Det gör så ont.

[MiniLi]

Alltså jag har full förståelse för din kille. Vill man inte så vill man inte. Det behöver inte vara något konstigt alls.
Ibland vill man olika bara.

 

[Och_Aye]

Jag förstår nog både dig och din sambo. När jag & min andra hälft träffades hade han sökt jobb i Umeå, 100 mil härifrån. Jag var extremt tydlig redan från början med att näver bäver att jag flyttar så jäkla långt bort från allt jag älskar "här hemma". Jag gillar verkligen Umeå, och trivs fantastiskt däruppe i deras stuga, mitt ute i ingenstans, men det handlar om semestern. Jag har aldrig känt något sug efter att flytta långt ifrån min hemstad (Göteborg). Här finns mitt jobb, mina studier, mina vänner, min älskade familj, min bror, min svärfamilj, mina träningskompisar, mina extra-jobb... Det finns ingenting jag vill ha någon annanstans, och det handlar i mitt fall inte om rädsla för förändringar. Jag råkar bara trivas så fantastiskt bra där jag bor.

Nu flyttade min sambo aldrig till Umeå, utan skaffade nytt jobb här i stället. Vi letar hus idag och är helt överens om vart & hur det ska ligga ungefär, och han känner sig väldigt nöjd med det beslutet. Vi är dock i Umeå en del, då hans familjs stuga finns där uppe.

Vill du så satsa! Massor av människor åker iväg till en annan stad och pluggar!

 

[Syndroma]

Nu vill jag väl inte påstå att jag inte förstår honom, för det gör jag. Vi vill olika saker, och det finns saker som ju givetvis spelar in till varför det är så. Det som "stör" mig är att jag möts till stor del av oförstående från honom, även om det inte alls var lika illa den här gången som det varit tidigare gånger då frågan varit uppe och det är vad som främst gör mig ledsen (förutom det uppenbara att vi inte kommer vara på samma ställe). Som jag tror jag skrivit tidigare skulle jag aldrig tvinga honom till något han inte vill, och är inställd på att om det blir en flytt blir det på egen hand. Däremot skulle jag önska att han funderade och övervägde, så som jag har gjort med att bo kvar - det känner jag inte är samma sak som att inte förstå honom.

Härligt att läsa att det löste sig för er @Sörlatungu . För oss/mig rör det sig det inte om så stora avstånd, utan runt 25 mil. Det är en bit det också, men fortfarande så pass nära att man kan åka hem till de nära och de kära hyfsat ofta ändå.

I övrigt har vi inte pratat så mycket mer om saken. Släppte bomben för min kära mor dock, och hon blev lite ställd men inte så förvånad. Mycket stöttning däremot, fina lilla mamma. Avvaktar med ett slutligt beslut fram till dess att antagningsbeskeden kommer. Därefter måste jag i sådana fall se om det går att byta lärosäte redan från början eller hur man kan lösa det på annat vis. Det som kan gör att det inte blir av just nu är ifall jag inte får ihop det ekonomiskt med min häst - för hon måste med, så är det bara.

 

[AraSlei]

@Syndroma Jag träffade min pojkvän på hemmaplan för ett år sedan, när jag var hemma på sommarlov. Jag pluggar i Stockholm, 45 mil hemifrån, och nu i höst flyttar han också upp hit, trots att han egentligen är en hemmakille och trivs bäst i sin lilla by. Han har dock tänkt att plugga, men kommer han inte in så flyttar han hit och jobbar i stället.
Jag vet ju med mig att jag är "fast" här minst ett år till, och vi kom fram till att vi inte vill ha ett distansförhållande så länge till.

Hade jag varit i din sits hade jag absolut flyttat och pluggat, och om det inte fungerar får ni kanske ta en paus. Vem vet, han kanske kommer efter inom bara några månader?

(Vi borde bo ganska nära varandra, Jönköping är också min närmsta stora stad när jag är "hemma" )

 

[susanne]

Jag har också haft planer och drömmar om att att bo i storstad. Jag Bodde ett år i mångmilljonstaden Manchester och det uppfyllde mitt behov. Det kanske räcker så för dig också. Jag var utbytesstudent och hade turen att få plats på deras mest centrala studentboend, så jag hade gångavstånd till "allt". Nu många år senare känns mitt i Småland precis lagom (förutom när man ska shoppa). Ett utbytesår på distans klarar ofta ett stabilt förhållande.