Förväntningar på partner vid jobbiga situationer?

[tanten]

Överraskande många män behöver ha en projektledare i sitt liv. Nån som initierar det som behöver ske.

Har de dessitom ingen insikt i känslor, framförallt sina egna - ja, då är det ingen rolig partner.

 

[Smokey]

Jag tror inte någon av oss här anser och tror att han bara består av dåliga sidor. De allra flesta människor har bra och mindre bra sidor. Det viktiga är om personen i fråga gör ens liv rikare och mer komplett, inkl de mindre bra sidorna. Om svaret är nej är det i mina ögon dags att ta sig en rejäl funderare på förhållandet och om en ska stanna i det.

Att inte vara där när en behöver det som mest är inte bara en dålig sida, det är att inte vara en partner.

Jag funderar. Och jag tror att denna händelse drev mig ett rejält steg bort från oss. Tyvärr.

 

[Mia_R]

Överraskande många män behöver ha en projektledare i sitt liv. Nån som initierar det som behöver ske.

Har de dessitom ingen insikt i känslor, framförallt sina egna - ja, då är det ingen rolig partner.

Eller så är det allt för många män som glatt lämnar ansvaret på sin partner utan att ta något eget.

 

[Smokey]

Jag har tänkt på det här.
Det kanske inte handlar om sonen utan om honom själv.

Skulle han ha en ny chans att träffa sonen eller skulle sonen försvinna och hitta på annat i stället?
Det kanske var den tid som sonen gav honom och om den brändes så gavs ingen annan tid?

Han hade haft fler chanser. Inga bekymmer. Min upplevelse av det hela är att sonen prioriterar sin pappa framför det mesta andra, men jag vet inte helt säkert eftersom jag står väldigt mycket 'utanför' i dessa bitar. Däremot upplever jag att han alltid är på att umgås med sin pappa och den enda (!) heldagen där jag varit med far och son så upplevde jag att sonen var väldigt glad över att vi båda var med, då han uttryckte det flera gånger. Jag köper presenter o skickar lite sms som grattis osv till sonen, men utöver det har vi knappt träffats, en jul och så heldagen och lite kortare stunder här o där, mest på dejtingstadiumet dock.. Jag brukar aldrig bli bjuden till firanden osv, utan hans pappa fixar med att tillse att han får presenterna från mig. Historien kompliceras ju mycket av att partnerns mamma önskar inget annat än att jag försvann och gör vad hon kan för att sätta kilar mellan oss. Det är förstås väldigt jobbigt. I början var jag där o hjälpte till en del med ved, bära pellets m m, men det upphörde faktiskt efter att hon tillsåg att partnern lämnade mig med mamma så illa sjuk. Att hon just den dagen valde att ge honom dåligt samvete och tillse att han lämnade, istället för att säga 'Solklart, X har det fint här, jag tar hand om honom så länge du behöver ' den dagen. Hon var ju nämligen den som alltid tog hand om sonen när pappan jobbade skift, dagligdags. Utan bekymmer. Men detta tillfälle så stoppades det hellre en kil i. Vidare har hon avböjt att komma på partnerns 40 års firande hos mig, då hon inte vill träffas. Så jag känner väl inte direkt mig välkommen att vara med där borta i deras familj. Jag antar att det handlar om att jag bor 1 h ifrån byn där de bor/ är födda och hans mamma INTE vill se honom lämna byn. Han är ju bara drygt 40, så det är ju hiskeligt om man inte bor kvar. När hans son dessutom bor hos mamman pga skolan, 15 min från mitt hus, så borde det vara en bra grund för att vi skulle kunna ha ett bra liv ihop... Men, tydligen inte.

Eftersom sonen är 14 år och gör lite hur han själv vill, kan han såklart prioritera fritt med att hänga med sin pappa , i stort sett när han själv önskar. De har inget uppdelat varannan vecka eller så. Därav vore det väldigt märkligt om det inte funnits fler chanser.

 

[Smokey]

Jag undrar om det inte hade blivit ditt fel oavsett? Ur hans synvinkel alltså.

Nu var ditt fel att du inte sa till och om du hade sagt till så hade det varit ditt fel att barnet inte fick resa. Det går inte att göra "rätt" med en sådan människa, tror jag.

Det är inte otroligt att jag hade blivit klandrad för att de inte kom iväg. Det är väl en orsak till varför jag inte gärna vill "säga till" att du behövs här..jag vill inte förstöra för varken sonen eller partnern. Samtidigt som jag blir ledsen som attan över prioriteringarna

 

[tanten]

Eller så är det allt för många män som glatt lämnar ansvaret på sin partner utan att ta något eget.

Ja?
Tror du de gör det med avsikt eller för att det inte faller dem in om ingen påminner?

(ja, jag är övertygad om att nån form av defekt finns där i den manliga hjärnan)

 

[Smokey]

Han verkar följa minsta motståndets lag, tycker jag. Nu är han så van vid att du är den starka som fixar allt, och då är det enklare för honom att låta dig klara dig själv medan han gör annat istället.

Även om han är fin och rar på andra sätt, är han ju tydligt ett jobbigt "moment" i ditt liv. Hans sätt och agerande gör att du mår dåligt. Så ska du inte leva ditt liv.

Det är nog också väldigt sant. Han är rätt lat av sig och vill aldrig ta tag i saker längre. Jag tror delvis latheten beror på grava problem med snarkningar (andningsuppehåll) men han vill inte ta tag i det heller. Dålig sömn förstör ju livskvaliteten rätt mycket.

 

[tanten]

Det är inte otroligt att jag hade blivit klandrad för att de inte kom iväg. Det är väl en orsak till varför jag inte gärna vill "säga till" att du behövs här..jag vill inte förstöra för varken sonen eller partnern. Samtidigt som jag blir ledsen som attan över prioriteringarna

Som jag erfarit har man liknande situation flera val.
Framförallt att göra en resultaträkning och se vad som är plus och minus och var det landar. Och om det är så du vill leva.

Kanske är det läge att gå till familjerådgivning. Få en utomståendes klara blick över relationen?

 

[Mia_R]

Ja?
Tror du de gör det med avsikt eller för att det inte faller dem in om ingen påminner?

(ja, jag är övertygad om att nån form av defekt finns där i den manliga hjärnan)

Jag tror det är med avsikt, det spelar ingen roll hur mycket ansvar de klarar av att ta på jobbet, hemma släpper många allt och förlitar sig helt på att partnern ska lösa allt.

 

[animalasia]

Jag tror det är med avsikt, det spelar ingen roll hur mycket ansvar de klarar av att ta på jobbet, hemma släpper många allt och förlitar sig helt på att partnern ska lösa allt.

Jag tror det också kan bero på ett kontrollbehov hos den andra parten. Jag var projektledaren i vår familj, hade koll på allt. Sen blev jag utbränd och var tvungen att släppa allt. Blev det en total kollaps? Nej bara lite annorlunda och jag tror faktiskt nu i efterhand att jag styrde dem att göra saker på mitt sätt, istället för att lära sig sitt eget sätt. Och jag tror jag gjorde så för det var enklast för mig.

 

[Trott]

Jag tycker det låter som att han dessutom vill "behålla" sonen som sin, och inte släppa in dig och låta dig få en relation med grabben. Grabben verkade ju uppskatta ditt sällskap de/den gången du fått lov att vara med, så att han inte haft förståelse över situationen och behöva "flytta" utflykten känns inte troligt. Det är nog snarare din partner som skyller ifrån sig där med, för tänk om grabben ställt sig på din sida och propsat på att pappan skulle stötta dig, trots att partnern egentligen inte "känner för det"

 

[gammalek]

Det är inte otroligt att jag hade blivit klandrad för att de inte kom iväg. Det är väl en orsak till varför jag inte gärna vill "säga till" att du behövs här..jag vill inte förstöra för varken sonen eller partnern. Samtidigt som jag blir ledsen som attan över prioriteringarna

Om du inte säger till, är det ditt fel.
Om du säger till, är det ditt fel.

Hur du än gör, är det ditt fel. Du kan inte göra rätt. Tänk så bekvämt för honom att det aldrig är hans fel. Allt är alltid ditt fel.

Jag får hjärtklappning bara att skriva det här. Hur är det då inte att leva i det? Vill du ha det så?

 

[vemsomhelst123]

Tack.
Jag har varit tydlig andra gånger när stödet uteblivit. Te.x en gång tidigare, när läkarna inte visste om mamma skulle klara natten efter en hjärnblödning. Så sa han att det kändes fel att lämna mig när jag var så ledsen, men sen åkte han ändå. Efter det sa jag att jag vill inte mer, men han hävdade att han fått panik för att hans mamma sagt att han var en dålig far, för att han lämnade sin son hos henne för att vara hos mig denna dag. Jag tyckte det var en rätt lam ursäkt, då mamman alltid var barnvakt när han jobbade eftermiddagar, men jag har försökt släppa det och tänkt att det kanske var jobbigt för honom också.

Vi pratade dock mycket om vad jag tycker är viktigt i ett förhållande och att det bland annat är känslan av att inte vara ensam i saker, att ha stöd osv. Att ha honom där när saker är jobbigt. Så han är medveten om hur jag känner och tänker. För mig blir detta som en typ av svek, att behöva känna sig så ensam, när det finns en som kunde fixat det. Men den personen struntar i att försöka fixa och fokuserar på sig själv istället.

Jag förstår ju att det är en balansgång mellan att vara en bra förälder (jag är inte förälder själv) och ha en partner, men jag tycker kanske att man ska avstå att han en partner om man aldrig kan finnas där för partnern just för att man har barn. Skulle man behandlar barnets mamma på samma sätt, om man fortfarande var i det förhållandet ? För mig är det viktigt att man stöttar varandra, vilket han vet.

Jag tar dock på mig, att i stunden när jag är sådär ledsen, så är jag dålig på att uttrycka att "Jag behöver dig här". Jag vill inte vara till besvär, jag vill inte tvinga fram det. Jag vill verkligen att det ska komma för att HAN vill vara där med mig, av kärlek. Att säga du måste komma hit, skulle bara få mig att må ännu sämre. Detta är han också medveten om. Jag har pratat mycket med honom om dessa saker, men det verkar inte gå in.

Att vara förälder kommer alltid gå först. Jag skulle aldrig släppa mitt barn för att vara med någon, oavsett besked. Framförallt inte för ett djur. Även om jag hoppas jag hade visat medkänsla och hört av mig. Om någon hade bett mig komma hit eller jag känt känslan av att jag hade behövt det när jag hade mitt barn hade det varit slut. Om det betyder att jag behöver avstå från en partner skulle det fortfarande vara min prio. Så jag förstår din särbo, till viss del. Men behöver du ha mer än det han kan högre så gör slut och hitta någon som vill ge dig allt du behöver. För ja, även om man är barnens mamma behöver ibland den andra föräldern bara ta barnen och göra något i stunder av kris. Ingen förälder till omyndiga barn kan ligga och hålla om någon oavsett relation till barn eller särbo/sambo/make/maka så länge de vill och behöver.

 

[tanten]

Jag tror det är med avsikt, det spelar ingen roll hur mycket ansvar de klarar av att ta på jobbet, hemma släpper många allt och förlitar sig helt på att partnern ska lösa allt.

Med 20 års erfarenhet av en man med emotionell oförmåga, bl.a., så vet jag att det inte var med avsikt. Snarare en oförmåga. Hos just den mannen.
Säkert finns det avsiktigt illasinnade män. Men det är ingen generell sanning.

Ingen ursäkt bara ett trist konstaterande.

 

[Grazing]

Jag behöver klara upp mitt huvud och komma fram till om jag önskar för mycket av en partner i nedanstående fall:

Jag har i stort sett ingen familj kvar, endast två släktingar som är 66/88 år gamla. Min mamma gick bort för ganska precis ett år sedan och henne vakade jag över dygnet runt i över tre dygn, när man väl gav upp henne. Mentalt otroligt påfrestande och livets värsta upplevelse. Sorgen är väldigt tung att bära och minnena från dessa dagar är otäcka, ger mardrömmar osv. Ibland vaknar jag av att jag gråter om nätterna med fullständig panik.

Nu har den äldre släktingen blivit krasslig och varit på sjukhus. Så pass illa att personen ville avsluta och inte ha mer behandling. Jag åkte ner (4 h) delvis för att ta adjö, men också för att hjälpa till med vak och försöka göra NÅGOT för bra stunder.

Tyvärr bröt jag ihop rätt snabbt på rummet. Jag inser att mammas tid nog gjort mycket skada på mig, det var fasansfullt att uppleva igen. Just denna gång, vände dock patientens önskan efter två dygn, och man fortsatte behandling eftersom infektionsvärdena hade blivit bra då.
För hur länge vet man ju inte, med tanke på ålder och om kroppen kan återhämta sig.

Iaf, precis innan detta detta hände behövde en av mina hundar opereras. Det innebar att efter operationen hade jag 'dubbla vak' dels på hunden, dels på sjukhuset. 4 h hemifrån. Nu fick det lösa sig med att ta husbil till staden och sen gå emellan hunden och sjukhuset. Med ständigt dåligt samvete för den som för tillfället inte har någon.

I allt det här har jag en partner sen 5 år tillbaka. Vi lever delvis tillsammans, på min gård. Delvis har han fortfarande kvar sitt eget hus, runt 1 h från mitt hus. När hundens operation kom, var han i sitt eget hus. Strax efter kom detta med släktingen. Han har semester, men valde att åka iväg och roa sig. Jag känner mig otroligt besviken och ledsen för det, jag hade så gärna velat ha hans stöd istället. Nu känner jag att det som är jobbigt i mitt liv, inte betyder ett dugg för honom.

Jag undrar bara om jag kräver för mycket, när jag tycker att jag hade velat ha partnern som stöd i denna situation? Det gör väldigt ont att må så pass dåligt, känna sig så otillräcklig, sömnbrist, mycket ångest om nätterna.. och vara där själv. Jag tror att jag känner mig ÄNNU mer ensam när jag vet att det finns en person som hade kunnat göra skillnad, men som inte gör det.

Det är inte första gången jag känner av denna typ av "svek", där jag tycker att stöd saknas. Men jag vet inte om jag förväntar mig för mycket? Själv skulle jag aldrig kunnat åka och roa mig på nöjesfält när någon jag tycker om far illa, då vill man vara vid dennes sida. Men vi har väl olika bakgrund och fostran.

Alltså jag är inte bra på förhållande osv men är det inte sånt här man mycket har en partner till? Att man hjälper varandra i kriser och vid behov och stöttar varandra? Är det inte annars bara en vänskap där den andra ställer upp när den kan och vill?

 

[Grazing]

Tyvärr har jag svårt att vara så tydlig i dessa situationer. Jag faller offer för rädsla att han inte ska komma trots att jag ber om det, för då skulle jag sjunka ännu lite lägre ner. Att få ett nej svart på vitt i den sitsen skulle inte vara lätt att ta. Jag har dock varit tydlig och pratat mycket (!) kring detta innan, eftersom vi haft problem tidigare. Hur ledsen det gör mig, att jag ofta sörjer mamma bilen för att han blir irriterad om jag är ledsen hemma osv. Jag försöker att inte vara en glädjedödare med att vara ledsen, men det går inte så bra alltid.

Fy vilken man, släpp honom och gå vidare. Det är svårt att hitta men det finns bra män där ute som bryr sig faktiskt. Var inte kvar av rädsla att bli ensam, han är ju ändå ingen som stöttar eller bryr sig eller egentligen är där. Han har nog dig tyvärr som ett tidsfördriv och skyddsnät för sig själv. För jag gissar att du ställer upp när han ber dig?

 

[Mia_R]

Med 20 års erfarenhet av en man med emotionell oförmåga, bl.a., så vet jag att det inte var med avsikt. Snarare en oförmåga. Hos just den mannen.
Säkert finns det avsiktigt illasinnade män. Men det är ingen generell sanning.

Ingen ursäkt bara ett trist konstaterande.

Jag tror inte att alla är illasinnade bara för att de tycker det är bekvämt att partnern är den som tar ansvaret hemma. Ex fick ta ansvaret själv när det gällde hans egen familj, jag ansvarade för min familj, han hade gott om empati men inget hände hemma om inte jag sa ifrån. Det senare ruttnade jag på och det var nog spiken i kistan i vårt förhållande då jag samtidigt höll på slita ihjäl mig med mycket på jobbet.

 

[Jamtland]

Att vara förälder kommer alltid gå först. Jag skulle aldrig släppa mitt barn för att vara med någon, oavsett besked. Framförallt inte för ett djur. Även om jag hoppas jag hade visat medkänsla och hört av mig. Om någon hade bett mig komma hit eller jag känt känslan av att jag hade behövt det när jag hade mitt barn hade det varit slut. Om det betyder att jag behöver avstå från en partner skulle det fortfarande vara min prio. Så jag förstår din särbo, till viss del. Men behöver du ha mer än det han kan högre så gör slut och hitta någon som vill ge dig allt du behöver. För ja, även om man är barnens mamma behöver ibland den andra föräldern bara ta barnen och göra något i stunder av kris. Ingen förälder till omyndiga barn kan ligga och hålla om någon oavsett relation till barn eller särbo/sambo/make/maka så länge de vill och behöver.

Fast alltså näe, att prioritera sitt barn till den grad att du ALDRIG väljer någon annan oavsett orsak skickar ju otroligt konstiga signaler till barnet och jag har full förståelse att det vore skittråkigt att ha en relation eftersom du aldrig prioriterar relationen?!

Självklart går barnen ALLTID först- om det är allvarligt. Men om en partner behöver stöttning av den grad som ts beskriver i originalinlägget så skulle mina barn fåb"tåla" att våra planer omprioritetats. Det var ju inte ens frågan om att avboka något utan bara omboka.

 

[vemsomhelst123]

Fast alltså näe, att prioritera sitt barn till den grad att du ALDRIG väljer någon annan oavsett orsak skickar ju otroligt konstiga signaler till barnet och jag har full förståelse att det vore skittråkigt att ha en relation eftersom du aldrig prioriterar relationen?!

Självklart går barnen ALLTID först- om det är allvarligt. Men om en partner behöver stöttning av den grad som ts beskriver i originalinlägget så skulle mina barn fåb"tåla" att våra planer omprioritetats. Det var ju inte ens frågan om att avboka något utan bara omboka.

Jag håller inte med, barnet kommer allltid gå före partnern. Att omboka något som barnet i fråga verkar ha längtat efter efter skulle jag aldrig göra för ett djur.

 

[Palermo]

Jag håller inte med, barnet kommer allltid gå före partnern. Att omboka något som barnet i fråga verkar ha längtat efter efter skulle jag aldrig göra för ett djur.

Trots att barnet i det här fallet är en tonåring?