Ensam och ledsen

Ja, vad ska jag säga mer?
Känner mig ensam, övergiven och ledsen. Fram tills för några timmar sedan kändes allt bra, och har känts bra en längre tid. Vi har gjort stora planer för framtiden. Men så ringde makens jobb (en kollega, inte arbetsgivaren) och ville ha in honom på jobb. Han sa ja. Vad hade jag väntat mig? Har han någonsin sagt nej? Inte ens när han var hemma för vab när jag var sjuk på min semester sa han nej.

Han säger att det är för vår skull, ekonomiskt och för att kollegorna ska ställa upp för honom. Jag tjänar över 10 000 mer än honom så är det nån som försörjer familjen så är det jag. Och att kollegorna skulle ställa upp för honom är skitsnack. De ställer inte upp för fem öre, de utnyttjar hans dumma idiotiska plikttrogenhet gentemot jobbet.

Jag har försökt prata med honom om det. Han svarar alltid "då säger jag upp mig!". Jag svarar att gör det, om du kan lösa ekonomin under tiden du är arbetslös. Sen händer inget mer.

Jag orkar inte ens bråka om det längre. Jag blir bara ledsen, ångestig och känner mig otroligt övergiven. Skulle gått till kurator på onsdag men avbokade, för allt kändes så bra. Nu orkar jag inte ta tag i att boka igen. Och ärligt talat, vad ska kuratorn göra? Ge fler andningsövningar? Det ger ingenting.

Parterapi? Vad ger det? Jag har redan sagt allt jag tänker och han har inte gjort någon förändring.

Jag älskar honom, men han gör mig inte längre lycklig. Jag vet att jag förtjänar att vara lycklig, men jag vill vara lycklig med honom igen. Jag vill inte börja om med någon annan och jag kommer inte vara lycklig på egen hand. Jag kommer bara vara ensam.

Nej. Jag orkar inte. Jag är ensam, övergiven och ledsen.

 

[sthu]

Jag har fått mer hjälp av kurator när jag behövt än av psykolog. Det avgörande tror jag är att man hittar någon man funkar ihop med och det kan ta några försök innan man hittar rätt men när man väl hittat rätt är det värt allt tragglande. Så testa en ny, kurator eller psykolog. Du har ingenting att förlora på det men allt att vinna.

Har inte jättemycket att välja på. Vårdcentralen har typ två och jag får inte välja.

 

[Tonto]

Vad ska en psykolog göra? Jag har hittills inte haft någon samtalskontakt som ger nånting alls.

Jag tror inte en psykolog kommer lösa ditt problem alls. Problemet är att din man inte vill ändra sig och kommer inte ändra sig. Om han ville göra dig lycklig så skulle han göra det.

 

[monster1]

Han trivs på jobbet, han har trots allt stannat där i sex år. Det är väl inget konstigt? Men jag håller med, han har inte ansträngt sig för att hitta annat. Nu händer det lite grejer på hans jobb så det kommer förmodligen bli förändringar. Jag vill inte gå in på vad.

Ingenting blir bättre av att vi f flyttar isär. Tvärtom, det är bara att dra av plåstret långsamt. Antingen kämpar vi vidare eller så är det slut. Jag vill inte att det ska vara slut bara för att han har ett jobb.

Fast det är ju inte jobbet som är problemet, det är ju hur han prioriterar. Han prioriterar bort sin partner och sitt barn för att få bekräftelse av sina arbetskamrater och sin arbetsgivare.

Problemet är helt enkelt att du och sonen blir bort prioriterade. Tro på vad du ser, inte vad som varit, den man du ser nu är den man du har.

 

[karamelldrottningen]

Speciellt att han börjat prioriterat jobbet före er nu när barnet kommit. Att han inte gjort så innan utan efter det.
Det är ju helt felprioritering och rätt märkligt.

 

[karamelldrottningen]

Det som är bra men psykolog eller liknande är att man kan få hjälp med att lämna. Inte att relationen blir direkt bättre. För det måste den partnern som ändrat sig till det sämre vara med på och göra jobbet. Och vill eller kan inte den personen göra det så blir det svårt. Då får man mer räkna med att det är som det är med allt vad det innebär.

 

[sthu]

Grejen är att jag vill inte lämna. Jag vill verkligen inte.

 

[Inte_Ung]

Fast min erfarenhet är psykolog gör samma sak, prata och hänvisa till läkare.

Jag fick handfasta råd och övningar att utföra för att ta mig vidare i livet efter att jag och min familj hotats till livet.
Det gjorde all skillnad i världen.

Det finns bättre psykologer än vad du verkar ha träffat.

Övningarna var då verkligen inte andningsövningar, utan övningar i att hantera olika situationer för att sluta vara livrädd.

 

[Inte_Ung]

Har inte jättemycket att välja på. Vårdcentralen har typ två och jag får inte välja.

Prova att söka någon annanstans.

Jag har gått i terapi 2 gånger p.g.a. yttre traumatiska händelser.
Och båda gångerna så har en överläkare i psykiatri noga matchat mig mot en lämplig psykolog.
Det har varit fullträff båda gångerna.
Det finns bättre vård än den du har fått hittills.

 

[Inte_Ung]

Jag tror inte en psykolog kommer lösa ditt problem alls. Problemet är att din man inte vill ändra sig och kommer inte ändra sig. Om han ville göra dig lycklig så skulle han göra det.

Det ger hjälp att hantera den situation som man befinner sig i.
Oavsett vad den situationen innebär.

Det man kan hantera och har kontroll över slutar att skava efter ett tag.
Egentligen så är det själva skavet och att man mår dåligt som är problemet.

 

[tuaphua]

Grejen är att jag vill inte lämna. Jag vill verkligen inte.

Vill du känna som du gör nu? Ensam i relationen och att du och sonen blir bortprioriterade? Bli sviken av någon som vet att det han gör skadar dig?

Det känns som det är vad du har att välja mellan tyvärr. Med tanke på vad han ställt till med i närtid borde han göra allt han bara kan för att lappa ihop er relation. Han borde ta initiativ på initiativ för att göra saker som får dig att må bättre och vilja stanna med honom. Bollen bör liksom ligga hos honom.
Och han bara fortsätter strunta i er.
Jag blir ledsen och arg för er skull! Din och sonens alltså. Det är så respektlöst att man baxnar.

 

[Vinur]

Grejen är att jag vill inte lämna. Jag vill verkligen inte.

Jag vet att det känns enormt och förmodligen väldigt skrämmande, men alternativet verkar vara att du och sonen konstant blir bortprioriterade. Han verkar ju inte särskilt intresserad av att ändras och att ha det såhär kommer ju att knäcka dig i längden.

Du har hela Buke i ryggen och jag tror det finns flera som tagit sig igenom liknande situationer som gärna hjälper

 

[sthu]

Jag vet vad ni tycker. Jag gör fel som stannar.
Det är liksom inte bara relationen som tar slut om jag lämnar, jag måste lämna hus och trädgård och allt jag jobbat för. Jag orkar inte sköta det själv. Jag får sätta mig i lägenhet och vara ensam. Helt jävla ensam. Nu har jag i varje fall sällskap ibland.

Och det låter mycket värre än det är. Ni ser bara mitt gnäll, inte de fina stunderna och allt bra.

Men visst. Jag gör fel som inte lämnar.

 

[karamelldrottningen]

Citat: Och det låter mycket värre än det är. Ni ser bara mitt gnäll, inte de fina stunderna och allt bra.

Det här känner jag jättemycket igen från forumet.
Bra och fina stunder har man inte samma behov av att lufta.

 

[Vinur]

Jag vet vad ni tycker. Jag gör fel som stannar.
Det är liksom inte bara relationen som tar slut om jag lämnar, jag måste lämna hus och trädgård och allt jag jobbat för. Jag orkar inte sköta det själv. Jag får sätta mig i lägenhet och vara ensam. Helt jävla ensam. Nu har jag i varje fall sällskap ibland.

Och det låter mycket värre än det är. Ni ser bara mitt gnäll, inte de fina stunderna och allt bra.

Men visst. Jag gör fel som inte lämnar.

Det är ingen här som tycker du gör fel oavsett vad du väljer. Som du säger vet vi inte hela situationen, men du verkar må väldigt dåligt av hur relationen är just nu.

Folk vill hjälpa och ger dig råd utifrån egna erfarenheter, men det är lätt att råda i relationer som inte är ens egna. Styrkekramar om du vill ha vad som än händer

 

[sthu]

Vartannat inlägg typ handlar om att jag ska lämna. Det tolkar jag som att jag gör fel som stannar. Ni beskriver honom som elak, det är han inte. Ni har inte hela bilden, bara det lilla fönstret jag har öppnat.

 

[dobbis]

Grejen är att jag vill inte lämna. Jag vill verkligen inte.

Då kanske ni kan ha ett öppet förhållande så kan han knulla runt så mycket han vill.

 

[sthu]

Då kanske ni kan ha ett öppet förhållande så kan han knulla runt så mycket han vill.

Okej? På vilket sätt gör det situationen bättre?

 

[clusia]

Jag vet vad ni tycker. Jag gör fel som stannar.
Det är liksom inte bara relationen som tar slut om jag lämnar, jag måste lämna hus och trädgård och allt jag jobbat för. Jag orkar inte sköta det själv. Jag får sätta mig i lägenhet och vara ensam. Helt jävla ensam. Nu har jag i varje fall sällskap ibland.

Och det låter mycket värre än det är. Ni ser bara mitt gnäll, inte de fina stunderna och allt bra.

Men visst. Jag gör fel som inte lämnar.

Jag vill säga att hur du väljer att göra är helt ditt beslut. Du behöver inte ens bestämma något nu, du kan bestämma i morgon eller nästa månad eller om ett halvår. Jag förstår att många trycker på att du ska lämna och gärna lägger in sina egna värderingar i det hela men det här är verkligen ett beslut som finns hos dig.

 

[dobbis]

Okej? På vilket sätt gör det situationen bättre?

Du vill ju ha han kvar, och om han inte backar från både jobb o knullkompisar så får väl du ge efter om du vill ha han kvar.

 

[cili]

Han var den mest empatiska person jag hade träffat, fram tills sonen föddes. Jag vet inte vad som hände men sen dess har det gått utför.
Vi har verkligen inte haft tuffa småbarnsår, tvärtom har sonen varit otroligt lätt hela tiden.

Kan han ha drabbats av en förlossningsdepression? Det händer även män, och kan bland annat uttrycka sig i att fly till arbetet