Fick skolidrotten dig att gilla idrott och rörelse?

[lingonben]

Själv så avslutade jag min skoltid med att avsky allt vad idrott hette förutom ridsporten. Av flera olika skäl så tog det många år innan jag ens kunde gå på ett jympapass på friskis utan att få ångest. Klarade aldrig av att hänga med klasskamraterna på idrottslektionerna, kände mig alltid ful, klumpig och korkad som inte klarade av övningarna och var överviktig också. Och barn är ju som bekant inte alltid snälla mot varandra om någon inte håller måttet typ. Och idrottsläraren gav noll stöttning åt oss som blev utanför och aldrig ens blev valda i ett lag. Under hela min skoltid så fick idrottsläraren tvinga ett lag att låta mig vara med.

Men det här är inte tänkt som en skriva av mig tråd eller ångesttråd där ni ska tycka synd om mig. utan jag undrar om det såg ut så här för fler? Jag gick började skolan 1981.

Någon som vet hur det ser ut idag? Är det fortfarande så att eleverna får välja lag själva när det aktiviteter eller sporter som ska utföras i lag?

Någon som har haft en skoliidrott eller lärare som verkligen har fått ditt intresse för idrott att växa?

Jag är något år äldre än du och hatade gympan intensivt, speciellt under grundskolan. Jag var långsam och klumpig, blev vald sist och allt sånt. Skulle fortfarande aldrig börja med en lagidrott för jag har för många dåliga minnen för hårt inpräglat. Jag förstår fortfarande inte riktigt hur jag hittade rörelseglädje när jag äntligen slapp skolgympan. För sen dess har jag tränat en väldig massa olika saker och haft otroligt roligt på vägen

 

[Myrten]

Jag är född -67 och känner igen mycket av det som har skrivits.

Även om skolan i de teoretiska ämnena inte alltid uppnår målet fanns (och finns, antar jag) ett framåtsyftande. Man ska lära för att ha en kunskap sedan. På gymnastiken upplevde jag att vi gjorde saker för att prestera här och nu. Det var aldrig någon undervisning om motionens betydelse för hälsan. Betyg sattes efter resultat i friidrott, vissa bollspel och på olika gymnastiska redskap.
,
Jag var kass i det mesta, men duktig i simning (pga sommarstuga vid havet). Men då vi inte hade någon simhall i min hemstad utan fick åka iväg några ggr per termin räknades inte det in i betygen. Jag höll på att ta simmärken och minns att jag som tolvåring drev på själv vad jag skulle göra under simlektionerna, där jag låg långt före alla andra. Jag blev inte klar under terminen eftersom det var för få tillfällen, men fick inget intyg (för det visste ingen hur man skrev) utan fick göra om allt när vi kom till landet på sommaren. Nu gjorde inte det så mycket, men det säger väl något om intresset från lärarna för "udda" sporter - som dock bidrar till god hälsa och därför borde premieras. Ridning räknades naturligtvis inte heller.

I gymnasiet låg jag i som en iller men blev upplyst om att så länge jag inte presterade bättre i friidrott eller gymnastikövningarna kunde jag inte få betyg 3, vilket var mitt mål. Min väninna som struntade i det hela men inte skolkade fick en 2a och det fick jag med. Hon sa faktiskt till läraren en gång att hon tyckte det var absurt att vi två skulle ha samma betyg eftersom jag försökte och hon sket i det men dock var närvarande.

Helt ärligt tror jag att det varit bättre för mig att inte ha gymnastik i skolan. Det hade inneburit att jag inte fått en sådan motvilja mot nästan alla former av motion.

 

[malumbub]

För mig var inte lektionerna problemet.
För mig var problemet omklädningsrummen, där det blev så väldigt lätt att mobbas, ta saker från varandra, retas och kränka vasamt det fakta att de där stela rummen alltid är så slitna och ofräscha. Alltid.
Det blev något bättre på gymnasiet, men långt ifrån bra.

Lektionerna gillade jag. Speciellt på gymnasiet. Då hade vi en fantastisk lärare, som jag kan se upp till ännu idag.

 

[_Taggis_]

Helt ärligt tror jag att det varit bättre för mig att inte ha gymnastik i skolan. Det hade inneburit att jag inte fått en sådan motvilja mot nästan alla former av motion.

Precis så tror jag att det är för väldigt många, mig själv inkluderad. Motståndet har gjort att "träna" klingat väldigt illa ända till vuxen ålder även om jag rört mig mkt.

 

[Freazer]

Själv så avslutade jag min skoltid med att avsky allt vad idrott hette förutom ridsporten. Av flera olika skäl så tog det många år innan jag ens kunde gå på ett jympapass på friskis utan att få ångest. Klarade aldrig av att hänga med klasskamraterna på idrottslektionerna, kände mig alltid ful, klumpig och korkad som inte klarade av övningarna och var överviktig också. Och barn är ju som bekant inte alltid snälla mot varandra om någon inte håller måttet typ. Och idrottsläraren gav noll stöttning åt oss som blev utanför och aldrig ens blev valda i ett lag. Under hela min skoltid så fick idrottsläraren tvinga ett lag att låta mig vara med.

Men det här är inte tänkt som en skriva av mig tråd eller ångesttråd där ni ska tycka synd om mig. utan jag undrar om det såg ut så här för fler? Jag gick började skolan 1981.

Någon som vet hur det ser ut idag? Är det fortfarande så att eleverna får välja lag själva när det aktiviteter eller sporter som ska utföras i lag?

Någon som har haft en skoliidrott eller lärare som verkligen har fått ditt intresse för idrott att växa?

Jag har alltid haft ett stort intresse för idrott, vuxit upp i en idrottande familj och varit aktiv på hög nivå inom annan sport än ridsporten. Hade väldigt uppmuntrande lärare som var stöttande och lagom pushiga. Dom hjälpte till och med till att utforma vissa av mina pass för min tränings skull.
När jag läser din text kan jag minnas dessa barn som antagligen upplevde något liknande du beskriver men det är ingenting jag själv tänkte på så mycket som barn. Efter gymnasiet var jag vikarie för idrottslärare och var väldigt noga med att det inte skulle vara det där väljandet och att ngn skulle få stå kvar som sist vald. Om det skulle vara lag så delade vi upp dem och försökte få alla att ta en aktiv del av laget utan att tvinga.

 

[athena_arabians]

Skolidrotten var ett enda stort trauma för mig som absolut gjorde att jag långt upp i åren hade svårt med att träna fysiskt. Första gången jag gick på lokala Friskis&Svettis som höll till i skolans gympasal var jag sjöblöt i svett... innan passet börjat. Så hårt satt mina minnen av tom själva byggnaden

 

[svea]

För min del har det gått varvet runt. I lågstadiet tyckte jag att det mesta var roligt. I mellanstadiet fick jag så många hårda bollar på mig att jag fick panik inför bollsporter, och så den vanliga mobbingvisan att bli vald sist och bli inmosad i väggar och redskap. Dessutom var jag minst i klassen och varken fjäderlätt, vig eller graciös. Början på högstadiet var tuff, men två grejer vände utvecklingen. Dels började jag träna en unghäst som jag var ute på jättemycket promenader med och sprang och hoppade. Dels fick jag en jättesnäll idrottslärare som gav mig löst koppel på lektionerna och lät mig göra vad sjutton jag ville i terrängspåret när de andra spelade bollspel. Jag sprang! Och upptäckte att jag orkade hela. Och fick bättre självförtroende och klarade att vara med på allt. Lämnade högstadiet med en fyra i betyg och behöll den i gymnasiet. Var aldrig någon stjärna men var med på allt och ledde uppvärmningar och lektioner!

Jag tycker att det är trist när det blir för mycket fokus på prestation på idrotten. Elitidrott på högsta nivå är i många fall inte ens särskilt bra för kroppen. Det är så mycket viktigare ur ett samhällsperspektiv att behålla barnets rörelseglädje så länge som möjligt. Att framhålla att all motion som blir av är bra motion. Att psykisk stress och ångest ofta kan lindras genom rörelse. Att fysisk belastning i ungdomen gör mycket stor skillnad för livskvaliteten på ålderns höst, särskilt för kvinnor. Och så vidare.

 

[Milosari]

Jag började skolan - 88. Har bra minnen av gympan hela skoltiden. Var ganska dålig på det mesta, blev aldrig vald först, men jag upplevde det inte som kränkande att jag var dålig. Det var inte konstigare än att vara dålig på andra ämnen.

 

[svea]

För min del har det gått varvet runt. I lågstadiet tyckte jag att det mesta var roligt. I mellanstadiet fick jag så många hårda bollar på mig att jag fick panik inför bollsporter, och så den vanliga mobbingvisan att bli vald sist och bli inmosad i väggar och redskap. Dessutom var jag minst i klassen och varken fjäderlätt, vig eller graciös. Början på högstadiet var tuff, men två grejer vände utvecklingen. Dels började jag träna en unghäst som jag var ute på jättemycket promenader med och sprang och hoppade. Dels fick jag en jättesnäll idrottslärare som gav mig löst koppel på lektionerna och lät mig göra vad sjutton jag ville i terrängspåret när de andra spelade bollspel. Jag sprang! Och upptäckte att jag orkade hela. Och fick bättre självförtroende och klarade att vara med på allt. Lämnade högstadiet med en fyra i betyg och behöll den i gymnasiet. Var aldrig någon stjärna men var med på allt och ledde uppvärmningar och lektioner!

Jag tycker att det är trist när det blir för mycket fokus på prestation på idrotten. Elitidrott på högsta nivå är i många fall inte ens särskilt bra för kroppen. Det är så mycket viktigare ur ett samhällsperspektiv att behålla barnets rörelseglädje så länge som möjligt. Att framhålla att all motion som blir av är bra motion. Att psykisk stress och ångest ofta kan lindras genom rörelse. Att fysisk belastning i ungdomen gör mycket stor skillnad för livskvaliteten på ålderns höst, särskilt för kvinnor. Och så vidare.

Glömde - den där snälla idrottsläraren lät oss rida på idrottsdagen! Vi var några som hade häst i samma område och jag har för mig att vi organiserade en uteritt tillsammans.

 

[gul_zebra]

Idrotten har mest gjort mig allergisk mot eländet. Speciellt gentemot bollsporter... Själv blev jag mest bollrädd. Det enda som var värre än bollsporter var simningen. Jag älskar att simma, jag älskar att vara i vatten öht, men jag är en långsam simmare och att tvingas simma klart angivna längder medan resten av klassen satt bredvid och tittade på i väntan på att få bada fritt var fan inte okej. Att kila iväg och motionssimma efter det känns än idag väldigt främmande och trots att jag älskar att simma så har jag alltid i bakhuvudet att jag är dålig för att det går för långsamt.

Just det här med att aldrig få instruktioner skriver jag under på jag också och konstaterar att hallå, lite instruktioner kring tekniken i simning kanske hade varit på sin plats, exempelvis... För att inte tala om orienteringen! Vi blev ju bara utskickade med karta och kompass utan att ha fått lära oss läsa de. Jag har sämsta lokalsinnet som finns typ och går lätt vilse i skogen, men jag tycker väldigt mycket om att vara i skogen och gå eller plocka svamp och bär. Det är dessutom en av de få motionsformer som är tillgängliga för mig idag. Jag hade kunnat ha sån jäkla nytta av att faktiskt lära mig läsa karta och kompass, men icke. Jag håller mig så nära bilen att jag knappt kommer någonstans istället, just för att inte irra bort mig. Det är trist att vara så begränsad.

Jag gick i grundskolan på 90-talet och tidigt 00-tal.

 

[Amha]

Nej usch. Tvingas in i samma lokal som sina mobbare där det var fritt fram att komma med fula kommentarer. Väljas sist i lagen, inte bli passad till. Känna sig klumpig. Vara långsam osv. Värst var när lärarna var fotbollsnördar. Merparten av klassen spelade fotboll och då kändes det ju ännu värre. Jag slutade ju med fotboll som liten för det var tråkigt. Tyckte jag. När man då skulle ha fotboll som standardsport.. usch!

Jag började i skolan i mitten av 90-talet. Först i gymnasiet blev det bättring. Då hade vi idrott på gym för det mesta med spinning och sånt. Första gångerna med bollsport, innan klasskamraterna fattade att jag var en riktig ettrig liten jäkel när vi spelade innebandy, var det också en riktig plåga. Därefter blev det lite bättre.

Sporter där man spelar tillsammans och framför en domare har jag väldigt svårt för. Kanske pga skolidrotten. I ridsporten har jag aldrig riktigt vågat starta hoppning/dressyr osv. Jag har kört på distans och känt mig bekväm med det. Har hållit mig till löpning när det gäller sport utan häst så det är väl lite liknande där med.

 

[athena_arabians]

Skolidrotten var ett enda stort trauma för mig som absolut gjorde att jag långt upp i åren hade svårt med att träna fysiskt. Första gången jag gick på lokala Friskis&Svettis som höll till i skolans gympasal var jag sjöblöt i svett... innan passet börjat. Så hårt satt mina minnen av tom själva byggnaden

Kan tillägga att jag började 1:an 1980.

 

[Cambrie]

Man behöver ju inte vara bra i någon sport för att inte gilla idrott som ämne. Jag spelade många år elitfotboll men fick knappt godkänt på idrotten i skolan eftersom det var så otroligt inriktat på just prestation och jag var kasst i allt annat. Vi hade även elitryttare i vår klass, det räknades inte som sport... I gymnasiet (fotbollsgymnasium med riksintag) blev det något bättre, där var idrotten mer fokuserad på teori med teoretiska prov, pulstestövningar etc som inte gick ut på prestation, men det var väl för att vi tränade fotboll med våra lag varje dag... Hur idrotten för de vanliga klasserna var på skolan vet jag inte... Idag tycker jag de verkar ha moderniserat idrottens skolplan, mina barn är inte så gamla än men deras idrott fokuserar mer på deltagande och rörelseglädje vilket jag tycker är bra, man ska inte behöva prestera bra för att få godkänt betyg i idrott. Man ska till och med, tycker jag, kunna få toppbetyg i idrott om man visar att man verkligen försöker och deltar.

 

[LadyCovergirl]

Man ska till och med, tycker jag, kunna få toppbetyg i idrott om man visar att man verkligen försöker och deltar.

Det där är lite intressant. Är det så i övriga ämnen? Att det alltså räcker att visa god vilja.

 

[Shaggy]

Det där är lite intressant. Är det så i övriga ämnen? Att det alltså räcker att visa god vilja.

Det är ju skillnad på vad som är tanken med ämnena matte och idrott & hälsa. I matte så är tanken att du ska uppnå vissa mätbara mål medan tanken, som jag förstått den, med idrott & hälsa är att man ska lära sig att sköta sin fysik på ett sätt så att kroppen fungerar. I det senare fallet spelar det rätt liten roll ifall man springer 80 m på 10 eller 13 sekunder medan det i det första fallet är oerhört viktigt att veta att 2+2 är 4 och inte 5.

 

[LadyCovergirl]

Det är ju skillnad på vad som är tanken med ämnena matte och idrott & hälsa. I matte så är tanken att du ska uppnå vissa mätbara mål medan tanken, som jag förstått den, med idrott & hälsa är att man ska lära sig att sköta sin fysik på ett sätt så att kroppen fungerar. I det senare fallet spelar det rätt liten roll ifall man springer 80 m på 10 eller 13 sekunder medan det i det första fallet är oerhört viktigt att veta att 2+2 är 4 och inte 5.

Och det är där jag tycker att det borde göras en genomgång av målen. (Och i förlängningen en genomgång av betygskraven och upplägget. Till exempel mycket mer idrottsteori och kost- och träningslära än idag.)

 

[escodobe]

Det väcker fortfarande ångest att ens tänka på skolidrotten.
Bortsett från mobbingen och fokus på prestation så lärde jag mig inte något endaste ting.
Jo att man inte får gå mer än tre steg med en basketboll. Det är fortfarande den enda sportregel jag kan. Jag vet inte vad en back eller forward har för roller på en fotbollsmatch, jag vet inte hur man hoppar höjd mer än att men kan saxa eller hoppa rygg men HUR man skulle utföra detta var det ingen som gav råd om osv.
Man skulle liksom bara kunna alla regler och delta i matcher eller göra övningen tex höjdhopp på rad tills man rev två gånger på en höjd så fick man gå till banken...

 

[Nevermind]

Jag tog studenten i år och jag fattar inte hur jag överlevde så många år med skolidrott. Jag hatade det. Det enda jag tyckte var roligt (och fortfarande tycker är roligt) är att springa. Jag var även duktig på orientering och dans. Däremot tyckte jag att det var hemskt med redskapsgymnastik, alla hinderbanor där jag var rädd för att ramla och slå mig och bollsporter där jag var kass. Jag vet inte hur många gånger jag har gråtit för att jag varit så rädd för att göra olika kullerbyttor, hoppa över plintar och slå runt på en stång, men man var ju tvungen att göra sådant för att bli godkänd. För att inte tala om ångesten inför omklädningsrummet/duschen. Det blev lite bättre på gymnasiet, där vi hade en lärare som prioriterade fysisk träning mer än gymnastik, och som ofta dessutom delade in klassen på ett bra sätt vid bollsporter eller lät oss välja själva, vilket oftast blev bra. Jag tyckte faktiskt till och med att badminton blev lite roligt när jag fick spela med någon på mi nivå och märka att jag inte var totalkass när jag väl kom in i det!

 

[Shaggy]

Och det är där jag tycker att det borde göras en genomgång av målen. (Och i förlängningen en genomgång av betygskraven och upplägget. Till exempel mycket mer idrottsteori och kost- och träningslära än idag.)

Det är helt klart rimligt att göra det men att som det i alldeles för stor utsträckning är idag att man sätter betyg utifrån hur snabbt någon springer eller hur bra man står på händer ger ju som synes mest prestationsångest.

 

[Korven]

Redskapsgymnastiken var ingen höjdare, usch jag ryser än idag. En läkare konstaterade att jag hade nån konstig hopväxt kota så han förstod varför jag var stel sen när jag var vuxen. Men jag hade hyfsat bollsinne så det var roligare där. Sen var jag bra på att kasta bollar så jag tävlade t.o.m i skolDM. Springa var ett helvete då jag nog hade astma redan då, men det brydde sig ingen om. Men jag försökte ändå för motionens skull sen. Rund och tung var inga bra förutsättningar.
Fick ändå rätt bra betyg men det berodde nog mera på ambition än resultat.