- Svar: 4
- Visningar: 1 562
I april ställde jag ut en regnmätare i min trädgård. Fram till och med Valborgsmässoafton regnade det en del, men från första maj blev det sol. Bara sol. Ett regnområde drog förbi på midsommarafton (såklart!) och gav ca 10 mm, men utöver det har det inte kommit en endaste millimeter sedan första maj. Snart tre månader alltså, med endast en enda dags regn! Jag har lite avundsjukt sett rapporter om regn i andra delar av landet. Till och med bara några mil härifrån har det kommit regn. Men här där jag bor - icke.
Förutom allt katastrofalt som detta medför såsom torka och bränder och förlorade skördar och foderbrist till djuren och sinande vatten så har jag ett annat - inte på något sätt i närheten av samma dignitet, men dock - problem...
Och det problemet gäller hud. Jag har sedan barnsben fel på min hud som gör att jag inte kan visa mig barbent inför andra människor. Min hud ser ut som skalet på en taggig gurka. Hela mina ben är alltså täckta av knottror - illröda knottror på blåvit hud (jag kan inte bli brun/solbränd). Det är varken farligt eller smittsamt, det är helt enkelt bara fult och äckligt.
Det här är nånting som jag har lidit (och lider) jättemycket av, eftersom jag skäms så över det och fick mycket skit för när jag var yngre. Jag tycker själv att min hud är äcklig, och stör mig på den varenda gång jag ser den.
Det går dock inte att göra nånting åt. Jag har konsulterat ett flertal läkare och testat alla möjliga varianter av krämer och skrubb och torrborstning och kosttillskott och örtavkok och allt möjligt. Ingenting hjälper. Det är bara att köpa läget. Tyvärr har jag såhär dryga 40 år senare inte lyckats med det, dvs att köpa läget. Jag stör mig fortfarande något enormt och är fortfarande bitter över och har svårt att acceptera att just jag skulle drabbas av detta.
En sånhär sommar med 30 grader varje dag blir det lite knepigt att klä sig på ett bekvämt och bra sätt utan att visa hud…
Jag har testat med kjolar och byxor och tunna tights och lite allt möjligt, men det är varnt. Och jag är ganska ensam om att gå med täckta ben, ser jag ju. I stort sett alla verkar gå barbenta.
Och jag hade kunnat DÖ för att en dag kunna få uppleva att gå omkring barbent och känna stolthet över mina ben!
Jag var dryga 30 år gammal första gången jag gick i shorts i vuxen ålder. När jag var barn gick jag i shorts fram tills jag var 8-9 år gammal kanske, för jag fattade inte att det var något konstigt med min hud utan tänkte inte mer på det. Sen började andra barn reagera (såklart), och jag blev smärtsamt medveten om att det var fel på mina ben och att jag var äcklig. Sen den dagen blev jag manisk över att aldrig visa hud. På 80-talet när jag var tonåring var det populärt med korta byxben, och jag minns att jag hela dagarna satt och drog förtvivlat i strumporna för att det aldrig skulle uppstå den minsta lilla glipa av bar hud mellan strumporna och byxbenen. Det var något av det viktigaste jag hade att hålla reda på.
Jag minns en gång på mitt sommarjobb som trädgårdsarbetare på kyrkogården, när en av de andra tjejerna sa till mig att det var så bra att gå i shorts under regnbyxorna när det regnade ute, för efter att ha gått barbent i regnbyxor en hel dag så var ju huden på benen så fantastiskt mjuk! Höll jag inte med om det? Jag kände bara ett stort hugg i magen. Jag visste att min hud aldrig skulle kunna bli mjuk, och det gjorde bara så himla ont.
Visst har jag fått en massa frågor om varför jag har gått i långbenta och långärmade kläder mitt under de hetaste sommardagarna, men jag har alltid svarat att jag fryser. Vilket inte alltid har varit sant, förstås. Utan jag har fått låtsas se frusen ut. Kan bli lite svårt i lägen då svetten rinner i hela ansiktet, men vad ska jag göra?
När jag blev ihop med min nuvarande man skulle vi åka utomlands på sommarsemester, och han övertalade mig om att jag bara MÅSTE våga gå sommarklädd. Jag smorde på ett stort antal lager med brun utan sol-kräm, vilket gjorde att hudfelet inte var lika iögonfallande, åtminstone inte på lite avstånd. Och sen vågade jag. Jag tog på mig shorts. Allra första gången promenerade jag på en strand i Danmark. Vilken upplevelse! Dels höll jag på att gå av på mitten av nervositet av att göra nånting som jag hela livet varit manisk för att undvika - dvs visa min hud. Men dels kändes det så märkligt att känna vinden mot mina ben. Det var en känsla jag inte hade känt tidigare, och jag minns att jag var alldeles fascinerad av känslan av att vinden smekte mina ben. Mycket märkligt och mycket häftigt!
Sen dess har jag kunnat visa mig barbent om jag har förberett med flera veckors bearbetning med brun utan sol-kräm och om jag har varit utomlands (där är det ju ingen som känner mig, tänker jag, och jag har intalat mig att det inte är mitt problem om folk spyr när de ser mig).
Men här hemma i Sverige är det värre. Jag kan inte visa benen för folk som jag riskerar att träffa igen. Jag vill inte behöva bära att de ska se på mig med äckel och tänka “där kommer det vidriga hudfelet” varje gång de ser mig komma. Jag vill vara en personlighet - inte ett hudfel - i andras ögon. Alltså måste jag skyla mig.
Hemma och i trädgården kan jag skrota runt i shorts i den här värmen, så länge det inte är någon annan i närheten. Det är svårare när jag ska gå ut på stan, på fest, åka iväg på aktiviteter, träffa vänner… Jag måste försöka klä mig lätt och somrigt, utan att visa hud.
Jag tycker det är skitsvårt.
Svårt är det också om det kommer förbi folk oanmälda som bara vill stanna och snacka en stund. Jag tycker att det är underbart när folk kommer och hälsar på så, men samtidigt får jag panik och tänker “shit - mina ben syns!!” Och sen kan jag inte koncentrera mig på något annat än hur jag ska göra för att skyla mina ben. Häromdagen hade jag ett långt linne på mig, och när våra grannar kom förbi satte jag mig på knä på marken och drog linnet över benen, så att allt skyldes. Undrar om de tycker att jag beter mig lite underligt?...
Det är också jättesvårt om vänner frågar om jag vill åka och bada eller gå på SPA eller massage. Alltså, jag GÖR ju faktiskt sånt (trots att jag hela tiden under aktiviteten har lite lätt panik över att visa min hud), men det måste förberedas minst en vecka i förväg med en ordentlig brun utan sol-behandling. Det blir inga spontana utflykter här inte! OK - nu under semestern försöker jag hålla en konstant brun utan sol-behandling på benen, för att vara lite förberedd. Men jag orkar inte hålla på med det året runt.
Jag råkade en gång i ett annat sammanhang träffa en som jobbade som massör. Jag frågade då nyfiket hur det funkar med folk som har hudproblem. Hade massören stött på det, tar den emot såna kunder, är det äckligt, eller hur funkar det? Svaret jag fick från den massören var att den aldrig hade stött på det och att “såna människor håller sig nog hemma och låter bli att uppsöka massör”. Det gick ett styng av dåligt samvete genom mig, eftersom jag faktiskt har gått på massage flera gånger, trots att jag har hudfel. Jag vet faktiskt inte om jag verkligen “får” göra det, eller om jag borde låta bli. Jag älskar att få massage, men oftast försöker jag bara beställa halvkropps, för att åtminstone skona massören från min äckliga hud på benen.
Under de kalla årstiderna är det lättare för mig att låtsas som att problemet inte finns. När sol och bad och värme är ute ur bilden kan jag gå med heltäckande kläder och inte visa någon hud till vardags, och då kan jag för en stund glömma bort att jag inte är en normal människa, utan bara få känna mig som en i mängden. Men nu i värmen blir problemet så himla närvarande varenda dag, och jag blir hela tiden påmind om att jag är ett freak.
Och det är lite tungt.
Förutom allt katastrofalt som detta medför såsom torka och bränder och förlorade skördar och foderbrist till djuren och sinande vatten så har jag ett annat - inte på något sätt i närheten av samma dignitet, men dock - problem...
Och det problemet gäller hud. Jag har sedan barnsben fel på min hud som gör att jag inte kan visa mig barbent inför andra människor. Min hud ser ut som skalet på en taggig gurka. Hela mina ben är alltså täckta av knottror - illröda knottror på blåvit hud (jag kan inte bli brun/solbränd). Det är varken farligt eller smittsamt, det är helt enkelt bara fult och äckligt.
Det här är nånting som jag har lidit (och lider) jättemycket av, eftersom jag skäms så över det och fick mycket skit för när jag var yngre. Jag tycker själv att min hud är äcklig, och stör mig på den varenda gång jag ser den.
Det går dock inte att göra nånting åt. Jag har konsulterat ett flertal läkare och testat alla möjliga varianter av krämer och skrubb och torrborstning och kosttillskott och örtavkok och allt möjligt. Ingenting hjälper. Det är bara att köpa läget. Tyvärr har jag såhär dryga 40 år senare inte lyckats med det, dvs att köpa läget. Jag stör mig fortfarande något enormt och är fortfarande bitter över och har svårt att acceptera att just jag skulle drabbas av detta.
En sånhär sommar med 30 grader varje dag blir det lite knepigt att klä sig på ett bekvämt och bra sätt utan att visa hud…
Jag har testat med kjolar och byxor och tunna tights och lite allt möjligt, men det är varnt. Och jag är ganska ensam om att gå med täckta ben, ser jag ju. I stort sett alla verkar gå barbenta.
Och jag hade kunnat DÖ för att en dag kunna få uppleva att gå omkring barbent och känna stolthet över mina ben!
Jag var dryga 30 år gammal första gången jag gick i shorts i vuxen ålder. När jag var barn gick jag i shorts fram tills jag var 8-9 år gammal kanske, för jag fattade inte att det var något konstigt med min hud utan tänkte inte mer på det. Sen började andra barn reagera (såklart), och jag blev smärtsamt medveten om att det var fel på mina ben och att jag var äcklig. Sen den dagen blev jag manisk över att aldrig visa hud. På 80-talet när jag var tonåring var det populärt med korta byxben, och jag minns att jag hela dagarna satt och drog förtvivlat i strumporna för att det aldrig skulle uppstå den minsta lilla glipa av bar hud mellan strumporna och byxbenen. Det var något av det viktigaste jag hade att hålla reda på.
Jag minns en gång på mitt sommarjobb som trädgårdsarbetare på kyrkogården, när en av de andra tjejerna sa till mig att det var så bra att gå i shorts under regnbyxorna när det regnade ute, för efter att ha gått barbent i regnbyxor en hel dag så var ju huden på benen så fantastiskt mjuk! Höll jag inte med om det? Jag kände bara ett stort hugg i magen. Jag visste att min hud aldrig skulle kunna bli mjuk, och det gjorde bara så himla ont.
Visst har jag fått en massa frågor om varför jag har gått i långbenta och långärmade kläder mitt under de hetaste sommardagarna, men jag har alltid svarat att jag fryser. Vilket inte alltid har varit sant, förstås. Utan jag har fått låtsas se frusen ut. Kan bli lite svårt i lägen då svetten rinner i hela ansiktet, men vad ska jag göra?
När jag blev ihop med min nuvarande man skulle vi åka utomlands på sommarsemester, och han övertalade mig om att jag bara MÅSTE våga gå sommarklädd. Jag smorde på ett stort antal lager med brun utan sol-kräm, vilket gjorde att hudfelet inte var lika iögonfallande, åtminstone inte på lite avstånd. Och sen vågade jag. Jag tog på mig shorts. Allra första gången promenerade jag på en strand i Danmark. Vilken upplevelse! Dels höll jag på att gå av på mitten av nervositet av att göra nånting som jag hela livet varit manisk för att undvika - dvs visa min hud. Men dels kändes det så märkligt att känna vinden mot mina ben. Det var en känsla jag inte hade känt tidigare, och jag minns att jag var alldeles fascinerad av känslan av att vinden smekte mina ben. Mycket märkligt och mycket häftigt!
Sen dess har jag kunnat visa mig barbent om jag har förberett med flera veckors bearbetning med brun utan sol-kräm och om jag har varit utomlands (där är det ju ingen som känner mig, tänker jag, och jag har intalat mig att det inte är mitt problem om folk spyr när de ser mig).
Men här hemma i Sverige är det värre. Jag kan inte visa benen för folk som jag riskerar att träffa igen. Jag vill inte behöva bära att de ska se på mig med äckel och tänka “där kommer det vidriga hudfelet” varje gång de ser mig komma. Jag vill vara en personlighet - inte ett hudfel - i andras ögon. Alltså måste jag skyla mig.
Hemma och i trädgården kan jag skrota runt i shorts i den här värmen, så länge det inte är någon annan i närheten. Det är svårare när jag ska gå ut på stan, på fest, åka iväg på aktiviteter, träffa vänner… Jag måste försöka klä mig lätt och somrigt, utan att visa hud.
Jag tycker det är skitsvårt.
Svårt är det också om det kommer förbi folk oanmälda som bara vill stanna och snacka en stund. Jag tycker att det är underbart när folk kommer och hälsar på så, men samtidigt får jag panik och tänker “shit - mina ben syns!!” Och sen kan jag inte koncentrera mig på något annat än hur jag ska göra för att skyla mina ben. Häromdagen hade jag ett långt linne på mig, och när våra grannar kom förbi satte jag mig på knä på marken och drog linnet över benen, så att allt skyldes. Undrar om de tycker att jag beter mig lite underligt?...
Det är också jättesvårt om vänner frågar om jag vill åka och bada eller gå på SPA eller massage. Alltså, jag GÖR ju faktiskt sånt (trots att jag hela tiden under aktiviteten har lite lätt panik över att visa min hud), men det måste förberedas minst en vecka i förväg med en ordentlig brun utan sol-behandling. Det blir inga spontana utflykter här inte!
OK - nu under semestern försöker jag hålla en konstant brun utan sol-behandling på benen, för att vara lite förberedd. Men jag orkar inte hålla på med det året runt. Jag råkade en gång i ett annat sammanhang träffa en som jobbade som massör. Jag frågade då nyfiket hur det funkar med folk som har hudproblem. Hade massören stött på det, tar den emot såna kunder, är det äckligt, eller hur funkar det? Svaret jag fick från den massören var att den aldrig hade stött på det och att “såna människor håller sig nog hemma och låter bli att uppsöka massör”. Det gick ett styng av dåligt samvete genom mig, eftersom jag faktiskt har gått på massage flera gånger, trots att jag har hudfel. Jag vet faktiskt inte om jag verkligen “får” göra det, eller om jag borde låta bli. Jag älskar att få massage, men oftast försöker jag bara beställa halvkropps, för att åtminstone skona massören från min äckliga hud på benen.
Under de kalla årstiderna är det lättare för mig att låtsas som att problemet inte finns. När sol och bad och värme är ute ur bilden kan jag gå med heltäckande kläder och inte visa någon hud till vardags, och då kan jag för en stund glömma bort att jag inte är en normal människa, utan bara få känna mig som en i mängden. Men nu i värmen blir problemet så himla närvarande varenda dag, och jag blir hela tiden påmind om att jag är ett freak.
Och det är lite tungt.
