Filosofiska tankar om att skaffa barn tidigt vs. sent

Status
Stängd för vidare inlägg.
Har tänkt på detta rätt mycket på senaste tid, av anledningar som jag kommer att nämna nedan. Vet inte egentligen varför jag skriver detta, och vad jag vill med det, bara skriva av mig tror jag.

Jag är 97a och ensambarn till två föräldrar som båda var i 40 års åldern när de fick mig. Som om inte det var "illa nog" har jag ingen släkt att tala om. På släktmiddagarna och högtider går antalet personer runt bordet att räkna på båda händernas fingrar om alla är där. I värsta fall på ena handens dito om någon saknas. Merparten är gamla också. Räknar jag lite krasst, kommer jag att ha bara "garanterat" ha 2 släktingar i livet när jag är 40 år; mina kusiner.
Nu vill jag ju med bestämdhet aldrig ha några barn, så att de inte kommer ha någon släkt värd namnet i livet, på sin mammas sida, är ju ett icke problem.

Just det här med gamla vs. unga föräldrar är någonting jag tänkt mycket på, och redan när jag var liten, men det har aktualiserat på senaste tiden. Särskilt min pappa har alltid sett lite "gammal" ut för sin ålder, och jag känner inte honom i någon annan hårfärg än grå/vitt. Detta har gett upphov till att många personer genom min uppväxt trott att han varit min far-/morfar. Vilket nog var det som började få tankarna att snurra hos mig. Första konkreta exemplet var nog i 1a klass tror jag, när man (av någon anledning) skulle berätta hur gamla ens föräldrar var och vad de jobbade med. De flestas föräldrar var ca. 25-35 år gamla. Mina var (ju såklart) i 45 års åldern då. Tänkte på det från och till under ett antal år, men kom ändå någonstans fram till att det (antagligen) fanns både för- och nackdelar med både äldre och yngre föräldrar. Sen, när jag var 15 år gammal, kom det som ett slag i ansiktet igen. Kommer inte ihåg sammanhanget nu, men det var iaf en kille i klassen som berättade att han hade hört talas om min mamma, mer än för att hon var just min mamma. Jaha, hur då tänkte jag? Jo, hans farmor och min mamma hade gått i samma klass i högstadiet. Han var alltså 97a, och hade en farmor som var född under 50-talets andra hälft. :eek: Blev först ganska chockad över det, men kom sedan fram till att "ja, det finns väl alltid någon som skaffar barn i 20 års åldern, och vars barn gör detsamma, kanske särskilt förut".

Senaste halvåret, eller ja, de senaste månaderna egentligen, har det återigen slagit mig i ansiktet. Men inte för att jag fått veta att ännu fler mor-eller farföräldrar gått i samma klass som mina föräldrar, nej, utan för att flera ex. klasskamrater och/eller deras (små)syskon själva blivit eller ska bli föräldrar i närtid (m.a.o under 2018). :eek: Att folk på landet får barn tidigt är väl ingen nyhet, det tycker inte ens jag. Bara det att jag är född/uppvuxen/bor i en Sthlmsförort. :grin: Sthlm har väl typ Sveriges högsta snittålder på förstföderskor eller något sånt har jag för mig? Samtidigt råder det en riktig baby-boom bland folk födda 97-00 i mina bekantskapskretsar. Faktiskt är det flera som precis fått, eller precis ska få barn i denna kategorin, än vad jag har fingrar på mina båda händer. Några väntar inte ens sina första barn/har inte precis fått sitt första barn, utan t.om. andra.

Jaha, varför funderar jag då ens på detta, kan man ju fråga sig? Något jätterakt svar har jag väl kanske inte på den frågan, egentligen. Det är väl ensamheten, kontrasterna, och att jag inte känner någon annan i samma situation. Missförstå mig rätt, jag känner flera ensambarn, men de har inte 40 år äldre föräldrar och en släkt som går att räkna på båda händernas fingrarna. Sen ensamheten och (sekundärt) kontrasterna, vilket faktiskt också (delvis) är en förklaring till att jag aldrig vill ha barn. De barnen som föds nu, där föräldrarna är +/- 20 år gamla och mor-/farföräldrarna oftast är runt 40-50 år, kommer få växa upp med sin släkt på ett helt annat sätt än vad jag gjorde. Deras mor/farföräldrar kommer utan tvekan få se dem ta studenten och bli vuxna... Nu har jag förvisso både farfar och mormor kvar i livet, och farmor/morfar dog när jag var tonåring. (De var/är födda under andra hälften av 20-talet och första dito av 30-talet). Så skulle det ju dock inte bli för mina (potentiella) barn. De skulle redan behöva vara födda för att "garanterat" få se sina morföräldrar på sina studentskivor. Skulle jag få barn när jag var 40 år skulle mina barn aldrig ens få träffa sina morföräldrar.

För mig är släkten, och "rätten till att få ha och träffa sin släkt" en viktig fråga. Absolut att "vad som helst" (sjukdom, olycka, whatever) kan hända osv. Men det ska ändå finnas en reell chans att träffa så stor del av släkten som möjligt, anser jag. Om man då redan kommer från "små" släkter, bara skaffar ett barn och detta dessutom i 40 års åldern, så kanske man inte riktigt främjar ovanstående... Nu menar jag absolut inte att alla måste skaffa barn vid 20 år, men kanske, åtminstone om man bara tänker sig ett barn, skaffa detta när man är senast 35, särskilt om man kommer från mindre släkter dessutom.

Har, visserligen för flera år sedan, (tror det var i samband med klasskamraten och farmodern) försökt diskutera detta ämne lite försiktigt hemma. Bara liksom lite nyfiket frågat vad som fick dem att skaffa barn så sent, när de dessutom hade 15 resp. 20 åriga förhållanden i bagaget. På det har dem bara svarat att akademiker (som de ju faktiskt är) gör karriär först och skaffar barn sedan. Sedan har det varit locket på, och de har öht inte gillat att prata om ämnet "varför vi skaffade dig så sent och de facto vara gamla föräldrar". När jag sedan frågat vad deras allmänna inställning till barn i 20 års åldern varit, har de däremot haft desto mer att säga. Enligt dem är det bara "bönder på landet" och "misslyckade WT i sunkiga förorter" som får barn innan 30-35 års åldern osv. osv. Well, well... Så var det det där med verklighetsförankringen ja...:banghead:

Jag är dock genuint nyfiken. Ni som fick barn "tidigt" (före 25) eller "sent" (efter 35) hur resonerade ni? Blev det bara som det blev, eller fanns det någon medvetenhet bakom? Vad då i så fall? Och ni i dessa grupper, skulle ni säga att ni är stereotypa för eran resp. grupp? (Alltså ni yngre är från landet, och ni äldre karriäristiska akademiker)
 

Svår fråga, det där med ålder för barnafödande. Jag kan känna att den livserfarenhet jag har nu, i kombination med energin och orken jag hade när jag var 25, hade varit perfa. Kanske är det inte så dumt med korta generationsintervall, då kunde föräldrarna stå för energin och far/morföräldrarna för livserfarenheten...

Mina föräldrar var också gamla när de fick mig, och jag saknade att inte ha mor- farföräldrar (har bara träffat mormor som dog när jag var två år). Jag hade behövt den extra uppmärksamheten och bekräftelsen. Min pappa dog när jag var 11, och det hade varit bra att ha flera vuxna släktingar i närheten. Nu stod mamma ganska isolerad efteråt och det var nog tufft för henne.

Men det hänger ju på att det är bra släktingar också. Annars är det faktiskt helt okej att "adoptera" en utökad familj. Jag "adopterade" en mormor när jag var liten, jag fick ha henne på nåder eftersom hon hade ett riktigt barnbarn som verkligen behövde allt hon hade att ge, min bästa vän. Nu verkar min man och jag mest "adoptera" excentriska farbröder.
 
Jag är också inne på att man kan skaffa sig den familj och släkt man vill ha om den inte finns.
Jag kommer också från en liten släkt. Det är bara jag mamma syster och hennes barn. Pappa har gått bort, mina mor och farföräldrar gick bort tidigt och ingen av mina föräldrar hade syskon.
Men- dels har jag fått lite släkt nu med syrrans man. Sen har jag vänner som jag skulle se som familj och släkt på så sätt att jag vet att de alltid finns där samt att vi har ett väldigt otvunget sätt att umgås.. Enklare än vad det kan vara med familj.
Sen bor jag nära min familj. Så jag har inte mkt släkt. Men den jag har håller jag nära.. Mamma börjar bli äldre och kanske inte finns så mkt längre.. Men då tänker jag mig att mina vänner förhoppningsvis kan stå för den trygghet jag behöver..
 
Jag fick barn vid 23 resp 24 års ålder och min man är 2 år yngre. Jag tycker inte vi är unga föräldrar. Mina närmsta vänner (2-3 stycken) har inte barn men flera mindre nära vänner och bekanta har barn, vilket dom fått i 20-23 års åldern. Mina vänner och bekanta etc som är ett par år äldre än mig (jag är 90a) som inte fått barn ses som lite äldre utifrån vad vår bekantskapskrets har fått barn i. Även om en 30 åring absolut inte är gammalt så sätt. :) Samtliga bor /bodde i stockholmsförorter, vi i Liljeholmen och kompisar på söder och föorter typ Älvsjö, Hägersten, Tyresö, Nacka, etc. Nu är jag visserligen utflyttad men fick barnen där uppe.
Mina föräldrar var 41 resp 43 när de fick min. Min pappa dog när jag var 14, inte pga ålder men pga sjukdom som inte kan kopplas till ålder. Min mamma är 67 nu och kroniskt akut sjuk i en åldersrelaterad sjukdom så visst kan jag resonera samma som dig att hade mina föräldrar varit yngre hade dom troligtvis varit friskare. Min mans förälder var också i 40årsåldern och dom är inte heller friska. Så jo, jag skulle nog inte vilja vara en nybliven mamma i 35-40 årsåldern heller om jag kunde välja. Har samma situationen som dig ang liten (obefintlig) släkt också. :)
Min pappas föräldrar var också i 40+ åldern när dom fick min pappa så min farmor dog vid en ålder av 94 år när jag var barn och min farfar dog 20 år innan jag föddes. Ursäkta för rörligt inlägg. Mvh trött småbarnsförälder ;)
 
Jag förstår att du har dom här tankegångarna och jag tycker det är lite synd att dina föräldrar inte delar med sig alls till dig - det blir ju många frågor som uppenbarligen är viktiga för dig som förblir obesvarade. Som du ser på svaren så spretar det väldigt. Vissa val är inte val, andra val är just mycket genomtänkta val. Den enes upplevelse kan vara precis tvärt emot den andras även om förutsättningarna ser lika ut.
 
Jag fick mitt första barn när jag var 32 och mitt andra när jag var 39. Ville aldrig ha barn när jag var i 20-års åldern, är inte det lite typiskt hästtjejer? Men när jag närmade mig 30 så ändrades den inställningen och barn nr kom. Sen ville jag rida och utveckla mig på jobbet så därav 7 år mellan barnen, är jättenöjd med det då bägge ungarna har fått lika stor uppmärksamhet när de var små, den store har inte behövt vara "stor" och bli försummad som man kanske gör om man får de tätt. Nu är den store 22 och har flyttat hemifrån vilket ger mig tid för 14-åringen som blivit en äkta tonårskille...suck...:o:)
 
Jag fick mitt första barn när jag var 32 och mitt andra när jag var 39. Ville aldrig ha barn när jag var i 20-års åldern, är inte det lite typiskt hästtjejer? Men när jag närmade mig 30 så ändrades den inställningen och barn nr kom. Sen ville jag rida och utveckla mig på jobbet så därav 7 år mellan barnen, är jättenöjd med det då bägge ungarna har fått lika stor uppmärksamhet när de var små, den store har inte behövt vara "stor" och bli försummad som man kanske gör om man får de tätt. Nu är den store 22 och har flyttat hemifrån vilket ger mig tid för 14-åringen som blivit en äkta tonårskille...suck...:o:)
Åh känner igen precis! Verkar inte ovanligt bland hästtjejer att man har några extra år mellan...
 
Åh känner igen precis! Verkar inte ovanligt bland hästtjejer att man har några extra år mellan...
De flesta hästtjejer jag känner som har barn har fått barn tätt just för att kunna satsa 100% sen igen :) ha den biten med små blöjbarn avklarad sen.. Jäkligt skönt tycker jag nu när mina barn är 2 resp 3 år och jag vet att det inte blir fler.
 
De flesta hästtjejer jag känner som har barn har fått barn tätt just för att kunna satsa 100% sen igen :) ha den biten med små blöjbarn avklarad sen.. Jäkligt skönt tycker jag nu när mina barn är 2 resp 3 år och jag vet att det inte blir fler.
Vi verkar vara några undantag
 
Jag ville inte ha barn förrän jag fyllde 30. Sedan tog det sin lilla tid och jag hann fylla 36.

Jag har varit mycket med min farmor och farfar tills farfar dog när jag var 13.

Mitt barn har mormor, morfar och farmor (och min morfar) i livet. Men kommer inte ha någon tät relation med någon av dessa.

Ja det är ledsamt men jag valde ju barn för min skull, inte deras.
 
Min familj är lätträknade. Mamma ,pappa, syrran +2 ungar och bror med fru och 2 ungar. Jag har ingen kontakt med kusinerna på mammas sida 3 st eller på pappas sida 5 st. Vi har ALDRIG haft någon kontakt på grund av saker som har hänt i mammas och pappas relationer till deras syskon/ mamma. Min sambo har liknande situation med sin del av släkten.
Tråkigt men, jag har aldrig lidit av detta. Blod är inte tjockare än vatten !
 
Om dina föräldrar fick dig i 40-årsåldern kan du ha varit jordens mest efterlängtade unge. De kanske hade försökt sedan de var 25, och de kanske bara inte klarar att släppa in dig i den berättelsen.

Det låter väldigt anklagande att du ser det som ”illa nog”, och lika anklagande att du inte har syskon eller stor släkt. Det är väl inget som säger att du skulle ha umgåtts särskilt mycket med dem?

Min farmor dog när jag var ett, min farfar när jag tre. Min morfar har jag aldrig träffat, han och mormor skilde sig innan jag föddes eftersom han drack. Minns alltså ingen av de tre och har aldrig saknat dem, de fanns ju bara inte.

Jag har ett gäng kusiner som jag inte träffat sedan jag var barn, förutom på ett par begravningar på senare år. Vi har inte ens kontakt på julkortsnivå. Släkt behöver inte betyda mer än så.
 
Senast ändrad:
Angående att föräldrar blir gamla och dör. Människor dör med ganska stora ålderskillnader, vanligast mellan 70 och 90 , men en hel del mellan 60 och 100 också. Så få barn tidigt/sent är väl knappast garanti för att få ha föräldrarna kvar länge eller inte ?
 
Mina föräldrar var unga när de fick barn, men de flyttade långt från sina föräldrar för att studera, och blev kvar där. Dvs vi barn träffade mor- och farföräldrar och andra släktningar med för den delen rätt sällan. Jag har aldrig någonsin tänkt tanken att det skulle vara "fel" eller "elakt" av mina föräldrar, att de "berövat" mig något?
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

  • Artikel
Dagbok Denhär berättelsen börjar i december året 2006. Det var en mamma en pappa och deras lilla bebis som var i himlen. Dom skulle få en till...
2
Svar
37
· Visningar
2 002
Senast: manda
·
  • Artikel
Dagbok Fan vad svårt det ska vara att vara vuxen. Blir det någonsin "smooth sailing"? Jag blir så himla less. Igår gjorde sambon slut med mig...
2
Svar
21
· Visningar
2 583
Senast: Roheryn
·
Relationer För en vecka sedan fick jag ett positivt graviditetstest. Har med min tidigare partner gått igenom en barnlöshetsutredning där läkarna...
2 3
Svar
57
· Visningar
11 192
Senast: Nixehen
·
  • Artikel
Dagbok Behöver få skriva av mig lite nu känner jag. 2023 var ett riktigt tufft år på många sätt, orkar/kan inte gå in på allt här men liksom...
Svar
0
· Visningar
454
Senast: miumiu
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Ännu en tråd om hundfoder
  • Uppdateringstråd 29
  • Black & tan?

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp