Fegistråden

[Kilauea]

Jag har gått och blivit hiskeligt rädd av mig!
Skyller på att min häst vilade helt i 4 månader (p.g.a. skada) och att jag då tappade vanan.

Hästen började sättas igång i början av augusti och får numera ridas i alla gångarter på rakt spår. Tyvärr är det ju en lite dålig kombination med spänd, nervös ryttare och övertaggad häst (hon står fortfarande i sjukhage, nämligen, och rids bara varannan dag så hon är aldrig "trött"). Det har gjort att jag har tagit ner kraven rejält. Rider henne mest i ridhus för både hon och jag slappnar av mer där (promenerar henne dock ute).

Mitt största problem är nog ändå att jag skäms så fruktansvärt för att jag är så nervös. Att jag skäms så är nog till och med värre än den faktiska rädslan. Men, jag försöker - med viss svårighet för jag är usel på att inte klandra mig själv för det - ha tålamod med både mig själv och henne. Och tänka att den här tiden inte spelar någon roll i det långa loppet. Men det är rätt tufft just nu.

Du har ingen anledning att skämmas! Kan du rida med sällskap ute? Blir hon lugnare då?
Annars, fortsätt som du gör. Promenader, kanske tömkörning ute och så rid i ridhuset.

 

[Oknytt]

Åh men suck...

Min häst slängde av mig för första gången för några dagar sedan. Tänk er en 90 graders svängd och så två bockningar på det. Flög så klart som en vante

Har inte hoppat upp igen sen dess och måste verkligen ta tag i det

 

[Kenzo2019]

För lite över ett år sedan blev jag medryttare på en 11-åring irländsk cob. Det var love at first sight även om det inte var en ras jag någonsin funderat över. Hans ägare hade varit med om en motorcykelolycka och fick inte rida på ett par månader. Han hade stått ett tag innan jag började rida men var lugn i paddocken. Jag började rida ut med andra och märkte att det inte fanns någon broms i galoppen. Jag kände mig osäker men kämpade på och red ut själv istället och tog det mycket lugnt. Han fick inte takta utan vi övade på att skritta lugnt på lång tygel. Det blev mycket bättre och då och då kunde vi till och med galoppera. Jag köpte honom i januari för ägaren hade tappat intresset. Under våren gick det bra. Han var väldigt lugn - så lugn att jag var säker på att något var fel och visst sjutton hade han två fästingsjukdomar. Det blev behandling och vila. Jag började sen rida lugnt igen själv och med en kompis som bara skrittar och travar lite. Vi hade fina uteritter och han var glad.

Jag fick ut en sadelprovare och köpte ny sadel. Kändes jättebra. Så i slutet av september rider jag ut själv, en väg jag rider ofta - bland fält. Jag plockar upp tyglarna för att börja trava och han sticker på två röda. Jag försöker dra i nödbromsen men då börjar han bocka som en galning. Jag flög av och slog mig rejält. Tappade hästen som sprang hem. Tack och lov kom han hem helskinnad. Väl hemma kunde jag inte sitta upp igen då jag slitit sönder axeln och inte kunde röra armbågen. Fick sedan inte rida på 6 veckor pga skadan.

Efter ca 4 veckors vilande frågade en kompis om hon kunde få låna min häst för att skritta ut med en annan kompis (hon har ridit min häst tidigare). Hon ringde och lät vettskrämd och sa att han börjat bocka så snart hon suttit upp. Hon hade hoppat av, longerat honom och testar igen men samma reaktion. Jag blev väldigt ledsen och tänkte att något måste ju vara fel. Tog ut veterinären som röntgade. Allt såg bra ut. Vi longerade honom och han var som vanligt. La på sadeln och han gick i taket.

Jobbigt eftersom jag köpt ny sadel endast två månader tidigare men tänkte ändå skönt att veta vad orsaken kan vara. Tog ut en osteopat som menade att han hade ont i ryggen och trodde att det var pga sadeln. Hon ”byggde om” sadeln och gav mig klartecken att börja rida honom igen.

Men jag är rädd... har till och med köpt en airbag väst... och ändå har jag inte lyckats kravla mig upp på hästen igen skyller på allt möjligt. För mörkt, för blåsigt, han verkar tittig etc. Kan lägga till att ca en månad efter olyckan så bytte jag stall så nu är allt också okänt.

Nu har det gått så långt att jag liksom är arg och irriterad på mig själv. Jag borde bara ta mig i kragen och sitta upp. Sluta tänka så mycket. Och samtidigt tänker jag att kanske borde jag sälja hästen. Men jag tycker så oerhört mycket om honom och jag vill egentligen inte ge upp. Jag vill jobba igenom det men behöver liksom någon slags garanti att vi kommer ut på andra sidan. Detta tvivel gör att jag blir osäker och ifrågasätter allt jag gör. Suck!!

 

[Freazer]

För lite över ett år sedan blev jag medryttare på en 11-åring irländsk cob. Det var love at first sight även om det inte var en ras jag någonsin funderat över. Hans ägare hade varit med om en motorcykelolycka och fick inte rida på ett par månader. Han hade stått ett tag innan jag började rida men var lugn i paddocken. Jag började rida ut med andra och märkte att det inte fanns någon broms i galoppen. Jag kände mig osäker men kämpade på och red ut själv istället och tog det mycket lugnt. Han fick inte takta utan vi övade på att skritta lugnt på lång tygel. Det blev mycket bättre och då och då kunde vi till och med galoppera. Jag köpte honom i januari för ägaren hade tappat intresset. Under våren gick det bra. Han var väldigt lugn - så lugn att jag var säker på att något var fel och visst sjutton hade han två fästingsjukdomar. Det blev behandling och vila. Jag började sen rida lugnt igen själv och med en kompis som bara skrittar och travar lite. Vi hade fina uteritter och han var glad.

Jag fick ut en sadelprovare och köpte ny sadel. Kändes jättebra. Så i slutet av september rider jag ut själv, en väg jag rider ofta - bland fält. Jag plockar upp tyglarna för att börja trava och han sticker på två röda. Jag försöker dra i nödbromsen men då börjar han bocka som en galning. Jag flög av och slog mig rejält. Tappade hästen som sprang hem. Tack och lov kom han hem helskinnad. Väl hemma kunde jag inte sitta upp igen då jag slitit sönder axeln och inte kunde röra armbågen. Fick sedan inte rida på 6 veckor pga skadan.

Efter ca 4 veckors vilande frågade en kompis om hon kunde få låna min häst för att skritta ut med en annan kompis (hon har ridit min häst tidigare). Hon ringde och lät vettskrämd och sa att han börjat bocka så snart hon suttit upp. Hon hade hoppat av, longerat honom och testar igen men samma reaktion. Jag blev väldigt ledsen och tänkte att något måste ju vara fel. Tog ut veterinären som röntgade. Allt såg bra ut. Vi longerade honom och han var som vanligt. La på sadeln och han gick i taket.

Jobbigt eftersom jag köpt ny sadel endast två månader tidigare men tänkte ändå skönt att veta vad orsaken kan vara. Tog ut en osteopat som menade att han hade ont i ryggen och trodde att det var pga sadeln. Hon ”byggde om” sadeln och gav mig klartecken att börja rida honom igen.

Men jag är rädd... har till och med köpt en airbag väst... och ändå har jag inte lyckats kravla mig upp på hästen igen skyller på allt möjligt. För mörkt, för blåsigt, han verkar tittig etc. Kan lägga till att ca en månad efter olyckan så bytte jag stall så nu är allt också okänt.

Nu har det gått så långt att jag liksom är arg och irriterad på mig själv. Jag borde bara ta mig i kragen och sitta upp. Sluta tänka så mycket. Och samtidigt tänker jag att kanske borde jag sälja hästen. Men jag tycker så oerhört mycket om honom och jag vill egentligen inte ge upp. Jag vill jobba igenom det men behöver liksom någon slags garanti att vi kommer ut på andra sidan. Detta tvivel gör att jag blir osäker och ifrågasätter allt jag gör. Suck!!

Det är inte konstigt om du känner dig rädd när du slog dig så. Hästar som reagerar på sadeln kan bocka rejält. Be ngn orädd och erfaren hoppa upp först och longera hästen med sadel en stund innan. Tror det kommer gå bra när du väl kommer över tröskeln. Ge inte upp!

 

[shia]

För lite över ett år sedan blev jag medryttare på en 11-åring irländsk cob. Det var love at first sight även om det inte var en ras jag någonsin funderat över. Hans ägare hade varit med om en motorcykelolycka och fick inte rida på ett par månader. Han hade stått ett tag innan jag började rida men var lugn i paddocken. Jag började rida ut med andra och märkte att det inte fanns någon broms i galoppen. Jag kände mig osäker men kämpade på och red ut själv istället och tog det mycket lugnt. Han fick inte takta utan vi övade på att skritta lugnt på lång tygel. Det blev mycket bättre och då och då kunde vi till och med galoppera. Jag köpte honom i januari för ägaren hade tappat intresset. Under våren gick det bra. Han var väldigt lugn - så lugn att jag var säker på att något var fel och visst sjutton hade han två fästingsjukdomar. Det blev behandling och vila. Jag började sen rida lugnt igen själv och med en kompis som bara skrittar och travar lite. Vi hade fina uteritter och han var glad.

Jag fick ut en sadelprovare och köpte ny sadel. Kändes jättebra. Så i slutet av september rider jag ut själv, en väg jag rider ofta - bland fält. Jag plockar upp tyglarna för att börja trava och han sticker på två röda. Jag försöker dra i nödbromsen men då börjar han bocka som en galning. Jag flög av och slog mig rejält. Tappade hästen som sprang hem. Tack och lov kom han hem helskinnad. Väl hemma kunde jag inte sitta upp igen då jag slitit sönder axeln och inte kunde röra armbågen. Fick sedan inte rida på 6 veckor pga skadan.

Efter ca 4 veckors vilande frågade en kompis om hon kunde få låna min häst för att skritta ut med en annan kompis (hon har ridit min häst tidigare). Hon ringde och lät vettskrämd och sa att han börjat bocka så snart hon suttit upp. Hon hade hoppat av, longerat honom och testar igen men samma reaktion. Jag blev väldigt ledsen och tänkte att något måste ju vara fel. Tog ut veterinären som röntgade. Allt såg bra ut. Vi longerade honom och han var som vanligt. La på sadeln och han gick i taket.

Jobbigt eftersom jag köpt ny sadel endast två månader tidigare men tänkte ändå skönt att veta vad orsaken kan vara. Tog ut en osteopat som menade att han hade ont i ryggen och trodde att det var pga sadeln. Hon ”byggde om” sadeln och gav mig klartecken att börja rida honom igen.

Men jag är rädd... har till och med köpt en airbag väst... och ändå har jag inte lyckats kravla mig upp på hästen igen skyller på allt möjligt. För mörkt, för blåsigt, han verkar tittig etc. Kan lägga till att ca en månad efter olyckan så bytte jag stall så nu är allt också okänt.

Nu har det gått så långt att jag liksom är arg och irriterad på mig själv. Jag borde bara ta mig i kragen och sitta upp. Sluta tänka så mycket. Och samtidigt tänker jag att kanske borde jag sälja hästen. Men jag tycker så oerhört mycket om honom och jag vill egentligen inte ge upp. Jag vill jobba igenom det men behöver liksom någon slags garanti att vi kommer ut på andra sidan. Detta tvivel gör att jag blir osäker och ifrågasätter allt jag gör. Suck!!

hey, det kommer med och motgångar.
Ni har hittat ett utav felen- sadeln.
Ni har haft otur.

Försök att analysera utan att lägga in känslor utan end på fakta. nu har jag ej allt, men din häst hade vilat fyra veckor- tidigare varit hetsig osv att rida ut och inte den enklaste.
redan där är första varningssignalen- vilat 4 veckor.
Hur stor hage osv har din häst? om den ej rört sig mkt- kan det leda till stlehet/ont i ryggen- i kombination m ev lagt på sig så sadeln ej sitt hundra igen=smärta.

Har du kontakt m någon tränare? om inte rekommenderar jag det.
(utan min dressyrtränare och travtränare hade jag aldrig fixat rida min häst, dressyrtränaren-ridmässigt travtränaren-hästmässigt. på det massör, sadelprovare osv.

Ni har dessutom nyss bytt stall-ännu en ny varningsflagg.
nytt stall, oriden, sadel, din skada, you get it.

Mitt spontana tips, utifrån vad jag vet är att börja om från grunden. Ni ska båda acceptera varandra på marken.
Häng lite på henne i stallgången, håll noga koll på dens kropps språk hela tiden.
sitt upp i stallgången och kläng och sitt av.

tömkör, för att jobba styrka osv.
tömkör i terräng, i upp å nedförsbacke över träd och bommar osv.
öva NH, och så fortsätt du hänga i gången osv, börja sen lägga på schabrak, sadel osv. en sak i taget- låt det ta sin tid- men skynda långsamt.

Något är det som inte stämmer, frågan är vad och när och om det fortfarande är något lurt.
Men jag tror mkt hänger m den ej är tränad sista tiden, och tror att det behövs.
och när ni väl börjar trän, ta inte då å då var 3 e dag, för då blir det så mycket däremellan. Utan sätt hellre igång ordentligt först- men mindre krävande å sen lättar m mellanrummen emellan å lite tuffare.

 

[Freazer]

Hade själv aldrig suttit upp inne i stallet på en häst som reagerat på sadeln tidigare. Sadeltvång kan även få vissa hästar att ramla ihop när de sadlas. @shia

 

[shia]

Hade själv aldrig suttit upp inne i stallet på en häst som reagerat på sadeln tidigare. Sadeltvång kan även få vissa hästar att ramla ihop när de sadlas. @shia

Menar självklart inte hon ska sitta upp inne i stallet direkt!!!
Insåg nu att det kanske lät så.
Det jag menar är på att hon kan hänga(dvs- luta sig emot m händerna över) lite smått-på så sätt märker en hur den reagerar på det+är snabbt ta ett steg tillbaka om minsta obehag visas.

och att sen innan ridning och sitta upp ute i mörkret ensam osv, att man kan hänga mer i stallet, hänga upp på den, osv.
- så vi gör vid inridning.. Håller just nu på att ska påbörja inridning på 3 st. en som blir 3 vid årskiftet, de andra två blir 5.
börjat hänga på dem i stallgången, suttit upp på de två 5 åringarna i stallgången och klängt lite och flätat man osv..
3 åringen häng jag lite lätt på sidorna hittills, och tanken är fortsätta så tom sommaren om hon vuxit ikapp sig då och utveckla lite mer.

 

[Kenzo2019]

Jag red idag! Var helt inställd på att börja rida för två veckor sedan men så tyckte jag att han såg oren ut så det blev koll och sen osteopat igen. Osteopaten tyckte att han kändes fin och gav grönt ljus för att rida. Har tömkört en hel del på sistone och det har gått jättebra. Idag tog jag mod till mig. Tog på mig airbag-västen och satt upp efter att ha tömkört. Han var hur lugn som helst och vi skrittade i paddocken i en kvart. Känns så skönt att ha suttit upp igen och ser fram emot att göra om det imorgon!

 

[Oknytt]

Här går det också framåt sen avbockningen. Har börjat trava igen, dessutom i dressyrsadeln, vilket var den jag satt i när det hände (hade jag haft hoppsadeln hade jag nog suttit kvar istället för att få mig en flygtur med Air Equine ) Fortfarande lite obehag när vi passerar området och travar i varvet han slängde sig, men det tar sig!

 

[_Zacke_]

Jag har efter mycket funderingar och grubbel bytt häst! När beslutet väl var fattat kändes det så rätt. Min förra häst har fått det betydligt bättre hos sin nya ägare där han får vara ute mer i skogen.
Jag har köpt mig en liten ponny på 132cm Passar mig bra som ridmässigt bara vill ta lugna skritturer barbacka i skogen eller rida hinderbanor/tolerans hinder i lugnt tempo förövrigt kommer han bli en superbra framtida barnponny till min dotter och även en kanonbra körponny
Känner mig betydligt tryggare med en så liten ponny. Dessutom är han kopiöst lugn, trygg och snäll känns helt rätt!

 

[Poxz]

En tråd där jag verkligen passar in. Jag är för rädd för ridskola. Höll ut i närmare 6 år och red till och med två gånger i veckan ett tag för att försöka "ta udden av det", men jag var så nervös innan varje gång att jag mådde illa halva dagen. Det fanns hästar där jag inte ville hantera eller rida, och viss hänsyn togs till det men kanske inte så mycket som jag hade behövt.

Fick rida min grannes enorma, jättesnälla - men rätt pigga - valack och även om jag var nervös innan där med så var det ändå skönt att veta vilken häst jag skulle rida. Har till och med tagit mig runt några banor på honom, med 70 som högsta höjd.

När jag ridit valacken ett tag men fortfarande var lite harig och med kass balans kom det på förslag från matte att jag skulle börja rida hennes gamla tävlingsponny som hade lite tråkigt. Kajsa (som fyller 29 år i år och still going strong) och jag teamade ihop oss nån gång under 2016 om jag inte minns fel.

DÄR hade jag verkligen haft anledning att vara rädd. Flera gånger faktiskt... jag var lite ängslig i början, men inte så mycket som jag borde ha varit. Kajsa ÄR verkligen tävlingsponny ut i hovspetsarna. Inte rädd för nåt, het som en Ferrari (jag fick betsla upp i början innan jag lärde mig bromsa henne med kroppen och hon fick lite mer respekt för min vilja), kan vara lite brötig om hon inte vill stå still, bockar.... bitvis hade jag INGEN koll. Det var så att säga inte jag som körde, och det har väl i stort sett fortsatt så. Det festliga med henne är att hon trots allt anpassar sig. Om jag jämför med nu så behandlade hon mig med silkesvantar i början. Nu bockar hon riktiga rodeobockningar med skruv (jag har hamnat framför sadeln flera gånger), då trodde jag hon bockade på riktigt men det var bara försynta skutt om man jämför. Det mest besvärliga nu är att hon har blivit lite mer snubblig med åren och kanske inte ser sig för så bra som hon borde, så hon kan snava till rejält ibland och när hon då drar iväg i 180 km/h så hinner man ju tänka både en och annan tanke på vad som skulle hända om vi går omkull... Men ändå. Hon är den häst som lärt mig mest. Den enda jag galopperat barbacka på. Den enda som stuckit och bockat och jag bara garvat åt det hela istället för att bli skräckslagen. Synd att hon inte är yngre, skulle vilja ha all tid i världen med henne. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska göra när hon inte går att rida längre.

 

[Kilauea]

Jag har efter mycket funderingar och grubbel bytt häst! När beslutet väl var fattat kändes det så rätt. Min förra häst har fått det betydligt bättre hos sin nya ägare där han får vara ute mer i skogen.
Jag har köpt mig en liten ponny på 132cm Passar mig bra som ridmässigt bara vill ta lugna skritturer barbacka i skogen eller rida hinderbanor/tolerans hinder i lugnt tempo förövrigt kommer han bli en superbra framtida barnponny till min dotter och även en kanonbra körponny
Känner mig betydligt tryggare med en så liten ponny. Dessutom är han kopiöst lugn, trygg och snäll känns helt rätt!

Vad härligt! Det ska ju stämma med kemin och vara roligt att umgås med hästen .