Förlossningsdepression och sugen på barn nr två

Status
Stängd för vidare inlägg.
Igår pratade jag lite med en vän som försöker bli gravid. De har försökt i fem månader och hen ville mest prata av sig om sin barnlängtan. Jag blir lite avis på dom som nu försöker få sitt första barn. Minns ju själv hur mycket jag längtade och hur orolig jag var att det inte skulle gå. Gravid blev jag och föda barn var så himla häftigt, sen blev det katastrof ändå.

En liten längtan har smygit sig på. Jag har alltid sagt att jag vill ha två barn men så åkte jag på det värsta jag varit med om på bra länge. En förlossningsdepression. Nu är jag totalt livrädd att bli gravid och behöva gå igenom något så fruktansvärt igen.

Nu när jag är frisk från den förstår jag hur fruktansvärt dåligt jag mådde. Hur illa det kunde ha gått om jag inte hade fått hjälp snabbt när jag väl kraschade ordentligt.

Jag hade såna bra känslor hur det skulle vara innan dottern kom. Och när hon väl kom ville jag bara göra det ogjort. Kände direkt på förlossningen att något var fel. Men ändå försökte jag dölja det in i det sista tills jag kraschade rejält och låg apatisk och likgiltig i flera dagar innan jag orkade gå upp och ringa och be om hjälp.

Jag har sagt att jag vill bli "frisk" från min ptsd men vem säger att det inte kan hända igen om vi skulle vilja ha en tvåa? Det är förfärligt att vilja ha ett till barn och vara rädd samtidigt.
 

Jag hade lite annan problematik, men jag berättade hur livrädd jag var och fick gå på SöS kvinnoklinik och prata med en psykolog, inriktat på hur jag mådde, vad som hände första förlossningen och hur vi skulle hantera kommande. Sen fick jag samtal efter också där de var noggranna med uppföljningen. Jag hade med mig min partner första gångerna som stöd och som hjälp om jag slätade över så kunde han säga till att ”nej, allt är inte bra” efter att vi pratat om att det var hans roll. Sen gick jag själv när alla kort låg på bordet. För mig var det toppen, jag fick snitt (av medicinska skäl) och dwt var kanon, och jag mådde super efteråt. Jag fick den där positiva kicken folk pratar om som helt uteblev första gången. Även om det inte blivit så tror jag det hade känts ok, eftersom alla var beredda och det fanns ett helt team omkring. Även på bb var de otroligt mycket mer påpassliga och hade koll på mitt mående.
 
Jag hade lite annan problematik, men jag berättade hur livrädd jag var och fick gå på SöS kvinnoklinik och prata med en psykolog, inriktat på hur jag mådde, vad som hände första förlossningen och hur vi skulle hantera kommande. Sen fick jag samtal efter också där de var noggranna med uppföljningen. Jag hade med mig min partner första gångerna som stöd och som hjälp om jag slätade över så kunde han säga till att ”nej, allt är inte bra” efter att vi pratat om att det var hans roll. Sen gick jag själv när alla kort låg på bordet. För mig var det toppen, jag fick snitt (av medicinska skäl) och dwt var kanon, och jag mådde super efteråt. Jag fick den där positiva kicken folk pratar om som helt uteblev första gången. Även om det inte blivit så tror jag det hade känts ok, eftersom alla var beredda och det fanns ett helt team omkring. Även på bb var de otroligt mycket mer påpassliga och hade koll på mitt mående.
Att ha sambo/partner som kan styra en rätt tror jag är otroligt viktigt. Minns på en kontroll som min mamma var med då min sambo jobbade. Läkaren frågade hur jag mådde och jag svarade som vanligt "bra". Som tur var protesterade min mamma och påminde om depression, foglossning mm som jag hade.

@et_flickan - jag berättade redan på inskrivningen att jag hade återkommande depressioner, så fick extra kontroller mm därför. Skulle fått stanna några dagar på BB också för extra koll (men sen togs han ju ut akut så då var jag ju där två veckor ändå och då fick jag prata med kurator flera gånger. Och på dom två veckorna hann det då gå över.
 
Att ha sambo/partner som kan styra en rätt tror jag är otroligt viktigt. Minns på en kontroll som min mamma var med då min sambo jobbade. Läkaren frågade hur jag mådde och jag svarade som vanligt "bra". Som tur var protesterade min mamma och påminde om depression, foglossning mm som jag hade.

@et_flickan - jag berättade redan på inskrivningen att jag hade återkommande depressioner, så fick extra kontroller mm därför. Skulle fått stanna några dagar på BB också för extra koll (men sen togs han ju ut akut så då var jag ju där två veckor ändå och då fick jag prata med kurator flera gånger. Och på dom två veckorna hann det då gå över.

Normalt sett är jag helt inne på att jag för min egen talan, men vi konstaterade redan innan att det var en knut så jag bara gled vidare i samtalet. Jag bad min partner att stoppa det, så jag kunde få den hjälp jag behövde.
Jag tror det är bra att ha upplägget klart för sig innan, det underlättade hela processen.
 
Jag hade lite annan problematik, men jag berättade hur livrädd jag var och fick gå på SöS kvinnoklinik och prata med en psykolog, inriktat på hur jag mådde, vad som hände första förlossningen och hur vi skulle hantera kommande. Sen fick jag samtal efter också där de var noggranna med uppföljningen. Jag hade med mig min partner första gångerna som stöd och som hjälp om jag slätade över så kunde han säga till att ”nej, allt är inte bra” efter att vi pratat om att det var hans roll. Sen gick jag själv när alla kort låg på bordet. För mig var det toppen, jag fick snitt (av medicinska skäl) och dwt var kanon, och jag mådde super efteråt. Jag fick den där positiva kicken folk pratar om som helt uteblev första gången. Även om det inte blivit så tror jag det hade känts ok, eftersom alla var beredda och det fanns ett helt team omkring. Även på bb var de otroligt mycket mer påpassliga och hade koll på mitt mående.

Nåt jag har lärt mig och inte längre gör är att förneka hur jag mår. Men jag tror även min man skulle behöva vara med ändå. Han behöver nog också få prata av sig då han heller inte mådde bra efteråt. Inget blev ju som vi tänkt oss. Fast så blir det ju ioförsig aldrig, typ.

Nu är ju detta minst tre år framåt. Har absolut ingen lust med fler barn just nu. Tror jag skulle behöva diskutera detta med min nuvarande psykolog också i och med att det nästan blev som ett trauma. Det jobbigaste var nog alla som tyckte jag var konstig. Alla älskade ju sina barn från första sekund.
 
Nåt jag har lärt mig och inte längre gör är att förneka hur jag mår. Men jag tror även min man skulle behöva vara med ändå. Han behöver nog också få prata av sig då han heller inte mådde bra efteråt. Inget blev ju som vi tänkt oss. Fast så blir det ju ioförsig aldrig, typ.

Nu är ju detta minst tre år framåt. Har absolut ingen lust med fler barn just nu. Tror jag skulle behöva diskutera detta med min nuvarande psykolog också i och med att det nästan blev som ett trauma. Det jobbigaste var nog alla som tyckte jag var konstig. Alla älskade ju sina barn från första sekund.
Fast alla gör verkligen inte det, du är inte alls ensam. Jag har också ptsd och för mig har det tagit rätt lång tid att kunna älska mina barn. Jag fick väldigt bra stöd från mvc efteråt under lång tid.
 
Nåt jag har lärt mig och inte längre gör är att förneka hur jag mår. Men jag tror även min man skulle behöva vara med ändå. Han behöver nog också få prata av sig då han heller inte mådde bra efteråt. Inget blev ju som vi tänkt oss. Fast så blir det ju ioförsig aldrig, typ.

Nu är ju detta minst tre år framåt. Har absolut ingen lust med fler barn just nu. Tror jag skulle behöva diskutera detta med min nuvarande psykolog också i och med att det nästan blev som ett trauma. Det jobbigaste var nog alla som tyckte jag var konstig. Alla älskade ju sina barn från första sekund.
Min första känsla dagen efter kejsarsnittet (han föddes på kvällen) var "jag vill inte ha honom". Det var en fruktansvärd känsla att känna. Jag mådde så dåligt av min egna känsla. Fick dock hjälp att bearbeta det av sköterskor och kurator.
Det jag vill säga är att du inte är ensam!
 
Min första känsla dagen efter kejsarsnittet (han föddes på kvällen) var "jag vill inte ha honom". Det var en fruktansvärd känsla att känna. Jag mådde så dåligt av min egna känsla. Fick dock hjälp att bearbeta det av sköterskor och kurator.
Det jag vill säga är att du inte är ensam!

Jag kände ungefär likadant. Det var så skönt när hon låg i pappas famn efter förlossningen. Blev stressad så fort jag fick henne.

Att inte vilja ha sitt barn är nog bland det värsta jag känt. Jag som längtat så och så bara nej, vill inte.
 
Jag kände ungefär likadant. Det var så skönt när hon låg i pappas famn efter förlossningen. Blev stressad så fort jag fick henne.

Att inte vilja ha sitt barn är nog bland det värsta jag känt. Jag som längtat så och så bara nej, vill inte.
Förstår precis vad du menar :heart
 
Jag fick en förlossningsdepression med första barnet, men inte med andra :)

Precis samma för mig.

Min första tog det ungefär ett år innan jag kunde tycka om på riktigt. Min andra - från första sekund. Jag har dåligt samvete för hur jag kände för ettan, men jag försöker tänka att jag var sjuk, och vara tacksam för att jag inte blev det andra gången :heart
 
Jag har inte förlossningsdepression, men andra problem. Jag önskar mig revansch, d v s en "fantastisk graviditet" och en "häftig förlossning". Och framför allt önskar jag mig en kropp som orkar. Orkar amma, bära mitt eget barn, hålla mig vaken, leka, vara social. Jag sörjer allt det jag inte fick.
Och ja, ett barn till. Vi har alltid velat ha minst två barn.

Men...i dagsläget är det en omöjlighet. Jag skulle gå sönder totalt psykiskt (och faktiskt fysiskt). Så jag sörjer. Och dagdrömmer. Och sörjer ännu mer.



Jag tycker att det är så väldigt mycket bra att du fått hjälp, @et_flickan. :heart Prata om tankarna om framtiden med din psykolog och med sambon, men ställ inga krav på dig själv. Man får ändra sig, planera om. Jag förstår din smygande längtan, men det är inte fel att ibland säga nej även till sig själv, om du fortsätter att känna oro och osäkerhet och därför väljer att inte skaffa fler. Eller så inser du om nåt år att du känner dig tillräckligt stark och trygg. Det vet du ju först då.
 
Nåt jag har lärt mig och inte längre gör är att förneka hur jag mår. Men jag tror även min man skulle behöva vara med ändå. Han behöver nog också få prata av sig då han heller inte mådde bra efteråt. Inget blev ju som vi tänkt oss. Fast så blir det ju ioförsig aldrig, typ.

Nu är ju detta minst tre år framåt. Har absolut ingen lust med fler barn just nu. Tror jag skulle behöva diskutera detta med min nuvarande psykolog också i och med att det nästan blev som ett trauma. Det jobbigaste var nog alla som tyckte jag var konstig. Alla älskade ju sina barn från första sekund.

Jag kan ju lägga till att min första graviditet var gräslig och den andra många resor värre. Men det var ändå bättre i och med att det fanns stöd och hjälp omkring.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

  • Låst
  • Artikel
Dagbok Jag kommer emellanåt på mig själv med att ta en titt om min dotter @EmmaFilippa skrivit något här. Detta trots att jag mycket väl vet...
6 7 8
Svar
140
· Visningar
17 312
Senast: MML
·
L
  • Artikel
Dagbok Jag vet inte varför jag skriver dethär. Eller jo egentligen så tror jag att det är två andledningar. Och det ena är för OM det kan...
2
Svar
25
· Visningar
2 751
Senast: Trasten
·
  • Artikel
Dagbok En sak som jag var rädd för innan jag skilde mig var att det skulle vara plågsamt att vara ensam och att jag skulle “längta ihjäl mig”...
Svar
18
· Visningar
1 854
Senast: cassiopeja
·
  • Artikel
Dagbok Solen lyste säkert på dig Soljävel Och jag skakar sönder Allt jag rör vid Du rör och går Rörochgårutanattfällaentår När du...
Svar
2
· Visningar
1 615
Senast: Tofs
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Katter och spädbarn
  • Hundhantering
  • Guldfasanerna

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp