Ensam och ledsen

Ja, vad ska jag säga mer?
Känner mig ensam, övergiven och ledsen. Fram tills för några timmar sedan kändes allt bra, och har känts bra en längre tid. Vi har gjort stora planer för framtiden. Men så ringde makens jobb (en kollega, inte arbetsgivaren) och ville ha in honom på jobb. Han sa ja. Vad hade jag väntat mig? Har han någonsin sagt nej? Inte ens när han var hemma för vab när jag var sjuk på min semester sa han nej.

Han säger att det är för vår skull, ekonomiskt och för att kollegorna ska ställa upp för honom. Jag tjänar över 10 000 mer än honom så är det nån som försörjer familjen så är det jag. Och att kollegorna skulle ställa upp för honom är skitsnack. De ställer inte upp för fem öre, de utnyttjar hans dumma idiotiska plikttrogenhet gentemot jobbet.

Jag har försökt prata med honom om det. Han svarar alltid "då säger jag upp mig!". Jag svarar att gör det, om du kan lösa ekonomin under tiden du är arbetslös. Sen händer inget mer.

Jag orkar inte ens bråka om det längre. Jag blir bara ledsen, ångestig och känner mig otroligt övergiven. Skulle gått till kurator på onsdag men avbokade, för allt kändes så bra. Nu orkar jag inte ta tag i att boka igen. Och ärligt talat, vad ska kuratorn göra? Ge fler andningsövningar? Det ger ingenting.

Parterapi? Vad ger det? Jag har redan sagt allt jag tänker och han har inte gjort någon förändring.

Jag älskar honom, men han gör mig inte längre lycklig. Jag vet att jag förtjänar att vara lycklig, men jag vill vara lycklig med honom igen. Jag vill inte börja om med någon annan och jag kommer inte vara lycklig på egen hand. Jag kommer bara vara ensam.

Nej. Jag orkar inte. Jag är ensam, övergiven och ledsen.

 

[Tantan]

Och där var vi tillbaka på att det är fel på mig. Jag gör inte tillräckligt för att förändra och förtjänar att vara ledsen. Jag har väl förtjänat allt som har hänt senaste tiden. Förmodligen är det mitt fel det också.

Jag ger upp. Hade det inte varit för sonen hade jag kastat in handduken. Nu ger jag bara upp. Lika bra, jag förtjänar inte bättre.

Och nu kommer jag få flera inlägg, "ta av offerkoftan". Ok, då får det vara så.

Det är skitsvårt. Och man behöver inte ha massa vänner. Det enda jag vill är att du/ni hittar sätt att hantera ert liv på, tillsammans om ni vill det. Jag tror ändå ni måste få igång kommunikationen kring de jobbiga sakerna, och exakt vad det är vet bara ni. Det andra ser som de stora problemen är kanske inte det som skaver mest för dig. Var och en tar ansvar för egna handlingar och känslor, det är inte ditt fel. Och människor tar ibland dumma beslut. Det är en del av att ta beslut.

Hur vill du lösa det? Ha er vardag? Och kan ni mötas i det? Det är alltså inget jag tänker du ska svara på utan reflektera över om du tror det hjälper.

 

[dobbis]

Jag är väl en fruktansvärd person som ingen vill ha något med att göra. I och med att ingen vill umgås med mig, trots att jag försöker och bjuder till och engagerar mig blir det ingenting av det. Jag orkar inte. Trevligt för er om ni är så älskvärda och blir tjenis med alla och envar.

Det är du inte alls, jag har ju träffat dig och du verkar fullt normal om än lite blyg (så uppfattade jag det)

 

[JohannaB]

men du, om du är realistisk och låtsas att du och din make är två främmande personer som du hör talas om.
Tror du på allvar att maken väljer att åka in och jobba för att han inte vill vara med dig?
Är det inte mer troligt att han gör det för att han tjänar pengar på att jobba? För att han får beröm/uppskattning av kollegorna när han tar på sig extrapass?

Jag tror definitivt det är därför han säger ja, och blir en räddande ängel och får status/beröm PLUS betalt. Det har (nog) ingenting med dig att göra.

Men just nu när du mår så dåligt upplever du det som ett svek, och också att han väljer bort dig. Det tror jag faktiskt inte, trots idiotiska saker han gjort, att han gör?

 

[Inte_Ung]

Och för övrig spelar det ingen roll om jag har kompisar eller inte. Det jag behöver är en fungerande vardag

Men då kan du bygga livet därifrån.

Kom överens med barnets far om att ni fortsätter att dela bostad tills vidare.
Och att han tar hand om sin son i tillräcklig utsträckning för att du skall kunna göra annat för bara din egen skull.

Man kan faktiskt bo tillsammans utan att ens vara ett par.
Man delar då vardagen och hjälper varandra.
Överenskommelser måste ju hållas även då, som att din barnfria tid är just din.

Stora huset på min gård fungerar så.
Som ett litet kollektiv där vi t.ex. äter tillsammans vissa dagar enligt schema.
Det är också bra mot ensamhet.

 

[Inte_Ung]

Han har en pappa som får passa honom då.

Fast pappor passar inte egna barn, de tar sitt föräldraansvar.
Får man väl ändå hoppas.

 

[Inte_Ung]

Och hur tänkte du att jag ska kombinera det med litet barn?

Du skall ju inte utöva intresset samtidigt utan bara prata om det.

Nog måste det vara intressant att prata om sömnad (eller ditt arbete) även om du inte kan utföra det samtidigt?
Jag tänker bara på hur mycket jag har pratat öronen av folk om hästar, IT, bussar, avlopp och värmesystem.

 

[Inte_Ung]

Jobbar du dag och din man natt och barnet aldrig på fsk?

Typ så. Han är på förskolan en dag i veckan (inte samma dag varje vecka)

Oj, det är nog inte bra.

När sover din man?
Om han tar hand om ett litet barn på dagarna och jobbar på nätterna så kommer han förr eller senare att må dåligt av den störda sömnen.
Kan ni få mer förskola så att din man kan sova på dagarna?

 

[sthu]

Jag säger inte att det är så, jag säger att det känns som att han väljer bort mig.

 

[sthu]

Oj, det är nog inte bra.

När sover din man?
Om han tar hand om ett litet barn på dagarna och jobbar på nätterna så kommer han förr eller senare att må dåligt av den störda sömnen.
Kan ni få mer förskola så att din man kan sova på dagarna?

Han sover på jobbet, det är inget konstigt med det? Han jobbar inte varje natt, men våra tider går omlott typ hela tiden. Jag tänker inte redovisa hela hans schema.

 

[Tystnatt]

Det är givetvis helt okej att inte kunna/vilja förändra på stora saker i sitt liv. Det gör en inte till en svag människa. I och med att du beskriver att du bara har maken och att du blir helt ensam utom honom handlar det såklart om att acceptera hur relationen ser ut. Jag kan tänka mig att det tar tid och mentalt jobb att hamna där och svårigheterna i er relation har väl blivit större i närtid? Det kanske är för färskt för att ta definitiva beslut?

Om han beter sig på sätt som gör dig illa trots att du pratat med honom hur du känner, finns det väl skäl att pröva familjeterapi även om det känns som att det inte ger något just nu? Då har man ju liksom kommunicerat med och utan stöd och gjort allt vad man kan för att nå fram till den andra parten.

Med vårdpersonal kan man ge ett försök att prata om eller skicka med skriftligt vad man tycker skälper mer än hjälper i samtalen och förtydliga exakt vilken hjälp man är ute efter i bemötande, terapiform etc. Då har man ju också varit så övertydlig man kan.

Det kanske finns andra forum som typ reddit där man kan diskutera att ex. gå vidare från otrohet, där diskussionerna och stöttningen är mer i linje med vad du söker efter?

 

[sthu]

Det är givetvis helt okej att inte kunna/vilja förändra på stora saker i sitt liv. Det gör en inte till en svag människa. I och med att du beskriver att du bara har maken och att du blir helt ensam utom honom handlar det såklart om att acceptera hur relationen ser ut. Jag kan tänka mig att det tar tid och mentalt jobb att hamna där och svårigheterna i er relation har väl blivit större i närtid? Det kanske är för färskt för att ta definitiva beslut?

Om han beter sig på sätt som gör dig illa trots att du pratat med honom hur du känner, finns det väl skäl att pröva familjeterapi även om det känns som att det inte ger något just nu? Då har man ju liksom kommunicerat med och utan stöd och gjort allt vad man kan för att nå fram till den andra parten.

Med vårdpersonal kan man ge ett försök att prata om eller skicka med skriftligt vad man tycker skälper mer än hjälper i samtalen och förtydliga exakt vilken hjälp man är ute efter i bemötande, terapiform etc. Då har man ju också varit så övertydlig man kan.

Det kanske finns andra forum som typ reddit där man kan diskutera att ex. gå vidare från otrohet, där diskussionerna och stöttningen är mer i linje med vad du söker efter?

Vadå inte vill? Jag har skrivit flertalet gånger att jag verkligen verkligen försökt men misslyckats varenda gång.

Men visst, jag har fattat att det är mitt fel att situationen blivit som den blivit.

 

[Inte_Ung]

Jag säger inte att det är så, jag säger att det känns som att han väljer bort mig.

Nu med litet mer information så undrar jag om ni inte mår dåligt båda två, du och din man.
Det är tufft med småbarnsåren och lätt att tappa både orken och lusten till livet.
Då gäller det att sova tillräckligt, äta nyttigt och ta sig tid till motion.
Annars så orkar man inte.
Och när man inte orkar så börjar man göra konstiga saker av ren trötthet och med det försämrade omdöme som tröttheten medför.

Kan ni få avlastning i form av mer tid på förskolan?
Bara att få tänka på ingenting helt ifred i några timmar varje dag kan vara oerhört välgörande.

 

[Tystnatt]

Vadå inte vill? Jag har skrivit flertalet gånger att jag verkligen verkligen försökt men misslyckats varenda gång.

Men visst, jag har fattat att det är mitt fel att situationen blivit som den blivit.

Jag skrev kunna för att det är det du beskriver - att det inte går. Jag skrev också vilja för att jag menade att det kan vara fullt rimligt att inte vilja även fast man hade kunnat. Så som andra tycker behöver ju inte vara bra för en själv. Om man inte står nära någon vet man ju inte heller hur någon annan har det.

 

[EmmaW]

Vadå inte vill? Jag har skrivit flertalet gånger att jag verkligen verkligen försökt men misslyckats varenda gång.

Men visst, jag har fattat att det är mitt fel att situationen blivit som den blivit.

Vad är det du specifikt anser att du misslyckats med?
För jag ser det det inte.
Däremot ser jag en ensam människa som sitter i en destruktiv relation som gör henne illa och inte hittar en väg framåt som hon kan må bra på. Jag ser en kvinna som trycker ner sig själv, som är sin egen största kritiker och inte inser sitt egna värde.

 

[Inte_Ung]

Han sover på jobbet, det är inget konstigt med det? Han jobbar inte varje natt, men våra tider går omlott typ hela tiden. Jag tänker inte redovisa hela hans schema.

Jag tror ändå att alltid ha ansvar för någon annan precis hela tiden nöter på en människa.
Och att en stor del av er tråkiga situation beror på trötthet intill utmattning hos er båda.
Mental trötthet är nedbrytande och kan förstöra väldigt mycket i livet, så det skall man inte ignorera.

 

[sthu]

Nu med litet mer information så undrar jag om ni inte mår dåligt båda två, du och din man.
Det är tufft med småbarnsåren och lätt att tappa både orken och lusten till livet.
Då gäller det att sova tillräckligt, äta nyttigt och ta sig tid till motion.
Annars så orkar man inte.
Och när man inte orkar så börjar man göra konstiga saker av ren trötthet och med det försämrade omdöme som tröttheten medför.

Kan ni få avlastning i form av mer tid på förskolan?
Bara att få tänka på ingenting helt ifred i några timmar varje dag kan vara oerhört välgörande.

Jag jobbar heltid. När skulle förskolan avlasta? När de har stängt?

Vi är inte trötta och slutkörda småbarnsföräldrar. Ungen sover 12 h per natt och är otroligt enkel att ha att göra med.

 

[sthu]

Vad är det du specifikt anser att du misslyckats med?
För jag ser det det inte.
Däremot ser jag en ensam människa som sitter i en destruktiv relation som gör henne illa och inte hittar en väg framåt som hon kan må bra på. Jag ser en kvinna som trycker ner sig själv, som är sin egen största kritiker och inte inser sitt egna värde.

Jag har inte kvar en enda kompis. Alla drog när jag gjorde slut med exet, de valde honom framför mig. Sedan dess har jag inte träffat någon annan än maken som velat stanna hos mig för mig.

Och inte ens han stannade. Och uppenbarligen gör jag fel som stannar med en människa jag älskar.

 

[sthu]

Jag tror ändå att alltid ha ansvar för någon annan precis hela tiden nöter på en människa.
Och att en stor del av er tråkiga situation beror på trötthet intill utmattning hos er båda.
Mental trötthet är nedbrytande och kan förstöra väldigt mycket i livet, så det skall man inte ignorera.

Och den diagnosen ställer du baserat på..? Du som anser att jag har ett kallt hjärta och allt vad det nu var. Beror situationen på trötthet, eller att maken var otrogen med en kollega?

Jag känner inte av minsta lilla mentala trötthet. Ångest, ja. Trött, Nej.

 

[Inte_Ung]

Jag jobbar heltid. När skulle förskolan avlasta? När de har stängt?

Dagtid så att din man kan slappna av helt när han är ledig.

Vi är inte trötta och slutkörda småbarnsföräldrar. Ungen sover 12 h per natt och är otroligt enkel att ha att göra med.

Det handlar inte bara om just sömn utan även om att alltid ha vakten.
Att alltid ha ansvaret
Man känner inte riktigt den tröttheten på samma sätt som annan trötthet utan livet blir mest konstigt.

Dessutom så handlar det här om din man som jobbar när barnet sover och är ledig när barnet är vaket.
Han kanske inte orkar med livet som det är nu och behöver en förändring för att bli sitt "gamla goda" jag igen?

 

[sthu]

Dagtid så att din man kan slappna av helt när han är ledig.



Det handlar inte bara om just sömn utan även om att alltid ha vakten.
Att alltid ha ansvaret
Man känner inte riktigt den tröttheten på samma sätt som annan trötthet utan livet blir mest konstigt.

Dessutom så handlar det här om din man som jobbar när barnet sover och är ledig när barnet är vaket.
Han kanske inte orkar med livet som det är nu och behöver en förändring för att bli sitt "gamla goda" jag igen?

Så, han knullar med kollegan för att han har hand om sitt eget barn på dagarna?