Ensam och ledsen

Ja, vad ska jag säga mer?
Känner mig ensam, övergiven och ledsen. Fram tills för några timmar sedan kändes allt bra, och har känts bra en längre tid. Vi har gjort stora planer för framtiden. Men så ringde makens jobb (en kollega, inte arbetsgivaren) och ville ha in honom på jobb. Han sa ja. Vad hade jag väntat mig? Har han någonsin sagt nej? Inte ens när han var hemma för vab när jag var sjuk på min semester sa han nej.

Han säger att det är för vår skull, ekonomiskt och för att kollegorna ska ställa upp för honom. Jag tjänar över 10 000 mer än honom så är det nån som försörjer familjen så är det jag. Och att kollegorna skulle ställa upp för honom är skitsnack. De ställer inte upp för fem öre, de utnyttjar hans dumma idiotiska plikttrogenhet gentemot jobbet.

Jag har försökt prata med honom om det. Han svarar alltid "då säger jag upp mig!". Jag svarar att gör det, om du kan lösa ekonomin under tiden du är arbetslös. Sen händer inget mer.

Jag orkar inte ens bråka om det längre. Jag blir bara ledsen, ångestig och känner mig otroligt övergiven. Skulle gått till kurator på onsdag men avbokade, för allt kändes så bra. Nu orkar jag inte ta tag i att boka igen. Och ärligt talat, vad ska kuratorn göra? Ge fler andningsövningar? Det ger ingenting.

Parterapi? Vad ger det? Jag har redan sagt allt jag tänker och han har inte gjort någon förändring.

Jag älskar honom, men han gör mig inte längre lycklig. Jag vet att jag förtjänar att vara lycklig, men jag vill vara lycklig med honom igen. Jag vill inte börja om med någon annan och jag kommer inte vara lycklig på egen hand. Jag kommer bara vara ensam.

Nej. Jag orkar inte. Jag är ensam, övergiven och ledsen.

 

[MacGyver 2.0]

Man kan tycka det, men folk söker allt utan att tänka. Vi (miljökontor) har fått ansökningar som börjar med "jag vill gärna köra buss för att..."

Folk söker först och tänker sen.

Ja tyvärr har det där med att ta reda på vad som egentligen gäller på den arbetsplats där dom söker jobb helt gått dom förbi, man tycker ju att människor skulle kunna skaffa lite mera kunskap iom. nätet och google finns ju men inte ens det verkar dom fatta (och nu ska jag dra en gammal klyscha) annat var det på min tid när jag sökte jobb, då fick jag åka till firmorna och själv ta reda på om det fanns nåt jobb ledigt som passade mig, idag finns ju samma info bara ett musklick bort så vad har hänt, har folk blivit dummare och dummare?

 

[sthu]

Ja tyvärr har det där med att ta reda på vad som egentligen gäller på den arbetsplats där dom söker jobb helt gått dom förbi, man tycker ju att människor skulle kunna skaffa lite mera kunskap iom. nätet och google finns ju men inte ens det verkar dom fatta (och nu ska jag dra en gammal klyscha) annat var det på min tid när jag sökte jobb, då fick jag åka till firmorna och själv ta reda på om det fanns nåt jobb ledigt som passade mig, idag finns ju samma info bara ett musklick bort så vad har hänt, har folk blivit dummare och dummare?

Fast det är som tidigare i tråden sagt, folk söker för att de måste söka. För att få rätt antal sökta jobb. Det är ett systemfel i mitt tycke, vilket visserligen beror på att folk blivit lite korkade

 

[SiZo]

Jag tycker faktiskt att ni ger arbetsgivaren oförtjänt mycket kritik i tråden. Det är en vecka sedan de tog över. Man gör inte mirakel över en natt. Ge dem lite tid.

 

[MacGyver 2.0]

Fast det är som tidigare i tråden sagt, folk söker för att de måste söka. För att få rätt antal sökta jobb. Det är ett systemfel i mitt tycke, vilket visserligen beror på att folk blivit lite korkade

Ja systemfel är rätta ordet, sen är ju många också kräsna vilket det inte är läge att vara om plånboken ska bli påfylld och det vet ju inte minst vi som är eller har varit egenföretagare, det gäller att se möjligheterna istället för svårigheterna, det var inte så kul alla gånger att stå med koskit upp till halsen och laga havererad utgödsling en söndag men jobbet måste göras och "degen" måste in och då får man anpassa sig.

 

[vemsomhelst123]

Jag tycker faktiskt att ni ger arbetsgivaren oförtjänt mycket kritik i tråden. Det är en vecka sedan de tog över. Man gör inte mirakel över en natt. Ge dem lite tid.

Och oavsett är det ju inte arbetsgivaren som är ts stora problem utan hur hennes man prioriterar i förhållande till hennes vilja. Jobbar han inom vård/omsorg kommer frågorna fortsätta komma om att hoppa in oavsett arbetsgivare. Möjligen följs viloregler bättre hos andra arbetsgivare bara. Och egentligen kokar det ju ner till att kan ts leva såhär? Om inte, kan han ändra prioriteringar och val? Om inte, ja då kan bara ts och mannen själva bestämma hur de ska göra. Ett val som inte måste tas här och nu. Och som ts själv skriver, självklart finns det tvångsisolering av ett mynt, vad vi fått veta har han absolut gjort saker som skulle gjort mig skogstokig, hade jag lämnat? Jag vet inte, det beror på massa faktorer. Och kanske behöver man få stöta och blöta det ett tag innan man kommer till ett beslut. Men att han byter jobb förändrar inte grundproblemet, som någon annan skrev, det kanske t.o.m. eskalerar. Been there Done that. Vi hade goda avsikter båda två men relationen fungerade ändå inte trots jobbyte.