Förlossningsdepression

[strawberrysylt]

Jag fick förlossningsdepression efter första förlossningen. En baby blues som aldrig gick över. För mig tedde det sig nog delvis liknande som för @et_flickan . Vågade knappt lämna huset eftersom jag var rädd att min son skulle skrika. Kände mig låst och som att livet var slut. Dagarna blev oändliga, jag var besatt av att han behövde sova på utsatta tider enligt rutiner. Eftersom han en gång blivit övertrött och skrikit i ~4 timmar hade jag ett strikt sovschema, klockade tupplurar osv.Kände mig handlingsförlamad, som en dålig mamma, var arg på sonen när han grät och skrek... Kunde inte sova på nätterna för jag låg med ångest och väntade bara på att han snart skulle vakna igen. Vägrade även natta mitt barn under flera månaders tid pga fick panik av blotta tanken. Jag fick tillslut sitta med när pappan nattade för att lära mig, för jag kände inte att jag visste hur man gjorde. Minns en gång när jag, pappan och bebis var på promenad i vårsolen efter typ två månader. Jag förstod teoretiskt att jag borde vara lycklig och tacksam men allt var bara mörker... Det var nog första gången jag förstod att jag behövde hjälp.

Jag fångades upp av bvc och fick gå till psykolog på samtal. Vet inte om det var det som hjälpte eller att sonen blev större och lite mer stabil men tillslut gick det över. Men att våga sova med sonen på nätterna tog flera år innan jag vågade, traumat satt långt inne....

Med andra barnet hade jag en graviditetsdepression istället. Kanske var det gamla grejer som kom tillbaka, eller så var det den dåliga relationen med pappan som var orsak. Det försvann dock i princip så fort dottern var född och jag fick uppleva att man faktiskt kunde känna sig tillfreds och lycklig när man precis fött barn.

Så tråkigt .
Det där känner jag igen. Känner mig också osäker på att lämna hemmet ifall han blir ledsen.
Bvc uppmanade mig/oss att vara med på aktiviteter, men det känns liksom lätt för dem att säga. Ibland känns det som att de glömmer hur det är att vara ny på detta. Jag känner att jag behövt lite mer hjälp i "hur man gör". Som det här med sovrutinerna ja, där känner jag igen mig som jag skrev ovan också. Men samtidigt behöver man ju ha koll på rutinerna? Var går gränsen liksom? Och när man ska åka på saker, hur tänker man med mat- och sovklockan?
Min bäbis är inte särskilt krävande alls PEPPAR PEPPAR men jag känner ändå igen det där med ångest över sömnen...

Vad skönt att det blev bra för dig andra gången. ❤❤

Misstänker att jag har någon mild släng av det, men det går väldigt upp och ner för mig vilket gör att jag är lite osäker på det. Jag har nog gått in i mammarollen för mycket och liksom glömt mig själv tillsammans med en rätt krävande bebis och hormondippar. Jag får jättebra stöd från bvc, pratat med psykolog (som inte var bra, men fick mig att ta tag i sömnen på ett helt annat sätt än den föreslog) och fått tips om föreläsningar och kurser som jag ska gå för att känna trygghet i föräldraskapet.

Mina tips så här mitt i:
sök hjälp, trivs du inte med den hjälp du får - sök vidare, det finns andra sätt/personer

Prioritera egentid. Jättesvårt tycker jag! Men 30 min promenad själv kan göra så mycket.

Ta emot hjälp från nära. Även bara någon som kommer och håller sällskap kan vara guld värt i ensamheten eller någon som hjälper en så man kommer iväg på promenad eller liknande om man upplever det svårt.

Avfölj konton och personer som inte gagnar dig. Lyssna inte på alla "goda råd" om bebisar. Jag blev sjukt stressad av allt sånt särskilt när man har en bebis som inte är nöjd och enkel.

Det är okej att kräkas på alla som uttrycker sig som "njuuut, den här tiden kommer inte tillbaka" "bästa tiden är nu" "det är såå mysigt".. osv. Alla tycker inte bebistiden är det bästa, man kan älska sitt barn ändå, man kan tycka det är fantastiskt och samtidigt tycka det är sjukt jobbigt.

Jamen precis, känner igen det där att jag går så upp i det att jag glömmer mig själv.
Ska absolut prioritera egentid, som sagt det borde kunna gå fint eftersom vi är hemma 100% båda två.
Ska även försöka umgås/prata med fler nära.
Jag känner att det hjälper mycket bara genom att prata om det iallafall.

Kanske ska tillägga att jag fick hjälp via bvc. Blev remitterad till en psykolog som i sin tur förstod att det inte bara var en förlossningsdepression utan även ptsd från andra trauman. Vem vet, jag kanske inte ens haft nån depression utan ptsdn.

Toppen att du fick hjälp ❤. Åh, ja känns som det ofta finns mycket under ytan när man gräver lite.

 

[et_flickan]

@strawberrysylt Jag tror att jag när jag fick min andra var mer erfaren och säker. Jag visste att bebis tiden inte var för evigt. Var också betydligt mer påläst om tex amning som gick åt skogen första gången pga stress antagligen. Bara att jag inte kunde amma var en enorm sorg, det var lite överraskande att det var så mycket viktigare än jag trodde.

Att få första barnet var dessutom en enorm omställning jämfört med andra. Andra har hängt på sen dag ett. Han har liksom inget val. Första var första, innan det var det bara jag.

 

[Malibu_Stacy]

Så tråkigt .
Det där känner jag igen. Känner mig också osäker på att lämna hemmet ifall han blir ledsen.
Bvc uppmanade mig/oss att vara med på aktiviteter, men det känns liksom lätt för dem att säga. Ibland känns det som att de glömmer hur det är att vara ny på detta. Jag känner att jag behövt lite mer hjälp i "hur man gör". Som det här med sovrutinerna ja, där känner jag igen mig som jag skrev ovan också. Men samtidigt behöver man ju ha koll på rutinerna? Var går gränsen liksom? Och när man ska åka på saker, hur tänker man med mat- och sovklockan?
Min bäbis är inte särskilt krävande alls PEPPAR PEPPAR men jag känner ändå igen det där med ångest över sömnen...

Vad skönt att det blev bra för dig andra gången. ❤❤





Jamen precis, känner igen det där att jag går så upp i det att jag glömmer mig själv.
Ska absolut prioritera egentid, som sagt det borde kunna gå fint eftersom vi är hemma 100% båda två.
Ska även försöka umgås/prata med fler nära.
Jag känner att det hjälper mycket bara genom att prata om det iallafall.



Toppen att du fick hjälp ❤. Åh, ja känns som det ofta finns mycket under ytan när man gräver lite.

Jag vet inte om det kan vara en lösning för dig/er, men min bror och hans sambo skaffade en app som trackar bebisens sömn och vakentid. De tycker det är jätteskönt att ha ”någon annan” som säger till när bebisen ska sova och vakna. Så slipper de en stress i alla fall, och slipper oftast övertrött bebis.

 

[Nordthor]

Ha inte för många måsten. Vi skippade tex det där med sömnrutiner helt (fungerade för vårt barn). Han sover när han behöver. Upplever att även om de är små så har de himla bra koll på sina basbehov och är bra på att förmedla att det är dags för något. (Sen kan det ju vara lite av ett detektivarbete att ta reda på vad.)

Sätt inte för mycket press på dig själv. Det är tufft nu och allt behöver inte vara perfekt. Jag tror inte att det är det för någon. Och som jag skrev tidigare, det är en stor omställning det där med barn. (Så stor att jag själv in i det sista tvekade på om det var värt det.)

 

[starcraft]

Så tråkigt .
Det där känner jag igen. Känner mig också osäker på att lämna hemmet ifall han blir ledsen.
Bvc uppmanade mig/oss att vara med på aktiviteter, men det känns liksom lätt för dem att säga. Ibland känns det som att de glömmer hur det är att vara ny på detta. Jag känner att jag behövt lite mer hjälp i "hur man gör". Som det här med sovrutinerna ja, där känner jag igen mig som jag skrev ovan också. Men samtidigt behöver man ju ha koll på rutinerna? Var går gränsen liksom? Och när man ska åka på saker, hur tänker man med mat- och sovklockan?
Min bäbis är inte särskilt krävande alls PEPPAR PEPPAR men jag känner ändå igen det där med ångest över sömnen...

Vad skönt att det blev bra för dig andra gången. ❤❤





Jamen precis, känner igen det där att jag går så upp i det att jag glömmer mig själv.
Ska absolut prioritera egentid, som sagt det borde kunna gå fint eftersom vi är hemma 100% båda två.
Ska även försöka umgås/prata med fler nära.
Jag känner att det hjälper mycket bara genom att prata om det iallafall.



Toppen att du fick hjälp ❤. Åh, ja känns som det ofta finns mycket under ytan när man gräver lite.

Va bra att ni båda är hemma av flera orsaker . Vi var hemma 100% båda två i 3 månader och det var guld. Min man har gått ner i tid nu för att vi ska få ihop livet, men det är svårt med egentid ändå. När vi är hemma tillsammans tycker jag allt är toppen och så klarar jag 2-3 dagar själv innan jag känner mig dränerad.

Jag ger mig iväg på saker oavsett mat- och sovklocka, men det tog många veckor innan jag vågade mig iväg själv och det blev kaos i början och ibland nu också, men vi kom iväg!. Jag ammar så maten är alltid med och sova får bebis göra när hen vill. Vi har en riktig FOMO-bebis så när vi är iväg sover hen sällan, men vi ger oss iväg ändå, accepterar att jag kommer ha en övertrött bebis och ser till att boka in lugna dagar och återhämtning. Vi körde appen napper ett tag när vi kände oss lost. Gratisversionen fungerade överraskande bra. Vi trivs inte att logga allt så kör inte längre, men det var bra hjälp en period att känna igen tidiga trötthetstecken och lite olika upplägg på dagarna beroende på hur länge bebis sover.

Du får skicka pm om du vill/behöver prata av dig lite med någon som är mitt upp i det i liknande sits även om jag periodvis inte är så aktiv här pga bebis.

 

[Tantan]

Kan tillägga att med nr 2 hade jag noll rutiner. Hen sov när hem var trött och var mer tillfreds, det löste sig mer självmant. Men det är bra att ta hjälp så man kommer ut det jobbiga måendet.

 

[karamelldrottningen]

Jag har läst att man har svårare att knyta av med barnet vid en förlossningsdepression.
Och att man är mer ledsen/nedstämd än vanligt.

Jag har inte mått speciellt bra under lång tid så vet inte om det är förlossningsdepression eller någonting annat. Plus har bra kontakt med bebisen. Så jag vet inte? Hur vet man?

 

[et_flickan]

Jag har läst att man har svårare att knyta av med barnet vid en förlossningsdepression.
Och att man är mer ledsen/nedstämd än vanligt.

Jag har inte mått speciellt bra under lång tid så vet inte om det är förlossningsdepression eller någonting annat. Plus har bra kontakt med bebisen. Så jag vet inte? Hur vet man?

Jag visste. Det gick inte att missa. Det var otroligt många nätter jag grät och inte ville leva, jag som aldrig någonsin haft självmordstankar. Jag hade längtat så länge efter henne och så blev allt fel, direkt. Jag var dock väldigt duktig på att dölja hur jag mådde.

Jag mår fortfarande dåligt när jag tänker på den tiden och känner en enorm skuld mot min dotter. Vår anknytning är inte vad den skulle ha varit, det märker jag nu sen lillebror kom. Vi är tajta, oskiljaktiga, min dotter är mer pappa/mormors flicka. Jag älskar såklart min dotter, livet hade inte varit detsamma utan henne men det är nåt helt annat med min son, och jag mår ibland så dåligt av att tänka så. Detta är inget min dotter märker av dock, tack och lov!

 

[strawberrysylt]

Jag var länge jätteorolig att bebis skulle tagit skada av min depression, känna att jag var ledsen och få grava anknytningsproblem av det. Alla andra såg ju så lyckliga ut. Allt som strulade kopplade hjärnan snabbt till mitt mående.

I efterhand kan jag se att jag var extremt noga med allt, bar bebis dygnet runt och anknytningen är det inget fel på. Och alla andra var kanske inte så lyckliga. Eller bara normalt glada. Jag var en fullt tillräcklig förälder men jag kände aldrig att jag var det.

Åh ❤ Jag tror absolut att du var/är en jättebra förälder. Jag tror det blir såhär till viss del för man anstränger sig så himla mkt. Nu menar jag inte att de som inte får såhär bryr sig mindre men hoppas du/alla förstår vad jag menar.

@strawberrysylt Jag tror att jag när jag fick min andra var mer erfaren och säker. Jag visste att bebis tiden inte var för evigt. Var också betydligt mer påläst om tex amning som gick åt skogen första gången pga stress antagligen. Bara att jag inte kunde amma var en enorm sorg, det var lite överraskande att det var så mycket viktigare än jag trodde.

Att få första barnet var dessutom en enorm omställning jämfört med andra. Andra har hängt på sen dag ett. Han har liksom inget val. Första var första, innan det var det bara jag.

Vad skönt att du kände dig säkrare och var mera påläst. Det önskar jag ju nu att jag varit... Hoppas inte amningen är över nu. Ska ringa bvc imorrn.
Jag känner också att amningen betyder mer än jag trott.
Jo, det har du rätt i, det skulle bli annorlunda med nästa för det måste det ju helt enkelt... Men tja, just nu tvekar jag om en till. Men någon sån brådska är det ju inte heller. Eller jo lite, eftersom jag är 38.

Jag vet inte om det kan vara en lösning för dig/er, men min bror och hans sambo skaffade en app som trackar bebisens sömn och vakentid. De tycker det är jätteskönt att ha ”någon annan” som säger till när bebisen ska sova och vakna. Så slipper de en stress i alla fall, och slipper oftast övertrött bebis.

Tack, jo vi har skaffat napper (skulle tro det är den de har) mest för skojs skull dock, men den har faktiskt kusligt rätt ofta! Jag håller koll själv, men kan säga till min man typ jag tror han ska sova inom typ en kvart, vad säger appen? Då säger appen om 19 minuter.

Ha inte för många måsten. Vi skippade tex det där med sömnrutiner helt (fungerade för vårt barn). Han sover när han behöver. Upplever att även om de är små så har de himla bra koll på sina basbehov och är bra på att förmedla att det är dags för något. (Sen kan det ju vara lite av ett detektivarbete att ta reda på vad.)

Sätt inte för mycket press på dig själv. Det är tufft nu och allt behöver inte vara perfekt. Jag tror inte att det är det för någon. Och som jag skrev tidigare, det är en stor omställning det där med barn. (Så stor att jag själv in i det sista tvekade på om det var värt det.)

Tack. Hmm jo absolut har de koll, men jag tror ändå jag vill ha koll jag också. Men som sagt vet inte var gränsen går?
Koll eller besatt.
Men tror vi kommer fortsätta med rutiner.
Men toppen att det funkade för er .

Tack jomen precis. Jag känner det själv, jag vill att allt ska vara perfekt... Men det kommer det ju inte att vara. Så ja, jag behöver släppa på det, det gör jag.

 

[et_flickan]

@strawberrysylt hur gammal är bebis? Min amning gick åt skogen när min dotter var 2 månader. Det var en blandning av utebliven utdrivning pga stress och flaskpreferens. Det hade säkert gått att rädda om jag verkligen velat men fick inte speciellt bra stöttning när det kom till den biten. Sen är det ju inte alls sämre med ersättning men vill man verkligen amma kan det ju vara värt att kämpa lite. Men det är väl egentligen utanför ämnet.

Hoppas du får bra stöttning av bvc

 

[FeatherCloud]

Så tråkigt .
Det där känner jag igen. Känner mig också osäker på att lämna hemmet ifall han blir ledsen.
Bvc uppmanade mig/oss att vara med på aktiviteter, men det känns liksom lätt för dem att säga. Ibland känns det som att de glömmer hur det är att vara ny på detta. Jag känner att jag behövt lite mer hjälp i "hur man gör". Som det här med sovrutinerna ja, där känner jag igen mig som jag skrev ovan också. Men samtidigt behöver man ju ha koll på rutinerna? Var går gränsen liksom? Och när man ska åka på saker, hur tänker man med mat- och sovklockan?
Min bäbis är inte särskilt krävande alls PEPPAR PEPPAR men jag känner ändå igen det där med ångest över sömnen...

Vad skönt att det blev bra för dig andra gången. ❤❤

Ja, andra gången kände jag mig betydligt tryggare. Inte för att ungarna behövde samma saker/sätt på långa vägar, men något jag verkligen inte förstod med första var dels vad uttrycket "Följ barnet" betydelse, samt att typ exakt allt handlar om övergående faser.
Det jag menar med första var att jag läste tex hur mycket en tvåmånaders bebis "skulle" sova per dygn och fick panik för att han sov 3-4 timmar mindre än så. Jag använde också sömn-app och blev arg för att bebis inte var trött när han "borde" eller såg andra bebisar sova i vagn eller ligga nöjda på golvet och tyckte livet var orättvist för att min unge ville bli buren och sova i bärsele.

Med andra barnet var jag bättre på att se hur hon var och hur hon ville ha det, och kunde också känna mig trygg i saker kom och gick i faser. När ettan började med något jobbigt typ vakna halv 5 så tänkte jag alltid "såhär kommer livet vara för alltid nu" men i själva verket kanske det handlade om en månad eller två innan det ändrade sig.

 

[strawberrysylt]

Va bra att ni båda är hemma av flera orsaker . Vi var hemma 100% båda två i 3 månader och det var guld. Min man har gått ner i tid nu för att vi ska få ihop livet, men det är svårt med egentid ändå. När vi är hemma tillsammans tycker jag allt är toppen och så klarar jag 2-3 dagar själv innan jag känner mig dränerad.

Jag ger mig iväg på saker oavsett mat- och sovklocka, men det tog många veckor innan jag vågade mig iväg själv och det blev kaos i början och ibland nu också, men vi kom iväg!. Jag ammar så maten är alltid med och sova får bebis göra när hen vill. Vi har en riktig FOMO-bebis så när vi är iväg sover hen sällan, men vi ger oss iväg ändå, accepterar att jag kommer ha en övertrött bebis och ser till att boka in lugna dagar och återhämtning. Vi körde appen napper ett tag när vi kände oss lost. Gratisversionen fungerade överraskande bra. Vi trivs inte att logga allt så kör inte längre, men det var bra hjälp en period att känna igen tidiga trötthetstecken och lite olika upplägg på dagarna beroende på hur länge bebis sover.

Du får skicka pm om du vill/behöver prata av dig lite med någon som är mitt upp i det i liknande sits även om jag periodvis inte är så aktiv här pga bebis.

Ja, det är skönt och nu känns det ju som en himla tur att vi gjorde så! När det skulle bli såhär.
Vad skönt att din man gått ner i tid.

Okej... Ja, det där med att åka iväg känns läskigt tycker jag som sagt . Vi är ju till bvc på tidsbokade besök, men det är allt, annars när vi hälsar på anpassar vi efter bäbis. Men det känns ändå stort tycker jag för mig. Igår var vi till min mamma och det var första gången han kom dit vaken och sen sov där, det gick jättebra . På ÖF brukar det finnas typ nåt amnings- och sovrum?
Vi ska på föräldrakurs imorrn i ÖFs lokaler, känns svårt men också typ nödvändigt. Vi ska försöka anpassa bäbisens mat- och sovklocka, får se hur det går. Jag ammar plus att vi ger ersättning, så vi får ta med mat också.

Blir det inte jobbigt att komma hem med övertrött bäbis? Eller det har gått okej för er?

Jo, vi använder napper, fast jag har koll själv också, fast snäppet sämre koll på sen em än fm/tidig em, så idag tog jag faktiskt hjälp av napper, tror han somnade på minuten.
Det är inte att jag inte vet när han "ska" sova utan att behöva passa andra tider.

Tack ❤

Igår var en bra dag, det var skönt att komma hemifrån. Idag har varit en bra dag hittills, men nu känner jag mig lite låg igen.

 

[strawberrysylt]

Kan tillägga att med nr 2 hade jag noll rutiner. Hen sov när hem var trött och var mer tillfreds, det löste sig mer självmant. Men det är bra att ta hjälp så man kommer ut det jobbiga måendet.

Vad skönt att det funkade bra
Jo, jag behöver absolut hjälp. Såhär kan jag inte må.

Jag har läst att man har svårare att knyta av med barnet vid en förlossningsdepression.
Och att man är mer ledsen/nedstämd än vanligt.

Jag har inte mått speciellt bra under lång tid så vet inte om det är förlossningsdepression eller någonting annat. Plus har bra kontakt med bebisen. Så jag vet inte? Hur vet man?

Jag tror det är olika. Jag tycker jag och bäbis har bra kontakt och jag älskar honom. Men mår bra gör jag inte.

 

[strawberrysylt]

@strawberrysylt hur gammal är bebis? Min amning gick åt skogen när min dotter var 2 månader. Det var en blandning av utebliven utdrivning pga stress och flaskpreferens. Det hade säkert gått att rädda om jag verkligen velat men fick inte speciellt bra stöttning när det kom till den biten. Sen är det ju inte alls sämre med ersättning men vill man verkligen amma kan det ju vara värt att kämpa lite. Men det är väl egentligen utanför ämnet.

Hoppas du får bra stöttning av bvc

Han blev 11 veckor idag. ❤
Åh, så tråkigt att du inte fick stöttning ❤. Jag trodde att minproduktion var dålig, men nu när jag handmjölkar kommer det bra ur båda brösten. Men tja, stress kan ju ändå bidra kanske... behöver kanske äta/dricka bättre också.
Jag pratade med vår bvc-sköterska idag o hon sa att det är vanligt att bäbis får ett favoritbröst. Får se om jag kan rädda upp situationen. Idag har han tagit andra bröstet rätt bra iaf peppar peppar. O lite på de "sämre". Men skulle väl försöka lura honom med "rugbygrepp" eller ligga ner o så. O hud mot hud, äta bra, ha de lugnt typ...
Fåt väl se.
Känns svårt om det skulle få åt pipan, hur sover man då t ex? Och lugnar?
Jag vet att vissa/många inte annat, så jag fattar att det går, mrmnkänns som ännu en svår grej.

Känns så tråkigt att jag längtar tills han blir äldre . Trodde som sagt bäbistiden lätt skulle vara min favorittid.
Men, han är dock bara 11 veckor. Det är egentligen inte mycket. Det kanske vänder.

 

[strawberrysylt]

Ja, andra gången kände jag mig betydligt tryggare. Inte för att ungarna behövde samma saker/sätt på långa vägar, men något jag verkligen inte förstod med första var dels vad uttrycket "Följ barnet" betydelse, samt att typ exakt allt handlar om övergående faser.
Det jag menar med första var att jag läste tex hur mycket en tvåmånaders bebis "skulle" sova per dygn och fick panik för att han sov 3-4 timmar mindre än så. Jag använde också sömn-app och blev arg för att bebis inte var trött när han "borde" eller såg andra bebisar sova i vagn eller ligga nöjda på golvet och tyckte livet var orättvist för att min unge ville bli buren och sova i bärsele.

Med andra barnet var jag bättre på att se hur hon var och hur hon ville ha det, och kunde också känna mig trygg i saker kom och gick i faser. När ettan började med något jobbigt typ vakna halv 5 så tänkte jag alltid "såhär kommer livet vara för alltid nu" men i själva verket kanske det handlade om en månad eller två innan det ändrade sig.

Så skönt ❤. Känner igen mig litegrann i det där, men har nog faktiskt kunnat tänka bort det, tror jag.

Delvis kl eller nåt

Jag tror mina stora problem är typ
- Titta där ligger världens finaste bäbis och det är JAG som har ANSVARET för att han ska må bra nu
- Tänk när han går i förskola, skola osv tänk om han blir mobbad
- Han kommer bli ledsen nu och då i livet, vilket känns jättesorgligt
- att åka på tidsbestämda grejer nu under bäbistiden
- ångest över sovtider/sömn
- amningen nu då

Det här är ju saker jag tänkt på redan innan vi gjorde bäbisen och som fått mig att tveka och varför det inte blev bäbis tidigare.
Men trodde aldrig det skulle kännas såhär.
Trodde jag skulle vara en snäppet oroligare än medel-förälder typ.

 

[McFlurry]

Ja, det är skönt och nu känns det ju som en himla tur att vi gjorde så! När det skulle bli såhär.
Vad skönt att din man gått ner i tid.

Okej... Ja, det där med att åka iväg känns läskigt tycker jag som sagt . Vi är ju till bvc på tidsbokade besök, men det är allt, annars när vi hälsar på anpassar vi efter bäbis. Men det känns ändå stort tycker jag för mig. Igår var vi till min mamma och det var första gången han kom dit vaken och sen sov där, det gick jättebra . På ÖF brukar det finnas typ nåt amnings- och sovrum?
Vi ska på föräldrakurs imorrn i ÖFs lokaler, känns svårt men också typ nödvändigt. Vi ska försöka anpassa bäbisens mat- och sovklocka, får se hur det går. Jag ammar plus att vi ger ersättning, så vi får ta med mat också.

Blir det inte jobbigt att komma hem med övertrött bäbis? Eller det har gått okej för er?

Jo, vi använder napper, fast jag har koll själv också, fast snäppet sämre koll på sen em än fm/tidig em, så idag tog jag faktiskt hjälp av napper, tror han somnade på minuten.
Det är inte att jag inte vet när han "ska" sova utan att behöva passa andra tider.

Tack ❤

Igår var en bra dag, det var skönt att komma hemifrån. Idag har varit en bra dag hittills, men nu känner jag mig lite låg igen.

Det finns ingen mammaträningsgrupp i närheten av där du bor?

På min vårdcentral finns en fysio som är extra utbildad inom graviditet/mammavård och hon håller regelbundet (eller gjorde förr iaf, nu vet jag inte) mammaträningsgrupper. Den gruppen hjälpte mig enormt med självförtroende att åka iväg själv med dottern! Det var så fin stämning där i gruppen och alla hade ju en bebis med sig så det var inget konstigt att man satte sig på en stol och ammade eller stod och vaggade bebis om den behövde en liten tupplur. Sen var det såklart också super med tips och övningar för att träna upp kroppen igen efter graviditet och förlossning

 

[strawberrysylt]

Det finns ingen mammaträningsgrupp i närheten av där du bor?

På min vårdcentral finns en fysio som är extra utbildad inom graviditet/mammavård och hon håller regelbundet (eller gjorde förr iaf, nu vet jag inte) mammaträningsgrupper. Den gruppen hjälpte mig enormt med självförtroende att åka iväg själv med dottern! Det var så fin stämning där i gruppen och alla hade ju en bebis med sig så det var inget konstigt att man satte sig på en stol och ammade eller stod och vaggade bebis om den behövde en liten tupplur. Sen var det såklart också super med tips och övningar för att träna upp kroppen igen efter graviditet och förlossning

Det vet jag faktiskt inte om det finns.
Men vi ska som sagt på föräldrakurs idag, de som har den kan kanske tipsa ifall det finns något sånt också.
Annars finns det annat här som man kan gå på med sin bäbis där alla har bäbisar så får väl försöka prova på nåt sånt.

 

[strawberrysylt]

Måste bara dela. Kanske en struntsak för nån annan, men en stor sak för mig!
Idag tog vi oss till föräldragruppen i ÖFs lokaler på avtalad tid!
Det blev jättefint med mat- och sovklockan och vi kunde sätta en mätt och trött bäbis i babyskyddet. Han vaknade sen när vi parkerade efter precis en sömncykel och det gick så bra på träffen ❤. Den höll på 1,5 h, precis hans vakenfönster, sen stack vi snabbt när de tjabbat klart och han somnade i bilen.
❤ Känns jättebra.
Vi fick ingen rundtur i lokalerna, men där verkade finnas plats att gå undan och söva. Och mikro till att värma ersättningsvatten o så.
O amma kunde man mitt i allt och de andras bäbisar var lite kinkiga och det gick bra det med.

Känns jättebra .

 

[Jahopp]

Måste bara dela. Kanske en struntsak för nån annan, men en stor sak för mig!
Idag tog vi oss till föräldragruppen i ÖFs lokaler på avtalad tid!
Det blev jättefint med mat- och sovklockan och vi kunde sätta en mätt och trött bäbis i babyskyddet. Han vaknade sen när vi parkerade efter precis en sömncykel och det gick så bra på träffen ❤. Den höll på 1,5 h, precis hans vakenfönster, sen stack vi snabbt när de tjabbat klart och han somnade i bilen.
❤ Känns jättebra.
Vi fick ingen rundtur i lokalerna, men där verkade finnas plats att gå undan och söva. Och mikro till att värma ersättningsvatten o så.
O amma kunde man mitt i allt och de andras bäbisar var lite kinkiga och det gick bra det med.

Känns jättebra .

Vad skönt! Heja heja! Ibland får man bara göra det och så inser man ofta att... ens "tänk om" har oroat en helt i onödan

Tyckte också det kändes jobbigt att åka iväg i början, men blev lättare för varje gång och nu är det det bästa som finns haha
Att komma hemifrån på babysim eller öppna förskolan, fyfaaan vad gött det är

 

[PathOfClovers]

Vad skönt! Heja heja! Ibland får man bara göra det och så inser man ofta att... ens "tänk om" har oroat en helt i onödan

Tyckte också det kändes jobbigt att åka iväg i början, men blev lättare för varje gång och nu är det det bästa som finns haha
Att komma hemifrån på babysim eller öppna förskolan, fyfaaan vad gött det är

Skriver också under på detta! Jag hade sån stress över BVC-besöken i början, hur jag skulle lägga upp mat och sömn innan, låg och grubblade och planerade dagarna före osv. En kompis (med tre små barn) "tvingade" mig att anmäla till babysim vid typ 4 månader och jag var sååå nervös att hon skulle skrika osv. Visade sig att hon var den enda som INTE grät i omklädningsrummet efteråt varje vecka och tack vare det blev det lättare även med annat. Sen som du säger blev ju de dagarna man hade något planerat de lättaste dagarna!