Förväntningar på partner vid jobbiga situationer?

[Mkb]

Jag är inte säker på att jag förstår ditt inlägg.

Jag tänker att det för de flesta människor kostar på att vara en stöttande partner/vän i svåra situationer. Man blir tvungen att ge upp något trevligt för att vara där för sin partner vän som mår dåligt och det är ju jättejobbigt att vara med någon som mår dåligt, för har man det minsta empati så mår man ju dåligt själv i den situationen. Ingen tycker det är kul, liksom ingen tycker det är kul att vaka över någon som är sjuk, oroa sig för sin hund eller vara sjuk eller ledsen själv. Det är helt enkelt något man bara får göra, precis som en massa andra saker i livet. Det är ju det som är grejen att man sätter någon annans behov framför sitt egna behov (i just den stunden eftersom man anser att behovet hos den andra är större).

Ingen vill väll avbryta sin semester eller vad det nu är för att istället följa med sin partner och sitta vid den släktings dödsbädd. Men man har en inre kompas som säger att om det var jag i den här situationen skulle jag vilja ha det stödet och in insikt i att man vill att den andra personen så må så LITE dåligt som möjligt av situationen. Man kan se att ens eget behov av att åka på semester är ordningen mindre betydelsefullt än att stötta partnern/vännen som mår dåligt/har det svårt. Det handlar ju om att förstå och se att andra har behov som trumfar ens egen bekvämlighet.

Jag tror inte det handlar om känslor så mycket som moral och förmåga att se att ens egna behov inte nödvändigtvis är de viktigaste att inte enbart handla utifrån egennytta.

Att känna att det kostar på när någon har det jobbigt pga bland annat empati och att som beskrivet i tråden känna irritation gentemot personen som har det jobbigt tror jag inte är riktigt helt jämförbart faktiskt. För andra kanske det är det. För mig är det två ganska skilda situationer som gör det olika lätt att välja rätt.

Ditt resonemang utgår från "har man det minsta empati" men min poäng är ju precis det att om man inte känner av den där empatin särskilt starkt där och då har man då exempelvis lika lätt som en person som i högre grad känner empati att välja rätt mellan sina egna och andras behov? Det där var en retorisk fråga, jag tror inte att man har det. Empati är till stor del inlärt så det är klart att man kan träna på att använda den förmågan, om man vill, men det kräver kanske en lite större insats än att man får en pedagogisk formulering från den part som drabbas av ens egocentriska beteende. Det finns ju en möjlighet att han redan känner till tillräckligt mycket om hur det här påverkar ts, att det inte handlar om att han behöver ännu mer information.

När det gäller din slutsats ser jag inte att den skiljer sig direkt från min, jag nämner också värderingar och att man kan resonera sig fram till vad som är rätt även när man inte har någon egentlig impuls att göra rätt. Däremot tycker jag att det är en ganska stor skillnad beroende på hur hög grad som ens empatiska känslor, eller medkänsla för den delen, är inkopplade eller inte. Är empatin där så kan man till exempel vilja göra rätt för att det i förlängningen är något som även man själv får en slags känslomässig belöning eller feedback av, även om situationen i sig är jobbig snarare än glädjefylld. En del av belöningen i att lätta på lidandet för den andra kan ju komma av att man själv lider av att den andra personen lider. Medan lider man inte själv av att den andra personen lider utan till och med känner sådant som irritation gentemot det där lidandet då har man kanske inte alltid samma känslomässiga motivation att lätta på det lidandet heller. Även om det såklart kostar på för alla individer att stötta i svåra situationer.

 

[Mkb]

Intressant att läsa även om jag har svårt att förstå det.
Men summan av det du skriver (tolkar jag det som) är att man lär sig och väljer hur man ska agera i olika situationer även om man inte har känslan av att vilja vara där.
Har en vän vars barn har mått väldigt dåligt, barnets andra förälder har ofta agerat väldigt distanserat och irriterad när det krävts att denne ska engagera sig i nått. Borde det inte då vara självklart, trots avsaknad på ’hjälpa till’- genen/ egenskapen, att man som förälder tar sig igenom sådan som är jobbigt för sitt barns skull?

Ja det borde vara självklart, särskilt gentemot ett barn. Har själv funderat på om det att jag kan reagera med irritation på andras behov kan vara en åtminstone liten del i att jag inte vill ha barn, jag vill absolut inte hamna i den situationen du beskriver.

 

[monster1]

Att känna att det kostar på när någon har det jobbigt pga bland annat empati och att som beskrivet i tråden känna irritation gentemot personen som har det jobbigt tror jag inte är riktigt helt jämförbart faktiskt. För andra kanske det är det. För mig är det två ganska skilda situationer som gör det olika lätt att välja rätt.

Ditt resonemang utgår från "har man det minsta empati" men min poäng är ju precis det att om man inte känner av den där empatin särskilt starkt där och då har man då exempelvis lika lätt som en person som i högre grad känner empati att välja rätt mellan sina egna och andras behov? Det där var en retorisk fråga, jag tror inte att man har det. Empati är till stor del inlärt så det är klart att man kan träna på att använda den förmågan, om man vill, men det kräver kanske en lite större insats än att man får en pedagogisk formulering från den part som drabbas av ens egocentriska beteende. Det finns ju en möjlighet att han redan känner till tillräckligt mycket om hur det här påverkar ts, att det inte handlar om att han behöver ännu mer information.

När det gäller din slutsats ser jag inte att den skiljer sig direkt från min, jag nämner också värderingar och att man kan resonera sig fram till vad som är rätt även när man inte har någon egentlig impuls att göra rätt. Däremot tycker jag att det är en ganska stor skillnad beroende på hur hög grad som ens empatiska känslor, eller medkänsla för den delen, är inkopplade eller inte. Är empatin där så kan man till exempel vilja göra rätt för att det i förlängningen är något som även man själv får en slags känslomässig belöning eller feedback av, även om situationen i sig är jobbig snarare än glädjefylld. En del av belöningen i att lätta på lidandet för den andra kan ju komma av att man själv lider av att den andra personen lider. Medan lider man inte själv av att den andra personen lider utan till och med känner sådant som irritation gentemot det där lidandet då har man kanske inte alltid samma känslomässiga motivation att lätta på det lidandet heller. Även om det såklart kostar på för alla individer att stötta i svåra situationer.

Menar du personer med narcissistiska och psykopatiska drag?

Emetionell empati verkar ju vara medfött https://ki.se/forskning/popularvete...a-flykt-och-halsa/konsten-att-kanna-med-andra

 

[monster1]

Ja det borde vara självklart, särskilt gentemot ett barn. Har själv funderat på om det att jag kan reagera med irritation på andras behov kan vara en åtminstone liten del i att jag inte vill ha barn, jag vill absolut inte hamna i den situationen du beskriver.

Du blir antagligen irriterad för att du finner det känslomässigt jobbigt att den andra mår dåligt, den får dig att må dåligt så du blir irriterad. Om du inte brydde dig om den andras känslor hade det ju inte spelat dig någon roll om den andra var ledsen/mådde dåligt.

 

[Badger]

Menar du personer med narcissistiska och psykopatiska drag?

Emetionell empati verkar ju vara medfött https://ki.se/forskning/popularvete...a-flykt-och-halsa/konsten-att-kanna-med-andra

Det är ju medfött men man behöver öva på det och undertödja det i förskoleåldern för att det ska blomma ut ordentligt. Det är därför förskolepersonal kan vara så viktig när det gäller utvecklande av empati och turtagning hos barn som saknar stöttning från föräldrar. (kan stoppa senare brottslighet osv) (ploppade in här utan att läsa tråden. Kommenterar bara länken och att man inte behöver vara narcissist för att inte ha fått chansen att perfekt utveckla empatisk förmåga och respons.)

 

[Mkb]

Menar du personer med narcissistiska och psykopatiska drag?

Emetionell empati verkar ju vara medfött https://ki.se/forskning/popularvete...a-flykt-och-halsa/konsten-att-kanna-med-andra

Nja empati är ju för majoriteten en förmåga som kan tränas upp eller försvagas utifrån miljöfaktorer. De som totalt saknar emotionell empati lär vara i minoritet, däremot kan man ju ha olika lätt för att låta den där empatin ta plats just känslomässigt utifrån sådant som hur mycket man tränat på det genom livet, ens psykiska hälsa i stort, egna erfarenheter och en rad andra saker.

Jag insinuerar liksom inte att ts partner skulle vara en psykopat eller narcissist, utan troligtvis på sin höjd bara någon med lite svag empati som kanske inte tränat så mycket på den muskeln, så att den blivit just svag. Eller så är den svag av andra skäl. Därav att jag tror att det inte nödvändigtvis räcker med pedagogiska förklaringar här, det kanske kräver ett större förändringsarbete från hans sida för att han ska bli den där personen som ts vill ha som är där och stöttar just för att han vill vara där och stötta. Som inte behöver att ts säger till om sina behov eller förklarar sitt perspektiv hela tiden. Sådant som en mer empatisk person då sannolikt inte behöver höra utan bara agerar utifrån mer automatiskt. Inte för att den tycker det är roligt och lättsamt att finnas där när någon mår dåligt utan för att den empatiska förmågan eller vanan är större.

Så om det finns en skala mellan väldigt empatiska personer på ena sidan och psykopater och narcissister på andra sidan, där majoriteten av människor befinner sig någonstans däremellan, så kanske ts helt enkelt skulle må bra av att hitta någon som har lite lättare för empati än vad hens partner verkar ha. Det är min teori.

Du blir antagligen irriterad för att du finner det känslomässigt jobbigt att den andra mår dåligt, den får dig att må dåligt så du blir irriterad. Om du inte brydde dig om den andras känslor hade det ju inte spelat dig någon roll om den andra var ledsen/mådde dåligt.

En fin tolkning som jag inte är helt övertygad om. Jag menade inte heller att jag inte brydde mig alls om den andras känslor, det gjorde jag, men det var inte riktigt det som dominerade hos mig rent emotionellt. Det finns även exempel på när jag inte blivit irriterad utan legat mer på noll i känslor och där jag tror att en större dos empati i stunden hade motiverat mig att agera annorlunda. Jag påstår inte att jag saknar empatisk förmåga, min empatiska förmåga är tvärtom ganska stor och den är antagligen större nu än för 10 år sedan, bara att den funktionen inte alltid är lika påslagen som jag hade önskat. Och när den inte har varit det historiskt så har det inte heller "botats" av tydliga förklaringar om hur allvarlig en situation är för en annan.

 

[Palermo]

Ja det borde vara självklart, särskilt gentemot ett barn. Har själv funderat på om det att jag kan reagera med irritation på andras behov kan vara en åtminstone liten del i att jag inte vill ha barn, jag vill absolut inte hamna i den situationen du beskriver.

Att man som förälder agerar på sin egen irritation över att barnet är "jobbigt", tror jag händer hela tiden. Även om mer inkännande och pedagogiska responser inte heller är ovanligt.

 

[Red_Chili]

Jag tänkte på den här tråden i morse. Var tyvärr tvungen att åka in till veterinären för att avliva en av mina älskade hundar. Bästa vännen (man, om det nu spelar roll) är här på besök så jag frågade om han kunde köra oss till veterinären. Det var inga problem.

Väl där så följde han med in, försökte stötta och hjälpa så gott det nu gick och satt med genom hela besöket. Jag sa till honom att han kunde gå ut om det kändes jobbigt, fullt medveten om att inte alla klarar eller vill vara med när en hund somnar in. Han stannade. Efteråt bröt jag ihop, och någonstans mitt i allt tackade jag honom för att han följt med.
"Jag skulle aldrig lämna dig ensam när du mår såhär." blev hans omedelbara svar.

Och det, det är precis vad jag förväntar mig av såväl närmsta vännerna som eventuell partner. Att man finns där för varandra, även när det är tufft.

 

[Myzan87]

Att man som förälder agerar på sin egen irritation över att barnet är "jobbigt", tror jag händer hela tiden. Även om mer inkännande och pedagogiska responser inte heller är ovanligt.

Sen skulle det beror på när man är irriterad. Klart att man blir irriterad på barn ibland i vardagen men att bli irriterad på att det krävs nått mer engagemang för barnets hälsa är nått man får svälja

 

[Amanda_F]

Jag har tänkt på den här tråden ganska många gångar under dagen. Tänkt på "inlärd empati" och allmänt hyfs. För även om man inte alltid känner för att göra saker, så är det ens förbannade plikt om man förväntar sig att någon annan ska ställa upp. Det är att vara människa.

Påfallande många (män) verkar ha glömt hur det är att vara människa. Och att man faktiskt får ge, om man vill få tillbaka.

Jag är ingen person som är det minst bra på förhållanden, snarare tvärtom. Mitt senaste seriösa förhållande tog slut av precis den här anledningen som TS beskriver. En person som inte lyssnade på vad jag sa. Och försökte inte ens vara där för mig när JAG behövde det. Men förväntade sig självklart att jag skulle finnas där för honom, och vara lyhörd för hans önskemål.

Med det sagt, TS, jag förstår inte hur du står ut med en sån här kille, som inte ens försöker vara en jämlik partner. Ditt liv kretsar inte kring honom. Du har huvudrollen.

 

[Palermo]

Sen skulle det beror på när man är irriterad. Klart att man blir irriterad på barn ibland i vardagen men att bli irriterad på att det krävs nått mer engagemang för barnets hälsa är nått man får svälja

Absolut. Gäller det sjukdom får man ju ta sig samman, och det klarar enligt min erfarenhet de flesta.

 

[Jamtland]

Ja. Det är han. Det var dock ingen längre planerad utflykt, utan att de skulle hitta på något tillsammans när det passade. Så därav hade jag väl önskat att man kunde skjutit på det kanske en vecka eller två, eftersom det är 6 veckors sommarlov kvar... Men jag förstår att det blir dubbla känslor och lojaliteter i det. Jag tror dock att barnets ålder om 14 spelar en viss roll i det hela. Svårare att förklara för ett litet barn, tänker jag.

Lite OT kanske men jag vill påpeka att en vettigt uppfostrad tonåring på 13-14 år bör enligt mig ha så mycket empati och insikt om hur andra känner och mår att hen förstår att en resa måste flyttas på när något liknande händer.

Säger inte att mina barn i den åldern skulle ha "jublat" över ändrade planer, men de skulle haft och har förståelse för att en del saker är viktigare än andra. Så den ursäkten visar väl mest att din pojkvän uppfostrar sitt barn att bli som sig själv.

 

[Sel]

Lite OT kanske men jag vill påpeka att en vettigt uppfostrad tonåring på 13-14 år bör enligt mig ha så mycket empati och insikt om hur andra känner och mår att hen förstår att en resa måste flyttas på när något liknande händer.

Säger inte att mina barn i den åldern skulle ha "jublat" över ändrade planer, men de skulle haft och har förståelse för att en del saker är viktigare än andra. Så den ursäkten visar väl mest att din pojkvän uppfostrar sitt barn att bli som sig själv.

... och helt ärligt, även om de inte skulle förstå det i stunden kan man faktiskt säga: "Nej, jag fick förhinder, vi tar det en annan gång. Sorry." och det vore också okej oavsett ventuella tantrum.

 

[tuaphua]

Har också tänkt på den här tråden. Min sambo kom tex själv med förslag om att han kör mig till terminalt sjuk barndomsvän med mkt kort tid kvar, frågar vad han kan göra och säger att han inte vet vad jag vill/behöver ha och får säga det om han missar. Jag märker att han fiskar mer med frågor kring henne, hennes familj etc för att jag ska få prata om henne.
Han har på eget bevåg snickrat en massa till mitt stall, kör trimmer runt hagar, hjälper till när jag mockar hage, hjälper till med utsläpp om jag är trött etc. Just för att han vet vad djuren gör för mitt mående.
Skulle någon närstående bli så pass sjuk och djur behöva tillsyn finns inget annat alternativ än att han skulle vara högst delaktig på det sätt som ger mest för mig. Och jag skulle göra samma för honom. Skulle förvänta mig det av oss båda.
Självklart kanske barnet blir besviken om resan skjuts på. Men sånt är livet. Och har barnet normal empati förstår hen ju.
Jag tycker han agerar på ett sätt iaf jag inte vill ha i ett förhållande.

 

[MiniLi]

Jag tror inte det handlar om empati i sig egentligen. Snarare svårt att hantera känslor (som en del här varit inne på) kombinerat med bristande mentaliseringsförmåga och allmänt mansgrisigt beteende. Sen ger det ju samma resultat som empatilöshet, men tror inte det handlar om att personen har liksom oförmåga att känna empati. Oavsett så är det inget som kommer förändras i en handvändning, och definitivt inte på någon annans initiativ.

 

[Smokey]

Jag tackar så mycket för alla åsikter/tankar och input i frågan. Mitt huvud känns otroligt mycket mos just nu, dels för all stress och ångest över släktingen. Hon lever än och väntar, 35 mil bort enkel väg. Ingen trodde veckan ut, men hon är seg och envis. Det är stor psykisk och emotionell stress för mig att ha det så och jag försöker besöka så ofta jag bara kan, trots den långa vägen. Därav blev jag lite off i tråden.

Min partner kom hem i torsdags kväll, för att jobbet skulle börja. Jag hade inte orkat svara honom på 4 dygn, för jag var så galet nere. När han kom reagerade kroppen med värsta paniken, som jag själv inte förstår. Antagligen separationsångest, sorg, känslan av att han ändå inte kommer förstå/ta till sig. Hjärtat slog, fick knappt luft... Jag vet ju lite av erfarenhet.

Så jag försökte prata med honom. Han tycker att han gjort rätt, för han menar att jag måste säga till honom vad han bör göra. Så gör han det....

Orsaken till att han gjorde som han gjorde, är att vi två var på semester i början av juni, när sonen gick i skolan fortfarande. Nu var det deras tid och han ville inte göra honom besviken. Ok. Jag förstår delvis, men så frågade jag om han åkt även om det var en av deras nära anhöriga. Svaret blev då att 'Givetvis inte !!' Så där är han med på att man inte bör göra såhär, men när det gäller mitt liv är det tydligen mycket mer oklart.

Jag tycker det är konstigt att han påstår att jag måste säga vad han ska göra. Hade jag nu sagt det, hade han alltså helt plötsligt kunnat svika sonen? Så nu blev det lite av mitt fel att jag inte sa till. Detta trots att jag pratat om att tidigare svek gjort väldigt ont och att det betytt mycket för mig om han istället funnits vid min sida. Jag känner väl lite sådär inför att 'tvinga' honom att överge sonen för att vara vid min sida. Det känns liksom bara otroligt fel.

Jag funderar vidare på att det verkar som att många av er har rätt. Det verkar ge otroligt lite att prata med honom, för det verkar inte gå in. Antagligen är vi otroligt olika på denna punkt, där jag har väldigt lätt för att ta på mig andras smärta (delvis därför det är sååå jobbigt att vara hos sjuka/döende människor, för jag blir helt förstörd och kan varken sova, äta eller dricka pga känslor som helt tar över). Medan han å sin sida verkar knappt ens förstå andras smärta eller hur man hanterar sina fel.

När jag tänker tillbaka, har han nog aldrig någonsin uttalat sig med riktig ånger, om något alls. Det verkar alltid finnas en 'logisk' förklaring som står bortom honom, till varför han gjorde som han gjorde. Hans mammas sms när min mamma var dålig, eller denna gången: det var dels min brist på uttryck för behov av hjälp (trots att jag skrev att jag mår fullständigt vidrigt och återupplever allt kring mamma). Dels var det då att vi tidigare varit på semester och därmed hade jag liksom fått min 'kvot' av tid och uppmärksamhet.

Jag känner mig otroligt besviken att han inte verkligen kommer o säger 'förlåt mig, så hemskt mycket för att jag gjort dig så här illa. Om du anar hur mycket jag ångrar mig. Jag lovar dig att fortsättningsvis kommer jag aldrig någonsin sätta dig i denna sitsen mer, jag har lärt mig detta nu'.

Men jag inser också att det mest troligt inte kommer ske. Han hade köpt hem jordgubbar o tyckte att 'nu är vi ju tillsammans igen, allt är väl bra? ' och verkade rätt oförberedd på att jag verkligen inte var nöjd med hans agerande. Detta då trots inga svar på 4 dygn, där jag fått 1-2 'dagboksinlägg' från honom om vad han pysslar med. Lite allmänt sådär, men inget mer.

Jag känner mig inte riktigt i stånd till att ta några rejäla beslut just nu. Delvis känner jag att jag inte vill fortsätta med honom och att hoppet lämnar mig sakta, i att det skall kunna bli bättre.

Samtidigt sitter jag i en gräsligt svår sits. Jag har ensamt ansvar för mina djur (hästar och hundar) och i stort sett 'bara' vänner att förlita mig på. Ok bra vänner, men jag är inte helt säker på att det är ställt bortom alla tvivel att det ställs upp, när det väl gäller. Kanske färgad av vad precis hänt mig med partnern nu, att inte ens kunna lita på honom. Allt blandas av en galen känsla av ensamhet kring detta. Att i så fall bli helt utan anhöriga / familj (förutom 66- åringen 35 mil bort då, som är väldigt enstörig)... Det skrämmer mig riktigt mycket. Det känns som ett problem som vissa 70+ tacklar och jag är bara hälften så gammal. Rejält sorgligt rent ut sagt. Så. Hjärnan tänker att jag borde verkligen ge mig av från honom. Hjärtat älskar fortfarande och klamrar sig hopplöst fast vid någon sorts hopp, som mest troligt har otroligt kassa odds...

Jag vill dock avsluta med att säga att denna person HAR många bra och fina sidor, trots allt negativt jag berättat. Han ställer upp o fixar o donar med en hel del projekt hos mig, så i praktiska grejer är han klart bättre. Men det kräver en väldigt tydlig 'todo'/ instruktion. Jag tror inte det hade funnits problem att han t e x skulle komma o hämta mig om bilen gått sönder. Men det är en praktisk grej, som verkar lättare för honom att förstå och sätta sig in i.

Jag tror egentligen att han vill väl, både gentemot mig och sonen. Problemet är att han verkar ställa oss lite emot varandra, antingen du eller du. Jag tror att i detta fallet styrdes situationen mycket av dåligt samvete gentemot sonen. Samtidigt har jag själv svårt att förstå. Ok, förklara läget för honom, be så hemskt mycket om ursäkt och lova att kompensera för detta snarast möjligt. Och genomför sedan kompensation så fort du kan. Problem löst - i min värld.

 

[athena_arabians]

Jag tackar så mycket för alla åsikter/tankar och input i frågan. Mitt huvud känns otroligt mycket mos just nu, dels för all stress och ångest över släktingen. Hon lever än och väntar, 35 mil bort enkel väg. Ingen trodde veckan ut, men hon är seg och envis. Det är stor psykisk och emotionell stress för mig att ha det så och jag försöker besöka så ofta jag bara kan, trots den långa vägen. Därav blev jag lite off i tråden.

Min partner kom hem i torsdags kväll, för att jobbet skulle börja. Jag hade inte orkat svara honom på 4 dygn, för jag var så galet nere. När han kom reagerade kroppen med värsta paniken, som jag själv inte förstår. Antagligen separationsångest, sorg, känslan av att han ändå inte kommer förstå/ta till sig. Hjärtat slog, fick knappt luft... Jag vet ju lite av erfarenhet.

Så jag försökte prata med honom. Han tycker att han gjort rätt, för han menar att jag måste säga till honom vad han bör göra. Så gör han det....

Orsaken till att han gjorde som han gjorde, är att vi två var på semester i början av juni, när sonen gick i skolan fortfarande. Nu var det deras tid och han ville inte göra honom besviken. Ok. Jag förstår delvis, men så frågade jag om han åkt även om det var en av deras nära anhöriga. Svaret blev då att 'Givetvis inte !!' Så där är han med på att man inte bör göra såhär, men när det gäller mitt liv är det tydligen mycket mer oklart.

Jag tycker det är konstigt att han påstår att jag måste säga vad han ska göra. Hade jag nu sagt det, hade han alltså helt plötsligt kunnat svika sonen? Så nu blev det lite av mitt fel att jag inte sa till. Detta trots att jag pratat om att tidigare svek gjort väldigt ont och att det betytt mycket för mig om han istället funnits vid min sida. Jag känner väl lite sådär inför att 'tvinga' honom att överge sonen för att vara vid min sida. Det känns liksom bara otroligt fel.

Jag funderar vidare på att det verkar som att många av er har rätt. Det verkar ge otroligt lite att prata med honom, för det verkar inte gå in. Antagligen är vi otroligt olika på denna punkt, där jag har väldigt lätt för att ta på mig andras smärta (delvis därför det är sååå jobbigt att vara hos sjuka/döende människor, för jag blir helt förstörd och kan varken sova, äta eller dricka pga känslor som helt tar över). Medan han å sin sida verkar knappt ens förstå andras smärta eller hur man hanterar sina fel.

När jag tänker tillbaka, har han nog aldrig någonsin uttalat sig med riktig ånger, om något alls. Det verkar alltid finnas en 'logisk' förklaring som står bortom honom, till varför han gjorde som han gjorde. Hans mammas sms när min mamma var dålig, eller denna gången: det var dels min brist på uttryck för behov av hjälp (trots att jag skrev att jag mår fullständigt vidrigt och återupplever allt kring mamma). Dels var det då att vi tidigare varit på semester och därmed hade jag liksom fått min 'kvot' av tid och uppmärksamhet.

Jag känner mig otroligt besviken att han inte verkligen kommer o säger 'förlåt mig, så hemskt mycket för att jag gjort dig så här illa. Om du anar hur mycket jag ångrar mig. Jag lovar dig att fortsättningsvis kommer jag aldrig någonsin sätta dig i denna sitsen mer, jag har lärt mig detta nu'.

Men jag inser också att det mest troligt inte kommer ske. Han hade köpt hem jordgubbar o tyckte att 'nu är vi ju tillsammans igen, allt är väl bra? ' och verkade rätt oförberedd på att jag verkligen inte var nöjd med hans agerande. Detta då trots inga svar på 4 dygn, där jag fått 1-2 'dagboksinlägg' från honom om vad han pysslar med. Lite allmänt sådär, men inget mer.

Jag känner mig inte riktigt i stånd till att ta några rejäla beslut just nu. Delvis känner jag att jag inte vill fortsätta med honom och att hoppet lämnar mig sakta, i att det skall kunna bli bättre.

Samtidigt sitter jag i en gräsligt svår sits. Jag har ensamt ansvar för mina djur (hästar och hundar) och i stort sett 'bara' vänner att förlita mig på. Ok bra vänner, men jag är inte helt säker på att det är ställt bortom alla tvivel att det ställs upp, när det väl gäller. Kanske färgad av vad precis hänt mig med partnern nu, att inte ens kunna lita på honom. Allt blandas av en galen känsla av ensamhet kring detta. Att i så fall bli helt utan anhöriga / familj (förutom 66- åringen 35 mil bort då, som är väldigt enstörig)... Det skrämmer mig riktigt mycket. Det känns som ett problem som vissa 70+ tacklar och jag är bara hälften så gammal. Rejält sorgligt rent ut sagt. Så. Hjärnan tänker att jag borde verkligen ge mig av från honom. Hjärtat älskar fortfarande och klamrar sig hopplöst fast vid någon sorts hopp, som mest troligt har otroligt kassa odds...

Jag vill dock avsluta med att säga att denna person HAR många bra och fina sidor, trots allt negativt jag berättat. Han ställer upp o fixar o donar med en hel del projekt hos mig, så i praktiska grejer är han klart bättre. Men det kräver en väldigt tydlig 'todo'/ instruktion. Jag tror inte det hade funnits problem att han t e x skulle komma o hämta mig om bilen gått sönder. Men det är en praktisk grej, som verkar lättare för honom att förstå och sätta sig in i.

Jag tror egentligen att han vill väl, både gentemot mig och sonen. Problemet är att han verkar ställa oss lite emot varandra, antingen du eller du. Jag tror att i detta fallet styrdes situationen mycket av dåligt samvete gentemot sonen. Samtidigt har jag själv svårt att förstå. Ok, förklara läget för honom, be så hemskt mycket om ursäkt och lova att kompensera för detta snarast möjligt. Och genomför sedan kompensation så fort du kan. Problem löst - i min värld.

Jag tror inte någon av oss här anser och tror att han bara består av dåliga sidor. De allra flesta människor har bra och mindre bra sidor. Det viktiga är om personen i fråga gör ens liv rikare och mer komplett, inkl de mindre bra sidorna. Om svaret är nej är det i mina ögon dags att ta sig en rejäl funderare på förhållandet och om en ska stanna i det.

Att inte vara där när en behöver det som mest är inte bara en dålig sida, det är att inte vara en partner.

 

[Inte_Ung]

Jag tycker det är konstigt att han påstår att jag måste säga vad han ska göra. Hade jag nu sagt det, hade han alltså helt plötsligt kunnat svika sonen?

Jag har tänkt på det här.
Det kanske inte handlar om sonen utan om honom själv.

Skulle han ha en ny chans att träffa sonen eller skulle sonen försvinna och hitta på annat i stället?
Det kanske var den tid som sonen gav honom och om den brändes så gavs ingen annan tid?

 

[gammalek]

Jag tycker det är konstigt att han påstår att jag måste säga vad han ska göra. Hade jag nu sagt det, hade han alltså helt plötsligt kunnat svika sonen? Så nu blev det lite av mitt fel att jag inte sa till.

Jag undrar om det inte hade blivit ditt fel oavsett? Ur hans synvinkel alltså.

Nu var ditt fel att du inte sa till och om du hade sagt till så hade det varit ditt fel att barnet inte fick resa. Det går inte att göra "rätt" med en sådan människa, tror jag.

 

[Otherside]

Han verkar följa minsta motståndets lag, tycker jag. Nu är han så van vid att du är den starka som fixar allt, och då är det enklare för honom att låta dig klara dig själv medan han gör annat istället.

Även om han är fin och rar på andra sätt, är han ju tydligt ett jobbigt "moment" i ditt liv. Hans sätt och agerande gör att du mår dåligt. Så ska du inte leva ditt liv.