En tråd för oss som vill ha barn/som försöker bli gravida del 14

[Malibu_Stacy]

Det blir FET denna cykel (om allt går som det ska). Ska börja testa med ägglossningsstickor från torsdag, inbokat UL tisdag nästa vecka. Skönt att vi kan dra igång direkt så det inte blir ännu mer dötid.

 

[Malibu_Stacy]

Fortfarande ingen ägglossning här, är på dag 20 i cykeln. UL förra tisdagen visade typ noll aktivitet. Läkaren verkade inte alls oroad. Det är tydligen vanligt att det kan bli en seg och lång cykel efter en IVF-runda. Jag skulle höra av mig idag om inget hänt under helgen.

 

[cherie]

Fortfarande ingen ägglossning här, är på dag 20 i cykeln. UL förra tisdagen visade typ noll aktivitet. Läkaren verkade inte alls oroad. Det är tydligen vanligt att det kan bli en seg och lång cykel efter en IVF-runda. Jag skulle höra av mig idag om inget hänt under helgen.

Ja, det har alltid varit lite segare för mig cykel direkt efter en stimulering. Kommer de köra FET även om ÄL kommer såhär sent? Har förstått att kliniker gör lite olika där.

 

[Malibu_Stacy]

Ja, det har alltid varit lite segare för mig cykel direkt efter en stimulering. Kommer de köra FET även om ÄL kommer såhär sent? Har förstått att kliniker gör lite olika där.

Ja det verkar så, så länge slemhinnan växer till sig tillräckligt. Fick tid för nytt UL imorgon bitti så får vi se efter det.

 

[Malibu_Stacy]

Vi avbryter den här cykeln. Inte jättemycket hade hänt under veckan och jag är på cykeldag 21 nu utan ägglossning. Eftersom vi bara har ett embryo i frysen vill vi inte sätta in om det inte är optimala förhållanden. Inte ens säkert att vi kan köra på nästa cykel heller eftersom det riskerar att hamna mitt i julledigheten (de har stängt 23/12-7/1).
Känner mig lite ledsen faktiskt att det blir väntan igen.

 

[cherie]

Vi avbryter den här cykeln. Inte jättemycket hade hänt under veckan och jag är på cykeldag 21 nu utan ägglossning. Eftersom vi bara har ett embryo i frysen vill vi inte sätta in om det inte är optimala förhållanden. Inte ens säkert att vi kan köra på nästa cykel heller eftersom det riskerar att hamna mitt i julledigheten (de har stängt 23/12-7/1).
Känner mig lite ledsen faktiskt att det blir väntan igen.

Vad himla tråkiga nyheter. Så ledsen för er skull! Det känns verkligen som IVF-processen består av bara massa väntan, väntan och väntan. Tiden med lite hoppfullhet och positiva känslor är så oerhört kort och glest förekommande! Hur är det inom regionensdriven vård, får ni välja att göra stimulering nästa omgång och "samla på er" ev frysägg, eller måste ni använda frysförsöket innan ni får köra stimulering igen?

Jag känner också att all väntan är påfrestande. Vårt nästa försök ligger väl nu 2-3 månader fram i tiden här

 

[Malibu_Stacy]

Vad himla tråkiga nyheter. Så ledsen för er skull! Det känns verkligen som IVF-processen består av bara massa väntan, väntan och väntan. Tiden med lite hoppfullhet och positiva känslor är så oerhört kort och glest förekommande! Hur är det inom regionensdriven vård, får ni välja att göra stimulering nästa omgång och "samla på er" ev frysägg, eller måste ni använda frysförsöket innan ni får köra stimulering igen?

Jag känner också att all väntan är påfrestande. Vårt nästa försök ligger väl nu 2-3 månader fram i tiden här

Ja verkligen, man förstår ju betydligt bättre nu varför det tar flera år för vissa att bli gravida Med IVF när det behöver hoppas över och pausas cykler hit och dit.
Vi måste tömma frysen innan vi får ny omgång med IVF, just för att regionen inte ska stå med utgifter som kanske inte behövdes.

Har ni landat lite nu och bestämt hur ni ska gå vidare, eller känns det för jobbigt att prata om ännu?

 

[cherie]

Ja verkligen, man förstår ju betydligt bättre nu varför det tar flera år för vissa att bli gravida Med IVF när det behöver hoppas över och pausas cykler hit och dit.
Vi måste tömma frysen innan vi får ny omgång med IVF, just för att regionen inte ska stå med utgifter som kanske inte behövdes.

Har ni landat lite nu och bestämt hur ni ska gå vidare, eller känns det för jobbigt att prata om ännu?

Jag fattar, är ju rimligt förstås! Blir ju annorlunda i privat vård när de får betalt utifrån vad de gör.

Vi kör väl som vi tänkt innan vi visste att det senaste försöket "tog sig". Dvs ett till 3-paket genom samma klinik. Vi ska skicka in papprena i veckan+betala in beloppet och hoppas vi fortfarande kommer undan med att betala in enl detta års prislista, trots att vi inte kommer påbörja nåt av försöken inom paketen förrän nästa år...

Finns ju redan en plan redo, mediciner utskrivna på recept osv. Så vi behöver bara få svar på om vi kan börja direkt på mensen efter bortfallsblödningen av missfallet eller om vi behöver vänta ytterligare en cykel och ha en vanlig mens emellan Denna väntan som sagt.

Känslomässigt är det dock fortfarande känslor av sorg, ledsenhet, besvikelse och mycket tankar om att livet känns så jäkla orättvist. Detta triggar också jättemycket känslor av "ensamhet" hos mig/oss. Jag/vi känner oss så oerhört ensamma i livet, i sorgen, i vår kamp framåt. I dessa stunder saknar jag våra mammor så oerhört mycket (både min och mannens mamma gick plötsligt bort för ett par år sedan). Jag saknar liksom någon som genuint och på riktigt känner med oss, som förstår vår längtan och vår smärta, som tar emot oss känslomässigt och med genuin kärlek och värme på nåt sätt. Jag kan inte riktigt förklara känslan jag har, men när jag har som mest bottenlös sorg så är det som att jag saknar och behöver mammas bottenlösa omtanke för sitt barn

 

[Malibu_Stacy]

Jag fattar, är ju rimligt förstås! Blir ju annorlunda i privat vård när de får betalt utifrån vad de gör.

Vi kör väl som vi tänkt innan vi visste att det senaste försöket "tog sig". Dvs ett till 3-paket genom samma klinik. Vi ska skicka in papprena i veckan+betala in beloppet och hoppas vi fortfarande kommer undan med att betala in enl detta års prislista, trots att vi inte kommer påbörja nåt av försöken inom paketen förrän nästa år...

Finns ju redan en plan redo, mediciner utskrivna på recept osv. Så vi behöver bara få svar på om vi kan börja direkt på mensen efter bortfallsblödningen av missfallet eller om vi behöver vänta ytterligare en cykel och ha en vanlig mens emellan Denna väntan som sagt.

Känslomässigt är det dock fortfarande känslor av sorg, ledsenhet, besvikelse och mycket tankar om att livet känns så jäkla orättvist. Detta triggar också jättemycket känslor av "ensamhet" hos mig/oss. Jag/vi känner oss så oerhört ensamma i livet, i sorgen, i vår kamp framåt. I dessa stunder saknar jag våra mammor så oerhört mycket (både min och mannens mamma gick plötsligt bort för ett par år sedan). Jag saknar liksom någon som genuint och på riktigt känner med oss, som förstår vår längtan och vår smärta, som tar emot oss känslomässigt och med genuin kärlek och värme på nåt sätt. Jag kan inte riktigt förklara känslan jag har, men när jag har som mest bottenlös sorg så saknar jag en mammas bottenlösa omtanke för sitt barn

Oj vad jag förstår precis vad ju skriver i sista stycket! Vi känner nog en lightversion av vad ni går igenom nu, men hade sannolikt känt det lika mycket som er i den situationen. Jag har min mamma kvar i livet men har valt att inte dela den här resan med henne, jag vet inte riktigt varför egentligen. Kanske en rädsla för att jag ska känna mig dålig eller dömd om det inte kommer resultera i något, och en rädsla för att hon ska bli besviken och inte kunna hålla det inom sig. Jag vet inte riktigt. Det känns nästan hemskt att skriva när andra så som ni eller min fru inte har någon mamma kvar.

Jag uppskattar verkligen att du och andra delar med er av den här resan/karusellen/berg och dal-banan eller vad man nu ska kalla det, för det hjälpt faktiskt att veta att man inte är ensam även om det inte hjälper lika mycket som att faktiskt ha någon där som omfamnar en och förstår.

Hoppas att ni kan köra igång direkt och inte behöver pausa ni också!

 

[cherie]

Oj vad jag förstår precis vad ju skriver i sista stycket! Vi känner nog en lightversion av vad ni går igenom nu, men hade sannolikt känt det lika mycket som er i den situationen. Jag har min mamma kvar i livet men har valt att inte dela den här resan med henne, jag vet inte riktigt varför egentligen. Kanske en rädsla för att jag ska känna mig dålig eller dömd om det inte kommer resultera i något, och en rädsla för att hon ska bli besviken och inte kunna hålla det inom sig. Jag vet inte riktigt. Det känns nästan hemskt att skriva när andra så som ni eller min fru inte har någon mamma kvar.

Jag uppskattar verkligen att du och andra delar med er av den här resan/karusellen/berg och dal-banan eller vad man nu ska kalla det, för det hjälpt faktiskt att veta att man inte är ensam även om det inte hjälper lika mycket som att faktiskt ha någon där som omfamnar en och förstår.

Hoppas att ni kan köra igång direkt och inte behöver pausa ni också!

Jag har inte berättat för min pappa heller, och jag kan inte riktigt förklara varför. Men liknande rädslor/tankar som du tror jag. Sen är min (eller min mans pappa) inte riktigt lika känslomässigt närvarande och förstående som våra mödrar var...

Nu vändes vår resa upp och ner igen när vi idag på UL fick se ett litet embryo med pickande hjärta, mot alla odds. Vi får se om det fortsätter så, men jag kommer oavsett följa din/er resa här i tråden och känna med er i all känslomässig berg-och dalbana...

 

[Malibu_Stacy]

Jag har inte berättat för min pappa heller, och jag kan inte riktigt förklara varför. Men liknande rädslor/tankar som du tror jag. Sen är min (eller min mans pappa) inte riktigt lika känslomässigt närvarande och förstående som våra mödrar var...

Nu vändes vår resa upp och ner igen när vi idag på UL fick se ett litet embryo med pickande hjärta, mot alla odds. Vi får se om det fortsätter så, men jag kommer oavsett följa din/er resa här i tråden och känna med er i all känslomässig berg-och dalbana...

Men wow! Vilken vändning Håller tummarna hårt för att det får fortsätta så

 

[Blyger]

Håller tummarna för hjärtat @cherie

 

[Kilauea]

Jag har inte berättat för min pappa heller, och jag kan inte riktigt förklara varför. Men liknande rädslor/tankar som du tror jag. Sen är min (eller min mans pappa) inte riktigt lika känslomässigt närvarande och förstående som våra mödrar var...

Nu vändes vår resa upp och ner igen när vi idag på UL fick se ett litet embryo med pickande hjärta, mot alla odds. Vi får se om det fortsätter så, men jag kommer oavsett följa din/er resa här i tråden och känna med er i all känslomässig berg-och dalbana...

Åh håller tummarna!

 

[Malibu_Stacy]

Nu behöver jag klaga lite, för känns som vi har så mycket otur med tiden.
Efter 39 dagar (!) kom äntligen mensen dvs idag. Hade den kommit tidigare, hade vi hunnit med en återföring innan jul. Hade den kommit senare hade vi hunnit med en återföring efter jul. Nu måste vi hoppa denna cykel också för att de har stängt under jul/nyår.
Kunde inte mensen väntat 4 dagar så hade det fungerat? Eller kommit för två veckor sedan…så drygt!

 

[Myzan87]

Hur lång tid har det tagit för er från att remiss är skickat för IVF till att få första samtalet/behandlingen påbörjas?

Vi har gjort alla prover och en remiss är skickad från kvinnokliniken till Sahlgrenska. Men jag avskyr ovissheten, att inte veta vad jag har att förvänta mej gällande väntetid

 

[Malibu_Stacy]

Hur lång tid har det tagit för er från att remiss är skickat för IVF till att få första samtalet/behandlingen påbörjas?

Vi har gjort alla prover och en remiss är skickad från kvinnokliniken till Sahlgrenska. Men jag avskyr ovissheten, att inte veta vad jag har att förvänta mej gällande väntetid

Det tog för oss 9-10 veckor innan remissen blev godkänd. Sedan tog det tre månader innan vi påbörjade IVF dels pga sommarstängt på kliniken, och en inplanerad resa som gjorde att uppstarten fick skjutas på en cykel.
Efter godkänd remiss behövde vi också göra en psykosocial utredning då vi tar emot donerade könsceller, och den kunde inte göras innan remissen blev godkänd. Så det gjorde också att det drog ut på tiden.
När allt väl var klart och spermier beställdes hem så var leveranstiden typ 2 veckor.
ALLT i denna process tar tid så förbered er på det.
Vi startade igång allt i mars 2025 och har hittills endast hunnit med ett enda äggplock med en återföring (oktober) som ej tog sig.
Så snart inne på 1 år, vilket känns jobbigt eftersom man känner hur fertiliteten dalar för varje dag som går typ.
Jag har mens nu så plan är återföring av det embryo vi har i frysen i denna cykel om inget hinder uppstår.

Står det inte på Sahlgrenska hur lång väntetiden är? På Karolinska angavs det 6-8 veckor men det tog lite längre tid än så.

 

[Myzan87]

Det tog för oss 9-10 veckor innan remissen blev godkänd. Sedan tog det tre månader innan vi påbörjade IVF dels pga sommarstängt på kliniken, och en inplanerad resa som gjorde att uppstarten fick skjutas på en cykel.
Efter godkänd remiss behövde vi också göra en psykosocial utredning då vi tar emot donerade könsceller, och den kunde inte göras innan remissen blev godkänd. Så det gjorde också att det drog ut på tiden.
När allt väl var klart och spermier beställdes hem så var leveranstiden typ 2 veckor.
ALLT i denna process tar tid så förbered er på det.
Vi startade igång allt i mars 2025 och har hittills endast hunnit med ett enda äggplock med en återföring (oktober) som ej tog sig.
Så snart inne på 1 år, vilket känns jobbigt eftersom man känner hur fertiliteten dalar för varje dag som går typ.
Jag har mens nu så plan är återföring av det embryo vi har i frysen i denna cykel om inget hinder uppstår.

Står det inte på Sahlgrenska hur lång väntetiden är? På Karolinska angavs det 6-8 veckor men det tog lite längre tid än så.

Det stod bara långa väntetider på deras hemsida och efter en googling så stod det 7-8månader. Men en bekant till mej som går under samma region fick hjälp privat med vårdgarantin.

Vi skickade in i mars -25 för ferilitetsutredning men sen var det fullbokat för att lämna spermieprov. Så det kom inte in förrens i början på
Oktober. Sen i början på december gjordes gynekologiska undersökningar som nu skickade oss vidare till Sahlgrenska.
Men jag känner lite halvstress för jag blir 39 i oktober

Min sambo gick igenom detta för 14år sen med sitt första barn, så han är lugn. Men hatar ovissheten och att inte veta hur lång tid allt kommer ta. Och med en klocka som tickar på.

 

[Malibu_Stacy]

Det stod bara långa väntetider på deras hemsida och efter en googling så stod det 7-8månader. Men en bekant till mej som går under samma region fick hjälp privat med vårdgarantin.

Vi skickade in i mars -25 för ferilitetsutredning men sen var det fullbokat för att lämna spermieprov. Så det kom inte in förrens i början på
Oktober. Sen i början på december gjordes gynekologiska undersökningar som nu skickade oss vidare till Sahlgrenska.
Men jag känner lite halvstress för jag blir 39 i oktober

Min sambo gick igenom detta för 14år sen med sitt första barn, så han är lugn. Men hatar ovissheten och att inte veta hur lång tid allt kommer ta. Och med en klocka som tickar på.

Jag fattar precis. Jag fyller 38 år i år så klockan tickar ju på. Jag hoppas ni kan dra igång snart! Behöver ni ta emot könsceller också eller varför skickades ni vidare?

 

[Myzan87]

Jag fattar precis. Jag fyller 38 år i år så klockan tickar ju på. Jag hoppas ni kan dra igång snart! Behöver ni ta emot könsceller också eller varför skickades ni vidare?

Nej det är spermiekvaliten som är dålig/ för få och sambons första barn kom till på ivf. Så vi visste att det kunde behövas lite hjälp ifall vi ville ha barn

Kanske ska tilläggas att jag inte har så mycket koll på något gällande ivf

 

[Dorinda]

Hur lång tid har det tagit för er från att remiss är skickat för IVF till att få första samtalet/behandlingen påbörjas?

Vi har gjort alla prover och en remiss är skickad från kvinnokliniken till Sahlgrenska. Men jag avskyr ovissheten, att inte veta vad jag har att förvänta mej gällande väntetid

Vi gjorde utredningen(på en återbudstid, så det gick snabbt). Fick en remiss. Valde att inte vänta på svar utan bestämde oss för att göra ett försök privat medans vi väntade på svar. Det kunde ta tiiiiiid, pga covid och nedstängning.
Vi började enligt plan och väntade på mensen, då fick vi svar på remissen och iom att vi inte börjat med någon medicin kunde vi byta till landstingsfinansierat. Så från att vi ringde till första insättning tog det under 5 månader. Första försöket misslyckades. Med 1 år och 6 månader efter att vi ringde först samtalet kom barnet.