga viset.
Du blir ju liksom lika gravid av det.

Lycka till nu.
För nu så vet ni ju vad ni skall göra.
 
Sv: Det är mig det är fel på!!

vad är endometrios?
Trådskaparen: ni ska se att ni snart har ett gulligt litet knytte.
 
Sv: Det är mig det är fel på!!

Hej Sunshine!

Tråkigt att höra, jag har hoppats att det skulle lösa sig för er. Och det kan det fortfarande göra fast på lite krångligare sätt.

För oss är det tvärt om, dvs. min man har inga spermier, så om jag kan få (biologiska) barn eller inte lär jag aldrig få veta.

Jag tror att jag skulle tycka att det kändes lättare om det var mig det berodde på. Då hade jag ju inget alternativ. Och om han valde att lämna mig av den orsaken så var det han som fick stå för det valet. Nu måste jag varje dag välja att ge upp mina möjligheter eller att svika honom. Hittills har jag valt att stanna, så antagligen kommer tiden att "välja" åt mig eftersom det snart är försent för mig ändå....

Vi har pratat om adoption men det känns som ett stort steg för mig och jag är rädd att vi inte ens skulle bli godkända på grund av hans sjukdom.

Jag hoppas för er skull att du får börja din behandling snart och att allt går bra. Det gör det för det mesta!

Kram från Balsamin
 
Sv: Det är mig det är fel på!!

Sunshine skrev:
Kan inte förklara varför, det bara känns så.

Det är nog både vanligt och djupt mänskligt att känna så.

Jag hade ett par vänner som inte kunde få barn på egen hand. Det visade sig vara hans spermier det var fel på. Han blev helt knäckt och envisades med att de skulle separera så att hon kunde hitta "en Riktig Man".

Förhållandet tog hårt stryk, under en period. Men hon VILLE leva med just honom och ingen annan och till slut blev det en mycket älskad inseminerings-bebis med två mycket lyckliga föräldrar.
 
Sv: Det är mig det är fel på!!

Men spermadonation då?
Det blir det ju också barn av.
Och bebisar är gulliga oavsett varifrån de kommer.
 
Sv: Det är mig det är fel på!!

2002 blev jag undersökt efter sex års barnlöshet (på egen hand + en dålig utredning). Man konstaterade ev hormonfel, endometrios, PCO och en muskelknuta. Jag fick en op-tid en månad senare (under ÄL). Det skulle vara en titthålsop men eftersom jag hade en dubbelvikt äggledare, massor med endo och dessutom muskelknutan var mkt större än befarat så blev det en riktig operation. Ist för 20 min blev det närmare 2 timmar. Sen fick jag recept på hormonpiller som jag skulle ta i tre månader, tid bokades för sprutor i magen tre månader o efter sex månader hägrade IVF. Mitt sår läkte efterhand och efter några veckor vågade jag släppa till karln ;) . Två veckor senare visade testet ett PLUS! I förrgår fyllde mitt lilla underverk ett år, jag som hade gett upp om att någonsin få bli mamma!

Så ge inte upp! Om jag hade tagit itu med mina problem o gått in för det till 100% hade jag kanske blivit mamma mycket tidigare.

En jättetröstkram till dig!
Jenny
 
Sv: Det är mig det är fel på!!

Sunshine skrev:
Så nu är det IVF som gäller för oss, det som jag hade fruktat och hoppats inte behövts. :(

Är det någon annan som lider av Endometrios eller som har haft liknande upplevelser?

En av mina kamrater lider av ovanstående, de fick sitt barn genom IVF. Hon visste inte heller om sin sjukdom förrän de gjorde sin utredning om barnlöshet.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Övr. Hund Jag har en omplaceringshund (staffe/blandras) som tros vara 12-14 år gammal. Han är adopterad från Irland och jag vet inget om hans...
2
Svar
30
· Visningar
7 058
Senast: Ajda
·
Hästvård ja som rubriken lyder, hur länge 'måste' man kämpa och när är det 'okej' att ge upp? :cry: slits mellan förtvivlan och hopp hela...
2
Svar
21
· Visningar
3 552
Hästvård Det har nu snart gått ett år sedan min hästs "osynliga" skada på en terrängträning. Som några av er säkert redan läst i någon annan tråd...
2
Svar
25
· Visningar
4 822
Senast: Grazing
·
  • Låst
Övr. Barn Faaan vad det här är jobbigt :( :cry: Vi har ju försökt bli med barn sedan maj 03, nästan två år alltså. Vi har genomgått full...
Svar
15
· Visningar
1 533
Senast: valborg
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Semester.
Tillbaka
Upp