Anonymt konto, jag är i ett läge där jag känner att jag inte kan ANDAS ETT ORD om det här förutom till min partner, för då kommer jag bli självmedveten och jinxa det.
Jag har alltid gillat att skriva. Jag har alltid haft lätt för att skriva. Jag kan kräkas ur mig ord utan större effort och det blir liksom bra ändå. Jag wingar uppsatser och jag kan skriva målande. Det har alltid varit en superkraft för mig. Såklart att det har funnits författardrömmar, men jag har känt att jag inte har haft en unik story att utveckla vidare. Tills nu??
Nu har jag en historia. Jag har karaktärer, som jag älskar allihop. Jag har en scen. Jag har handling. Jag tror på det här.
Jag satte mig ner och och började skiva, alla scener jag har i huvudet - jag bara skriver ner dom. Rått och ofiltrerat, jag stannar inte upp och funderar på rätt ord eller formulering. Jag har skrivit 1000 ord per dag ungefär sen jag började. Och det börjar ju likna något?
Jag vägrar ha prestationsångest. Jag vägrar tänka kritiskt om mig själv. Jag tror att det har gått så enkelt att komma igång för att jag från början tänkte att det här ska enbart vara lustdrivet. Skriv som att ingen någonsin kommer läsa det, liksom.
Och jag känner mig nästan hög på min egna kreativitet. Varför har jag inte gjort det här tidigare?
Jag vet inte ens vad jag gör. När jag har skrivit ner alla scener jag har i mig, hur flätar jag ihop dessa? Hur hittar jag rätt röd tråd att följa?
Någon som har tips på skrivarkurser, antingen på distans eller i/runt Göteborg?