Fick skolidrotten dig att gilla idrott och rörelse?

[westernsuzie]

Gud vad skönt det var att läsa den här tråden och inse att jag var långt ifrån ensam, även om jag lagt skolidrotten LÅNGT bakom mig nu. Men jag hatade det från djupet av mitt hjärta och nej jag blev inte minsta lilla inspirerad att idrotta. Vi hade i princip bara bollsport hela tiden och jag hatade det.

När jag passerade 30, många år efter att jag befriats från skolidrotten, började jag träna mycket och jag älskar det nu! Jag löptränar, styrketränar och kör för tillfället lite yoga. Gillar även att sparka lite boll med kidsen Promenera, vandra och cykla, ja jag gillar nog att rörà mig på alla sätt och vis när jag tänker efter.

Jag önskar att skolidrotten hade varit mer inriktad på att inspirera till rörelseglädje och hur man kan få in motion i vardagen på olika sätt. För trots allt blir de flesta av oss inte fotbollsstjärnor utan många kanske ska jobba på kontor eller något annat stillasittande och då tror jag att det är mer användbart om man fått med sig saker som passar med den livsstilen. Kanske i kombination med funktionellà styrkeövningar för en hållbar och stark kropp. Kanske några lektioner i hur man lägger upp ett bra träningsschema för den som vill utvecklas ytterligare.

 

[VLMF]

Det som var konstigt med idrotten där jag gick var att det nästan aldrig var någon undervisning utan man förväntades bara kunna saker. Jag minns inte att vi någon gång fick någon feedback eller tips på hur man skulle utvecklas. Då är det ju inte konstigt att det blir svårt för de som inte kommer från idrottande familjer som helt enkelt inte vet hur man gör. Istället borde ju idrottslärarna ta sig an och hjälpa de som är nybörjare.
Sen antar jag att man inte väljer lag på samma sätt idag dvs att någon alltid blir vald sist.

Det här minns jag också från skolidrotten. Inga instruktioner eller feedback, minns särskilt när vi hoppade längd utomhus i "ström" och jag mest försökte härma den framför för vi fick inga instruktioner eller feedback mer än "hoppa längdhopp".

Grundskolans idrott var ganska kass, inspirerade noll och intet. I högstadiet hade vi mest könsuppdelad idrott, det var himla skönt faktiskt.
Gymnasiets skolidrott minns jag som mycket trevligare, där vi bland annat fick planera en lektion var. Alltså uppvärmning, vilken/vilka aktiviteter vi skulle utföra, stretching efteråt osv och man skulle lämna in lektionsplanen skriftligt innan.

 

[Lingon]

Jo, de allra flesta upplever en enorm skillnad. Det är oerhört ångestfyllt för många att vara utsatt för sina klasskompisars val och godtycke. För många fler än de som blir valda sist. Det är helt absurt att låta barngruppen välja och är som tur är ganska ovanligt numer.

Barnet som alltid får höra "Suck, nu fick vi X i laget" märker nog ingen större skillnad.

 

[nullo-modo]

Jo, men mattelärare delar inte bara ut ett prov och sen betygsätter efter det provet utan att ha undervisat innan. Först undervisar man, sen kan man börja testa prestationen. Men inom skolidrotten så undervisar man inte.

Vi fick tips på bla teknik i höjdhopp tex.

Alla mina jympalärare har även varit tränar för olika idrotter.

 

[Lingon]

Vi fick tips på bla teknik i höjdhopp tex.

Alla mina jympalärare har även varit tränar för olika idrotter.

MIn ena idrottslärare var fotbollstränare. Han var väldigt förtjust i att dela upp oss i två lag, ge oss en boll sen säga åt oss att spela fotboll utan någon som helst undervisning.

 

[nullo-modo]

Jag började skolan i mitten av 90-talet och var ett av de få barn som då inte hade något idrottsintresse med mig hemifrån, medan nästan alla av klasskamraterna sysslade med fotboll eller någon annan sport på fritiden. Läraren i låg- och mellanstadiet fokuserade all uppmärksamhet på de som redan var duktiga och sket fullkomligt i mig utom när hen kunde påpeka hur dålig jag var jämfört med de andra. Jag lärde mig ingenting av värde.

Det blev inte så mycket bättre i högstadiet, eftersom jag än en gång hamnade i en klass med nästan uteslutande idrottsintresserade. Så samma där, halkade efter totalt och det var ingen som försökte att fånga upp mig, och dessutom blev jag mobbad bland annat för att jag var så dålig på gympan. Det blev så att jag skolkade helt från de lektionerna till slut.

Såhär i efterhand när jag vet att jag har en funktionsnedsättning som bland annat gör det svårt med många motoriska moment så känner jag mig ännu mer spyfärdig på hela grejen. Det där "man ska kunna det här" om saker som jag aldrig lyckades med gnager fortfarande i mig ibland. Det fanns noll förståelse för att inte alla är stöpta i samma form.

Kort sagt så nej, skolan har totalt ruinerat allt intresse jag kanske skulle kunnat få för traditionell idrott - varför ens försöka när jag ändå redan är en sopa, liksom? Rörelse är okej så länge det sker på mina egna villkor, men jag lär aldrig bli någon som ger sig på lagsport eller liknande. Promenader för mitt psykiska måendes skull är det jag främst ägnar mig åt i dagsläget.

Känner så väl igen mig i det du skriver, fast för mig var det i andra ämnen.

Också spyfärdig på att skolan är uppbyggd så stelbent.

 

[Seabaz]

Att det inte hjälpte så mycket att läraren delade in lagen istället för att eleverna valde. Det låter fint men man uppnår egentligen inget.

För mig var det skillnad. Istället för att bli vald sist så blev lagen uppdelade av läraren. Sen att vissa skitungar suckade högt var väl inget ingen kunde göra något åt?

Läraren kunde kanske ha bänkat den eller dom eller vad är alternativen?

Snack om (anti)mobbning var regelbundet på min skola från alla de håll men ändå förekom det, oftast i form av utfysning vilket är en svår form av mobbning. Man kan ju intetvinga barn att vara vänner med alla? Respektera alla, ja, men att visa med kroppsspråk att"du är inte välkommen här", eller blickar samtidigt som viskningar, de var alltid värst.....

 

[Diabetikern]

Jag var väldigt omotiverad på gymnastiken. Jag var varken bra eller dålig. Vår klass var oerhört splittrad. Det enda som svaravde samman oss som klass var när det kom till lagfotboll eller liknande. Innebandy förekom ofta då vart hela klassen sammansvetsad när vi ställdes mot en annan klass. Det var rätt kul.

I tonåren vart det ju ganska "mesigt" och ocoolt med gymnastik så hoppade den för det mesta. Läraren gav oss uppgifter som en promenad till en viss byggnad räkna hur många fönster t.ex det är på den byggnaden gå tillbaks och berätta. Bara för att man "glömt" gympakläder.

Vissa lektioner var roliga vissa tråkiga precis som resten av skolan.

 

[nullo-modo]

MIn ena idrottslärare var fotbollstränare. Han var väldigt förtjust i att dela upp oss i två lag, ge oss en boll sen säga åt oss att spela fotboll utan någon som helst undervisning.

Hade en som tränare i fotboll och hen var väl så trött på fottboll på kväll och dag så blev minimalt med fottboll med hen.

 

[Mineur]

@Mineur vad är ett Cooper-test för något? Det har jag aldrig hört talas om. Skönt att det blev lite bättre för dig i gymnasiet iallafall!

Det kan nog se lite olika ut, men hos oss gick det ut på att man skulle springa 2 km så fort man kunde och beroende på vilket tidsspann man hamnade inom fick man olika betyg (typ MVG för 8-10 minuter, VG för 10-12 minuter, osv). En stor del av betyget baserade sedan på hur fort man sprungit.

 

[Lingon]

Hade en som tränare i fotboll och hen var väl så trött på fottboll på kväll och dag så blev minimalt med fottboll med hen.

VI spleade hur mycket fotboll som helst. Men bara match.

 

[Cherarriduracell]

Började skolan 00, hade inte så mycket emot idrotten i låg och mellanstadiet men högstadie och gymnasium var inte särskilt kul alls. Högstadiet var nog tråkigt pga nästan uteslutande bollsporter och skillnaden mellan mig och de som gick på innebandy, fotboll och basket blev rätt markant i tonåren, jag kände mig bara dålig och ivägen liksom. Gymnasiet var tråkigt då jag var ensam tjej i klass med bara killar, utvecklade social fobi och blev kraftigt deprimerad runt när jag var 15 och mådde dåligt tills jag var 20. Lärarna visste inte riktigt hur de skulle lägga upp lektioner utan att jag kom i kläm för all grabbighet och när jag efter två år bytte klass och skola mådde jag redan så dåligt att det knappt gick att stå ut trots ny miljö/klass/lärare osv

 

[LadyCovergirl]

Jag började första klass 1993 och tyckte att idrott var helt okej. Inte något favoritämne men skolkade aldrig utan deltog med full insats. Hade generellt sett vettiga lärare och vi gjorde blandade grejer.
Roligast var nog innebandy, mattrugby och skeppsbrott

Läste på gymnasiet extramycket idrott och där var läraren ännu bättre.

Vi valde inte lag själva utan läraren räknade, i olika intervall varje gång för att undvika att folk ställde sig strategiskt.

Jag kan kolla hur det går till idag när dottern kommer hem från skolan

 

[sjoberga]

VI spleade hur mycket fotboll som helst. Men bara match.

Jo, det är ju inte ens tillräckligt bra för att lära sig spela fotboll.

 

[Lingon]

För mig var det skillnad. Istället för att bli vald sist så blev lagen uppdelade av läraren. Sen att vissa skitungar suckade högt var väl inget ingen kunde göra något åt?

Läraren kunde kanske ha bänkat den eller dom eller vad är alternativen?

Snack om (anti)mobbning var regelbundet på min skola från alla de håll men ändå förekom det, oftast i form av utfysning vilket är en svår form av mobbning. Man kan ju intetvinga barn att vara vänner med alla? Respektera alla, ja, men att visa med kroppsspråk att"du är inte välkommen här", eller blickar samtidigt som viskningar, de var alltid värst.....

Ja, det borde definitivt varit hårdare tag mot de som tryckte ner de som var sämre.

Sen kan jag förstå att de som spelar fotboll på fritiden tycker att det är frustrerande att spela med såna som mig som har noll intresse, ingen teknik och inget bollsinne. Därför tycker jag inte att man ska blanda alla på det sätt man gjorde under min skoltid.

 

[Lingon]

Jo, det är ju inte ens tillräckligt bra för att lära sig spela fotboll.

Defnitivt inte eftersom halva min klass spelade fotboll på fritiden. Gissa vilka som nästan aldrig fick röra bollen?

 

[Nahar]

Fast är inte alla ämnen i skolan just betyg på prestation, visst finns det hjälpmedel men ändå ska du prestera för ett visst betyg oavsätt jympan, matte, svenska mm

Men poängen med idrottsämnet är inte samma som med de teoretiska. Du behöver inte betyget i idrott för att just din fysiska kondition förbereder dig för en utbildning på högskola eller universitet. Och för övrigt: min fysiska kondition var på topp! Jag vann en cykeltävling vi hade med enorm marginal, men eftersom jag inte kunde springa fick jag inte toppbetyg. Det är skevt. Idrott och hälsa bör ju rimligtvis bedömas utifrån hur mycket en lärt sig om hälsa och träning, hur väl en applicerar den kunskapen. Hur hälsosamt skulle det vara för mig att springa när jag har en skada som kan förvärras avsevärt av det och i sådana fall leda till att jag aldrig mer kan utöva någon av de idrottsgrenar jag faktiskt håller på med?

Idrott och hälsa är av sin natur ett ämne som måste bedömas efter individens förutsättningar. Ska människor i rullstol få sämre betyg för att de inte kan springa? Blinda få sämre betyg för att de inte kan spela fotboll? Det är liksom på samma nivå som att en svenskaelev som är topp i sin klass inte får mvg för att de inte kan memorera just samma dikt som alla andra. Så fungerar ju inte kunskap och lärande.

 

[Snubbelfot]

Någon som har haft en skoliidrott eller lärare som verkligen har fått ditt intresse för idrott att växa?

Icke.
Men jag blev inte traumatiserad eller ångestfylld heller lyckligtvis, tyckte bara att det var tråkigt. Med få undantag var det friidrott, gymnastik och litet bollsport på paletten och inget av de alternativen har lockat mig då eller senare. Gymnastikläraren på gymnasiet var långdistanslöpare på SM, EM och OS-nivå och det färgade väl inriktningen litet.
På lågstadiet och nån gång i mellanstadiet - nu pratar vi 70-tal och tidigt 80-tal - hade vi friluftsdagar där vi åkte skridskor antingen på konstis eller sjöis, eller åkte skidor i ett friluftsområde, det minns jag som både kul och som fina naturupplevelser. Fast det var ju på den tiden som vintrar var kalla och vita.

 

[Seabaz]

Ja, det borde definitivt varit hårdare tag mot de som tryckte ner de som var sämre.

Sen kan jag förstå att de som spelar fotboll på fritiden tycker att det är frustrerande att spela med såna som mig som har noll intresse, ingen teknik och inget bollsinne. Därför tycker jag inte att man ska blanda alla på det sätt man gjorde under min skoltid.

Halva min klass spelade fotboll med...

Det går ju inte att ändra på det som redan hänt (din och min skoltid). Det verkar som om du haft både dåliga lärare och elaka barn i dina klasser.

Vad hade du velat ha för att göra din skolgång (idrottslektioner) lättare för dig?

 

[sweep]

Jag var alltid med på lektionerna. Men hade alltid glömt kläderna. Jag fick göra uppgifter i nån hälsobok och gå promenad ibland.
Jag fick G dock så snäll lärare antar jag. I mellanstadiet var jag med på en del lektioner men avskydde det. Jag vägrade byta om ihop med dom andra så fick eget omklädningsrum men det hjälpte inte att lektionen var dålig/fel för mig.
Vet att man skulle hoppa visst långt och springa på en viss tid för att få olika betyg. Och jag var/är rätt kass på att hoppa längdhopp och springa fort så då ger man upp lite direkt.