Döden

[Sporthorse]

Jag blev lite inspirerad av begravningstråden, så kan vi prata om döden? Har du någonsin tänkt på döden? inte inte bara som ett begrepp, utan som något verkligt och oundvikligt?
Vi vet ju alla att vi en dag ska dö, men har du stannat upp och verkligen mött den tanken?

Är du rädd för döden, eller ser du den som en naturlig fortsättning på "livet"?
Tror du att vi lever vidare i annan form, tex en själ, ett medvetande, en energi, eller är döden det definitiva slutet?

Vad betyder det egentligen att leva om allt en dag bara ska försvinna? Ger medvetenheten om döden livet ett större värde? Kan man ens förstå livet utan att förstå döden?

Är du troende, spirituell eller ateistisk i din syn och hur påverkar din tro eller brist på tro hur du ser på döden?

Ja som sagt, jag är nyfiken på hur ni andra tänker eftersom det är något iallafall jag sällan pratar om.
Jag själv har ingen egentlig tro. Jag tror inte på något liv efter döden, ingen himmel, ingen återfödelse, men jag önskar ibland att jag gjorde det!
Det finns ju något tröstande i tanken på att själen lever vidare, att något av oss fortsätter i en annan form.

 

[Les Vent]

Döden är ständigt närvarande i mitt liv. Arbetar prehospitalt samt med palliativ vård. Möter döda, döende och anhöriga från många olika kulturer, åldrar och samhällsskikt. Ibland är den efterlängtad. Ibland är den orättvis.
Det som gör mest ont i mig är att vi får bestämma näst intill allt i och om våra liv, men inte välja när det ska få ta slut.
Det gör ont att se svårt sjuka lida in i det sista för att den vård vi kan erbjuda inte räcker till för lindring. Det gör ont att se anhöriga som vägrar släppa taget och förlänger onödigt lidande. Det gör ont att se människor som bara har en väg framåt, inte aktivt få välja dödshjälp.
Min önskan för min egen del är att jag hoppas mina nära och kära ser när det är dags att släppa taget om mig. Jag vet inte om min själ lever vidare. Me jag hoppas att minnet av mig gör det.

 

[Fjordfrälst]

Döden är ständigt närvarande i mitt liv. Arbetar prehospitalt samt med palliativ vård. Möter döda, döende och anhöriga från många olika kulturer, åldrar och samhällsskikt. Ibland är den efterlängtad. Ibland är den orättvis.
Det som gör mest ont i mig är att vi får bestämma näst intill allt i och om våra liv, men inte välja när det ska få ta slut.
Det gör ont att se svårt sjuka lida in i det sista för att den vård vi kan erbjuda inte räcker till för lindring. Det gör ont att se anhöriga som vägrar släppa taget och förlänger onödigt lidande. Det gör ont att se människor som bara har en väg framåt, inte aktivt få välja dödshjälp.
Min önskan för min egen del är att jag hoppas mina nära och kära ser när det är dags att släppa taget om mig. Jag vet inte om min själ lever vidare. Me jag hoppas att minnet av mig gör det.

Jag är imponerad av er som orkar jobba med det; provade ett halvår på palliativ vårdavdelning och kände att det räckte men oj så mycket det ändå gav, fint av dig att kämpa på- man får ju bara en chans att ge ett gott avslut . Och ja jag känner igen problematiken du beskriver!

 

[Fjordfrälst]

Jag blev lite inspirerad av begravningstråden, så kan vi prata om döden? Har du någonsin tänkt på döden? inte inte bara som ett begrepp, utan som något verkligt och oundvikligt?
Vi vet ju alla att vi en dag ska dö, men har du stannat upp och verkligen mött den tanken?

Är du rädd för döden, eller ser du den som en naturlig fortsättning på "livet"?
Tror du att vi lever vidare i annan form, tex en själ, ett medvetande, en energi, eller är döden det definitiva slutet?

Vad betyder det egentligen att leva om allt en dag bara ska försvinna? Ger medvetenheten om döden livet ett större värde? Kan man ens förstå livet utan att förstå döden?

Är du troende, spirituell eller ateistisk i din syn och hur påverkar din tro eller brist på tro hur du ser på döden?

Ja som sagt, jag är nyfiken på hur ni andra tänker eftersom det är något iallafall jag sällan pratar om.
Jag själv har ingen egentlig tro. Jag tror inte på något liv efter döden, ingen himmel, ingen återfödelse, men jag önskar ibland att jag gjorde det!
Det finns ju något tröstande i tanken på att själen lever vidare, att något av oss fortsätter i en annan form.

Har haft (har väl nu med men mindre) rädsla för den samtidigt som jag ju ändå är övertygad om att det fortsätter, har varit med om alltför mycket för att tvivla som ändå känns betryggande. Men själva förfarandet Hu, samtidigt så minns jag på min ssk utbildning så höll jag handen på en döende och stundtals höll han så hårt I min hand, stundtals slappnade av- då undrade jag lixom vad han upplevde i sin övergång lixom....

 

[Askur2017]

För egen del har jag ingen rädsla för att åldras och dö. Det känns som att döden, till slut, kommer vara lite av en befrielse och jag vill verkligen inte leva ”för evigt”!

Men jag är livrädd för att förlora mina barn, eller lämna barnen i förtid innan de hunnit växa upp och bildat sina egna hem och familjer. Så på så sätt är döden skrämmande tycker jag. Man står ju så maktlös för hur och när den inträffar…

 

[Sel]

Jag avskyr tanken på att förlora nära och kära, men jag är vän med min egen död och har varit länge. Jag känner ingen rädsla eller sorg över att själv inte finnas, nästan tvärt om. Att upphöra när jag gjort mitt känns som en mänsklig rättighet på något vis, jag önskar ingenting efter det och tror inte på ett efterliv heller.
Tänker ofta på döden.
Långvarigt lidande och utdragen ålderdom är däremot ingenting jag vill uppleva, jag hoppas att det finns hjälp om eller när jag kommer dithän.

 

[Mia_R]

Jag hatar när de jag älskar dör, men för egen del är det egalt. Tänker allt mer på det, oroar mig för mamma, tänker på hur få år jag kan ha kvar, vad jag ska göra med mina tillgångar, vem som ska få vad, kommer jag nånsin att bli pensionär? Jag borde ta tag i att skriva testamente, jag har trots allt färre år kvar än vad jag redan levt. När det än blir hoppas jag det går fort, utan att andra dras in i det.

 

[malumbub]

Precis som @Askur2017 skriver är jag rädd för att dö ifrån mitt barn för tidigt. Den rädslan blev mycket levande när jag blev inlagd med sepsis för nåt år sen.

Men döendet i sig är jag inte rädd för. Som yngre ville jag bli patolog. Jag har begravt många människor som kyrkogårdsarbetare. Och jag är idag specialistundersköterska i palliativ vård. Döden är en naturlig del av livet. Mitt fokus ligger på livskvalitet.

 

[Lalinea]

Jag tänker på döden mer eller mindre varje dag och är fullständigt livrädd både för att bli gammal och inte kunna sköta mig själv och att dö.
Jag är verkligen rädd.
Har räknat ner dagarna sen jag var 23 år och hela tiden jämfört min ålder med hur lång tid jag har kvar till olika åldrar i livet.

 

[Elektron]

P1 Dokumentär - Jag tänker på döden.

 

[sthu]

Jag tror att någon version av mig kommer leva kvar genom andra människor. En del av mig ligger kvar i alla människor jag möter, i form av ett minne eller en känsla eller vadsomhelst. Jag vet inte riktigt hur jag ska sätta ord på det. Men jag tänker att alla människor vars liv jag har haft en roll i bär med sig en del av mig, inte nödvändigtvis medvetet men på något plan ändå där. Det behöver inte handla om något livsomvälvande, bara att jag snuddat vid en tanke liksom. Oj vad flummigt det blev.. Det handlar om mer än ett minne, jag vet verkligen inte hur jag ska sätta ord på det.

Rent genetiskt lever jag kvar i min son. Det känns lite konstigt.

Jag har funderat mycket på det här med själar. På något plan tror jag är varje själ är uppbyggd av andra själar, att man lånar delar av andra man möter genom livet och bygger sin egen själ. Som man i sin tur delar med sig av till andra. Någon slags cirkulär återvinning av själavandring, fast medan man fortfarande lever.

 

[Sporthorse]

Jag tänker på döden mer eller mindre varje dag och är fullständigt livrädd både för att bli gammal och inte kunna sköta mig själv och att dö.
Jag är verkligen rädd.
Har räknat ner dagarna sen jag var 23 år och hela tiden jämfört min ålder med hur lång tid jag har kvar till olika åldrar i livet.

Jag känner verkligen igen mig i det du skriver. Jag har också svårt för tanken på att bli äldre och komma närmare döden. Det skrämmer mig och jag vill inte att livet ska ta slut. Jag tänker på det nästan varje dag, och det fyller mig med oro både över att en dag inte kunna ta hand om mig själv och över själva döden i sig. Det är en stark och jobbig känsla, och du är verkligen inte ensam i den.

 

[Sporthorse]

Jag tror att någon version av mig kommer leva kvar genom andra människor. En del av mig ligger kvar i alla människor jag möter, i form av ett minne eller en känsla eller vadsomhelst. Jag vet inte riktigt hur jag ska sätta ord på det. Men jag tänker att alla människor vars liv jag har haft en roll i bär med sig en del av mig, inte nödvändigtvis medvetet men på något plan ändå där. Det behöver inte handla om något livsomvälvande, bara att jag snuddat vid en tanke liksom. Oj vad flummigt det blev.. Det handlar om mer än ett minne, jag vet verkligen inte hur jag ska sätta ord på det.

Rent genetiskt lever jag kvar i min son. Det känns lite konstigt.

Jag har funderat mycket på det här med själar. På något plan tror jag är varje själ är uppbyggd av andra själar, att man lånar delar av andra man möter genom livet och bygger sin egen själ. Som man i sin tur delar med sig av till andra. Någon slags cirkulär återvinning av själavandring, fast medan man fortfarande lever.

Det du skriver är vackert och väcker många tankar. Jag tycker också att det är en tröstande tanke att något av oss kanske får leva kvar genom andra, i känslor, minnen eller typ spår vi lämnar efter oss. Att själar på något sätt vävs samman och fortsätter genom varandra... Det vore så fint om det verkligen var så! om allt vi upplever och känner inte bara försvinner med döden utan fortsätter att leva vidare på något plan.

 

[Sporthorse]

P1 Dokumentär - Jag tänker på döden.

Tack för tips! Ska lyssna på den ikväll

 

[MattiZ]

Tänker typ ytterst sällan på döden men när jag väl gör de tänker jag ofta vad skönt de ska bli att bara inte existera har verkligen inga tankar på att inte leva eller önskningar till att sluta leva, men jag tror jag ser döden mer som en befrielse än som ngt dåligt.

Hade dock önskat att jag skulle tro på ngt efter döden, de hade ju varit super fint om man fortsätter efter, som ngt annat eller någon annanstans men tyvärr tror jag de blir mörkt om medvetandet inte längre är medvetet sen lever man ju vidare som minne hos nära och kära, det är ju fint

 

[tanten]

Jag tänker ganska ofta på döden. Mest praktiska saker, som bohaget etc.

Är inte det minsta rädd för döden. Jag har gjort det jag skulle. Har i princip bara en halvbror i ett annat land och en avkomma som varit vuxen länge. Vi tillhör inte dem som hr kontakt varje vecka. Oftast praktiska saker, via mess. Mao ingen stor krets som kommer att sakna mig.

Jag vet att jag inte kommer att bli riktigt gammal eftersom jaghar så mycket krämpor. Helst får det gå fort. Som en kompis far som dog "mitt i steget". Föll och var borta.

 

[ameo]

Jag har varit rädd för döden. Jag vet egentligen inte varför, tycker bara att det är ofattbart att det bara tar tvärslut helt plötsligt. Och delvis också för att jag helt enkelt inte vill sluta leva!
Jag är i övrigt en väldigt chill person, så det är på sätt och vis konstigt att jag har (haft) den rädslan för döden. Jag har i många år varit skiträdd för att bli sövd, för "tänk om jag inte vaknar". Men efter att ha genomgått några operationer och varit så är just den skräcken borta nu. Och inför den största av operationerna, som var av tämligen akut karaktär (blir man opererad på natten mot en lördag, så är det nog typ så...) så tänkte jag tanken att jag kanske dör nu. Det hade jag garanterat gjort utan operationen, men jag klarade mig uppenbarligen. Sen finns ju tanken också att den cancer jag hade för 5 år sedan skulle kunna göra återbesök och i slutänden ta livet av mig. Men jag skjuter den tanken framåt tills det faktiskt blir aktuellt.
Men, jag är nog mer vän med döden idag än jag var före den första stora operationen. Men... Jag hoppas det är låååångt dit!

 

[Trott]

Döden är ständigt närvarande i mitt liv. Arbetar prehospitalt samt med palliativ vård. Möter döda, döende och anhöriga från många olika kulturer, åldrar och samhällsskikt. Ibland är den efterlängtad. Ibland är den orättvis.
Det som gör mest ont i mig är att vi får bestämma näst intill allt i och om våra liv, men inte välja när det ska få ta slut.
Det gör ont att se svårt sjuka lida in i det sista för att den vård vi kan erbjuda inte räcker till för lindring. Det gör ont att se anhöriga som vägrar släppa taget och förlänger onödigt lidande. Det gör ont att se människor som bara har en väg framåt, inte aktivt få välja dödshjälp.
Min önskan för min egen del är att jag hoppas mina nära och kära ser när det är dags att släppa taget om mig. Jag vet inte om min själ lever vidare. Me jag hoppas att minnet av mig gör det.

Nästa exakt som jag själv skulle vilja skriva. Utbildar mig till uska nu, och jobbat på demensboende i ca 1,5 år och det fetade tänker jag på näst intill varje dag.

Jag själv är inte rädd för döden, men jag är rädd för att lida innan den kommer. Tänker ofta att när mina föräldrar gått bort, då finns det inte så mycket mer kvar för mig och jag kan ta mig vidare själv också. Visst, jag har yngre syskon, men inga närmare relationer med dom. Vänner har jag ett fåtal, men om 30 år är det inte säkert dom finns kvar i ens närhet, sånt vet man inte.
Jag känner ofta att jag mest existerar, kanske inte lever så mycket. Men, börjat äta antidepp sen ett halvår tillbaka, så nu är det åtminstone lite mer liv än existens, även om jag har svårt att tro att jag kommer orka leva tills jag blir gammal.

Jag hoppas allt blir svart tyst och tomt när man dör. Men tror på nått sätt att det kan lämnas spår kvar, är skeptiskt men lite troende på andar och sånt, men vill själv inte traska runt på jorden i livet efter

 

[Blyger]

Jag tror att någon version av mig kommer leva kvar genom andra människor. En del av mig ligger kvar i alla människor jag möter, i form av ett minne eller en känsla eller vadsomhelst. Jag vet inte riktigt hur jag ska sätta ord på det. Men jag tänker att alla människor vars liv jag har haft en roll i bär med sig en del av mig, inte nödvändigtvis medvetet men på något plan ändå där. Det behöver inte handla om något livsomvälvande, bara att jag snuddat vid en tanke liksom. Oj vad flummigt det blev.. Det handlar om mer än ett minne, jag vet verkligen inte hur jag ska sätta ord på det.

Rent genetiskt lever jag kvar i min son. Det känns lite konstigt.

Jag har funderat mycket på det här med själar. På något plan tror jag är varje själ är uppbyggd av andra själar, att man lånar delar av andra man möter genom livet och bygger sin egen själ. Som man i sin tur delar med sig av till andra. Någon slags cirkulär återvinning av själavandring, fast medan man fortfarande lever.

Själar som vävs samman genom livet är något jag också funderar över ibland, du satte ord på det så fint

 

[sjoberga]

Jag blev lite inspirerad av begravningstråden, så kan vi prata om döden? Har du någonsin tänkt på döden? inte inte bara som ett begrepp, utan som något verkligt och oundvikligt?
Vi vet ju alla att vi en dag ska dö, men har du stannat upp och verkligen mött den tanken?

Är du rädd för döden, eller ser du den som en naturlig fortsättning på "livet"?
Tror du att vi lever vidare i annan form, tex en själ, ett medvetande, en energi, eller är döden det definitiva slutet?

Vad betyder det egentligen att leva om allt en dag bara ska försvinna? Ger medvetenheten om döden livet ett större värde? Kan man ens förstå livet utan att förstå döden?

Är du troende, spirituell eller ateistisk i din syn och hur påverkar din tro eller brist på tro hur du ser på döden?

Ja som sagt, jag är nyfiken på hur ni andra tänker eftersom det är något iallafall jag sällan pratar om.
Jag själv har ingen egentlig tro. Jag tror inte på något liv efter döden, ingen himmel, ingen återfödelse, men jag önskar ibland att jag gjorde det!
Det finns ju något tröstande i tanken på att själen lever vidare, att något av oss fortsätter i en annan form.

För mig är det något tröstande i tanken att vi var och har en tid här, att det inte fortsätter i form av det jag vi uppfattar här och nu. Evigt liv är en extremt skrämmande tanke.

Jag har ändå en stark tro/uppfattning om hur livet fortbreder sig. Himmel och återfödelse är definitivt inget som visat sig ha stöd i empirin.

Väldigt agnostisk i min syn.