Fick skolidrotten dig att gilla idrott och rörelse?

[Happimess]

Själv så avslutade jag min skoltid med att avsky allt vad idrott hette förutom ridsporten. Av flera olika skäl så tog det många år innan jag ens kunde gå på ett jympapass på friskis utan att få ångest. Klarade aldrig av att hänga med klasskamraterna på idrottslektionerna, kände mig alltid ful, klumpig och korkad som inte klarade av övningarna och var överviktig också. Och barn är ju som bekant inte alltid snälla mot varandra om någon inte håller måttet typ. Och idrottsläraren gav noll stöttning åt oss som blev utanför och aldrig ens blev valda i ett lag. Under hela min skoltid så fick idrottsläraren tvinga ett lag att låta mig vara med.

Men det här är inte tänkt som en skriva av mig tråd eller ångesttråd där ni ska tycka synd om mig. utan jag undrar om det såg ut så här för fler? Jag gick började skolan 1981.

Någon som vet hur det ser ut idag? Är det fortfarande så att eleverna får välja lag själva när det aktiviteter eller sporter som ska utföras i lag?

Någon som har haft en skoliidrott eller lärare som verkligen har fått ditt intresse för idrott att växa?

Nej det var verkligen fruktansvärt! Allt skulle mätas i exakt prestation, det vill säga: Hur högt du hoppade, hur snabbt du sprang, hur långt du hoppade, hur många matcher du vann... De som sysslade med idrott på elitnivå var lärarnas gullegrisar och alla andra kunde kvitta. Grejen var att jag var nog inte ens särskilt dålig - jag var grym på höjd- och längdhopp vill jag minnas, men så länge du inte helhetspresterade på hög nivå var du inget värt.
Jag var också överviktig (men egentligen bara pyttelite) och fick motta glåpord från klasskamrater men också fruktansvärda kommentarer från flera olika lärare. Några lärare sa också rätt ut att "ridsport är ingen sport" och en lärare sa att jag borde sluta med hästar och börja "med någon riktig sport om jag ville gå ner i vikt och bli omtyckt".

Nåväl. Gymnastiken var en solklar anledning till att jag aldrig vågade pröva på någon lagsport, vilket jag kan sörja idag. Idag älskar jag dock gruppträningspass och jag har ett starkt löpintresse och har sprungit en del lopp, så helt kört är det ju inte.
Jag hoppas verkligen gymnastiken ser annorlunda ut idag, men undrar hur mycket som har hunnits ändras. Jag började skolan 1995.

 

[Badger]

Själv så avslutade jag min skoltid med att avsky allt vad idrott hette förutom ridsporten. Av flera olika skäl så tog det många år innan jag ens kunde gå på ett jympapass på friskis utan att få ångest. Klarade aldrig av att hänga med klasskamraterna på idrottslektionerna, kände mig alltid ful, klumpig och korkad som inte klarade av övningarna och var överviktig också. Och barn är ju som bekant inte alltid snälla mot varandra om någon inte håller måttet typ. Och idrottsläraren gav noll stöttning åt oss som blev utanför och aldrig ens blev valda i ett lag. Under hela min skoltid så fick idrottsläraren tvinga ett lag att låta mig vara med.

Men det här är inte tänkt som en skriva av mig tråd eller ångesttråd där ni ska tycka synd om mig. utan jag undrar om det såg ut så här för fler? Jag gick började skolan 1981.

Någon som vet hur det ser ut idag? Är det fortfarande så att eleverna får välja lag själva när det aktiviteter eller sporter som ska utföras i lag?

Någon som har haft en skoliidrott eller lärare som verkligen har fått ditt intresse för idrott att växa?

Varken eller tror jag. Fast iofs utan skulle jag nog fått episkt dålig koll på hur man kan röra på sig. Och inte ens vetat att man kan jogga. Helt ärligt, utan skulle jag nog aldrig rört mig utom på ridskola en gång i veckan och det var knappt att röra på sig.

Bollsporter var jag usel på och höll mig på en kant och sprang för att undvika fotbollen och klart under medel på handståenden och allt möjligt. Men jag hade bra lärare och jag tror inte någon i min klass hatade jumpan, bara tyckte lätt illa om den. Jag gillade verkligen tex skeppsbrott som liten och jaga lekar. Jag var helt klart snabb, tror jag, kanske bland de snabbare och älskade att springa (vi hade något stafettlopp mot andra skolor som var kul), så hånen när pannkakslaggen kom fram eller när man fick bollen i näsan på brännbollen kompenserades av att man kunde runda.

Jag är på det hela taget positiv till idrottslektioners existens. Men negativ till att även mina duktiga idrottslärare inte klarade av att lära ut hur man sparkar eller kastar en boll. Det är genom buke jag insett att mina jumpalärare har varit bra jämförelsevis, mycket bra. De har följt läroplan och inte bara slängt in en boll, hyttat några glåpord och gått och druckit kaffe som vissa andras.

Tror min son har sämre jumpalärare än jag hade och att de låter barnen mosa varandra lika hejdlöst som förr. Tveksamt om hans jumpalärare de första tre åren var något annan än en fritidspedagog som råkat få det på halsen. Och att de rör sig betydligt mindre på en lektion än vi gjorde, tror inte de blir svettiga (mellanstadiet). Men barnet är helt ok med jumpan tror jag, middlish.

 

[Hoarfrost]

Jag började i skolan 95.
Idrottslektionerna gjorde att jag fick ångest och mådde dåligt merparten av skolgången. Jag var inte med en enda gång på idrotten från första klass till nian. Jag var livrädd för bollar, och lärarens version av en varierad idrottslektion var killerball, spökboll, fotboll, basket, brännfotboll, brännboll, doppboll...
Lägg till då att jag var osäker som satan, inte gillade min kropp, avskydde att byta om bland folk med mera.

Idrottslektionerna spenderades på en bänk i gympasalen med hjärtat i halsgropen, och jag hoppade till varenda gång en boll studsade mot något. Kallsvettandes...

Min pappa fick kämpa som ett djur för att få skolan att förstå att det liksom inte bara var för mig att börja vara med på lektioner. Det satt ju himla mycket längre in än att jag inte ville. Han försökte få dem att ge mig andra övningar att göra på egen hand, men det var omöjligt för läraren att ge mig andra uppgifter än bollsporter.
I nian lyckades jag precis på gränsen få G i betyg, då hade skolan hyrt in en tant och satt upp en träningscykel i källaren. Jag fick gå dit två kvällar i veckan och cykla en timme med tanten vakandes över mig. En lektion skulle vi studsa en boll fram ochh tillbaka till varandra och jag fick panik. Vi gick över till att öva på att hålla i en boll.

Jag minns att jag mådde skitdåligt när jag skulle börja ettan i gymnasiet, bara för att jag skulle vara tvungen att gå idrott och hälsa. Minns även att jag då bestämde mig för att jag inte kunde ha det så. Bokade möte med läraren och förklarade hela grejen.
Bästa. Läraren. Någonsin
Vi gjorde en pakt bara jag och han att om jag lovade att försöka, lovade han att anpassa. Om han anpassade! Jag fick 4-5 olika grejer att välja på varje lektion utöver att vara med på lektionen. Jag gick ut med MVG i betyg varje läsår i gymnasiet. I trean var jag med på alla idrottslektioner förutom bollsporter.
Han fick mig att gilla att röra på mig. Inte bollsporter, och inte i stora grupper med människor jag inte känner, men i dag är jag en aktiv person som springer och styrketränar mer än gärna.

Så även om min resa med skolidrotten mest var ett helvete vände det och blev bra till slut, allt tack vare en enda lärare som förstod.

 

[MiaMia]

För mig räddades det av en jättebra lärare på gymnasiet. Han deklarerade principerna tydligt från början.
Alla ska ha lika mycket glädje av att delta och få chans att utvecklas. Ju duktigare man är desto mer ansvar har man för att dela med sig och stödja andra. T.ex. styra spelet för att skapa lägen åt andra, ge passningar istället för att soloprestera osv. Den som inte gör det får inget högt betyg om hen så befinner sig på landslagsnivå i sin egen sport utanför skoltid. Det är lektion, inte tävling.
Vi hade också vissa lektioner med lekar, typ stafetter som var konstruerade så man aldrig lyckades om man inte samarbetade. (Sen hjälpte det säkert att jag hade turen och ha en väldigt bra klass också) Fick mig att fatta att fysisk aktivitet är något som man kan ha utbyte av som ett egenvärde i sig utan prestationsmål.

 

[Lingon]

Halva min klass spelade fotboll med...

Det går ju inte att ändra på det som redan hänt (din och min skoltid). Det verkar som om du haft både dåliga lärare och elaka barn i dina klasser.

Vad hade du velat ha för att göra din skolgång (idrottslektioner) lättare för dig?

1) Inte blanda killar och tjejer vid matchspel. För stor fysisk skillnad. Jag hade ingen chans att hävda mig i lagidrotterna!
2) Mer variation. Mindre bollsporter, mer dans, aerobics osv.
3) Mer fokus på att lära sig saker. T.ex. inget matchspel i bollsporterna utan övningar (helst individuella) där fokus ligger på att lära sig kontrollera bollen.

 

[Badger]

Du kan trösta dig med att idrottsämnet idag är helt väsensskilt från det som var för 20-30-40 år sedan.

De hade en diskussion om det på radion i morse, kanske det som gav trådstarten?

Länk? Nu blev jag nyfiken. För som sagt det jag hör hemma låter som mer av ett slaskämne som fösts över på vem som helst än det var för mig. och det vore ju super om det inte är så.

 

[Happimess]

För mig räddades det av en jättebra lärare på gymnasiet. Han deklarerade principerna tydligt från början.
Alla ska ha lika mycket glädje av att delta och få chans att utvecklas. Ju duktigare man är desto mer ansvar har man för att dela med sig och stödja andra. T.ex. styra spelet för att skapa lägen åt andra, ge passningar istället för att soloprestera osv. Den som inte gör det får inget högt betyg om hen så befinner sig på landslagsnivå i sin egen sport utanför skoltid. Det är lektion, inte tävling.
Vi hade också vissa lektioner med lekar, typ stafetter som var konstruerade så man aldrig lyckades om man inte samarbetade. (Sen hjälpte det säkert att jag hade turen och ha en väldigt bra klass också) Fick mig att fatta att fysisk aktivitet är något som man kan ha utbyte av som ett egenvärde i sig utan prestationsmål.

Wow, vilken vinstlott du drog på gymnasiet! Precis sådär kan man ju hoppas att det är på fler ställen idag.
Hos oss var det precis tvärtom - var du elitidrottare i någon sport hade du automatiskt MVG. Och de som var tränare för yngre barn på fritiden behövde inte göra de moment som berörde ledarskap osv (bland annat skulle man hålla i en lektion) eftersom "de redan hade bevisat sig genom sin roll" enligt vår dåvarande lärare... (Givetvis räknades inte att man höll i ridlektioner/ridlekis... )
Det är ju lite som att få MVG i engelska bara för att man kommer från ett flerspråkigt hem, utan att någonsin öppna munnen på en lektion.

 

[LadyCovergirl]

Nu har jag frågat nioåriga dottern och hon sa att läraren pekar ut lag genom att räkna.

Hon tycker om idrott och bäst är springa inkl springlekar typ pjätt och simma. De har ganska blandat innehåll och både hon och jag gillar läraren

 

[VLMF]

Fel tråd!

 

[Mumma]

I lågstadiet och mellanstadiet var idrotten helt okej, förutom vintersporter som jag inte klarade av.
I högstadiet och gymnasiet var det katastrof. Inte pga av att det i sig var något större fel på själva lektionerna. Utan för att jag då börjat få de första symptomen på min kroniska sjukdom, vilket ingen förstod då och jag fick diagnos på många år senare.

Av den orsaken hade jag galet ont i kropen i 2-3 dagar efter varje idrottslektion. Detta fick mig att hata idrott, vilket jag inte kommit över än. Jag har till och med svårt att motivera mig att gå ut på promenad, eftersom min hjärna skriker att jag kommer att ha smärtor i flera dagar efteråt. Vilket inte är fallet efter att jag fått diagnos och medicin, men obehagskänslan sitter ännu i.

 

[MiaMia]

Har sluppit den mängden ostrukturerat bollsportande alla nämnder. Vi hade simning - en dubbellektion var tredje vecka! Det är över 1/5 all gympa, måste vara absurt mycket, men då visste man inget annat än att det var det normala. Simhallen var samlokaliserad med gympasalen i skolans lokaler...

Aldrig någon undervisning. Bara simma x längder bröst, y längder rygg och flyta z längder. Den som är klar får leka fritt, dyka, etc. Så det var stök och vattenskvalp lagom till jag skulle börja med mitt ryggsim. Och flyta kunde jag inte ens, visste inte hur jag skulle göra för att få till det. Men då brukade jag räddas av att tiden tog slut och det beordrades lek för alla sista minuterna.

 

[Red_Chili]

Jag är född -90 och tja, idrottslektionerna var det första jag lärde mig skolka ifrån.

Gick av olika anledningar i 4 olika grundskolor och 2 olika gymnasier. Först på sista gymnasiet hade jag en bra idrottslärare. Resten var bedrövliga. Det var mestadels bollsporter, tävlingar i nästan allt hela tiden och den som inte var bra från början fick skylla sig själv. Om andra elever roade sig med att skjuta bollar i skallen på andra så valde lärarna att titta bort och tja, allt var bara vidrigt.

Att uppskatta fysisk motion, det började jag med i ungefär 22års-åldern. Nu är jag väldigt fysiskt aktiv, men aldrig i livet att jag tänker syssla med någon bollsport trots att mitt bollsinne egentligen är riktigt bra.

 

[EmmaBovary]

Har sluppit den mängden ostrukturerat bollsportande alla nämnder. Vi hade simning - en dubbellektion var tredje vecka! Det är över 1/5 all gympa, måste vara absurt mycket, men då visste man inget annat än att det var det normala. Simhallen var samlokaliserad med gympasalen i skolans lokaler...

Aldrig någon undervisning. Bara simma x längder bröst, y längder rygg och flyta z längder. Den som är klar får leka fritt, dyka, etc. Så det var stök och vattenskvalp lagom till jag skulle börja med mitt ryggsim. Och flyta kunde jag inte ens, visste inte hur jag skulle göra för att få till det. Men då brukade jag räddas av att tiden tog slut och det beordrades lek för alla sista minuterna.

Oj, hade idrotten haft det upplägget med massor av simmande i så hade jag nog trivts som fisken i vatten istället. Speciellt om var hyfsat kravlöst. Enda formen av motion som jag haft lätt för som liten. Hade såklart avskytt hur avklätt det är dock.

 

[tuaphua]

Jag har alltid varit rätt aktiv och trivs så. Föddes 1980.

I låg och mellanstadiet tycker jag mest gymnastiken var olika lekar. Lite hinderbanor etc iofs och trampolin/plintar. Tyvärr var det ju så att man skulle välja lag etc. Jag valdes oftast tidigt och led inte av det. Men nu i efterhand tycker man ju synd om de som alltid stod kvar sist. Hur fasen kan lärare vara så grymma mot barn?


Iofs så var ju flera av de lärare vi hade pervs som gjorde vad de kunde för att kika in i omklädningsrummen. En lärare tog alltid sin egen digitala, svarta plastklocka och kom in i ombytesrummet för oss flickor och frågade om vi glömt en klocka. Varje gång! På den tiden hade killar såna klockor och vi pastellfärgade med visare.

I högstadiet fick vi en till som var lite väl förtjust i tonårstjejer och att visa upp sin citat ”stenhårda rumpa” och basketsJag var då skoltrött och skolkade mkt. Men jag tyckte om och var bra på de saker han gillade bäst: basket och blip-test(man ska sprina till gympasalens motsatta vägg innan det piper, hastigheten ökar gradvis). Det gjorde att jag fick bra betyg. Läraren fick sedan sparken pga olovlig relation. Han ville gärna massera ens ben tex om man hade kramp eller som jag som löptränat för mkt i fel skor och fått benhinneinflammation.
Vi hade även en vikarie som hade stånd under lektionerna och stod där med framskjutna höfter med händerna på.

Gymnasiet var en normal gymnastiktränare faktiskt.

Även om jag gillar att röra mig och inte på ngt vis varit utstött så var gympan lite nedsolkad av äckliga vuxna män.
Men det har inte gjort att jag slutat träna. Mer att man är skeptisk mot män.

 

[Badger]

Det som var mest knepigt (och en stor skillnad mot idag) var att det var prestationer som betygsattes, idag anvisar läroplanen att det är kunskaper i ämnet som ska betygsättas. Man ska veta hur kroppen funkar och vilken träning som behövs för olika saker, men det är inte ett krav att man själv fysiologiskt kan utföra det på ett speciellt sätt.

Ämnet heter också Idrott och Hälsa numer.

Jag kunde inte göra ordentliga kullerbyttor och kunde därmed inte nå högre betyg än 3. Det spelade inte nån roll hur mycket kunskap i ämnet man hade, trilskades utförandet på nån punkt så stannade betyget.

Låter som att det kan bli väldigt orättvist. Dvs om en person kan uttrycka sig väldigt väl med kroppen men inte alls i skrift eller muntligt så är de ju körda i det ämnet också sedan?

 

[MiaMia]

Wow, vilken vinstlott du drog på gymnasiet! Precis sådär kan man ju hoppas att det är på fler ställen idag.
Hos oss var det precis tvärtom - var du elitidrottare i någon sport hade du automatiskt MVG. Och de som var tränare för yngre barn på fritiden behövde inte göra de moment som berörde ledarskap osv (bland annat skulle man hålla i en lektion) eftersom "de redan hade bevisat sig genom sin roll" enligt vår dåvarande lärare... (Givetvis räknades inte att man höll i ridlektioner/ridlekis... )
Det är ju lite som att få MVG i engelska bara för att man kommer från ett flerspråkigt hem, utan att någonsin öppna munnen på en lektion.

Ja, inser det än mer efteråt. Han hade aktiv koll på vad som hände hela tiden också för att komma med tips och instruktioner när det behövdes.
Egentligen gjorde han lektionerna mer meningsfulla för de duktiga genom att ge dem nya uppgifter att utvecklas i när det inte fanns något att tillföra till det rent sportsliga.

 

[__sofia__]

Jag är född 92, och tyckte idrotten var okej - jag varken älskade den eller hatade den. Däremot så var det vissa delar i idrotten jag uppskattade mer eller mindre. Jag var inte superatletisk men inte heller superdålig, utan var väl i mellanskiktet i det mesta när det gällde olika typer av idrotter.

Ren konditions- och fysträning/test var nog det jag tyckte minst om, och jag gillar fortfarande inte det. Nu när jag har blivit äldre har jag dock förstått att det delvis beror på att det är för tråkigt, jag behöver något att fokusera hjärnan på vilket jag inte hade på skoltiden (nu kan jag till exempel jogga med båda hundarna, eller köra crosstrainer när jag tittar på TV). Jag behöver något som tar bort fokuset från att det är trist, enformigt och jobbigt. Jag tycker mycket bättre om fysiska aktiviteter där man har fokus på något annat än just att bara springa (t.ex. en boll, läsa kartan/springa rätt väg, hoppa häckar).

I gymnasiet började jag uppskatta idrotten mer, vilket nog framförallt hade att göra med min klass. Vi var en liten klass som var ganska sammansvetsade, och där ingen av oss var superbra eller superprestationsinriktade. Körde vi fotboll, volleyboll eller något annat på idrotten blev det alltså mer skoj än tävlingsinriktat, vilket jag trivdes med. Innan högstadiet hade vi alltid några i klassen som var mer tävlingsinriktade, och om de blev för tävlingsfokuserade minskade det hur roligt det var.

Idag så skulle jag nog säga att jag saknar idrotten. Eller i alla fall upplägget vi hade på idrottslektionerna - jag är inte intresserad av att spela fotboll i ett lag varje vecka, eller att träna friidrott regelbundet eller något sådant, men jag hade velat att det skulle finnas en träningsgrupp där man varje vecka skiftar mellan olika aktiviterer så att man en vecka spelar fotboll, en vecka orienterar, en vecka testar på kampsport, en vecka gör någon lek etc.

 

[FengurLaugar]

Jag gillade idrotten i skolan trots att jag inte var en av de "nördar" som spelade bollsporter på fritiden. Men jag hade en allvarlig diskussion med vår idrottslärare en gång på högstadiet för jag tyckte han premierade de som spelade fotboll och innebandy även på fritiden högre än oss som höll på med andra sporter utanför skoltid. Jag hade hästar och var väldigt aktiv redan då. Jag ansåg att det är lika viktigt att väga in som att man spelar fotboll som fritidsintresse. Han höll faktiskt med och jag tror han fick sig en tankställare och jag gick ur med ett MVG i idrott

 

[Badger]

Halva min klass spelade fotboll med...

Det går ju inte att ändra på det som redan hänt (din och min skoltid). Det verkar som om du haft både dåliga lärare och elaka barn i dina klasser.

Vad hade du velat ha för att göra din skolgång (idrottslektioner) lättare för dig?

Jag tänker mig att om läraren hade ägnat timmen åt att man fick dribbla mellan konor eller skjuta på mål och springa så hade fler blivit glada? Dvs de som gillar fotboll för att de får öva mer och slipper spela med mig och de som avskyr fotboll för att det kan vara lite kul att peta runt en boll (jag tyckte när jag gick ngn minifotbollsskola på tvång, det var riktigt kul utom matcherna).

Sedan har väl läraren kanske bara tre bollar men om man gör stationer och gör de här knäövningarna för att stärka fotbollsknän och springer tvärs över planen två gånger osv så kanske det kund räcka med tre bollar? En i taget dribblar den bollen och en ligger framför mål och en får stå i mål (gillade jag med, men de som är bollrädda slipper).

Pluspoäng om läraren faktiskt visar hur man sparkar bollen (dvs inte tex tåfjutt). Så kan man göra samma i basket och visa hur man kastar skrället och brännboll och visa hur man smätter iväg bolleländet med runda träet och öva på att fånga boll, försiktigt för bollrädda? För att inte tala om hopprep och lära alla hur man hoppar osv. Så kan man ju spela match ibland i sporten och då om läraren känner sig generöst lagd berätta reglerna till och med och kanske öva på en viss sak, som hm passa eller något.

Jag har roat mig lite med bollsport och häst på fritiden under några år och där dök det ibland upp tränare som rent av pratade med de duktigaste om att om man vill stärka laget ska man passa till de som inte är så bra så de lär sig och allt möjligt. Att de duktiga skulle ta ett ansvar och växa upp liksom. Superduper känsla blev det då. Speciellt tror jag elvaåringar skulle kunna växa oerhört av att få känna sig som duktiga understödjare och minilärare istället för bara köra över folk i hög hastighet och skrika okvädningsord. Vem vet självförtroendet kanske skulle räcka ända till andra lektioner.

 

[Roheryn]

Själv så avslutade jag min skoltid med att avsky allt vad idrott hette förutom ridsporten. Av flera olika skäl så tog det många år innan jag ens kunde gå på ett jympapass på friskis utan att få ångest. Klarade aldrig av att hänga med klasskamraterna på idrottslektionerna, kände mig alltid ful, klumpig och korkad som inte klarade av övningarna och var överviktig också. Och barn är ju som bekant inte alltid snälla mot varandra om någon inte håller måttet typ. Och idrottsläraren gav noll stöttning åt oss som blev utanför och aldrig ens blev valda i ett lag. Under hela min skoltid så fick idrottsläraren tvinga ett lag att låta mig vara med.

Men det här är inte tänkt som en skriva av mig tråd eller ångesttråd där ni ska tycka synd om mig. utan jag undrar om det såg ut så här för fler? Jag gick började skolan 1981.

Någon som vet hur det ser ut idag? Är det fortfarande så att eleverna får välja lag själva när det aktiviteter eller sporter som ska utföras i lag?

Någon som har haft en skoliidrott eller lärare som verkligen har fått ditt intresse för idrott att växa?

Jag HATADE skolidrotten i hela låg- och mellanstadiet, var helt övertygad om att jag var helt urkass på allt som hade med sport och idrott att göra (utom ridning) och hade ont i magen inför varje idrottslektion. Blir fortfarande jättearg när jag tänker på det!

I högstadiet blev det bättre, det blev mer faktisk undervisning med hänsyn till att alla inte kunde allting, och vi hade en bra idrottslärare. Ungefär då upptäckte jag också att jag kunde springa och orientera, så en liten, liten del av idrotten i skolan blev rolig.

I gymnasiet var det tillbaka till ruta ett igen. På det hela taget höll jag mig undan idrottslektionerna så gott jag kunde och gjorde absolut minimum för att inte bli underkänd. Någon undervisning var det återigen inte tal om, utan bara "göra" det man redan förväntades kunna om det nu var bollsport, friidrott eller redskapsgymnastik. Blir så arg (igen) när jag tänker på det!!

I vuxen ålder har jag tränat ganska mycket på frivillig basis - tävlat i dans, sprungit i skogen, gått på gym och ridit. Och allt har varit roligt! Så det är ju inte så att jag ogillar på något sätt att röra på mig, jag tyckte bara gränslöst illa om skolidrotten.

Började första klass 1978.