En tråd för oss som vill ha barn/som försöker bli gravida del 12

[Kattennizze]

När upplevde ni som lidit av ofrivillig barnlöshet att ni började uppleva att ni bara såg gravida och bebisar överallt och att ni inte kunde känna genuin glädje över att vänner och kollegor berättar att de väntar barn? eller ni kanske aldrig fått de känslorna?

Vi har försökt bli med barn sen maj -18 och jag har ännu inte upplevt sådana känslor. Efter cirka ett halvt år började jag tappa hoppet om att bli gravid på naturlig väg och har sen dess inte tagit ett enda graviditetstest, även om mensen varit några dagar sen. Jag blir inte ens besviken när mensen kommer.

Jag är rädd att otrevliga känslor om andras familjelycka ska infinna sig även för mig. Kanske det är vanligt att börja känna någon slags hopplöshet och viss bitterhet när/om man inte lyckas bli gravid trots hjälp från sjukvården..?

Under mina tio år utan barn, blev jag rejält avundsjuk en gång när en nära vän fick barn. I övrigt brydde jag mig inte så mycket faktiskt.

 

[Hedblomster]

När upplevde ni som lidit av ofrivillig barnlöshet att ni började uppleva att ni bara såg gravida och bebisar överallt och att ni inte kunde känna genuin glädje över att vänner och kollegor berättar att de väntar barn? eller ni kanske aldrig fått de känslorna?

Vi har försökt bli med barn sen maj -18 och jag har ännu inte upplevt sådana känslor. Efter cirka ett halvt år började jag tappa hoppet om att bli gravid på naturlig väg och har sen dess inte tagit ett enda graviditetstest, även om mensen varit några dagar sen. Jag blir inte ens besviken när mensen kommer.

Jag är rädd att otrevliga känslor om andras familjelycka ska infinna sig även för mig. Kanske det är vanligt att börja känna någon slags hopplöshet och viss bitterhet när/om man inte lyckas bli gravid trots hjälp från sjukvården..?

Så långt tillbaka att jag inte ens minns när det började. Eller, jag kan känna glädje för andra samtidigt som jag blir väldigt ledsen. Jag är inte missunnsam mot vänner och familj, jag blir bara stressad och ledsen för mig själv. Men det är väl en bra sak att du sluppit känna så hittills! Tycker inte du ska vara orolig för att känslan ska komma plötsligt. Kanske gör den inte det, men om den gör så hanterar man det på något vis.

 

[Eloise]

När upplevde ni som lidit av ofrivillig barnlöshet att ni började uppleva att ni bara såg gravida och bebisar överallt och att ni inte kunde känna genuin glädje över att vänner och kollegor berättar att de väntar barn? eller ni kanske aldrig fått de känslorna?

Vi har försökt bli med barn sen maj -18 och jag har ännu inte upplevt sådana känslor. Efter cirka ett halvt år började jag tappa hoppet om att bli gravid på naturlig väg och har sen dess inte tagit ett enda graviditetstest, även om mensen varit några dagar sen. Jag blir inte ens besviken när mensen kommer.

Jag är rädd att otrevliga känslor om andras familjelycka ska infinna sig även för mig. Kanske det är vanligt att börja känna någon slags hopplöshet och viss bitterhet när/om man inte lyckas bli gravid trots hjälp från sjukvården..?

Jag hann aldrig börja känna så.
Stack till i hjärtat när svägerskan mitt under vår behandling berättade om sin graviditet, i övrigt så har jag varit förskonad från de känslorna.

Vår ivf gick på första stimuleringen och återföringen, så vi slapp mycket av berg och dalbanan som ivf medför.

 

[SummerOfJoy]

När upplevde ni som lidit av ofrivillig barnlöshet att ni började uppleva att ni bara såg gravida och bebisar överallt och att ni inte kunde känna genuin glädje över att vänner och kollegor berättar att de väntar barn? eller ni kanske aldrig fått de känslorna?

Vi har försökt bli med barn sen maj -18 och jag har ännu inte upplevt sådana känslor. Efter cirka ett halvt år började jag tappa hoppet om att bli gravid på naturlig väg och har sen dess inte tagit ett enda graviditetstest, även om mensen varit några dagar sen. Jag blir inte ens besviken när mensen kommer.

Jag är rädd att otrevliga känslor om andras familjelycka ska infinna sig även för mig. Kanske det är vanligt att börja känna någon slags hopplöshet och viss bitterhet när/om man inte lyckas bli gravid trots hjälp från sjukvården..?

Har aldrig känt det överhuvudtaget under mina (hittills) 3 år som ofrivillig barnlös. Jag är inte sån av naturen, vilket jag är väldigt tacksam över. Annars hade det nog varit 3 väldigt jobbiga år

 

[Kilauea]

När upplevde ni som lidit av ofrivillig barnlöshet att ni började uppleva att ni bara såg gravida och bebisar överallt och att ni inte kunde känna genuin glädje över att vänner och kollegor berättar att de väntar barn? eller ni kanske aldrig fått de känslorna?

Vi har försökt bli med barn sen maj -18 och jag har ännu inte upplevt sådana känslor. Efter cirka ett halvt år började jag tappa hoppet om att bli gravid på naturlig väg och har sen dess inte tagit ett enda graviditetstest, även om mensen varit några dagar sen. Jag blir inte ens besviken när mensen kommer.

Jag är rädd att otrevliga känslor om andras familjelycka ska infinna sig även för mig. Kanske det är vanligt att börja känna någon slags hopplöshet och viss bitterhet när/om man inte lyckas bli gravid trots hjälp från sjukvården..?

Efter ca ett år. Och det var inte inbillning, jobbade på en kvinnodominerad arbetsplats där de flesta dessutom var i "barnskaparåldern" (typ 25-35).
Det som utlöste det hela var en kollega som sa den klassiska "slappna av" och sen gick ut med sin graviditet på FB fastän hon ett halvår tidigare gråtit för mig att om hon minsann blev gravid skulle hon aldrig göra så för det gjorde så ont i henne när andra gjorde så. Fast det glömde hon när hon blev gravid själv...

Dock tror jag inte alla får dom känslorna. Det är nog väldigt individuellt hur man känner inför andras graviditeter.

 

[Monkie]

När upplevde ni som lidit av ofrivillig barnlöshet att ni började uppleva att ni bara såg gravida och bebisar överallt och att ni inte kunde känna genuin glädje över att vänner och kollegor berättar att de väntar barn? eller ni kanske aldrig fått de känslorna?

Vi har försökt bli med barn sen maj -18 och jag har ännu inte upplevt sådana känslor. Efter cirka ett halvt år började jag tappa hoppet om att bli gravid på naturlig väg och har sen dess inte tagit ett enda graviditetstest, även om mensen varit några dagar sen. Jag blir inte ens besviken när mensen kommer.

Jag är rädd att otrevliga känslor om andras familjelycka ska infinna sig även för mig. Kanske det är vanligt att börja känna någon slags hopplöshet och viss bitterhet när/om man inte lyckas bli gravid trots hjälp från sjukvården..?

Försökt sen 2015. Nu sista halvåret har jag börjat bli bitter, fyller 39 nästa år och börjar inse att det kanske inte blir något. Jag har alltid tänkt att det nog går "sen" men nu börjar ju tiden gå ut. Inte så konstigt att känna hopplöshetskänslor då tänker jag.

 

[nejlica]

När upplevde ni som lidit av ofrivillig barnlöshet att ni började uppleva att ni bara såg gravida och bebisar överallt och att ni inte kunde känna genuin glädje över att vänner och kollegor berättar att de väntar barn? eller ni kanske aldrig fått de känslorna?

Vi har försökt bli med barn sen maj -18 och jag har ännu inte upplevt sådana känslor. Efter cirka ett halvt år började jag tappa hoppet om att bli gravid på naturlig väg och har sen dess inte tagit ett enda graviditetstest, även om mensen varit några dagar sen. Jag blir inte ens besviken när mensen kommer.

Jag är rädd att otrevliga känslor om andras familjelycka ska infinna sig även för mig. Kanske det är vanligt att börja känna någon slags hopplöshet och viss bitterhet när/om man inte lyckas bli gravid trots hjälp från sjukvården..?

Jag vet att när vi begravde svärfar lite drygt ett år efter att vi börjat försöka var det väldigt tungt för att det blev svart på vitt att han aldrig han få bli farfar till vårt barn och runt där började det också bli jobbigt att "alla andra" blev gravida. Men när känslan började krypa sig på är svårt att riktigt sätta fingret på. Ett par månader tidigare när jag låg inlagd på sjukhuset pga orelaterad olycka var det inte alls lika jobbigt utan mer "aja, vi missar väl detta försöket då". Tror att det blev så tydligt när vi försökt aktivt ett år och helt plötsligt var det inte bara mitt och mannens problem, utan något vi borde söka hjälp för.

Tog av olika anledningar ytterligare nästan ett år innan vi fick hjälp och det var nog då det började bli riktigt jobbigt med andras graviditeter och bebisar. När vi liksom bara gick runt och väntade. Jag kunde ändå vara glad för deras skull, så det blev väl inte så mycket "otrevliga känslor om andras familjelycka" utan mer avundsjuka och sorgsenhet och väldigt jobbigt att höra om allt som hade med graviditet och småbarn att göra. När väl behandlingen påbörjades mådde jag däremot urkasst och orkade knappt se en barnvagn eller så. När en kollega berättade om sin graviditet vet jag att jag funderade på att säga upp mig och gå på dagen för att jag inte orkade hantera det och när en annan kollega sjukskrev sig pga en abort satte jag mig under skrivbordet och grät för att jag aldrig skulle få det valet typ... Men då mådde jag så himla dåligt på grund av behandlingen också.

Helt ärligt var jag inte heller jätteglad när jag gravid i 5e månaden fick reda på att svägerskan också var gravid, för jag vågade fortfarande inte tro att min egen graviditet skulle gå bra. Så det kändes lite jobbigt och nästan som en "tävling" där jag var så glad att jag ändå var länge gången än henne. Helt sjukt egentligen

Kan fortfarande bli sorgsen när jag ser folk med flera små barn och vi har inte ens börjat försöka med nummer två än.

 

[KarinStarfighter]

Vi är också oförklarligt barnlösa och fick vårt första barn i mars inåt med hjälp av ivf. Vi lyckades på första insättningen.

Överlag kände jag mig inte bitter men när min syster blev lämnad av sin sambo när hon var gravid i typ v 10, gjorde abort för att återförenas någon månad senare och bli gravid igen tre månader senare måste jag säga att livet kändes rätt orättvist. Nu hann vi få barn ungefär samtidigt och mim lillebror ett par månader senare. Tror det varit tyngre om de fått sina barn och inte vi

Det som kan göra mig lite ledsen är dock att vi nog blir för gamla för att skaffa så många barn som vi egentligen drömmer om, men är såklart så tacksam om det bara blir ett barn för oss

 

[Hedblomster]

Gjorde vår sjunde återföring i lördags. En fryst. För mig är det ganska... traumatiskt kanske? att åka dit nu för tiden. Det börjar bli för mycket helt enkelt. Det är inte spännande eller hoppfullt längre, som det var i början. Började gråta efteråt när jag precis hoppat ner ur stolen, så sköterskan fick trösta mig och så sa hon att hon förstår att det känns hopplöst. Och det gör det verkligen.

Embryot var en femdagars men det såg inte ut som det brukar, embryologen sa att det höll på att "pumpa" och att det var därför det såg ut så. Det hade helt enkelt inte expanderat helt efter upptinandet än? Tycker det var lite tråkigt och kändes inte bra. De sa inget om att det skulle vara negativt men. Folk verkar få kläckande embryon tillbaka i tid och otid men inte jag inte.

 

[Kecipeyniri]

Gjorde vår sjunde återföring i lördags. En fryst. För mig är det ganska... traumatiskt kanske? att åka dit nu för tiden. Det börjar bli för mycket helt enkelt. Det är inte spännande eller hoppfullt längre, som det var i början. Började gråta efteråt när jag precis hoppat ner ur stolen, så sköterskan fick trösta mig och så sa hon att hon förstår att det känns hopplöst. Och det gör det verkligen.

Embryot var en femdagars men det såg inte ut som det brukar, embryologen sa att det höll på att "pumpa" och att det var därför det såg ut så. Det hade helt enkelt inte expanderat helt efter upptinandet än? Tycker det var lite tråkigt och kändes inte bra. De sa inget om att det skulle vara negativt men. Folk verkar få kläckande embryon tillbaka i tid och otid men inte jag inte.

Fan så pissigt Det ni går igenom måste vara något av det svåraste man kan gå igenom.

Håller alla tummarna i världen för er

 

[Hedblomster]

Fan så pissigt Det ni går igenom måste vara något av det svåraste man kan gå igenom.

Håller alla tummarna i världen för er

Tack Ja det är riktigt pissigt faktiskt... Jag menar, jag har väl ett liv ändå men det är det här vi verkligen, verkligen vill.

 

[Ingela_S]

Gjorde vår sjunde återföring i lördags. En fryst. För mig är det ganska... traumatiskt kanske? att åka dit nu för tiden. Det börjar bli för mycket helt enkelt. Det är inte spännande eller hoppfullt längre, som det var i början. Började gråta efteråt när jag precis hoppat ner ur stolen, så sköterskan fick trösta mig och så sa hon att hon förstår att det känns hopplöst. Och det gör det verkligen.

Embryot var en femdagars men det såg inte ut som det brukar, embryologen sa att det höll på att "pumpa" och att det var därför det såg ut så. Det hade helt enkelt inte expanderat helt efter upptinandet än? Tycker det var lite tråkigt och kändes inte bra. De sa inget om att det skulle vara negativt men. Folk verkar få kläckande embryon tillbaka i tid och otid men inte jag inte.

Jag hoppas verkligen det går vägen för er den här gången. ❤

 

[Hedblomster]

Jag hoppas verkligen det går vägen för er den här gången. ❤

Tack och jag hoppas verkligen att det går för er också, om ni gör fler försök?

 

[Ingela_S]

Tack och jag hoppas verkligen att det går för er också, om ni gör fler försök?

Tack, jo vi har två försök kvar på vår privata klinik. Kunde inte göra något nu efter denna mensen eftersom det krockar med julen, men nästa cykel tänkte vi göra ett försök till.

Men det är som du säger, det är svårt att känna sig särskilt hoppfull när fyra behandlingar bara gett fyra insättningar och inget som tagit sig nån gång. Just nu har jag nästan bara lust att strunta i alltihop så vi bara kan grotta ner oss i vårt misslyckande ett tag och sen försöka gå vidare med våra liv.

 

[Hedblomster]

Tack, jo vi har två försök kvar på vår privata klinik. Kunde inte göra något nu efter denna mensen eftersom det krockar med julen, men nästa cykel tänkte vi göra ett försök till.

Men det är som du säger, det är svårt att känna sig särskilt hoppfull när fyra behandlingar bara gett fyra insättningar och inget som tagit sig nån gång. Just nu har jag nästan bara lust att strunta i alltihop så vi bara kan grotta ner oss i vårt misslyckande ett tag och sen försöka gå vidare med våra liv.

Just ja, så var det. Jag tycker pauserna över jul och sommar känns stressiga när de börjar men under tiden ganska sköna! Förstår lite hur du känner, det är just det där att gå vidare med livet man inte kan under tiden för behandling. Tänker ibland på saker jag skulle göra om jag visste att det inte blev barn, men eftersom jag är såpass ung så har jag många år kvar innan jag tror att jag tillåter oss att ge upp...

 

[Kilauea]

Tack, jo vi har två försök kvar på vår privata klinik. Kunde inte göra något nu efter denna mensen eftersom det krockar med julen, men nästa cykel tänkte vi göra ett försök till.

Men det är som du säger, det är svårt att känna sig särskilt hoppfull när fyra behandlingar bara gett fyra insättningar och inget som tagit sig nån gång. Just nu har jag nästan bara lust att strunta i alltihop så vi bara kan grotta ner oss i vårt misslyckande ett tag och sen försöka gå vidare med våra liv.

Håller tummarna för dig, @Hedblomster och övriga som försöker.
Sambon och jag gjorde upp en plan hur vi skulle gå vidare om det inte lyckades. Det hjälpte oss lite i stressen.

 

[Ainon]

Nu skickar vi in papper för att förhoppningsvis få fertilitetsutredning. Vi måste gå privat eftersom vi redan har ett barn och kliniken ville ha ett personligt brev där man beskriver sin situation och vad man vill ha hjälp med. Vad ska man skriva?, man blir ju nervös att man ska skriva något fel så att vi hamnar längst ner i högen eller blir nekade

Hur länge brukar man behöva vänta innan manfår utredning?
Från att man skickat in alltså, försökt ett år har vi redan.

 

[Ingela_S]

Just ja, så var det. Jag tycker pauserna över jul och sommar känns stressiga när de börjar men under tiden ganska sköna! Förstår lite hur du känner, det är just det där att gå vidare med livet man inte kan under tiden för behandling. Tänker ibland på saker jag skulle göra om jag visste att det inte blev barn, men eftersom jag är såpass ung så har jag många år kvar innan jag tror att jag tillåter oss att ge upp...

Jag har en kompis som sa till mig att vi inte kan pausa hela livet i väntan på ett "om" eller "om inte", och jag tycker att vi gör det mesta som vi känner för ändå. Det är mest mentalt jag tycker det är jobbigt, att hela tiden ha behandlingar i bakhuvudet, räkna dagar osv.

Har sagt till mannen att om de två försöken inte lyckas så får vi köpa oss en häst igen, för att ha något att se fram emot.

 

[Ingela_S]

Håller tummarna för dig, @Hedblomster och övriga som försöker.
Sambon och jag gjorde upp en plan hur vi skulle gå vidare om det inte lyckades. Det hjälpte oss lite i stressen.

Tack. Min plan är att bli hästägare om jag inte blir mamma. I övrigt försöker vi göra allt vi vill, när vi vill, utan att tänka på "om". Skulle jag lyckas bli gravid så får vi tänka om och ta det därifrån, typ när det gäller resor och sådant. Hästägande är lite mer permanent, så det sparar vi tills ivf-erna är över.

 

[Hedblomster]

Jag har en kompis som sa till mig att vi inte kan pausa hela livet i väntan på ett "om" eller "om inte", och jag tycker att vi gör det mesta som vi känner för ändå. Det är mest mentalt jag tycker det är jobbigt, att hela tiden ha behandlingar i bakhuvudet, räkna dagar osv.

Har sagt till mannen att om de två försöken inte lyckas så får vi köpa oss en häst igen, för att ha något att se fram emot.

Jag vill kanske också ha häst om vi inte lyckas! Även hund igen. Men det är långt dit... Vi tänker oss behandling utomlands om vi inte lyckas på försöken vi har kvar här, så vi sparar till det och inte till hus, bröllop, resor osv. Jag är dock på väg att byta jobb i alla fall, så allt har jag inte pausat