Frånvarande farföräldrar

[Enar]

Känner att jag vill skriva av mig lite...

Mina älskade söner har inga farföräldrar.
-De är inte döda, utan "bara" ointresserade.

Farmor har en ursäkt och det är grav alkoholism, men farfar vill helt enkelt inte bry sig. (de är skilda sedan länge)

Det var så bra i början när jag och min man berättade att vi väntade barn! Svärfar hurrade och hans fru grät glädjetårar... Första barnbarnet, och allt!

Svärmor var en smula på "pikalurven" och fällde någon tår hon med.

Under raviditeten var den blivande farfadern intresserad och engagerad, tog bilder på den växande magen så fort han kom åt, höll kontakt via telefon minst en gång i veckan... Ja, så som man kan tänka sig en ivrig farfar skulle göra, helt enkelt

När det så var dags för Den Stora Dagen, ville han att vi skulle ringa så fort barnet var fött, oavsett tid på dygnet...

När vi kom hem från BB var farfar och "plastfarmor" -som hans fru kallar sig- en av de första besökarna, med mängder av presenter och kramar.

I ca tre månader höll intresset i sig, sen föll barnbarnet i glömska... De få ggr han besökte oss tornade gåvohögen upp sig, men personligen var han inte "där" längre!

Intresset svalnade snabbt och numer uppgår visiterna endast till att pliktskyldigast titta in så där tjugo minuter, när någon av oss fyller år. Eftersom vi fått ett barn till betyder det alltså fyra visiter om år, varav den sista på året, påpassligt nog, inträffar början av december, så då passar han ju på att lämna julklapparna. -Inget mer besök detta år!!

Till saken hör att han inte bor längre bort än två ynkliga mil!
Och telefonen, hur invecklad är den att använda, då?

Vi hälsade på ofta förut, men det känns som om man tränger sig på och alltid kommer en smula olägligt, för dom har ju så mycket att göra... Dom jobbar ju så mycket under veckorna. (till skillnad från alla andra då, eller?! )

En bidragande orsak till det snabba svalkan i engagemanget har varit att han startat "eget". Han har gått med i ett sektliknande företag som säljer b.l.a rengöringsprodukter.

Han fördökte (och fortfarande försöker) värva oss, men sen vi betackat oss är inte ens hans enda två barnbarn värda att lägga ner tid på.

I somras bevärdigade han oss faktiskt en visit, fast då tillsammans med sin "upline" inom sitt företag och ville få oss att ändra oss och "inse fördelarna"...
Vår, då tre och ett halvt år gamle son, försökte förgäves få farfars uppmärksamhet, men han bevärdigade honom inte ens en kram. Ett högst artigt: -"Hej, Ossian", och ett kallt litet leende var vad han fick. Då var det flera månader sen de sågs.

Sonen dansade, spelade pajas och låtsades ramla, sjöng och skrattade runt farfar, men han förblev osynlig.
Efteråt, när han åkt igen, lovade jag mig själv att min svärfar numera är portförbjuden i detta hus, om ärendet inte gäller att hälsa på sina barnbarn!

Jag har gråtit så många gånger över detta, att jag känner mig helt urlakad.
Min man var inte hemma när just denna händelse utspelade sig, men han blev naturligtvis arg... Ändå klarar han inte att säga ifrån!

Det är uppenbarligen jag som kommer att få ta tjuren vid hornen, trots att de tillhör hans far.

Oj, vad långt det blev!

Summan av kardemumman är, att det skulle kännas bättre om jag kunde förklara för Ossian att hans farfar inte finns, än att farfar helt enkelt inte ids bry sig...
Yngste sonen påverkas inte på samma sätt, för han vet ännu inte vem farfar är. De har bara träffats ett par- tre ggr sen han föddes; b.l.a vid dopet och på ett-års dagen. Han är 1 år och sju månader idag.

Tack till den som orkat läsa detta!

/Erica

 

[Roheryn]

Sv: Frånvarande farföräldrar

Förstår att du behövde skriva av dig, men det finns faktiskt inget du kan göra för att förändra situationen. Man kan inte tvinga någon att engagera sig i det de inte vill engagera sig i - oavsett om det gäller barnbarn eller något annat. Lägg din energi på att vårda de goda relationerna istället, och skit i farfar....

 

[cirkus]

Sv: Frånvarande farföräldrar

Ja, vad kan man säga.

I den ena tråden en som förfasar sig över att det brys FÖR mycket i den andra att det inte brys alls. Svårt att göra rätt.

Låt din son själv upptäcka vem farfar är låt inte din besvikelse och dina förväntningar smitta på honom. Han kanske är nöjd med en farfar som kommer en gång om året.

Låt farfar vara som han är, men han får också lov att ta konsekvenserna av det !

 

[Enar]

Sv: Frånvarande farföräldrar

Varken för mycket eller för lite är ju bra, men varje situation är ju unik. Dock kan väl inen förälder låta bli att reagera när man ser att ens barn far illa.

Nöjd kan jag då inte säga att min son verkar med situationen, så som den är idag.

Efter detta sista korta besök och de få gånger han tittat in i förbifarten (det har rört sig om max ett par minuter långa "besök", ofta sittande kvar i framsätet med bilen på tomgång) så har sonen varit så upprörd och ledsen efter det farfar åkt sin väg, att det tagit minst en halvtimme innan han slutat gråta efter farfar...

Sen vet mina söner inte hur jag känner det inför farfar, när jag och min man inte pratar om problemet när barnen är hemma, just för att undvika att de färgas av våra känslor gällande hela situationen.

Jag känner då mig så maktlös och förtvivlad å sonens vägnar... Det vore ju klart bättre om farfarn inte dök upp alls, om han ändå inte tänkt hälsa på, i ordets rätta bemärkelse.

 

[_moa_]

Sv: Frånvarande farföräldrar

Mina farföräldrar har också varit ganska frånvarande. Jag har massa kusiner och jag och min bror har alltid kommit i sista hand. Jag var enda tjejen och min bror är inte intresserad av jakt. Vi träffades mellan 2-3 gånger om året förutom något år då jag bodde där under en vecka på sommaren. Nu har det blivit lite mer än 2-3 gånger om året eftersom jag har haft ärenden dit ner.

Om vi träffas på kalas eller något så hälsar dom knappt på mig, ännu mindre pratar med mig. Mina kusiners flickvänner är mer intressanta att prata med. Visst gör det ont. När jag var liten var jag ibland ledsen för att mamma jämt skulle tycka så illa om farmor och farfar, men nu förstår jag varför.

Jag är 17 nu men det gör ont ibland ändå. Som när farmor berättar att hon skickar sms till mina kusiner och hur roligt dom tycker det är att få sms, hon har inte ens mitt nummer och har inte ens frågat efter det. Det tolkar jag som att hon inte bryr sig. Och som under jul, pappa har tre syskon alltså är det fyra familjer som dom borde besöka under jul. Var fjärde år, eller hur? Men det vill dom ju inte. Dom har inte varit hos oss på hur länge som helst. Innan åkte dom alltid upp annandag jul eller något, men inte ens det gör dom längre.

Jag har världens mest underbaraste morföräldrar! Dom har suttit barnvakt när jag och min bror var små och jag träffar dom jätte ofta. Morfar hämtade oss alltid efter skolan så vi skulle slippa vara på fritids. Jag försöker att i alla fall varannan vecka åka hem till dom efter skolan.

Det är inte så att jag inte gillar mina farföräldrar. Jag vill tro att dom inte är medvetna om vad dom gör.

Man överlever utan farföräldrar, men visst är det roligt att ha dom där!
Låt det bara vara och förhoppningsvis inser farfar vilket misstag han gör när han inte vill träffa sina söner!

 

[Enar]

Sv: Frånvarande farföräldrar

Tack, Moa!

Ungefär som du beskriver det har jag också haft det själv under min uppväxt. Det grymma var dock att vi bodde inte ens 100 meter från varandra! Att bo så nära och vara så oönskade som jag och mina systrar var, önskar jag ingen.

-Så, tro mig; jag vet hur det känns att vara utstött och ignorerad! Trodde bara i min enfald att det var ovanligare än det tydligen är...

Jag hade aldrig trott, inte ens i min vildaste fantasi, att mina egna barn skulle bli tvugna att växa upp i en liknande situation.

 

[Sar]

Sv: Frånvarande farföräldrar

Vilken tråkig situation! Jag tror att det enda som kan hjälpa är att kommunicera med svärfar så att han förstår vad som förväntas. Känns det tufft att ta en ren diskussion kanske man kan vinna på att säga "Men vad roligt att du kom förbi, barnen har längtat efter att umgås med dig så jag hoppas att du stannar ett tag!"
Jag tror att möjligheten att distansera sig är större när man inte riktigt känner barnen. Efter att ha "förförts" av sina barnbarn och fått veta att barnbarnet faktiskt gråter efter honom kanske han inser vad han håller på att missa?! Blir det inte bättre tycker jag att din man ska prata med sin pappa, kanske ta med honom på en privat utflykt med barnen? Skulle det fortfarande inte bli bättre får man nog ställa in sig på att barnen inte kommer att ha en tillgänglig farfar. Intresset från barnens sida kommer antagligen att svalna när han så sällan är där.
Jag hoppas att det kommer att lösa sig, jag har verkligen svårt att förstå hur man kan dissa sina barnbarn, livets efterrätt !

 

[cirkus]

Sv: Frånvarande farföräldrar

Jag tror absolut att det är bättre att säga som du citerar än att tala om vad som förväntas. VEM vill ha skrivet på näsan hur de skall vara ?

och som sagt, det är farfar själv som kommre att dra kortaste strået eftersom barnbarnen kommer att vara ointresserade om han ignorerar dem tilräckligt länge.

Sen undrar jag faktiskt ärligt hur en treåring som knappt har träffat sin farfar kan reagera så himla starkt och bli så besviken...jag har väldigt svårt att förställa mig att han inte är påverkad av föräldrarnas förväntningar.

 

[maiagull]

Sv: Frånvarande farföräldrar

Min farfar var väl inte särskilt engagerad i oss barnbarn. Men jag kan inte säga att jag känner nåt särskilt alls inför det. han var ju bara sån. Och han älskade nog oss så mycket han var kapabel till. Det viktiga är väl att lära barnen att det inte beror på dom. Att det är en svaghet hos farföräldrarna som gör att dom inte riktigt funkar.

 

[Halvhalt]

Sv: Frånvarande farföräldrar

Nöjd kan jag då inte säga att min son verkar med situationen, så som den är idag.

Efter detta sista korta besök och de få gånger han tittat in i förbifarten (det har rört sig om max ett par minuter långa "besök", ofta sittande kvar i framsätet med bilen på tomgång) så har sonen varit så upprörd och ledsen efter det farfar åkt sin väg, att det tagit minst en halvtimme innan han slutat gråta efter farfar...

Sen vet mina söner inte hur jag känner det inför farfar, när jag och min man inte pratar om problemet när barnen är hemma, just för att undvika att de färgas av våra känslor gällande hela situationen.

Jag känner med din förtvivlan och frustration över situationen och förstår av det du skriver att du är djupt besviken. MEN ändå tycker jag att det är något som inte riktigt stämmer i din berättelse?

Å ena sidan har farfar knappt funnits där mer än alldeles i början, så när som på några enstaka, korta besök per år - å andra sidan beskriver du ett beteende hos din son som snarare tyder på att de bör ha stått varandra nära för att han skall bry sig så mycket och bli så besviken? Vad jag menar är att en mer eller mindre "främmande och oengagerad farbror" som dyker upp fyra gånger per år och aldrig ringer, bör rimligen inte vara så intressant och viktig för ett barn? Barnet inser ju inte blodsbanden på det rationella planet som du gör, eller hur? Frågan jag ställer mig blir alltså lite så här; överdriver du sonens reaktioner eller underskattar du farfars tidigare/nuvarande engagemang i sonen därför att det inte når upp till dina förväntningar?

Barn vet, även om du inte vill tro det i ditt fall, ofta mycket mer om hur vi som föräldrar känner inför saker än vi själva vill låtsas om. Han kan mkt väl vara färgad av dig även om du inte medvetet avsett det... Hur som helst är det tråkigt att era relationer skall vara dåliga, men som någon redan skrivit så kan man inte tvinga ens de närmaste släktingarna till större engagemang än de själva vill uppbringa.

Jag tror att det bästa - men också det SVÅRASTE - du kan göra, är att acceptara läget och se positivt på det lilla som finns. Att önska någon vara död för att de inte lever upp till ens egna förväntningar tycker jag är en hemsk tanke. Människor som lever kan ju fortfarande ändra sig till skillnad från de döda. Ingen vet hur det som ut om några år. Det klokaste du kan göra är att inte förvärra läget pga egen beskvikelse. Trösta sonen när han är ledsen och gör vad DU kan för att inte slå in fler kilar mellan er och era svärföräldrar/plastsläktingar. Det är inte lätt, för det kräver ett enormt storsinne från din sida. Men vad är alternativet, att medvetet förvärra det hela ytterliggare?

Peace/Halvhalt

 

[Enar]

Sv: Frånvarande farföräldrar

Jag vet ärligt talat inte hur det kommer sig att han reagerar så och det förvånade mig första ggn det hände, men jag kan ju inte be honom hålla klaffen och sluta tjuta, heller.

Trots att de träffas så sällan pratar han väldigt ofta om sin farfar och fantiserar om vad han och farfar skulle göra tillsammans...

Nåja, jag får helt enkelt inse att han tänker ignorera sina barnbarn precis på samma sätt som han gjort med sina egna tre barn.
-Inte ens barnbarn kunde smälta det hjärtat.

 

[EVA]

Sv: Frånvarande farföräldrar

mina svärföräldra r var inte speciellet intresserade när barnen var små men nu funkar dettoppen och barnen lider ingen skada.
vissa passar bätteremed små barn och andra umgås bättre med äldre barn och somliga gillar allt.
Låt tiden ha sin gång.

 

[Kelda]

Sv: Frånvarande farföräldrar

Jag tror att det är väldigt vanligt att farföräldrar inte står lika nära sina barnbarn som morföräldrarna gör. Säkert känner många farföräldrar att dom inte vågar "tränga sig på", medans morföräldrarna har en närmare relation till barnets mamma, och därmed ofta kommer närmare barnet. Det må vara diskriminering men dock faktum. När det sen också ofta är så att samma farföräldrar är morföräldrar till något annat barnbarn blir det nog lätt så att barnbarnen inte behandlas helt lika. (läs andra trådar här på forumet - oftast är det ju mellan farföräldrar och svärdotterns som konflikten står. När du sedan skriver att engagemanget inte var större när hans egna barn var små, kanske det hela inte är så mycket att förvåna sig över.
Och vet du vad? Jag tror att ditt problem är lättare att leva med än med motsatt a bekymmer. Att farföräldrarna lägger sig i för mycket.
Mina barns farföräldrar är inte heller särskilt engagerade i våra barn, men det är inget som dom bekymmrar sig särskilt över.