Ja, precis, jag tröttnade på den allmänna "corporate bullshit" attityden som finns. Precis som att jobba är det viktigaste i livet. Det är det inte! Jag fick dessutom frågan från några, om jag inte skulle anmäla mig till a-kassan och utnyttja den biten? Det skulle jag aldrig få för mig. Dels är det mitt val att sluta jobba och dels så innebär det faktiskt en faslig massa jobb att vara arbetssökande. Och det är jag ju inte.@Hund! + alla andra
Jag kan nog inte få ut nåt från FK, anser själv att mitt kroknande är mer att jag ledsnat på hela jobb-biten. Är 62 nu, har inget eget pensionsspar, så där finns inget att hämta. Men om jag går nu eller vid 64, så gör det typ ett par hundra i månaden sen när jag får pension, så det handlar mest om att överleva i två år till. Hund! , det låter som vår situation. Stortrivs hemma, har rest mycket tidigare, så att varva ner och leva här och nu, kanske odla lite mer osv, det låter toppen!! Min sambo är också yngre än mig, och är arbetsnarkoman, så man får hålla tummarna för att inget oförutsett händer (vilket det har en viss förmåga att göra i livet…) utan vi bägge är nöjda med situationen.
Man sparar också en del pengar på att inte jobba. Arbetsresor, det vill säga bil. Vi har sålt den ena och har bara 1 bil nu. Kläder, det krävs ändå lite mer av outfiten när du ska till kontoret än när du strövar runt i skogen med hunden. Och tiden man kan lägga på att laga mat och baka från grunden. Då blir maten både godare, nyttigare och billigare.
Men framför allt den själsliga biten. Jösses, så mycket bättre jag mår nu, när jag slipper höra och se alla stressade kollegor med deadlines, som mådde dåligt...
Men glöm för allt i världen inte att tänka på framtiden och säkerhet. Giftermål och testamente är bra grejer!