Ensam och ledsen

Ja, vad ska jag säga mer?
Känner mig ensam, övergiven och ledsen. Fram tills för några timmar sedan kändes allt bra, och har känts bra en längre tid. Vi har gjort stora planer för framtiden. Men så ringde makens jobb (en kollega, inte arbetsgivaren) och ville ha in honom på jobb. Han sa ja. Vad hade jag väntat mig? Har han någonsin sagt nej? Inte ens när han var hemma för vab när jag var sjuk på min semester sa han nej.

Han säger att det är för vår skull, ekonomiskt och för att kollegorna ska ställa upp för honom. Jag tjänar över 10 000 mer än honom så är det nån som försörjer familjen så är det jag. Och att kollegorna skulle ställa upp för honom är skitsnack. De ställer inte upp för fem öre, de utnyttjar hans dumma idiotiska plikttrogenhet gentemot jobbet.

Jag har försökt prata med honom om det. Han svarar alltid "då säger jag upp mig!". Jag svarar att gör det, om du kan lösa ekonomin under tiden du är arbetslös. Sen händer inget mer.

Jag orkar inte ens bråka om det längre. Jag blir bara ledsen, ångestig och känner mig otroligt övergiven. Skulle gått till kurator på onsdag men avbokade, för allt kändes så bra. Nu orkar jag inte ta tag i att boka igen. Och ärligt talat, vad ska kuratorn göra? Ge fler andningsövningar? Det ger ingenting.

Parterapi? Vad ger det? Jag har redan sagt allt jag tänker och han har inte gjort någon förändring.

Jag älskar honom, men han gör mig inte längre lycklig. Jag vet att jag förtjänar att vara lycklig, men jag vill vara lycklig med honom igen. Jag vill inte börja om med någon annan och jag kommer inte vara lycklig på egen hand. Jag kommer bara vara ensam.

Nej. Jag orkar inte. Jag är ensam, övergiven och ledsen.

 

[sthu]

Fast ni har inte hela bilden. Nu har mitt lilla fönster som jag valt att dela. Det finns omständigheter som jag inte redogör för.

 

[EmmaW]

Och då kan vi bara komma med råd utifrån vad du delger här. Du kan ju inte förvänta dig andra svar då utan bara utifrån det du valt att dela här. Det här är ju ett forum. Jag förstår att du inte vill dela kanske allt men då får man också räkna med att man försöker hjälpa och stötta utifrån den informationen du gett.

 

[skiesabove]

Fast hur många av den halva miljonen är lämpliga, har bil och körkort, bor på rimligt avstånd, möjlighet att jobba obekväma tider med mera? Det är inte lätt att hitta personliga assistenter som prickar in alla rätt. Många försvinner på bil och körkort liksom..

Jag har jobbat med samma bransch och förstår precis problemet din man sitter i. Det är inte som ett vanligt jobb. Man skapar sig ju en relation till den man tar hand om. Man känner ett ansvar för att dom inte ska dö.

Och det är verkligen inte alla som är lämpliga för att jobba med det, speciellt inte med dom som har tunga behov. Faktiskt ganska få av arbetssökande nuförtiden är lämpliga för att jobba inom personlig assistans, men behoven är enorma.

Det är inte lätt att sluta heller, det är som att göra slut med en släkting eller något. Det är hemskt, alla blir så ledsna.

Det är som det är liksom, i en sån här situation där ens partner har ett sånt här jobb så får man se det för vad det är. Precis som att det är ganska speciellt att vara "gruvänka" (partner som jobbar skift på annan ort och är borta varannan vecka).

Det finns så mycket annat i er relation som är problematiskt, att byta jobb kommer inte lösa något ändå.

 

[sthu]

Jag har jobbat med samma bransch och förstår precis problemet din man sitter i. Det är inte som ett vanligt jobb. Man skapar sig ju en relation till den man tar hand om. Man känner ett ansvar för att dom inte ska dö.

Och det är verkligen inte alla som är lämpliga för att jobba med det, speciellt inte med dom som har tunga behov. Faktiskt ganska få av arbetssökande nuförtiden är lämpliga för att jobba inom personlig assistans, men behoven är enorma.

Det är inte lätt att sluta heller, det är som att göra slut med en släkting eller något. Det är hemskt, alla blir så ledsna.

Det är som det är liksom, i en sån här situation där ens partner har ett sånt här jobb så får man se det för vad det är. Precis som att det är ganska speciellt att vara "gruvänka" (partner som jobbar skift på annan ort och är borta varannan vecka).

Det finns så mycket annat i er relation som är problematiskt, att byta jobb kommer inte lösa något ändå.

Tack. Det känns som du förstår ändå.

Ja det är annat som skaver mer än just jobbet. Det är bara enkelt att skylla på jobbet..

 

[Vinur]

Jag har jobbat med samma bransch och förstår precis problemet din man sitter i. Det är inte som ett vanligt jobb. Man skapar sig ju en relation till den man tar hand om. Man känner ett ansvar för att dom inte ska dö.

Och det är verkligen inte alla som är lämpliga för att jobba med det, speciellt inte med dom som har tunga behov. Faktiskt ganska få av arbetssökande nuförtiden är lämpliga för att jobba inom personlig assistans, men behoven är enorma.

Det är inte lätt att sluta heller, det är som att göra slut med en släkting eller något. Det är hemskt, alla blir så ledsna.

Det är som det är liksom, i en sån här situation där ens partner har ett sånt här jobb så får man se det för vad det är. Precis som att det är ganska speciellt att vara "gruvänka" (partner som jobbar skift på annan ort och är borta varannan vecka).

Det finns så mycket annat i er relation som är problematiskt, att byta jobb kommer inte lösa något ändå.

Just det att någon är beroende av en är ju också som upplagt för lite känslomässig utpressning och så blir det ännu svårare att säga nej

 

[EmmaW]

Tack. Det känns som du förstår ändå.

Ja det är annat som skaver mer än just jobbet. Det är bara enkelt att skylla på jobbet..

Ska jag ta det här som att jag inte förstår då menar du? Jag har över 10 år bakom mig i just personlig assistans så jag är medveten om allt det där, men det gör det inte rätt och ursäktar inte. Hittills har ingen dött i Sverige av att personalen säger upp sig. Krasst är det så. Jag kan låta hård men det är företagets ansvar att lösa och det går att lösa. Men måste dom inte lösa det så gör dom det inte. Sen förstår jag den känslomässig aspekten i det hela. Men den känslomässiga aspekten mot dig då? För du mår ju dålig av det här, ditt liv sätts på vänt och du och äktenskapet får det som blir över.

 

[vemsomhelst123]

Ska jag ta det här som att jag inte förstår då menar du? Jag har över 10 år bakom mig i just personlig assistans så jag är medveten om allt det där, men det gör det inte rätt och ursäktar inte. Hittills har ingen dött i Sverige av att personalen säger upp sig. Krasst är det så. Jag kan låta hård men det är företagets ansvar att lösa och det går att lösa. Men måste dom inte lösa det så gör dom det inte. Sen förstår jag den känslomässig aspekten i det hela. Men den känslomässiga aspekten mot dig då? För du mår ju dålig av det här, ditt liv sätts på vänt och du och äktenskapet får det som blir över.

Jo fast jag som också har erfarenhet (även om det är många många år sen) från yrket vet ju också hur jävla tufft det är att säga nej. Eller brukare som ”jaha nu har du pluggat färdigt, den här sommaren blir det väl inga aktiviteter utan bara upplärning” på ett sorgset sätt. Det är fan inte enkelt att hantera. Men ts situation handlar ju inte primärt om mannens jobb. Det handlar ju om hur han prioriterar/agerar. Inget kommer bli bättre av att han byter jobb. De måste båda två både ihop och var för sig försöka förstå vad de behöver och hur de får det, eller komma fram till att ”vi kan inte ge varandra det just nu” och vad man sen gör med den informationen är upp till dem. En fördel för ts man på ett sätt med separation är att han inte kommer kunna ta massa extra pass om de ska ha delad vårdnad, men det är också något att lägga in i beräkningen, kommer ta fortfarande vara möjligggörare för detta isåfall och hur påverkar det livet? Jag har jobbat som möjliggörare för en partner i många år, det var skittufft för honom när jag slutade vara det. Låst, ensam och vilsen blev han. Och det kanske var precis det han behövde få känna.

 

[monster1]

Ska jag ta det här som att jag inte förstår då menar du? Jag har över 10 år bakom mig i just personlig assistans så jag är medveten om allt det där, men det gör det inte rätt och ursäktar inte. Hittills har ingen dött i Sverige av att personalen säger upp sig. Krasst är det så. Jag kan låta hård men det är företagets ansvar att lösa och det går att lösa. Men måste dom inte lösa det så gör dom det inte. Sen förstår jag den känslomässig aspekten i det hela. Men den känslomässiga aspekten mot dig då? För du mår ju dålig av det här, ditt liv sätts på vänt och du och äktenskapet får det som blir över.

Mja, jag har en bekant vars man gick bort efter att han och frun själva fick ta alla pass med sonen. Hans hjärta gav helt enkelt upp efter att ha slitit ut sig under en period. Det var dock inte brukaren som dog och jag antar att överbelastning av nära anhörig inte direkt är med som en riskfaktor.

 

[EmmaW]

Det fi

Jo fast jag som också har erfarenhet (även om det är många många år sen) från yrket vet ju också hur jävla tufft det är att säga nej. Eller brukare som ”jaha nu har du pluggat färdigt, den här sommaren blir det väl inga aktiviteter utan bara upplärning” på ett sorgset sätt. Det är fan inte enkelt att hantera. Men ts situation handlar ju inte primärt om mannens jobb. Det handlar ju om hur han prioriterar/agerar. Inget kommer bli bättre av att han byter jobb. De måste båda två både ihop och var för sig försöka förstå vad de behöver och hur de får det, eller komma fram till att ”vi kan inte ge varandra det just nu” och vad man sen gör med den informationen är upp till dem. En fördel för ts man på ett sätt med separation är att han inte kommer kunna ta massa extra pass om de ska ha delad vårdnad, men det är också något att lägga in i beräkningen, kommer ta fortfarande vara möjligggörare för detta isåfall och hur påverkar det livet? Jag har jobbat som möjliggörare för en partner i många år, det var skittufft för honom när jag slutade vara det. Låst, ensam och vilsen blev han. Och det kanske var precis det han behövde få känna.

Det inget som säger att han inte väljer jobbet framför sonen även om dom separerar. Det är många män som gör och då tar kvinnan den delen som vanligt. Det är verkligen ingen garanti.

 

[EmmaW]

Mja, jag har en bekant vars man gick bort efter att han och frun själva fick ta alla pass med sonen. Hans hjärta gav helt enkelt upp efter att ha slitit ut sig under en period. Det var dock inte brukaren som dog och jag antar att överbelastning av nära anhörig inte direkt är med som en riskfaktor.

Det är tragiskt, men du vet inte om det ligger mer bakom hans hälsotillstånd än så. Det där är ju vad man tror, med det sagt kan det absolut ha hänt, men du vet inte. Den enda som vet är han som dog, möjligen frun och ev läkare iblandat i hans hälsa. Det blir farligt om man ska anta och gissa vad folk dör av bara för att dom har det tufft på ett visst sätt.

 

[monster1]

Det är tragiskt, men du vet inte om det ligger mer bakom hans hälsotillstånd än så. Det där är ju vad man tror, med det sagt kan det absolut ha hänt, men du vet inte. Den enda som vet är han som dog, möjligen frun och ev läkare iblandat i hans hälsa. Det blir farligt om man ska anta och gissa vad folk dör av bara för att dom har det tufft på ett visst sätt.

Nu var det ju hans fru som sa att det var så. Att hans hjärta gav upp efter för hög belastning när de tog alla nattpass och en del av dagpassen under en period. Hon tar själv fortfarande många pass hos sin son vid problem med bemanning trots att hon närmar sig 80.

 

[EmmaW]

Nu var det ju hans fru som sa att det var så. Att hans hjärta gav upp efter för hög belastning när de tog alla nattpass och en del av dagpassen under en period. Hon tar själv fortfarande många pass hos sin son vid problem med bemanning trots att hon närmar sig 80.

Jag förstår problematiken jag gör verkligen det. Men dom som inte har anhöriga som hjälper till, dom löser man assistans åt och det finns bra folk därute som vill arbeta och kan arbeta. Men det är ett problem att företag vill spara pengar och inte anställer när behovet finns.

Jag kommer släppa den här diskussionen nu för den hjälper inte TS och det kommer snart brytas ut i en egen tråd i så fall och det kan vi kanske bespara Ts.

 

[sthu]

Fast nu försöker företaget anställa. De försöker verkligen. Men de får inga sökande som passar, ofta saknar de bil eller kan inte jobba obekväma tider. Så det är liksom ingen illvilja bakom personalbristen. Det handlar mer om läget.

 

[MacGyver 2.0]

Fast nu försöker företaget anställa. De försöker verkligen. Men de får inga sökande som passar, ofta saknar de bil eller kan inte jobba obekväma tider. Så det är liksom ingen illvilja bakom personalbristen. Det handlar mer om läget.

Har man inte bil och inte kan jobba obekväma tider då söker man helt enkelt inga sådana jobb heller, det är ju enkel matematik.

 

[sthu]

Har man inte bil och inte kan jobba obekväma tider då söker man helt enkelt inga sådana jobb heller, det är ju enkel matematik.

I en ideal värld. I verkligheten är det tyvärr inte så enkelt.

 

[skiesabove]

Tack. Det känns som du förstår ändå.

Ja det är annat som skaver mer än just jobbet. Det är bara enkelt att skylla på jobbet..

Ja precis. Jag trodde länge att det skulle bli bättre om mitt ex bytte jobb så att han var hemma mer och kunde avlasta mer med barnet... Det blev värre . Det var inte tiden borta som var problemet, det var hur han var när han var hemma... Insikten fick mig att till sist, äntligen, göra slut.

Och efter några struliga år med barnet varannan vecka blev det heltid hos mig, varannan helg hos han. Och sen i våras 100% hos mig och möjlighet till umgänge hemma hos mig eller på stan, men det har inte blivit av, så...

Det var aldrig jag som var problemet. Eller hans jobb.

 

[MacGyver 2.0]

I en ideal värld. I verkligheten är det tyvärr inte så enkelt.

Men man är ju sig själv närmast, skulle jag söka jobb hade jag inte ens sneglat åt skiftjobb, jag skiftade extra en kort tid och det räckte, inte heller skulle jag söka nåt jobb som innefattade vård av andra människor, jag vårdar maskiner och det har passat mig utmärkt och jobb har aldrig saknats, man bör välja sina strider annars utvecklas man inte men man måste se saker för vad dom är och inte som dom borde vara ifall man inte är den som kan förändra situationen.

 

[sthu]

Men man är ju sig själv närmast, skulle jag söka jobb hade jag inte ens sneglat åt skiftjobb, jag skiftade extra en kort tid och det räckte, inte heller skulle jag söka nåt jobb som innefattade vård av andra människor, jag vårdar maskiner och det har passat mig utmärkt och jobb har aldrig saknats, man bör välja sina strider annars utvecklas man inte men man måste se saker för vad dom är och inte som dom borde vara ifall man inte är den som kan förändra situationen.

Man kan tycka det, men folk söker allt utan att tänka. Vi (miljökontor) har fått ansökningar som börjar med "jag vill gärna köra buss för att..."

Folk söker först och tänker sen.

 

[SaraXX]

Man kan tycka det, men folk söker allt utan att tänka. Vi (miljökontor) har fått ansökningar som börjar med "jag vill gärna köra buss för att..."

Folk söker först och tänker sen.

Eller söker för att de måste söka x antal jobb men försöker underlätta för rekryteraren att sålla bort dem.

 

[sthu]

Eller söker för att de måste söka x antal jobb men försöker underlätta för rekryteraren att sålla bort dem.

Precis, så är det förmodligen. Helt idiotiskt för oss som försöker hitta lämpliga kandidater..