En dag till utan familjen

Tankarna snurrar runt och står still på samma gång. Jag vet inte vad som händer. Jag har fått en tid hos en som handlägger boendestöd, men jag vet inte längre vad jag ska säga. Dagen efter har jag en läkartid. Jag vet inte vad jag ska säga där heller. Någon kallelse till någon att prata med har jag inte fått än.

Idag skulle jag ha pratat med min chef. Det glömde jag bort. Jag har i alla fall lyckats jobba ganska hyfsat väl den här veckan. Onsdag och torsdag tog jag ut semester. På onsdagen var jag ute på sjön med en kompis. Det var väldigt trevligt och jag ville knappt åka hem efteråt. Jag trivs bäst ute i naturen.

Igår var det sista gången på depressionsskolan. Det var helt onödigt då det bara var en snabb genomgång av vad vi gått igenom de fyra första gångerna och sen kunde vi lämna feedback. Jag satt tyst i ett hörn och hade inte mycket att säga. Jag skulle ha lämnat in två papper till vårdsamordnaren också. Det var två skattningsformulär som jag ombetts fylla i, men jag glömde att lämna in dem.

Det här med olika diagnoser snurrar runt i min skalle. Jag vet egentligen inte vad det skulle göra för skillnad i mitt liv. Det enda jag egentligen vill ha är en familj. Och ingen diagnos i världen kommer att ge mig en familj. Mamma är dessutom krasslig och ingen vet hur länge hon kommer att hänga med. Kanske kommer det att vara för sent en dag. Som det ser ut nu så kommer vi aldrig att kunna mötas.

 

[Raderad medlem 6459]

I ett sånt läge hade jag slutat skicka bilder. Jag skulle inte kunna se det som att hon menar väl.

Och det är det jag tror du måste jobba på helt enkelt. Vi kan inte styra människor och vi kan inte skräddarsy våra familjemedlemmar så de blir perfekta och alltid agerar som vi vill. Man måste inse att människor kan göra så gott de kan, kan älska en, men inte uttrycka det exakt på det sätt man önskar.

 

[Sassy]

Och egentligen är det största problemet att hon aldrig lyssnar på mig. Hon försöker inte ens. Därmed så respekterar hon mig inte heller.

En väldigt känd relationspsykolog säger ofta "You can either be right, or you can be married". Det kan tillämpas på de flesta relationer. Vill du ha en aktiv relation till din familj? Då får du fundera på vad du kan göra för att förändra situationen, för vad andra gör ligger utanför din makt. Att kontakta dem och säga att du vill ha en relation skulle kunna vara en början. Så som det låter på dig borde nog ett par samtal tillsammans med proffs vara en god idé också, om din familj är med på det.

Vill du ha en relation men det kräver att de ändrar på sig? Tja, då kan du nog fundera på hur du ska komma till acceptans med att ni inte har en nära relation. Så länge du är fast i tanken på att det är andras fel och de ska ändra sig så kommer du tyvärr inte se någon förändring. Vi är många som inte har familjen där, och lever helt ok liv ändå. Det får vara en sorg men kan inte bli skuggan över hela livet, för vem är det man straffar då?

 

[MiaMia]

I ett sånt läge hade jag slutat skicka bilder. Jag skulle inte kunna se det som att hon menar väl.

Jag har blivit överkörd och nervärderad så många gånger att jag inte kan ta lätt på sånt. Jag har aldrig varit värd något alls utan dras ständigt med känslan av att vara oduglig och värdelös. Jag vet inte ens hur det känns att vara älskad eftersom jag aldrig har blivit det.

Men kan du se att det finns olika perspektiv i situationen?
Och att intentioerna bakom ett betenede inte nödvändigtvis är de samma som den andra parten tolkar in i det?

 

[Magiana]

En väldigt känd relationspsykolog säger ofta "You can either be right, or you can be married". Det kan tillämpas på de flesta relationer. Vill du ha en aktiv relation till din familj? Då får du fundera på vad du kan göra för att förändra situationen, för vad andra gör ligger utanför din makt. Att kontakta dem och säga att du vill ha en relation skulle kunna vara en början. Så som det låter på dig borde nog ett par samtal tillsammans med proffs vara en god idé också, om din familj är med på det.

Vill du ha en relation men det kräver att de ändrar på sig? Tja, då kan du nog fundera på hur du ska komma till acceptans med att ni inte har en nära relation. Så länge du är fast i tanken på att det är andras fel och de ska ändra sig så kommer du tyvärr inte se någon förändring. Vi är många som inte har familjen där, och lever helt ok liv ändå. Det får vara en sorg men kan inte bli skuggan över hela livet, för vem är det man straffar då?

Jag kan inte göra något åt det här.

I stort sett hela mitt liv är ett misslyckande, så bara att jag är född är ett straff. Jag tänker på det ofta. Varför blev jag född?

Men kan du se att det finns olika perspektiv i situationen?
Och att intentioerna bakom ett betenede inte nödvändigtvis är de samma som den andra parten tolkar in i det?

I en teoretisk modell så finns det olika perspektiv. Känslomässigt är det dock omöjligt att ta in. Mina känslor följer inte mina tankar.

 

[mandalaki]

I ett sånt läge hade jag slutat skicka bilder. Jag skulle inte kunna se det som att hon menar väl.

Dessvärre är sånt där något de allra flesta barn måste lära sig leva med. Föräldrar ÄR tjatiga i sin omsorg. Sedan jag flyttade hemifrån har jag bott 1-3 timmar från mina föräldrar, så jag slank liksom aldrig inom utan det var alltid planerade besök. Och varenda jäkla gång jag skulle åka igen så frågade mamma om jag inte ville ha med lite av maten och kaffebrödet. Varenda jäkla gång svarade jag nej, och var irriterad över att hon inte slutade med det där tjatet. Men jag insåg också att det liksom ingår i familjepaketet, man får välja att bli vansinnig eller släppa det. Jag valde det senare.

 

[MiaMia]

I en teoretisk modell så finns det olika perspektiv. Känslomässigt är det dock omöjligt att ta in. Mina känslor följer inte mina tankar.

De olika perspektiven finns även som en realitet i verkligheten ifall du ska ha med andra människor att göra, inte bara som en teoretisk modell.
Dina känslor behöver inte stämma överens med andra människors perspektiv. Men du behöver hantera att båda finns och hitta att sätt att förhålla dig till att det kommer att vara diskrepanser där.

Är det så att du upplever det som att du förnekar eller trampar på dina egna känslor om du visar förståelse för andras perspektiv eller gör anpassningar utifrån det?

 

[Magiana]

Dessvärre är sånt där något de allra flesta barn måste lära sig leva med. Föräldrar ÄR tjatiga i sin omsorg. Sedan jag flyttade hemifrån har jag bott 1-3 timmar från mina föräldrar, så jag slank liksom aldrig inom utan det var alltid planerade besök. Och varenda jäkla gång jag skulle åka igen så frågade mamma om jag inte ville ha med lite av maten och kaffebrödet. Varenda jäkla gång svarade jag nej, och var irriterad över att hon inte slutade med det där tjatet. Men jag insåg också att det liksom ingår i familjepaketet, man får välja att bli vansinnig eller släppa det. Jag valde det senare.

Men det där är ju en fråga i alla fall. Det vore väl skillnad om hon alltid la det i din bil eller din väska i smyg.

 

[mandalaki]

Men det där är ju en fråga i alla fall. Det vore väl skillnad om hon alltid la det i din bil eller din väska i smyg.

Fast det gör väl inte din mamma? Om hon skickar dig något på posten så är det väl för att ni bor långt ifrån varann.

 

[Magiana]

De olika perspektiven finns även som en realitet i verkligheten ifall du ska ha med andra människor att göra, inte bara som en teoretisk modell.
Dina känslor behöver inte stämma överens med andra människors perspektiv. Men du behöver hantera att båda finns och hitta att sätt att förhålla dig till att det kommer att vara diskrepanser där.

Är det så att du upplever det som att du förnekar eller trampar på dina egna känslor om du visar förståelse för andras perspektiv eller gör anpassningar utifrån det?

Jag upplever mig föminskad och trampad på när mina känslor inte betyder något. Om jag struntar i vad jag känner, vad finns då kvar av det som är jag? Jag kommer då bara att bekräfta att jag är "ingenting".

 

[Magiana]

Fast det gör väl inte din mamma? Om hon skickar dig något på posten så är det väl för att ni bor långt ifrån varann.

Hon hade kunnat fråga innan hon skickar saker. Hon har mitt telefonnummer och min mejladress. Men hon frågar inte.

 

[Trissa]

Jag upplever mig föminskad och trampad på när mina känslor inte betyder något. Om jag struntar i vad jag känner, vad finns då kvar av det som är jag? Jag kommer då bara att bekräfta att jag är "ingenting".

Klart att du inte ska strunta i vad du känner, men du kan välja hur du reagerar på dina känslor.

 

[Magiana]

Klart att du inte ska strunta i vad du känner, men du kan välja hur du reagerar på dina känslor.

Det klarar jag inte av.

 

[Pancakes]

Jag saknar inte "här och nu-umgänge". Jag upplever ingen brist på det, men det ger mig inte heller det jag saknar.

Jag vet inte om någon av nuvarande vänner kan bli en nära vän. Alla lever sitt liv och kontakterna är sporadiska. En del av dem bor dessutom väldigt långt bort så de blir av den anledningen inte en naturlig del av min vardag.

Det är ju en bra start Då har du ju alla möjligheter att se om någon av de du umgås med lättsamt också är en person du kan utveckla en djupare relation med!

 

[Luff]

Hon hade kunnat fråga innan hon skickar saker. Hon har mitt telefonnummer och min mejladress. Men hon frågar inte.

Det här är det enda jag inte begriper i ditt resonemang. I allt annat kan jag förstå hur du känner/resonerar och att du har en riktigt jävlig depression och massor med barndomstrauman.

Men din mamma försöker....allt vad hon kan uppenbarligen...på ett ytterst störande vis - JA.
Men hon försöker.
Och du bara ställer krav?
Att hon ska förstå. Hon KAN ju uppenbarligen inte det. Hon har inte KAPACITETEN.
Mammor föds ju inte per automatik med en överlägsen känsla för vad som är ok - verkligen inte. Man är den man är.

Kan ni/har ni någonsin haft en relation där ni pratar om vardagliga ting, om lingonen är mogna, vad dyr bensinen är, hur ska det gå för landslaget i någon sport, att det är svårt att hitta bra skor?

Vad är er relation? Vad är det du vill ha? Kan din mamma ens förse dig med den?

 

[Magiana]

Det är ju en bra start Då har du ju alla möjligheter att se om någon av de du umgås med lättsamt också är en person du kan utveckla en djupare relation med!

Jag tror inte det. Alla kontakter är så splittrade och glesa.

 

[Magiana]

Det här är det enda jag inte begriper i ditt resonemang. I allt annat kan jag förstå hur du känner/resonerar och att du har en riktigt jävlig depression och massor med barndomstrauman.

Men din mamma försöker....allt vad hon kan uppenbarligen...på ett ytterst störande vis - JA.
Men hon försöker.
Och du bara ställer krav?
Att hon ska förstå. Hon KAN ju uppenbarligen inte det. Hon har inte KAPACITETEN.
Mammor föds ju inte per automatik med en överlägsen känsla för vad som är ok - verkligen inte. Man är den man är.

Kan ni/har ni någonsin haft en relation där ni pratar om vardagliga ting, om lingonen är mogna, vad dyr bensinen är, hur ska det gå för landslaget i någon sport, att det är svårt att hitta bra skor?

Vad är er relation? Vad är det du vill ha? Kan din mamma ens förse dig med den?

Det enda som hittills funkat är att prata om trädgård och allt som är neutralt.

Jag vill känna mig omtyckt och älskad. Hon har aldrig sagt att hon älskar mig. Jag har aldrig fått några kramar. Allt är så jäkla materiellt hela tiden. Så nej, hon kan inte ge mig något av vad jag vill ha. Men däremot kan hon själv sitta och tigga om förståelse. Och när hon gör det så sitter jag och känner att "MEN JAG DÅ!" Jag känner mig som ingenting och jag betyder inget alls. Hon tog inte hand om mig som barn och jag är mest bitter över att jag är född.

 

[MiaMia]

Det enda som hittills funkat är att prata om trädgård och allt som är neutralt.

Jag vill känna mig omtyckt och älskad. Hon har aldrig sagt att hon älskar mig. Jag har aldrig fått några kramar. Allt är så jäkla materiellt hela tiden. Så nej, hon kan inte ge mig något av vad jag vill ha. Men däremot kan hon själv sitta och tigga om förståelse. Och när hon gör det så sitter jag och känner att "MEN JAG DÅ!" Jag känner mig som ingenting och jag betyder inget alls. Hon tog inte hand om mig som barn och jag är mest bitter över att jag är född.

Du konstaterar om och om och om igen att ni inte är kompatibla vad gäller behov och förmåga.
Sen drar du slutsatsen att hon borde göra något åt det så att du får möjligheten att känna dig bättre än i den otillfredställande situationen.

Det är skuldebeläggande och låser fast dig i situationen. När du hänger upp hela ditt eget framtida välmående på att hon ska fixa.

Sen tycker jag du har tendens till att sätta aldeles för stort likhetstecken mellan att vara älskad och att känna dig älskad. Speciellt när du dessutom har kanska snäva ramar för vad som får dig att uppleva dig som älskad.

 

[mandalaki]

Det enda som hittills funkat är att prata om trädgård och allt som är neutralt.

Jag vill känna mig omtyckt och älskad. Hon har aldrig sagt att hon älskar mig. Jag har aldrig fått några kramar. Allt är så jäkla materiellt hela tiden. Så nej, hon kan inte ge mig något av vad jag vill ha. Men däremot kan hon själv sitta och tigga om förståelse. Och när hon gör det så sitter jag och känner att "MEN JAG DÅ!" Jag känner mig som ingenting och jag betyder inget alls. Hon tog inte hand om mig som barn och jag är mest bitter över att jag är född.

Det här med att säga Jag älskar dig föräldrar/barn verkar vara en generations- och kanske även klassfråga. Mina föräldrar sa aldrig det till mig - men jag sa det aldrig till dem heller.

Har du gett henne en kram ibland?

 

[Mabuse]

Jag får bara ångest av det.

Finns det någon utöver din mamma och dina syskon som du kan tänka dig att ha en nära relation till?

 

[Mabuse]

Det här med att säga Jag älskar dig föräldrar/barn verkar vara en generations- och kanske även klassfråga. Mina föräldrar sa aldrig det till mig - men jag sa det aldrig till dem heller.

Har du gett henne en kram ibland?

Det tror jag också. Mina föräldrar har aldrig sagt det till mig heller. ”Älskar” har för mig en rätt tydlig romantisk konnotation, jag kan tänka mig att det var så för mina föräldrar. Mina egna barn är mycket älskade, men jag har aldrig sagt till dem att jag älskar dem, ordagrant. Det skulle kännas märkligt för mig.