Ensam och ledsen

Ja, vad ska jag säga mer?
Känner mig ensam, övergiven och ledsen. Fram tills för några timmar sedan kändes allt bra, och har känts bra en längre tid. Vi har gjort stora planer för framtiden. Men så ringde makens jobb (en kollega, inte arbetsgivaren) och ville ha in honom på jobb. Han sa ja. Vad hade jag väntat mig? Har han någonsin sagt nej? Inte ens när han var hemma för vab när jag var sjuk på min semester sa han nej.

Han säger att det är för vår skull, ekonomiskt och för att kollegorna ska ställa upp för honom. Jag tjänar över 10 000 mer än honom så är det nån som försörjer familjen så är det jag. Och att kollegorna skulle ställa upp för honom är skitsnack. De ställer inte upp för fem öre, de utnyttjar hans dumma idiotiska plikttrogenhet gentemot jobbet.

Jag har försökt prata med honom om det. Han svarar alltid "då säger jag upp mig!". Jag svarar att gör det, om du kan lösa ekonomin under tiden du är arbetslös. Sen händer inget mer.

Jag orkar inte ens bråka om det längre. Jag blir bara ledsen, ångestig och känner mig otroligt övergiven. Skulle gått till kurator på onsdag men avbokade, för allt kändes så bra. Nu orkar jag inte ta tag i att boka igen. Och ärligt talat, vad ska kuratorn göra? Ge fler andningsövningar? Det ger ingenting.

Parterapi? Vad ger det? Jag har redan sagt allt jag tänker och han har inte gjort någon förändring.

Jag älskar honom, men han gör mig inte längre lycklig. Jag vet att jag förtjänar att vara lycklig, men jag vill vara lycklig med honom igen. Jag vill inte börja om med någon annan och jag kommer inte vara lycklig på egen hand. Jag kommer bara vara ensam.

Nej. Jag orkar inte. Jag är ensam, övergiven och ledsen.

 

[Bison]

Jag har inga åsikter om du ska lämna eller inte, det är ditt beslut.
Men något jag tycker du ska försöka göra är att bygga upp ditt eget kontaktnät, försöka hitta egna vänner, ett eget sammanhang osv.
För att få ett mer självständigt liv och inte känna att allt står och faller med honom.
Jag vet att det är jättesvårt att hitta nya vänner som vuxen, jag är också väldigt introvert och älskar att spendera tid ensam. Men det är inte omöjligt.

 

[tott]

Vartannat inlägg typ handlar om att jag ska lämna. Det tolkar jag som att jag gör fel som stannar. Ni beskriver honom som elak, det är han inte. Ni har inte hela bilden, bara det lilla fönstret jag har öppnat.

Det är du som äger dina känslor och har hela bilden. Bara du vet hur du ska/vill göra.

 

[tanten]

Jag vet vad ni tycker. Jag gör fel som stannar.
Det är liksom inte bara relationen som tar slut om jag lämnar, jag måste lämna hus och trädgård och allt jag jobbat för. Jag orkar inte sköta det själv. Jag får sätta mig i lägenhet och vara ensam. Helt jävla ensam. Nu har jag i varje fall sällskap ibland.

Och det låter mycket värre än det är. Ni ser bara mitt gnäll, inte de fina stunderna och allt bra.

Men visst. Jag gör fel som inte lämnar.

Självklart finns det fina delar av er relation! Och nej du gnäller inte. Du berättar din version. Hans version har vi inte. Men det bryr jag mig inte om, jag känner honom inte. Men jag sympatiserar med dig.

Om du verkligen vill stanna och han verkligen inte vill ändra sig. Då är lösningen att inse att detta är mannen han är. Inte gårdagens, inte den som finns om ett år. Utan den han ÄR. Nu.
Du vet vad du har och vet inte vad du får. Kan du leva med vad du har idag så stanna.

 

[MJLee]

@sthu Att lämna eller inte lämna är ditt beslut. Jag fattar hur skrämmande det är att bli så isolerad som du kommer bli. Att behöva lämna allt du har byggt upp tillsammans med honom. Jag tycker fortfarande att ni måste gå i parterapi eftersom ni/du mår så dåligt av situationen. Att ni fortfarande har fina stunder tillsammans är inte oförståeligt. Ni åkte på en semester tillsammans och kollade på en massa flygplan och hade det mysigt. Det är därför det blir en sån smäll i solar plexus när han nu felprioriterar igen. Jag säger inte att du ska ge honom ett ultimatum, mig eller jobbet. Men på något sätt få honom att förstå hur dåligt du mår av hans beteende.

Vad säger han? Menar han att bortprioritera dig och lilleman eller är han så van att alltid ställa upp att det finns någonstans i ryggmärgen? Han bör definitivt gå i terapi för att förstå varför han gör sådana prioriteringar. Att han inte har lätt att få jobb är en annan grej, men söker han aktivt? Skickar in ansökningar? Det är kanske i den änden av tråden som han/ni behöver börja nysta upp i.

 

[tanten]

Jag kommer bli totalt ensam. Jag har noll socialt skyddsnät. Alla mina vänner är hans vänner.
Jag förstår på vissa inlägg att ni tycker jag är en idiot som stannar. Då är jag väl det.

Jag tror jag loggar ut. Trodde det skulle kännas bättre att ventilera lite igår kväll men det känns bara värre och värre.

Förstår dig.
När jag lämnade försvann mitt sociala umgänge. Det umgänge som gick ut på att träffas parvis. Jag bjöd in till umgänge men ingen kom.
Så jag blev ensam och är fortfarande. Jag träffar vänner och bekanta på arrangemang och möten. That's it.

 

[tanten]

....
Att ni fortfarande har fina stunder tillsammans är inte oförståeligt. Ni åkte på en semester tillsammans och kollade på en massa flygplan och hade det mysigt. Det är därför det blir en sån smäll i solar plexus när han nu felprioriterar igen. Jag säger inte att du ska ge honom ett ultimatum, mig eller jobbet. Men på något sätt få honom att förstå hur dåligt du mår av hans beteende.

Förstå och änna är olika saker.

En del personer saknar den empati som går ut på att sätta sig in i en annan människas situation och mående. De hör och vet att andra kan må dåligt. Men förståelsen är på ett "teoretiskt" plan.

Jag har ett par sådana i min omgivning. Tyvärr.

 

[tuaphua]

Buke finns här och dömer mig. Hårt dessutom.

Jag tror inte folk dömer dig. Däremot blir nog många av oss ledsna och arga å din och pojkens vägnar.
För det upprepas ju igen och igen att din make på ett väldigt taskigt sätt skiter i er. Han vet ju dessutom om hur det sårar dig. Men gör det igen. Och igen. Och efter den fruktansvärda skit han utsatt er för bara nyligen så borde han slå knut på sig själv för att visa dig att han är värd ditt förtroende och vilja att vara med honom.
Jag förstår absolut att han har fina sidor också och gör bra saker. Självklart! Men det här ”inte bra” han håller på med, igen, är så jävla ruttet med tanke på vad som nyss skett dessutom.
Jag fattar absolut att det känns skit att lämna. Och vill du inte det så är det så klart ditt val.
Kanske kan en terapeut hjälpa honom förstå att han måste skärpa sig. Och kanske kan du kräva mer egentid och försöka bygga upp ett socialt nätverk som ger dig både mer glädje i vardagen och ev större trygghet om han fuckar upp mer/igen.
Tror inte folk dömer dig. Men kanske vi värderar dig högre än du själv vågar? Du förtjänar ju att må bra, bli bemött med respekt etc.

 

[Ceta]

Jag tror inte folk dömer dig. Däremot blir nog många av oss ledsna och arga å din och pojkens vägnar.
För det upprepas ju igen och igen att din make på ett väldigt taskigt sätt skiter i er. Han vet ju dessutom om hur det sårar dig. Men gör det igen. Och igen. Och efter den fruktansvärda skit han utsatt er för bara nyligen så borde han slå knut på sig själv för att visa dig att han är värd ditt förtroende och vilja att vara med honom.
Jag förstår absolut att han har fina sidor också och gör bra saker. Självklart! Men det här ”inte bra” han håller på med, igen, är så jävla ruttet med tanke på vad som nyss skett dessutom.
Jag fattar absolut att det känns skit att lämna. Och vill du inte det så är det så klart ditt val.
Kanske kan en terapeut hjälpa honom förstå att han måste skärpa sig. Och kanske kan du kräva mer egentid och försöka bygga upp ett socialt nätverk som ger dig både mer glädje i vardagen och ev större trygghet om han fuckar upp mer/igen.
Tror inte folk dömer dig. Men kanske vi värderar dig högre än du själv vågar? Du förtjänar ju att må bra, bli bemött med respekt etc.

Så välskrivet! Tänkte försökt formulera något likande, men du gjorde det bättre än jag kunnat.

Men @sthu jag får hålla med tidigare talare. Poängen med folks inlägg här (och i tidigare trådar) är att peppa dig och få dig att se att du kan ha en framtid utan honom, inte att döma. Många här har ju varit med om liknande (men så klart också unika) upplevelser och tagit sig ut på andra sidan. Om du väljer att gå vidare utan honom kommer det bli asjobbigt, men jag tror verkligen på dig.

Tänker att du har vänner här på buke, och kollegor som uppskattar dig, så jag hoppas du kan få lite egna vänner IRL oavsett hur du gör

 

[ufot]

Han var den mest empatiska person jag hade träffat, fram tills sonen föddes. Jag vet inte vad som hände men sen dess har det gått utför.
Vi har verkligen inte haft tuffa småbarnsår, tvärtom har sonen varit otroligt lätt hela tiden.

Det finns omständigheter som jag inte berättar här. Det gör det. Det försvarar inget, men förklarar.

Kuratorn känner jag inte ger nånting. Hon säger bara parterapi och andningsövningar. Och det känns helt meningslöst, det lättar i stunden men så fort jag slutat kommer ångesten tillbaka med dubbel kraft.

Vet inte riktigt hur jag ska formulera mig. Lider verkligen med dig.

Fick en tanke, i och med att han förändrades när sonen föddes, har ni pratat något om förlossningsdepression? Även män drabbas.

Är inte lika vanligt att pappor drabbas, men det finns forskning och hjälp att få.

 

[SiZo]

Nu tänker jag ge ett torrt och konkret råd. Du gör naturligtvis vad du vill med det!

Du påbörjar två listor, dvs en vågskål - gärna med en skala t.ex 1-5.
Vågskålen heter "Bra och Dålig", skalan lägger du till efter varje sak eftersom vissa saker är bättre än andra och vissa saker är sämre än andra.

Du ska alltså summera + och - .

Enbart för att Du ska få en överblick över hur mycket som faktiskt är bra och dåligt i ert förhållande ur Ditt perspektiv. Du ska inte ta med något som är förklarande, utan kort och koncist Vad är Bra och Vad är Dåligt.

Listan ska inte vara klar direkt nu utan jobba med den ett tag, minst 1-2 veckor, för du kommer på saker efter hand, inte när man startar upp den för då är hjärnan ett virrvarr av tankar.
När du vill efter vägen så summerar du och reflekterar över fakta. Då har du något att "ta på" utan hjärnans känslostormar och förmåga att lägga in värderingar och lösningar som inte är relevanta i nuläget.

Kram

Vill komplettera det här.
Lista upp vad han gör som får dig, @sthu att må riktigt bra och vad han gör som får dig att må dåligt.

Vad du sedan gör med listan är upp till dig. Ingen här har rätt att bestämma eller döma dig. Vi har inte ditt liv och vet inte hela situationen. Det är du som bestämmer hur du vill göra.

Och, du kan alltid ångra dig. Om du om ett år känner, nä, fuck this, så kan du lämna då. Om du om ett år känner "fan, vi öppnar upp förhållandet och båda ligger/dejtar andra" så kan du göra det med. Det är liksom helt upp till dig hur du vill göra. En del mår skitbra av att ha öppet förhållande. Medans det är helt otänkbart för andra. Men oavsett hur det blir, vad du gör, så är det helt upp till dig.

 

[SaraXX]

Jag har historien med pappa+förlossningsdepression+bortprioriteringar+tredje part. PMa om du vill, det blev ett lyckligt slut men inte direkt och inte på det sättet jag hade tänkt.

Kram Var rädd om dig.

 

[vemsomhelst123]

Vartannat inlägg typ handlar om att jag ska lämna. Det tolkar jag som att jag gör fel som stannar. Ni beskriver honom som elak, det är han inte. Ni har inte hela bilden, bara det lilla fönstret jag har öppnat.

Jag tänker att bara du kan bestämma. Och det kanske får ta den tid det tar att bestämma sig. Jag har varit i en liknande sits (dvs jag ville verkligen inte lämna och trodde allt skulle bli katastrof) och det var en process. Sen på andra sidan så insåg jag att det fanns ju massa andra saker, och människor som ställde upp bara jag vågade be om det. Han var inte heller elak (sen var vi inte snälla någon av oss alltid under separationen såklart) men om du kommer fram till att inte lämna måste han ju förstå och försöka förändra sitt beteende så det inte går ut över dig och erat barn i den utsträckning det gör nu. Vet du om han vill det och är beredd att göra jobbet?

 

[vemsomhelst123]

Vill komplettera det här.
Lista upp vad han gör som får dig, @sthu att må riktigt bra och vad han gör som får dig att må dåligt.

Vad du sedan gör med listan är upp till dig. Ingen här har rätt att bestämma eller döma dig. Vi har inte ditt liv och vet inte hela situationen. Det är du som bestämmer hur du vill göra.

Och, du kan alltid ångra dig. Om du om ett år känner, nä, fuck this, så kan du lämna då. Om du om ett år känner "fan, vi öppnar upp förhållandet och båda ligger/dejtar andra" så kan du göra det med. Det är liksom helt upp till dig hur du vill göra. En del mår skitbra av att ha öppet förhållande. Medans det är helt otänkbart för andra. Men oavsett hur det blir, vad du gör, så är det helt upp till dig.

Precis så. Tänk över det, prata med honom om det om du känner att du når fram @sthu men du behöver inte bestämma dig varken för att stanna eller lämna och inte ta beslut nu. Och det är inte heller ditt ansvar hur han beter sig. Det som kan vara ditt ansvar är att som förälder se till att ditt barn är tryggt och mår bra. Om det (som i mitt fall) innebär att tydligt tala om att ”jag tror du behöver hjälp” till din partner så gör det.

 

[sidensvans]

Nu har jag inte läst allt, men jag undrar om han vill ha ett förhållande? Eller tycker han det är jobbigt att göra slut, så han beter sig så illa så att du ska ta steget till separation?

 

[Fjordfrälst]

Det är ju en jäkla sits du sitter i ! . Väljer du att lämna så riskerar du som du säger att bli ensam, väljer du att stanna får du "gilla läget" och ta hans beteende vilket du ju inte heller verkar må bra av, såklart inte! Men saken är ju den att du kan ju inte ändra honom och hans beteende, endast han själv....

 

[Lingon]

Mitt råd till dig är att se till att ha ett liv utanför er relation. Åk iväg och gör saker för dig. Anmäl dig till en kurs och lär dig nåt du velat göra länge men inte gjort. Det finns allt från ridskola till kurser på Medborgarskolan och liknande. Gå en kurs i teater, lär dig spela ett instrument, gå på vattengympa, börja sjunga i kör, träna zumba, kurs i balett, gå på stickcafé, kurs i hur man målar tavlor eller nåt annat som är bara för dig! Den tiden är din. Ta den tiden. Du förtjänar det!

 

[sthu]

Mitt råd till dig är att se till att ha ett liv utanför er relation. Åk iväg och gör saker för dig. Anmäl dig till en kurs och lär dig nåt du velat göra länge men inte gjort. Det finns allt från ridskola till kurser på Medborgarskolan och liknande. Gå en kurs i teater, lär dig spela ett instrument, gå på vattengympa, börja sjunga i kör, träna zumba, kurs i balett, gå på stickcafé, kurs i hur man målar tavlor eller nåt annat som är bara för dig! Den tiden är din. Ta den tiden. Du förtjänar det!

Åh vilken bra ide. Det har aldrig slagit mig. Å verkligen inte. Var gör jag av sonen under tiden? Ta med honom?

Och det ger mig ingenting. Jag gick en kurs i silversmide innan sonen föddes, det var trevligt men gav ingenting.

 

[SiZo]

Åh vilken bra ide. Det har aldrig slagit mig. Å verkligen inte. Var gör jag av sonen under tiden? Ta med honom?

Och det ger mig ingenting. Jag gick en kurs i silversmide innan sonen föddes, det var trevligt men gav ingenting.

Kan inte maken ta sonen?
Tänker att det också kanske finns aktiviteter som sonen kan följa med på.

Gav ingenting? Du hade väl trevligt undertiden, verkade det som? Det kan vara själva poängen tänker jag.

 

[sthu]

Jag har som sagt inte skaffat vänner sen 2008. Det har ingenting med min familjesituation att göra. Jag är ingen social människa.

 

[monster1]

Åh vilken bra ide. Det har aldrig slagit mig. Å verkligen inte. Var gör jag av sonen under tiden? Ta med honom?

Och det ger mig ingenting. Jag gick en kurs i silversmide innan sonen föddes, det var trevligt men gav ingenting.

Det kanske finns något du kan gå på med sonen? Träffa andra föräldrar med gemensamma intressen?