Förväntningar på partner vid jobbiga situationer?

[MiniLi]

Har du barn?

Nej, men jag är barnpsykolog så jag skulle säga att jag har god koll på vad barn generellt brukar klara av och inte. Jag tror det är värre för barnet att växa upp med emotionellt omogen pappa än att en (dessutom oplanerad) semesterresa bokas om.

 

[Trott]

Jag måste bara fråga. Utbytt mot en hund? Var i mitt inlägg står det att han skulle bytas mot en hund?

Knappast. Däremot kunde pappa (och son) erbjudit sig att ta hunden efter operationen, och gjort saker hemmavid istället. Så tänker jag. Det var inte fråga om att någon skulle BYTAS ut mot en hund , men väl att ge stöttning i en svår situation.

Eftersom jag var tvungen att bege mig till min födelsestad, hade jag helst sett att min partner följt med - för egen egoistisk del. Sen jag har ändå skrivit flertalet gånger att jag inte vill förstöra något för de två, MEN det innebär inte att jag inte kan tycka att det var fel prio av min partner. Hade det varit mitt barn, hade det barnet nog (dessvärre) varit van vid att planer ändras lite hit och dit. Mitt liv är sådant, djur skadar sig, jag tar hänsyn till väder o vind innan man gör aktiviteter. För mig är det inget konstigt. Skulle dessa dagar inneburit fullständigt spöregn, vet jag att min partner avstått från att åka och skjutit på resan, då vädret var en faktor som de tog med. Beslutet att åka togs dessutom på lördagen, (åkte söndag) medan mina kriser hände på fredagen. Så det fanns inget bokat när kriserna uppstod.

Alla tänker såklart olika kring detta. Det är givande att se olika resonemang. Vanligast verkar dock vara att man förväntar sig något mer stöttning av sin partner, än vad jag fått uppleva vid detta tillfället.

Jag tycker att det inte bara handlar om stöttning, utan om inkluderande, sammanhållning, visa att man vill vara en familj tillsammans.
Har ni varit tillsammans i 5 år, och du knappt fått träffa hans barn, vad vill han med relationen? Ska du aldrig släppas in i "deras" gemenskap och familj? Du har nämnt nått om att mamman till barnet inte är lätt att ha och göra med, men han väljer ju då att inte ta din sida och sätta ner foten mot henne heller, han visar inte att er relation är viktig. Det är enklare att sopa dig under mattan varannan vecka än att stå för att han har en stadig relation med dig.

 

[gammalek]

Jag måste bara fråga. Utbytt mot en hund? Var i mitt inlägg står det att han skulle bytas mot en hund?

Knappast. Däremot kunde pappa (och son) erbjudit sig att ta hunden efter operationen, och gjort saker hemmavid istället. Så tänker jag. Det var inte fråga om att någon skulle BYTAS ut mot en hund , men väl att ge stöttning i en svår situation.

Eftersom jag var tvungen att bege mig till min födelsestad, hade jag helst sett att min partner följt med - för egen egoistisk del. Sen jag har ändå skrivit flertalet gånger att jag inte vill förstöra något för de två, MEN det innebär inte att jag inte kan tycka att det var fel prio av min partner. Hade det varit mitt barn, hade det barnet nog (dessvärre) varit van vid att planer ändras lite hit och dit. Mitt liv är sådant, djur skadar sig, jag tar hänsyn till väder o vind innan man gör aktiviteter. För mig är det inget konstigt. Skulle dessa dagar inneburit fullständigt spöregn, vet jag att min partner avstått från att åka och skjutit på resan, då vädret var en faktor som de tog med. Beslutet att åka togs dessutom på lördagen, (åkte söndag) medan mina kriser hände på fredagen. Så det fanns inget bokat när kriserna uppstod.

Alla tänker såklart olika kring detta. Det är givande att se olika resonemang. Vanligast verkar dock vara att man förväntar sig något mer stöttning av sin partner, än vad jag fått uppleva vid detta tillfället.

Svarar du rätt person nu? För jag begriper inte riktigt.

 

[Palermo]

Har du barn?

Det spelar väl ingen roll om.hon har barn.

 

[Grazing]

Ja ännu mer då. Tänk att vara 14 och få en inställd aktivitet pga pappas nya tjejs hund.

Ärligt talat så även vid 14 års ålder så känns det fel att bli upprörd över, empati för djur är otroligt viktigt att ha annars känns något lite konstigt. Även om det är ett djur man inte äger.

Om det inte är en på liv och död situation så hade jag som förälder isåfall förklarat att djur är viktiga, lika viktiga som människor och behöver både hjälp och omtanke och ibland måste man stå över det man vill för djurens skull. Att lära sig som tonåring att alltid komma först och vara prioriterad i alla situationer är inte sunt tror jag.

Det bör vara en del av uppfostran av barn att lära dom att dom inte altid faktiskt är viktigast i alla situationer..om det då inte är akuta grejer och sådant då.

 

[Smokey]

Nej inte alltid, men nu var det ju pappans barnvecka?

Det var inte hans vecka. Utan lite tid de skulle spendera. Eftersom sonen är så stor är det väldigt fritt var han är. Han åker tåg emellan orterna på eget bevåg och bestämmer relativt fritt hur han vill göra och vilken förälder han vill vara hos. Oftast styrs det av vilka kompisar han vill umgås med de aktuella dagarna, eller var fotbollens matcher spelas. De har aldrig kört med egna veckor, inte när han var liten (bodde då hos pappan) och nu som lite äldre hos mamman huvudsakligen. Detta pga det passar bättre med skolan han ville gå i.

 

[Smokey]

Svarar du rätt person nu? För jag begriper inte riktigt.

Nej. Förlåt..tog nog fel knapp. Det var till Vemsomhelst123 som svaret avsågs..

 

[Sel]

Jag håller inte med, barnet kommer allltid gå före partnern. Att omboka något som barnet i fråga verkar ha längtat efter efter skulle jag aldrig göra för ett djur.

Alltså jag som tonåring skulle verkligen önska att ett lidande djur prioriterades över mitt tivolibesök.

 

[Marita73]

Ja. Men det var ju inte 14-åringens djur som
Var sjukt?

Lära ut egoism är säkert bra. Påverkar det inte mig personligen skiter jag i vilket eller?
Så deprimerande själviskt.

 

[Palermo]

Alltså jag som tonåring skulle verkligen önska att ett lidande djur prioriterades över mitt tivolibesök.

Mitt bonusbarnbarn skulle bli helt uppbragt om vi inte alla koncentrerade oss runt det sjuka djuret i första hand. Efter det får man se vad som går att göra. Tex Gröna Lund blir ju inte roligt om vi oroar oss när vi är där. Då är det väl bättre att tex gå till badplatsen och sen baka bullar hemma.

 

[Sel]

Mitt bonusbarnbarn skulle bli helt uppbragt om vi inte alla koncentrerade oss runt det sjuka djuret i första hand. Efter det får man se vad som går att göra. Tex Gröna Lund blir ju inte roligt om vi oroar oss när vi är där. Då är det väl bättre att tex gå till badplatsen och sen baka bullar hemma.

Men precis, jag hade blivit enormt upprörd och särskilt om det var ett djur jag hade träffat/hade relation till. Min empati hade nog till och med varit större åt det hållet än en sjuk kusin eller bekant. Men så hade jag ju hand om andras, och hade egna djur.

Oavsett lär det inte skada en tonåring (eller något barn) att få stå till sidan för andra djur och människor i en tid av kris. Nästa gång är det någon annan som får anpassa sig efter dem istället.

 

[Palermo]

Men precis, jag hade blivit enormt upprörd och särskilt om det var ett djur jag hade träffat/hade relation till. Min empati hade nog till och med varit större åt det hållet än en sjuk kusin eller bekant. Men så hade jag ju hand om andras, och hade egna djur.

Oavsett lär det inte skada en tonåring (eller något barn) att få stå till sidan för andra djur och människor i en tid av kris. Nästa gång är det någon annan som får anpassa sig efter dem istället.

Det enda som skulle kunna konkurrera, ur bonusbarnbarnets perspektiv, skulle väl vara en sjuk bebis. Men sådana är ju inte så vanliga.

Barn vet ju också att det väldigt ofta är deras behov som allt organiseras utifrån, och de vet att de har alla möjliga förmåner. Jag kan verkligen inte se att det skulle vara ett problem att planera om för ett sjukt djurs skull.

 

[athena_arabians]

Jag är inte orolig för att jag ska curla mittt barn men tack för omtanken. Barn till separerade föräldrar som i det här fallet kan dock behöva sina föräldrar lite mer än många andra. Och att bli utbytt mot en hund hade nog traumatiserat de flesta av oss.

Oh Lord... jag vågar påstå att mina yngre kusiner (skilda föräldrar) hade blivit mer traumatiserade av att bara dra om ett djur var dåligt. De är nämligen uppfostrade så de vet att de inte är tillvarons mitt samt att de alla tre är empatiska individer som älskar djur.

Hade det varit min kvinnliga kusin hade hon med stor sannolikhet KRÄVT att få vara med att ta hand om hunden

 

[Otherside]

Jag måste bara fråga. Utbytt mot en hund? Var i mitt inlägg står det att han skulle bytas mot en hund?

Knappast. Däremot kunde pappa (och son) erbjudit sig att ta hunden efter operationen, och gjort saker hemmavid istället. Så tänker jag. Det var inte fråga om att någon skulle BYTAS ut mot en hund , men väl att ge stöttning i en svår situation.

Eftersom jag var tvungen att bege mig till min födelsestad, hade jag helst sett att min partner följt med - för egen egoistisk del. Sen jag har ändå skrivit flertalet gånger att jag inte vill förstöra något för de två, MEN det innebär inte att jag inte kan tycka att det var fel prio av min partner. Hade det varit mitt barn, hade det barnet nog (dessvärre) varit van vid att planer ändras lite hit och dit. Mitt liv är sådant, djur skadar sig, jag tar hänsyn till väder o vind innan man gör aktiviteter. För mig är det inget konstigt. Skulle dessa dagar inneburit fullständigt spöregn, vet jag att min partner avstått från att åka och skjutit på resan, då vädret var en faktor som de tog med. Beslutet att åka togs dessutom på lördagen, (åkte söndag) medan mina kriser hände på fredagen. Så det fanns inget bokat när kriserna uppstod.

Alla tänker såklart olika kring detta. Det är givande att se olika resonemang. Vanligast verkar dock vara att man förväntar sig något mer stöttning av sin partner, än vad jag fått uppleva vid detta tillfället.

Så….han bokade aktiviteterna sedan han fått veta om dina kriser?? Då är det ju ännu värre.

 

[Red_Chili]

Oh Lord... jag vågar påstå att mina yngre kusiner (skilda föräldrar) hade blivit mer traumatiserade av att bara dra om ett djur var dåligt. De är nämligen uppfostrade så de vet att de inte är tillvarons mitt samt att de alla tre är empatiska individer som älskar djur.

Hade det varit min kvinnliga kusin hade hon med stor sannolikhet KRÄVT att få vara med att ta hand om hunden

Samma här med den 6åring och 9åring som bor på "min" gård. Är något djur sjukt, då är det 100% fokus på det och de frågar noga sina föräldrar om fåren fått den omvårdnad de behövt när det varit något tokigt med dem. Otroligt empatiska barn som vet mycket väl att de är högt älskade av både föräldrar, släktingar och vänner, men aldrig att de förväntar sig att livet ska kretsa kring dem hela tiden.

 

[vemsomhelst123]

Ärligt talat så även vid 14 års ålder så känns det fel att bli upprörd över, empati för djur är otroligt viktigt att ha annars känns något lite konstigt. Även om det är ett djur man inte äger.

Om det inte är en på liv och död situation så hade jag som förälder isåfall förklarat att djur är viktiga, lika viktiga som människor och behöver både hjälp och omtanke och ibland måste man stå över det man vill för djurens skull. Att lära sig som tonåring att alltid komma först och vara prioriterad i alla situationer är inte sunt tror jag.

Det bör vara en del av uppfostran av barn att lära dom att dom inte altid faktiskt är viktigast i alla situationer..om det då inte är akuta grejer och sådant då.

Ja för ens egna djur, absolut, det ingår i åtagandet precis som när man skaffar barn. Men djur som någon annan skaffat hade jag blivit rätt besviken över om mitt barns pappa prioriterat för semester med barnet. Liv och död hade såklart varit något annat.
Har sett på ganska nära håll hur en pappa konstant prioriterade sin flickvän före barnen och hur det påverkade alla runt omkring ( har också levt många år med en man som har ett stort sår i sig efter hur hans pappa prioriterade, jag tror aldrig det kommer läka). Efter en händelse som faktiskt handlade om liv eller död så var det som att alla vuxna runt omkring vaknade till och prioriterade om och allt funkar mycket bättre. Nu verkar det ju ha varit lite flytande om barnet skulle vara med/hos sin pappa eller inte, men var det planerat så kan jag definitivt förstå att man väljer det man planerat med sitt barn om det som sagt inte rör liv eller död.

 

[athena_arabians]

Samma här med den 6åring och 9åring som bor på "min" gård. Är något djur sjukt, då är det 100% fokus på det och de frågar noga sina föräldrar om fåren fått den omvårdnad de behövt när det varit något tokigt med dem. Otroligt empatiska barn som vet mycket väl att de är högt älskade av både föräldrar, släktingar och vänner, men aldrig att de förväntar sig att livet ska kretsa kring dem hela tiden.

Jag är ju uppvuxen med jordbruksdjur samt katter... dvs jag har alltid vetat att djuren går först. Det förminskade inte mina föräldrars kärlek till mig eller fick mig att känna mig åsidosatt, jag tror snarast att det hjälpte till att utveckla min empati.

I mina ögon är det att göra sina barn en otjänst att inte visa dem att ibland ändras planer för att det hänt saker. Det är även ok att bli besviken för det är också något som en måste lära sig att hantera.

 

[vemsomhelst123]

Lära ut egoism är säkert bra. Påverkar det inte mig personligen skiter jag i vilket eller?
Så deprimerande själviskt.

Jag skulle säga att mitt barn är väldigt empatiskt och bryr sig mycket om både djur och människor. Däremot hade jag (om vi var separerade) blivit rätt irriterad om pappan ställt in planer för att ta hand om ett djur som inte är hans.

 

[athena_arabians]

Jag skulle säga att mitt barn är väldigt empatiskt och bryr sig mycket om både djur och människor. Däremot hade jag (om vi var separerade) blivit rätt irriterad om pappan ställt in planer för att ta hand om ett djur som inte är hans.

... och jag hade inte blivit imponerad av att han inte backar upp sin nya partner. Det säger nämligen mycket om en person.

Att ALLTID välja bort sitt barn är givetvis inte ok men ibland händer som sagt saker och barn mår bara bra av att se sina förebilder visa omtanke om andra.

 

[Trott]

Ja för ens egna djur, absolut, det ingår i åtagandet precis som när man skaffar barn. Men djur som någon annan skaffat hade jag blivit rätt besviken över om mitt barns pappa prioriterat för semester med barnet. Liv och död hade såklart varit något annat.
Har sett på ganska nära håll hur en pappa konstant prioriterade sin flickvän före barnen och hur det påverkade alla runt omkring ( har också levt många år med en man som har ett stort sår i sig efter hur hans pappa prioriterade, jag tror aldrig det kommer läka). Efter en händelse som faktiskt handlade om liv eller död så var det som att alla vuxna runt omkring vaknade till och prioriterade om och allt funkar mycket bättre. Nu verkar det ju ha varit lite flytande om barnet skulle vara med/hos sin pappa eller inte, men var det planerat så kan jag definitivt förstå att man väljer det man planerat med sitt barn om det som sagt inte rör liv eller död.

Men en av två kvarvarande släktingar till TS låg inför döden SAMTIDIGT som hunden behövde opereras. Det handlar inte "bara" om en hund, utan att TS bryter ihop känslomässigt för att det blir för mycket. Detta får tydligen partnern vetskap om dagen innan resan till Gröna lund bokas (som hade blivit flyttad om vädret blivit sämre...) och ändå väljer partnern att inte stötta TS som han har haft ett förhållande med i 5 år.