Bukefalos 28 år!

Förlossning

Milosari

Trådstartare
Det står överallt att man ska vara väl påläst om förlossningen för då blir det mindre jobbigt. Men var hittar jag den bästa infon? Vad behöver jag läsa på om? Och hur i hela friden ska jag veta i förväg vilken smärtlindring jag vill ha när jag aldrig haft särskilt ont i min kropp?

Värsta smärtan hittills har varit tandvärk men det är väl inte helt jämförbart... Hade rätt ont när spiralen sattes in också, men det jobbigaste var nog att jag inte visste hur lång tid jag skulle ha ont (timmar eller dagar). En förlossning är ju oftast över inom 24 timmar, så då vet jag i alla fall det. Har sällan använt smärtlindring mot menssmärta, har helt enkelt inte haft tillräckligt ont. Så jag har verkligen noll koll på om jag tål smärta bra eller inte...
 
För min del räckte det bra att veta om de olika faserna och vad som hände liksom.
Jag läste en bok vi fick av bm om barn/graviditet.

Var på en bonusföreläsning om förlossning också som egentligen riktade sej till personalen på mitt sjukhus som vi råkade få gå på.
men gravida i Skövde ( där de utgår från) verkade erbjudas den. Oerhört givande!!

För mig räckte det att övergripande ha koll på hur det går till helt enkelt. Jag är sån som vill ha koll och veta och förbereda mig. Väl på förlossningen brydde jag mej dock inte särskilt om hur jag låg till utan var fokuserad på annat. Visste inte ens vad som var dag och natt och visste definitivt inte hur lång tid som gått/borde vara kvar.


Vi hade inga förväntningar på smärtlindring utan litade helt på personalen och det var inga problem. De föreslog innan jag hann säga till. Jag är smärttålig men hade så fruktansvärt ont. Hade dock ingen tanke på smärtlindring innan bm föreslog det:o
Fick morfin, Eda och lustgas vid olika tillfällen vilka alla underlättade. Alla föreslagna av personalen precis när det behövdes. Eloge till dom!
 
Du behöver inte bestämma i förväg hur du vill ha det med smärtlindring. Visst, det är väl bra om man har en preliminär plan, men det går bra att känna sig för i situationen också.
Jag förbereder mig som Magnum gjorde, och litar även jag på att personalen kommer att hjälpa mig på bästa sätt när det är min tur!
 
När jag väntade första barnet så läste jag på vilka olika smärtlindringar jag kunde tänka mig att prova i samråd med barnmorskorna väl på plats. Jag ville absolut inte ha ryggmärgsbedövning eller kvaddlar men förövrigt tänkte jag ta det lite som det blev på plats. Som förstföderska är det svårt att veta exakt eller ens hur man skulle vilja ha det då man inte vet vilken typ av smärta man möter.

Nu blir det bara kejsarsnitt för min del, men efter mitt första kejsarsnitt så visste jag exakt hur jag ville ha kejsarsnitt nr 2 och dess eftervård. Mao man lär sig allteftersom man genomgår det :angel:

Var på en bonusföreläsning om förlossning också som egentligen riktade sej till personalen på mitt sjukhus som vi råkade få gå på.
men gravida i Skövde ( där de utgår från) verkade erbjudas den. Oerhört givande!!
!

Finns på vårt MVC om en sådan föreläsning på KSS, och vi bor inte i Skövde så tror att alla runtomkring får gå :)
 
Även jag litade till personalen. Tyvärr hann jag aldrig med någon eda, så här i efterhand hade det varit skönt men det gick lite för fort för det och det var ju ingens fel.

Det finns en film på SUS hemsida om förlossningsavdelningen, kolla på den så har du lite mer kött på benen. På föräldrakurserna pratade de också om smärtlindring vid det sista av de två tillfällena tror jag. Vid det första visades en rätt bra film om förloppet, den var bra att se tycker jag!
 
Lilleman kom en månad tidigt så jag hann aldrig läsa på särskilt mycket. Jag lyssnade på poddarna som finns i den lila väntabarn appen. De tyckte jag var bra. Sen gick vi på föräldrautbildningen. Jag tog det som det kom och personalen hjälpte till och det räckte gott för mig.
 
Jag läste på lite om de olika stadierna och om vilken typ av smärtlindring som finns, sedan tänkte jag att jag skulle vara öppen för förslag och att jag skulle kunna säga till när jag behövde, vilket också fungerade väldigt bra.

Jag hade tänkt att det skulle gå att föda med typ lustgas bara, då jag tål smärta rätt bra, har haft rejält ont tidigare i livet. Men nej, den smärtan gick inte att jämföra med något annat, så jag tog både morfin, tens, lustgas och tillslut EDA när det var som plågsammast. Allt hjälpte bra och jag överlevde ;)

Mitt tips är att förbered dig på att det är det värsta du kommer genomföra i livet, men samtidigt får du ut något gott av det. Tillhör du de som tycker att det inte var så farligt, så har du iaf inte underskattat det om du tänker dig värsta scenariot smärtmässigt. :)
 
Jag läste boken Att föda, många gillar den. Jag gillade själva faktadelen men hoppade över alla förlossningsberättelser.

Om du inte är jätteintresserad räcker den information du får från din Bm långt tycker jag. Mitt råd är att du litar på förlossningspersonalen vad gäller smärtlindring, det är det de är där för (bland annat).
 
Jag tyckte det var svårt att förbereda sig, framför allt eftersom alla förlossningar är så olika. Det viktigaste för mig var att veta hur det går till rent konkret. Alltså vad de olika faserna innebär och vilka sorters smärtlindring som finns och hur de verkar.

I efterhand har jag dock lyssnat på podden "vattnet går" och tycker att den skildrar hur olika förlossningar kan vara på ett bra sätt, så den tipsar jag om.
 
Tack för alla tips! Tar gärna emot ännu fler . Jag föreställer mig att det kommer göra så ont att jag vill dö. De flesta i min omgivning har haft lätta förlossningar men så tror jag inte det blir för mig. Räknar kallt med att det ska bli väldigt utdraget. Så går det fort blir det en bonus! Samtidigt inser jag att folk faktiskt står ut med smärtan, och att de t o m frivilligt gör om det. Så på något sätt ska väl jag också överleva :p.

Tänkte gå en extra kurs i andningsövningar för att i alla fall ha en chans att föda utan bedövning. OM det skulle visa sig att jag får en lätt förlossning vill säga. Men om jag inte har det så vete tusan... Är mer rädd för att få bestående men än att få ont. Och det verkar som att alla bedövningarna minskar risken för att man ska gå sönder... Min mamma blev också förlamad av din epidural, visserligen gick det över efter en vecka, men ändå. Men jag ser inget egenvärde i att föda utan bedövning, hade det varit riskfritt hade de fått ge mig allt och lite till!

Kommer nog också få lite svårt att helt lämna ut mig till personalen, man hör hela tiden att de är helt utarbetade och att det är mycket vikarier. Vet jag mycket själv så kommer jag nog känna mig tryggare.
 
Jag läste flera böcker och gillade speciellt Gudrun Abascals böcker "Att föda" och "att möta förlossningssmärtan".

Tror det är nyttigt att veta hur ett förlossningsförlopp normalt förlöper. Det är även bra att känna till olika typer av smärtlindringar, när de kan vara aktuella och eventuella biverkningar.

Smärtan går inte att föreställa sig och det är nog bra ha det som utgångspunkt, så att man inte blir fullständigt överväldigad av hur intensiv den är. Sedan finns det olika "knep" för att mentalt hantera smärtan och jag tyckte det var till stor hjälp att plocka fram Abscals råd i värkpauserna, när paniken började komma smygande under värkarna.

Tror även det är bra att fundera kring hur man är som person och vad man har för eventuell rädslor. Jag var inte så rädd för smärtan som för att tappa kontrollen över förloppet (forcerat utdrivningsskede och grava bristningar). Det låg till grund för min förhoppning att föda upprätt utan medicinsk smärtlindring och motiverade mina val under förlossningen. (Var väldigt rationell i värkpauserna- inte så mycket under värkarna ;)). Födde som jag önskade men det var på inget sätt hugget i sten (suktade efter Eda men då var jag 8cm öppen och det var inte lönt..).

Så mitt tips är att fundera över vad du har för önskningar och varför, men gå in med inställningen att det inte går att planera utan att det blir som det blir. :)
 
Jag tror det viktigaste är att ta reda på när man behöver ta kontakt med sjukhuset. Sedan hjälper de en att lösa allt eftersom.
 
Jag läste flera böcker och gillade speciellt Gudrun Abascals böcker "Att föda" och "att möta förlossningssmärtan".

Tror det är nyttigt att veta hur ett förlossningsförlopp normalt förlöper. Det är även bra att känna till olika typer av smärtlindringar, när de kan vara aktuella och eventuella biverkningar.

Smärtan går inte att föreställa sig och det är nog bra ha det som utgångspunkt, så att man inte blir fullständigt överväldigad av hur intensiv den är. Sedan finns det olika "knep" för att mentalt hantera smärtan och jag tyckte det var till stor hjälp att plocka fram Abscals råd i värkpauserna, när paniken började komma smygande under värkarna.

Tror även det är bra att fundera kring hur man är som person och vad man har för eventuell rädslor. Jag var inte så rädd för smärtan som för att tappa kontrollen över förloppet (forcerat utdrivningsskede och grava bristningar). Det låg till grund för min förhoppning att föda upprätt utan medicinsk smärtlindring och motiverade mina val under förlossningen. (Var väldigt rationell i värkpauserna- inte så mycket under värkarna ;)). Födde som jag önskade men det var på inget sätt hugget i sten (suktade efter Eda men då var jag 8cm öppen och det var inte lönt..).

Så mitt tips är att fundera över vad du har för önskningar och varför, men gå in med inställningen att det inte går att planera utan att det blir som det blir. :)

Ja någon form av upprätt ställning verkar helt klart att föredra. Om benen orkar vill säga. Har i alla fall en stadig sambo att hänga på om det skulle behövas :).

Enda direkta rädslan är väl egentligen att jag ska bli helt trasig i underlivet och få men för livet av det. Och att barnet inte ska överleva såklart. Men det tror jag nog det gör, och resten klarar jag nog av på ett eller annat sätt.
 
En fråga till, jag såg något diagram över smärtnivån och där stod det att smärtan var som störst precis innan krystvärkarna sätter igång. Men när jag läser lite så verkar det som att flest minns utdrivningsskedet som värst? Eller beror det på att smärtan är lättast att sätta ord på då? Jag hoppas ju att det ska vara det första alternativet, så man vet när det värsta är över liksom.
 
@Milosari Se smärtan som en hjälp för att ta i och hjälpa fram barnet; ungefär som en tyngdlyftare som skriker i när hen lyfter. Så gjorde jag. :p Stod på knä o höll i sänggaveln; toppen.
 
En fråga till, jag såg något diagram över smärtnivån och där stod det att smärtan var som störst precis innan krystvärkarna sätter igång. Men när jag läser lite så verkar det som att flest minns utdrivningsskedet som värst? Eller beror det på att smärtan är lättast att sätta ord på då? Jag hoppas ju att det ska vara det första alternativet, så man vet när det värsta är över liksom.

Jag upplevde öppningsskedet som värst, det var då jag fick EDA när jag inte stod ut längre, efter 7 cm typ. Då var det så plågsamt att jag inte längre kunde hantera det utan bara skrek rätt ut, så för mig var det enda alternativet just då..
Utdrivningsskedet är en annan typ av smärta, det gör liksom ont men det är mest slitsamt att ta i så fruktansvärt som man behöver göra, tyckte jag (spräckte ett kärl i ögat, det säger något om trycket..). Men det värsta där tycker jag var den känslan av att det spände så fruktansvärt mellan värkarna när barnets huvud stod och tänjde på nästa ställe. Men den smärtan kändes ändå lättare att hantera, då jag kände att barnet kom närmare neråt för varje gång.
 
Jag läste några böcker, och så gick de igenom smärtlindring mm på föräldrakursen. Vi gjorde även ett besök på förlossningen så jag visste hur man körde och parkerade osv, sådant lugnar mig.

Jag var öppen för all smärtlindring men det blev bara lustgas, är faktiskt osäker på varför men det räckte hur som helst. Varma handdukar lindrade också. Jag vet rent intellektuellt att jag tänkte "aldrig mer" men rent fysiskt minns jag inte smärtan och är inte främmande för ett syskon. Min förlossning höll på i 28 timmar, varav de första 21 pågick hemma.
 

Liknande trådar

Småbarn Vi har sökt vård både på jourcentral, akuten och kommer sannolikt behöva söka oss till VC nästa vecka om symtomen inte släpper - men är...
2 3
Svar
49
· Visningar
4 459
Senast: Blyger
·
Kropp & Själ Det här kommer bli ett väldigt långt inlägg :angel: :p Jag är 31 år, har aldrig varit gravid, och började i vintras (december) få...
2
Svar
21
· Visningar
3 241
Senast: __sofia__
·
Kropp & Själ För första gången på mycket länge hade jag sex för en vecka sedan. Kändes helt okej men sen började det ömma längst in så vi avslutade...
2
Svar
27
· Visningar
2 872
Senast: super
·
Övr. Hund I helgen hade vi besök av vänner med barn och det var jobbigt för vår hund. Barnen är 2år och 4år och tyckte att hunden var väldigt...
2
Svar
28
· Visningar
3 855
Senast: Åsa A
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp