Jillybean
Trådstartare
Jahaja, då är den här. Fotbollssäsongen. I år har jag båda barnen i fotboll vilket innebär att varje söndagkväll (E träning), måndag (J träning), tisdag (J match) och onsdag (E match) kommer att spenderas enligt följande schema:
Kl 17: Serverar (förhoppningsvis) middag. Ena (eller båda) fnyser åt mitt kulinäriska mästerverk och kräver pb & j istället.
17:30: Röjer frenetiskt undan disk samtidigt som jag försöker hitta de delar av utrustningen, vanligtvis strumpor och benskydd, som listigt gömt sig under sängar, bakom soffor eller någonstans i bilen.
17:45: Sätter mig i bilen minst 3 gånger innan jag fått med mig allt: vattenflaskor, myggspray, paraply, fällstol, hårsnoddar, Valium.
18:15: Anländer vid fotbollsplanerna, oftast Riverside när jag ska vara vid K-CAT och vice versa.
Och nu inträffar ett fenomen som jag kommit fram till måste vara en kusin till Lagen Om Alltings Jävlighet. Det spelar föga roll var jag parkerar min fina röda fällstol med flaskhållare och The Maple Leaf på ryggen. Jag hamnar tamej*pip* alltid bredvid den mest irriterande människan inom en radie av 2 km. Ofelbart.
Igår var det en lillebror (runt 7, 8) till en av spelarna. Han hade en MP3-spelare och måtte ha aspirationer (dock total frånvaro av talang) till att bli den nästa Canadian Idol för han tillbringade hela matchen med att nynna till musiken han lyssnade på. Inte sjungande, neeej, bara ett komplett falskt nnnannnannnannnaaaaa hela *pip* tiden. En fördel var ju dock att det var så enormt irriterande att jag knappt lade märke till varken regnet eller myggorna.
Annars kan dessa förståndsdemolerande människor indelas i följande kategorier:
A) Fanatikern. Denna är oftast men inte uteslutande en förälder. H*n har genom idog träning erhållit förmågan att i över en timmes tid kunna skrika oavbrutet i 80dB eller mer. Detta enervetna gapande lider dock till en brist på syre vilket torde förklara den totala avsaknaden av både folkvett och grundläggande fotbollskunskaper.
B) Den åldriga släktingen. Oftast en morfar eller farfar som oavsett väder släpas ut från åderdomshemmet för att tillbringa en uppfriskande kväll utomhus. De klackar med lösgommarna, glömmer att sätta bromsen på elrullstolen och kommenterar livligt, ofta med en volym jämförbar med Fanatikerns (antagligen beroendes på felaktig inställning av hörapparaten).
C) Det yngre syskonet. Denna börjar oftast sin föreställning drygt 5 minuter in på matchen. Yngligen ifråga är kissnödig/hungrig/törstig/uttråkad/trött och framför sitt tillstånd med gäll röst till relativt ointresserade föräldrar som är upptagna med att följa sin andra telnings upptåg på fotbollsplanen. Intensiteten och gnällfaktorn höjs markant med varje förfrågan och efter 14:e gången är jag själv redo att ta ungen till toan/kiosken/bilen. Om föräldrarnas ignorans når oacceptabla nivåer finns dock desperata taktiker att ta till; projektilkräkning, rusa-runt-och-ramla-och-skrapa-sönder-knä/armbåge, kuta ut på planen och sno fotbollen eller helt enkelt sätta sig ned och gallskrika.
D) Den ignoranta hundägaren. Dessa har antingen en enorm, hårig, saliverande jycke typ St Bernard eller en liten enerverande, bjäbbig bichon frisee. Den sistnämnda typen föredrar användadet av 10-meters koppel så att jycken kan snärja så många fällstolar som möjligt. Den förstnämnda skyr användanet av koppel överhuvudtaget och har en ytterst begränsad vokabulär, oftast begränsad till två kommentarer: 1) "*hundens namn* är inte ett dugg farlig!" och 2) "H*n vill bara leka!", båda levererade med hurtig klämkäckhet.
Meddelst mantrat "motion är nyttigt och de har roligt" och belöningen jag ger mig själv efteråt (en Banana Split eller Chocolate Fudge Sundae vid glasskiosken) så lyckas jag på något sätt ta mig igenom varje säsong med nerverna mer eller mindre i behåll. I år vete tusan hur det kommer att gå dock, maken jobbar numera eftermiddagsskift vilket innebär att han aldrig kan ta dem. Suck.
Kl 17: Serverar (förhoppningsvis) middag. Ena (eller båda) fnyser åt mitt kulinäriska mästerverk och kräver pb & j istället.
17:30: Röjer frenetiskt undan disk samtidigt som jag försöker hitta de delar av utrustningen, vanligtvis strumpor och benskydd, som listigt gömt sig under sängar, bakom soffor eller någonstans i bilen.
17:45: Sätter mig i bilen minst 3 gånger innan jag fått med mig allt: vattenflaskor, myggspray, paraply, fällstol, hårsnoddar, Valium.
18:15: Anländer vid fotbollsplanerna, oftast Riverside när jag ska vara vid K-CAT och vice versa.
Och nu inträffar ett fenomen som jag kommit fram till måste vara en kusin till Lagen Om Alltings Jävlighet. Det spelar föga roll var jag parkerar min fina röda fällstol med flaskhållare och The Maple Leaf på ryggen. Jag hamnar tamej*pip* alltid bredvid den mest irriterande människan inom en radie av 2 km. Ofelbart.
Igår var det en lillebror (runt 7, 8) till en av spelarna. Han hade en MP3-spelare och måtte ha aspirationer (dock total frånvaro av talang) till att bli den nästa Canadian Idol för han tillbringade hela matchen med att nynna till musiken han lyssnade på. Inte sjungande, neeej, bara ett komplett falskt nnnannnannnannnaaaaa hela *pip* tiden. En fördel var ju dock att det var så enormt irriterande att jag knappt lade märke till varken regnet eller myggorna.
Annars kan dessa förståndsdemolerande människor indelas i följande kategorier:
A) Fanatikern. Denna är oftast men inte uteslutande en förälder. H*n har genom idog träning erhållit förmågan att i över en timmes tid kunna skrika oavbrutet i 80dB eller mer. Detta enervetna gapande lider dock till en brist på syre vilket torde förklara den totala avsaknaden av både folkvett och grundläggande fotbollskunskaper.
B) Den åldriga släktingen. Oftast en morfar eller farfar som oavsett väder släpas ut från åderdomshemmet för att tillbringa en uppfriskande kväll utomhus. De klackar med lösgommarna, glömmer att sätta bromsen på elrullstolen och kommenterar livligt, ofta med en volym jämförbar med Fanatikerns (antagligen beroendes på felaktig inställning av hörapparaten).
C) Det yngre syskonet. Denna börjar oftast sin föreställning drygt 5 minuter in på matchen. Yngligen ifråga är kissnödig/hungrig/törstig/uttråkad/trött och framför sitt tillstånd med gäll röst till relativt ointresserade föräldrar som är upptagna med att följa sin andra telnings upptåg på fotbollsplanen. Intensiteten och gnällfaktorn höjs markant med varje förfrågan och efter 14:e gången är jag själv redo att ta ungen till toan/kiosken/bilen. Om föräldrarnas ignorans når oacceptabla nivåer finns dock desperata taktiker att ta till; projektilkräkning, rusa-runt-och-ramla-och-skrapa-sönder-knä/armbåge, kuta ut på planen och sno fotbollen eller helt enkelt sätta sig ned och gallskrika.
D) Den ignoranta hundägaren. Dessa har antingen en enorm, hårig, saliverande jycke typ St Bernard eller en liten enerverande, bjäbbig bichon frisee. Den sistnämnda typen föredrar användadet av 10-meters koppel så att jycken kan snärja så många fällstolar som möjligt. Den förstnämnda skyr användanet av koppel överhuvudtaget och har en ytterst begränsad vokabulär, oftast begränsad till två kommentarer: 1) "*hundens namn* är inte ett dugg farlig!" och 2) "H*n vill bara leka!", båda levererade med hurtig klämkäckhet.
Meddelst mantrat "motion är nyttigt och de har roligt" och belöningen jag ger mig själv efteråt (en Banana Split eller Chocolate Fudge Sundae vid glasskiosken) så lyckas jag på något sätt ta mig igenom varje säsong med nerverna mer eller mindre i behåll. I år vete tusan hur det kommer att gå dock, maken jobbar numera eftermiddagsskift vilket innebär att han aldrig kan ta dem. Suck.
