Föda hemma?

[Mustasukka]

Sv: Föda hemma?

Nu har du nog hakat upp dig på att jag använde mig av orden mysigt och trevligt.
Och det gjorde jag inte för att beskriva en förlossning.
"Men just sjukhus tycker inte är något ställe som känns mysigt och trevligt. Och jag vill helst ha det mysigt och trevligt runt omkring mig när jag föder."
Jag talade om miljön.
Och för väldigt många är det viktigt under en förlossning. Jag vill inte föda i bilen, pga miljön i den. Inte heller i väggrenen.
Hemma trivs jag mycket bättre än på sjukhus.

Mina förlossningar har inte varit mysiga och trevliga. De har varit häftiga.
Jag kan inte påstå att jag led.
Min man sa att jag lät ungefär som när vi har sex. Så lite trevligt var det kanske ändå.

 

[Rumpnissen]

Sv: Föda hemma?

Jag förstår inte riktigt vad du menar. Jag tror det är väldigt få som tror att en förlossning är "mysig" eller "underbar". Min poäng var att jag trode det skulle bli ett rent helvete, men så blev det absolut inte. Det var inte ens i närheten av så illa som jag trodde en okomplicerad "standard" förlossning är. Alltså har jag andra föreställningar om hur nästa (eventuella) förlossning blir, jämfört med vad jag hade för förväntningar på den första.

 

[Lena Furberg]

Sv: Föda hemma?

Förutom att det gjorde ont, så tyckte jag att förlossningen var en enorm - upplevelse! Det var helt otroligt hur kroppen tog över, hur jag var mer eller mindre en passagerare i stormen, när krystverkarna kom igång. det fanns inget jag kunde göra, det var bara att hänga med - och försöka hjälpa till. Jag har ofta tänkt på detta efteråt, hur häftigt det var, när kroppen "visste" vad som skulle göras och gjorde det. Detta, och graviditeten/födelsen överhuvudtaget, har givit mig en betydligt större respekt för den fantastiska kropp jag faktiskt lever i.

 

[Mabuse]

Sv: Föda hemma?

För egen del tycker jag det var ungefär som att vara magsjuk, och kräkas ofrivilligt. Exakt samma känsla av att kroppen tar över, och kräks/värkarbetar vare sig man vill eller inte, utan att man kan styra det. Så just det var ingen ny upplevelse, tyckte jag, utan något jag kunde känna igen mycket väl. Inte jättebehagligt kanske, men det är ju bara att hänga med och vänta ut tills det slutar.

Har man varit riktigt magsjuk nångång, så borde detta med att kroppen tar över inte vara en alltför ny och häftig upplevelse.

 

[Mabuse]

Sv: Föda hemma?

Nu har du nog hakat upp dig på att jag använde mig av orden mysigt och trevligt.
Och det gjorde jag inte för att beskriva en förlossning.
"Men just sjukhus tycker inte är något ställe som känns mysigt och trevligt. Och jag vill helst ha det mysigt och trevligt runt omkring mig när jag föder."
Jag talade om miljön.
Och för väldigt många är det viktigt under en förlossning. Jag vill inte föda i bilen, pga miljön i den. Inte heller i väggrenen.
Hemma trivs jag mycket bättre än på sjukhus.

Mina förlossningar har inte varit mysiga och trevliga. De har varit häftiga.
Jag kan inte påstå att jag led.
Min man sa att jag lät ungefär som när vi har sex. Så lite trevligt var det kanske ändå.

Så du har fött barn helt smärtfritt? Häftigt, jag vet att sånt förekommer, men det är extremt ovanligt, som jag förstått det. Min barnmorska hade varit med om det en gång (en kvinna som födde på jobbet, hon märkte ingenting förrän bebisen var på väg ut) min förlossningsläkare aldrig. Båda är mycket erfarna och har jobbat länge i förlossningsvården. Det har, som jag förstått det, att göra med en mycket ovanlig fysiologisk avvikelse, där man helt enkelt totalt saknar smärtreceptorer i livmodern, och därför inte kan känna något.

 

[Petruska]

Sv: Föda hemma?

Har man varit riktigt magsjuk nångång, så borde detta med att kroppen tar över inte vara en alltför ny och häftig upplevelse.

Precis vad jag alltid kommer att tänka på när någon pratar om den där upplevelsen!

Även andra former av kramper, har väl vissa likheter, men i alla fall jag har oftast bara kramp på något litet isolerat ställe i taget, tex vaden, och det är ju ett intet i jämförelse.

Om en förlossning faktiskt var som en magsjuka, och resulterade i ett barn, så skulle jag nog se rätt exakt likadant på det som jag nu ser på förlossningar. Gräsligt, men man överlever, och det är värt besväret. Men jag tror inte att jag skulle börja tycka att uppkastningar är häftiga.

 

[Sar]

Sv: Föda hemma?

Förutom att det gjorde ont, så tyckte jag att förlossningen var en enorm - upplevelse! Det var helt otroligt hur kroppen tog över, hur jag var mer eller mindre en passagerare i stormen, när krystverkarna kom igång. det fanns inget jag kunde göra, det var bara att hänga med - och försöka hjälpa till. Jag har ofta tänkt på detta efteråt, hur häftigt det var, när kroppen "visste" vad som skulle göras och gjorde det. Detta, och graviditeten/födelsen överhuvudtaget, har givit mig en betydligt större respekt för den fantastiska kropp jag faktiskt lever i.

Jag tyckte också att det var häftigt, och stort! En upplevelse helt enkelt.

 

[Lena Furberg]

Sv: Föda hemma?

För egen del tycker jag det var ungefär som att vara magsjuk, och kräkas ofrivilligt. Exakt samma känsla av att kroppen tar över, och kräks/värkarbetar vare sig man vill eller inte, utan att man kan styra det. Så just det var ingen ny upplevelse, tyckte jag, utan något jag kunde känna igen mycket väl. Inte jättebehagligt kanske, men det är ju bara att hänga med och vänta ut tills det slutar.

Har man varit riktigt magsjuk nångång, så borde detta med att kroppen tar över inte vara en alltför ny och häftig upplevelse.

Haha!

Nu såg jag på min förlossning som nåt annat än magsjuka, och jag har faktiskt aldrig känt nån likhet mellan de två. När jag är magsjuk brukar jag dessutom kunna hålla tillbaka kräkandet rätt bra, i vart fall tills jag hinner ut på toa. Utdrivningsvärkarna väntade inte en sekund. Och de var betydligt, betydligt mäktigare!!

Lite förvånad är jag nog över att somliga här inte tyckte förlossningen var nåt märkvärdigt alls, bortsett från att det kom ut en bebis. Jag tyckte faktiskt alltsammans var fascinerande och fantastiskt, med öppningsvärkar, vattenavgång, utdrivningsvärkar, bebisen ut, navelsträng och moderkaka och hela alltet. Rent obeskrivligt häftigt och härligt. Och ja, det gjorde jäkligt ont, ryggbedövningen tog inte pga en gammal ryggfraktur, och dessutom sprack jag både invändigt och utvändigt och fick sys, och jag förlorade för mycket blod för att få åka hem samma dag. Så det var ingen räkmackafödsel. Ändå tycker jag att det var bland det häftigaste i mitt liv!

 

[Mabuse]

Sv: Föda hemma?

Är man riktigt magsjuk kan man inte styra kräkningarna alls, mer än att försöka hinna till toaletten. Och sen fortsätter man att kräkas och kräkas, fast det inte finns något kvar i magen. Det brukar ju tack och lov inte hålla i sig mer än 15-20 minuter, men känslan är densamma, att magen knyter ihop sig utan att man kan göra ett dyft för att påverka det hela.

Vattenavgången var inte vidare häftig, de tog hål på hinnorna, och sen kom vattnet ut, helt enkelt. Rätt odramatiskt. Jag håller med om att det är jättehärligt att slippa vara gravid och få en bebis istället, men att ligga i värkarbete och känna det som att en ångvält körde över magen och höfterna var fjärde minut - nä, det var mest smärtsamt och inte så mycket mer. Att man alls stod ut var ju för att man visste att nu är det äntligen på gång, jag kommer att slippa vara gravid när det här är över.

 

[Petruska]

Sv: Föda hemma?

Och att man visste vad det berodde på!

Om jag hade fått samma symtom utan att vara gravid och stå i begrepp att föda, hade jag blivit rejält orolig. Mer orolig än vid magsjuka, eftersom jag vet vad magsjuka är. En vanlig magsjuka går också över fortare än vad förlossningen gjorde för mig (lite beroende på när man anser att den började).

 

[Mabuse]

Sv: Föda hemma?

Ja, absolut! Hade det varit en okänd smärta, som var farlig eller odiagnosticerad, hade jag blivit skiträdd! Denna smärta visste man ju var helt ofarlig, bara lite jobbig. På det sättet tycker jag t ex tandvärk är mycket jobbigare, för då vet man ju att det förmodligen beror på att nåt är allvarligt fel, och att det allraminst kommer bli en rejäl lagning, och förmodligen nåt värre. Graviditets- och förlossningssmärtor är mest otrevliga, men inte alls skrämmande på samma sätt, upplever jag.

 

[Raderad medlem 19815]

Sv: Föda hemma?

När jag tänker tillbaka på min förlossning som var för ungefär ett år sedan så tycker jag också att det var en jättehäftig upplevelse!

I somras när jag var på biblioteket så fastnade jag i en bok av Gudrun Abascal som handlar om att föda barn och började grina av sentimentalitet där jag stod och bläddrade, jag kände mig lagom patetisk.

Men självklart hänger den positiva upplevelsen ihop med att det var en bebis som kom ut. Hade jag haft samma upplevelse men till följd av sjukdom eller skada så hade jag blivit helt panikslagen och livrädd.

I mitt fall visste jag också att det är inget farligt som händer, det gör sjukt ont, men det är inget farligt, det går över och det resulterar i ett litet barn.

Jag fick inte alls några associationer till magsjuka, kanske för att jag inte är magsjuk särskilt ofta, vad vet jag.

Men - direkt efteråt kände jag bara att fy fan, det här gör jag inte om.

 

[Rumpnissen]

Sv: Föda hemma?

Jag tycker också det var häftigt, så här i efterhand. Under förlossningen hade jag panik och var totalt livrädd samt att det gjorde vansinnigt, vedervärdigt ont det sista halvtimman.

Förlossningen hade jag kunnat göra om en gång i veckan om det skulle vara så, gravid däremot, är jag högst tveksam till om jag vill vara igen. Och inte heller jag har någonsin haft en assoiation till magsjuka...

 

[Sol]

Sv: Föda hemma?

Jag håller med om att förlossningen inte riktigt går att beskriva som häftig. Det var ett jobb som skulle göras. Jag hade en lättsam och snabb förlossning, sög i mig lite lustgas men jag upplevde det absolut inte som häftigt. Mer som jobbigt och sedan blev jag såklart överlycklig när bebisen var ute men själva förlossningen var ett jobb som skulle göras.

 

[Kattennizze]

Sv: Föda hemma?

Jag tycker inte min (vaginala) förlossning var häftig eller någon slags utomjordisk upplevelse (som vissa beskriver det som). Det bara hände liksom, livmodern drog ihop sig för att trycka ut bebisen. Jag såg det mest som ett nödvändigt ont för att få barn och jag ville ha all tillgänglig smärtlindring eftersom jag inte fattade varför jag inte skulle ha så lite ont som möjligt.

 

[Brandgul]

Sv: Föda hemma?

Min andra förlossning var otroligt häftig. Under utdrivningen lyckades jag med konststycken att liksom bedöva smärtan genom att krysta. Hur konstigt som helst, men tydligen fungerar det så ibland. När det fungerade tänkte jag: Jag måste föda fler barn för det var så otroligt cool och helt surrealistisk att jag insåg att jag pressade fram ett barn utan att det gjorde ont. Trött var jag inte heller för allt tog under 15 minuter.

 

[Mustasukka]

Sv: Föda hemma?

Var har jag skrivit att det har varit smärtfritt?
Har ju skrivit att jag tog eda under första förlossningen. Det gjorde ont, och jag visste inte hur jag skulle hantera smärtan. Tyckte inte att det fanns någon på plats som ens försökte hjälpa mig.

Andra förlossningen startade 3.15 på natten. Jag trodde jag hade magknip. Gjorde ungefär så ont. När de onda kom var 5:e minut fattade jag att det var värkar. Men det gjorde inte fruktansvärt ont, och eftersom jag var beredd så kunde jag hantera det. Kunde fortfarande prata normalt under värkarna kl 4 när vi satte oss i bilen. Sista biten i bilen började det trycka på enormt mycket och värkarna avlöste varandra.
När vi skrevs in på förlossningen 4.55 kunde jag fortfarande prata och gå själv. 5 min senare var barnet ute. Inga bristningar.

Tredje förlossningen startade kl 1. Jag låg kvar i sängen och klockade till 1.30.
Då väckte jag maken. Ringde barnvakt och förlossningen vid 2. Fortfarande opåverkad av värkarna.
Vi åkte vid 2.30. Bad maken köra sakta för det var halt och jag hade inte ont. Pratade och skojade som vanligt under bilresan. Trodde vi skulle bli hemskickade eftersom värkarna var så svaga.
Blev inskrivna 3.30. Kändes löjligt att vara där när jag inte hade ont.
Men efter 30 min med ctg såg de att jag hade värkar med 3 min mellanrum.
4.10 undersöktes jag. 3 cm öppen. Det var på gränsen sa de, men vi fick stanna då vi ändå hade en bit att åka och förra förlossningen gick så fort.
Vi lämnades ifred, och jag satte mig i badet.
Kl 5 klev jag upp, då började värkarna göra ont och trycka på.
5.10 undersöktes jag igen. 8 cm öppen och buktande hinnor.
Det var en enorm lättnad när hon tagit hål på hinnorna. Värkarna blev hanterbara igen och kunde kände att jag var med i matchen.
5.27 kom barnet ut, med ena armen före, som stålmannen.
Inga bristningar trots det.

Så nej, smärtfritt var det inte. Men jag led inte heller.
På mig verkar inte öppningsvärkarna göra ont. Men de sista två cm har gjort det. Övergången mellan öppning och krystvärkar.
Skulle jag göra som de flesta andra får rådet att göra, stanna hemma så länge man står ut, skulle mina barn komma innan jag satt mig i bilen. Jag har haft ont i kanske 10-15 min.

Men jag kan uppleva smärta som något skönt. Jag gillar att tatuera och pierca mig.

 

[Mabuse]

Sv: Föda hemma?

Ok, om man tycker smärta är skönt så kan jag förstå att man tycker att förlossningar är en njutning i paritet med sex. Men det är nog ganska ovanligt, de allra flesta upplever nog smärta som obehagligt. Tycker man om smärta måste ju förlossningar vara fantastiska, eftersom det är få andra tillfällen man kan få uppleva så mycket smärta utan att det är farligt.

 

[Mustasukka]

Sv: Föda hemma?

Jag tycker att det är fantastiskt att föda.

Däremot gillar jag inte all slags smärta. Drog ut en tand för en månad sen, och den smärtan jag hade efteråt vill jag inte uppleva fler gånger.

 

[Petruska]

Sv: Föda hemma?

Jag fick inte alls några associationer till magsjuka, kanske för att jag inte är magsjuk särskilt ofta, vad vet jag. [/QUOTE]

Jag associerade inte särskilt mycket överhuvudtaget när jag födde barn, det var inte så spirituellt, det hela. Däremot associerar jag den där beskrivningen av en naturkraft till magsjuka, inte till förlossningar.