Funderingar om socker

[Hiddeous]

@Petruska @Hiddeous
Jag kommer ej fortsätta diskutera det här med er, jag tror inte barn och vuxna för den delen mår bra av socker.

Bara för att man inte mår bra av någonting, betyder det inte att andra har rätten att styra ens matvanor i detalj. Jag mest nyfiken på vilken nytta det gör att utöva sådan kontroll, kontra vilken skada det gör. Men jag inser att du nog inte vill reflektera över den biten.

 

[Teilani]

@Petruska och @Hiddeous

Innan ett barn är moget att fatta övervägda beslut själv så är det föräldrarna som har matansvaret. Inte blandade släktingar eller andra människor barnet har relationer till. De kan ju ha en alldeles utmärkt relation utan att stoppa saker i munnen på barnet.

Om föräldrarna sen väljer en sockerfri eller tex vegansk livsstil, eller fysisiskt hindrar den franska farmorn att hälla en skvätt vin i barnet är upp till dem. Förstår inte alls varför ni ifrågasätter Imnirs val i det här fallet.

 

[BuenoBull]

Svarar generellt.

Att någon påstår att jag detaljstyr min dotters liv är väl lite överdrivet kan jag tycka, det är enbart den här sockergrejen vi har anmärkt på samt att vi helst inte vill att någon håller dottern i famnen direkt efter denne har rökt. Jag tycker inte att det är maktutövning faktiskt, utan jag värnar om dotterns hälsa. Sen förstår jag ju att det kommer komma socker ju längre upp i åldern hon kommer och det är fine för mig, men hon är bara 9 månader. Jag ser liksom inte riktigt anledningen för henne att få sådana onödiga, tomma kalorier när hon inte ens saknar dem.
Det är ju vårt ansvar som föräldrar att skydda våra barn från sådant de far illa av eller sådant som vi inte tror gynnar dem, min mening är inte att styra barnets relationer med sina släktingar.

Angående pasta, bröd etc. - för mig är inte det samma sak, det är mat och omvandlas till socker i kroppen. En helt annan grej.

Men då förstår jag att synen på detta är väldigt olika. Anledningen till att vi inte äter särskilt mycket socker hemma är för att vi inte gillar det, så det är inte jobbigt för oss att låta bli att ge henne/låta smaka, jag förstår riktigt inte hur andra kan tycka det är så viktigt och prompt och gärna ska trycka i små barn sådant. Tycker det liknar lite när man trycker i hundar människogott, man gör det mest för sitt eget samvete.
Ni som är positivt inställda till socker eller tycker det råder sockerhysteri, vid vilken ålder började ni själva ge socker till era barn?
Hur hade det varit om barnen blivit bjudna på pizza eller snabbmat så fort de träffar sina släktingar? Nu träffar vi ju farmor åtminstone ett par ggr i veckan så vi kan väl utgå från det.

 

[Hiddeous]

@Petruska och @Hiddeous

Innan ett barn är moget att fatta övervägda beslut själv så är det föräldrarna som har matansvaret. Inte blandade släktingar eller andra människor barnet har relationer till. De kan ju ha en alldeles utmärkt relation utan att stoppa saker i munnen på barnet.

vid vilken ålder är barnet moget att fatta övervägda beslut angående kosten? Jag skulle påstå att de flesta vuxna inte är kapabla till den uppgiften. Det betyder inte att jag fysiskt försöker stoppa min man från att dricka ett glas vin, eller kommer med kommentarer som "du borde nog inte äta den där glassen".

Jag ser inte sockerrestriktion hemma som ett problem. Jag ser däremot ett problem med alla sorts matprinciper (vegan, lchf, etc) när det gäller barn när föräldrarna försöker få andra att följa dem. (Jag pratar heller inte allergier här). På samma sätt som jag anser att det är ett problem när grannen vill att vi plockar bort vår ipad från vardagsrumsbordet för att deras flickor kommer in då och då och vill leka med den.

Att ta bort skeden från munnen på säg en 3-åring hade definitivt varit ett övergrepp på barnets integritet. Jag hade aldrig någonsin gjort så mot min son. Får han en kaka av någon, är det hans beslut om han vill äta eller inte.

 

[Pegasus63]

Dottern är nu 9 månader gammal och har börjat äta fler fasta mål om dagen, vilket gör att hon också får smaka saker av oss vuxna, såsom korvbitar, bröd och annat passande. Vad vi är noga med är dock socker, hon får fruktpuré till mellanmål och ibland till gröten på morgonen men aldrig att hon får smaka bullar, saft och liknande av oss. Dels äter vi aldrig sånt hemma utan endast när vi är på kalas eller på fika hos någon. Vi tycker helt enkelt inte att det finns någon anledning att introducera socker.

Något som stör mig enormt är dock att ett fåtal släktingar på sambons sida gärna ger henne socker utan att ens fråga oss. Vi har sagt till farmor att dottern inte ska äta socker, då svarar hon något i stil med att 'Det är lite det som är privilegiet med att vara farmor, att man får ge socker och gott'. Det svarade hon liksom mer till dottern än till mig, om ni förstår. Jag känner mig lite överkörd och tycker att man faktiskt ska respektera föräldrars val när det gäller kosten, eller? Är jag för nojig med sockret, det kanske inte är så himla farligt ändå? Dotterns farmor har själv två yngre barn vilka äter socker i långt större mängd än nödvändigt.
Hur ska man förhålla sig till detta? Sen när dottern blir större och hon ska vara hos farmor kommer ju hon också vilja ha godis, bullar och saft precis som hennes farbröder. Hur gör man då?

Vad har ni för regler kring socker? Hur har ni hanterat/förklarat ert barns kosthållning gentemot släkten?

Sluta ge henne bröd från svenska bagerier med om du är rädd för socker, det finns mer socker i så kallad matbröd än i de flesta fikabröden. Åk över gränsen till norge och köp kneip eller liknande så slipper du allt som heter socker så länge du inte köper de svenska märkena av gammal vana.

 

[Hiddeous]

Det är ju vårt ansvar som föräldrar att skydda våra barn från sådant de far illa av eller sådant som vi inte tror gynnar dem, min mening är inte att styra barnets relationer med sina släktingar.

Angående pasta, bröd etc. - för mig är inte det samma sak, det är mat och omvandlas till socker i kroppen. En helt annan grej.

Jag skulle säga att det är exakt samma sak. Och att de flesta som förbjuder sina barn från det ena eller det andra har mycket vaga begrepp om varför de gör det och vad som är nyttan med det. Men det är min erfarenhet.

När jag gav min son socker? Det beror förstås på vad du menar. Sylt på pannkakan, socker på risgrynsgröten och bären - rätt tidigt. Så fort han kunde vara med och baka själv åt vi äppelkaka tillsammans. Festis om vi är ute på picknick, annars brukar han föredra mjölk. Piggelin (isglass) får han ibland av pappa, och på restaurang glass efter maten. (utmärkt muta, för övrigt, om man ska ta sprutor eller göra något annat otrevligt.)
Godis har han aldrig fått av oss. Knappast chips eller snacks eller läsk heller. Helt enkelt för att vi själva inte äter godis eller snacks, så vi brukar inte ha det hemma. Jag skulle dock inte fara genom taket om han fick popcorn av någon släkting.

 

[Badger]

Dottern är nu 9 månader gammal och har börjat äta fler fasta mål om dagen, vilket gör att hon också får smaka saker av oss vuxna, såsom korvbitar, bröd och annat passande. Vad vi är noga med är dock socker, hon får fruktpuré till mellanmål och ibland till gröten på morgonen men aldrig att hon får smaka bullar, saft och liknande av oss. Dels äter vi aldrig sånt hemma utan endast när vi är på kalas eller på fika hos någon. Vi tycker helt enkelt inte att det finns någon anledning att introducera socker.

Något som stör mig enormt är dock att ett fåtal släktingar på sambons sida gärna ger henne socker utan att ens fråga oss. Vi har sagt till farmor att dottern inte ska äta socker, då svarar hon något i stil med att 'Det är lite det som är privilegiet med att vara farmor, att man får ge socker och gott'. Det svarade hon liksom mer till dottern än till mig, om ni förstår. Jag känner mig lite överkörd och tycker att man faktiskt ska respektera föräldrars val när det gäller kosten, eller? Är jag för nojig med sockret, det kanske inte är så himla farligt ändå? Dotterns farmor har själv två yngre barn vilka äter socker i långt större mängd än nödvändigt.
Hur ska man förhålla sig till detta? Sen när dottern blir större och hon ska vara hos farmor kommer ju hon också vilja ha godis, bullar och saft precis som hennes farbröder. Hur gör man då?

Vad har ni för regler kring socker? Hur har ni hanterat/förklarat ert barns kosthållning gentemot släkten?

Vi har gett socker i lagom mängd, tycker det är onödigt att skapa spänningar runt någonting ätbart. Istället försöker vi uppmuntra att tex frukt kan vara någonting roligt att välja i affären och om han vill ha en gurka köper vi den tveklöst. Så att godis inte är enda valmöjligheten o fokus han har i livet och affären.

Släkt får ge så mycket de vill, de är inte så överdrivna direkt och brukar faktiskt fråga om de får ge glass osv. Serveras kakor och saft och alla äter får självklart A också. Men det är väl lite beroende på ålder också, man ger ju inte godis till en 6 månaders direkt, men vi gav självklart tårta när han fyllde 1, bullar osv gick också ned lite runt 1 årsåldern. Lördagsgodis fick han när han var 2 eller tre första gången, introducerat av kusiner (som frågade först) och kusinbarn, en liten tablettask, med hårt godis måste man väl också fundera på om det kan fastna i halsen osv.

Vårt barns kosthållning är normalt i förhållande till släkten och de kan ge honom vad de vill. De kan också uppfostra som de vill, ingen kosthållning förklarad, inga förhållningsorder på uppfostran (såhär lägger ni osv, han kan somna på olika sätt o olika tider med mormor o farmor). Antagligen för att vi inte avviker från släkten i övrigt på något av områdena. (Släkten är lagom helt enkelt, lagom tillåtande, lagom med godis osv.) Vi har en släkting som kan överdriva efterrätt och vara lite udda i uppfostran, då har vi låtit dem hälla i honom vaniljsås, så ofta ses de inte, men kommenterat farligheter.

 

[SusieQ]

Dottern är nu 9 månader gammal och har börjat äta fler fasta mål om dagen, vilket gör att hon också får smaka saker av oss vuxna, såsom korvbitar, bröd och annat passande. Vad vi är noga med är dock socker, hon får fruktpuré till mellanmål och ibland till gröten på morgonen men aldrig att hon får smaka bullar, saft och liknande av oss. Dels äter vi aldrig sånt hemma utan endast när vi är på kalas eller på fika hos någon. Vi tycker helt enkelt inte att det finns någon anledning att introducera socker.

Något som stör mig enormt är dock att ett fåtal släktingar på sambons sida gärna ger henne socker utan att ens fråga oss. Vi har sagt till farmor att dottern inte ska äta socker, då svarar hon något i stil med att 'Det är lite det som är privilegiet med att vara farmor, att man får ge socker och gott'. Det svarade hon liksom mer till dottern än till mig, om ni förstår. Jag känner mig lite överkörd och tycker att man faktiskt ska respektera föräldrars val när det gäller kosten, eller? Är jag för nojig med sockret, det kanske inte är så himla farligt ändå? Dotterns farmor har själv två yngre barn vilka äter socker i långt större mängd än nödvändigt.
Hur ska man förhålla sig till detta? Sen när dottern blir större och hon ska vara hos farmor kommer ju hon också vilja ha godis, bullar och saft precis som hennes farbröder. Hur gör man då?

Vad har ni för regler kring socker? Hur har ni hanterat/förklarat ert barns kosthållning gentemot släkten?

Har haft lite samma problem. Min dotter har både en en morfar och en mamma med Diabetes typ 1. Vi har pga detta valt att utesluta raffinerat socker från hennes kost så gott det går (är förbannat svårt i dagens samhälle, där socker och druvsocker tillsätts i löjligt många livsmedel.) Fruktsocker och annat naturligt socker är inte lika skadligt och skulle man utesluta det finns inte mkt kvar att äta.
Farmor och sambons syskon tycker dock om sötsaker och tyckte att man minsann ska äta tårta när man fyller ett år (farmor körde över mig å det grövsta och serverade dottern tårta mitt framför mig).
Ingen människa behöver socker för att överleva (kolhydrater behövs dock, men man kan ju skippa de raffinerade och snabba varianterna), speciellt inte barn, och kakor och sötsaker är ingen rättighet bara en dumhet i mängden av människans påhitt.
Nu är dottern 1,5 år och får smaka glass och annat, men socker och kakor,bullar/godis är inte direkt några stapelvaror i vårt hem (mycket kanske för att jag inte äter det).
Nu har även sambons familj accepterat vårt beslut bättre och trycker inte lika mkt på att hon ska äta sötsaker.
Jag har tidigare blivit ganska hårt ansatt här på Buke just för att jag inte ville ge min dotter socker.En sak att beakta är ju att socker är lika beroendeframkallande (och lika svårt att sluta med) som Heroin.

För övrigt anser jag att andra (oavsett om det är släkt eller inte) ska acceptera och respektera mina beslut om hur jag vill uppfostra mitt barn (om det nu inte vore skadligt förstås) och inte ha "egna" regler för sig själv.

 

[Rumpnissen]

Bara för att man inte mår bra av någonting, betyder det inte att andra har rätten att styra ens matvanor i detalj. Jag mest nyfiken på vilken nytta det gör att utöva sådan kontroll, kontra vilken skada det gör. Men jag inser att du nog inte vill reflektera över den biten.

Vad menar du att det gör för skada att inte ge en nio-månaders bebis sötsaker?

Små barn, under året, kan inte bestämma mycket själv. Som jag ser det är det viktigt att rutiner och "regler" är lika för så små barn oavsett vem de är med, för deras behov av trygghet är så stort. Att far/morföräldrar skiter i sådana saker tycker jag är betydligt mer kränkande mot föräldern än mot barnet.

Två-treåringar är ju däremot mycket mer medvetna och kompetenta så det går ju inte att jämföra med.

 

[Badger]

Tänkte på en sak, saft är det vi varit mest försiktiga med, huvuddrycken har alltid varit vatten, vi har inte heller haft mjölk som huvuddryck (men fått kritik från BVC för det, de lugnade sig när de upptäckte att han fick ost och yoghurt varje dag. Som om det var onormalt för barn att äta ost och yoghurt.). Vill inte att han ska dricka mjölk istället för att äta mat utan han har fått det till mellanmål mer och ibland till maten. Ofta som liten fick han vatten även om saft fanns och han gillar verkligen vatten. Saft hade vi mest i början för riktigt varma somrar o sjukdom då det kändes som att han bara måste dricka mer.

När det gällde sötsaker tror jag faktiskt inte släkten erbjöd honom annat än lite bulle och kanske lite glass innan han var runt ett, och sedan lite mer runt 2 år.

 

[SusieQ]

Sluta ge henne bröd från svenska bagerier med om du är rädd för socker, det finns mer socker i så kallad matbröd än i de flesta fikabröden. Åk över gränsen till norge och köp kneip eller liknande så slipper du allt som heter socker så länge du inte köper de svenska märkena av gammal vana.

Det finns gott om osötat bröd från svenska bagerier (Pågens bl.a.) i vanliga mataffärer och Kneip är en av sorterna, varför åka till Norge. Sen kan man ju faktiskt baka själv också...

 

[SusieQ]

Jag tycker att det finns en sockerhysteri generellt i vårt samhälle idag. I min värld finns det mellanting mellan att inte äta något socker alls och att tokfrossa i socker genom hela uppväxten.

Jag tror att detta beror på att vi nu forskar mer på sockrets inverkan på våra liv och kommer ständigt fram till att det (speciellt då det raffinerade sockret) är mer skadligt än vi tidigare trott, sen är det ju tyvärr så att, som med alla missbrukare, de som är fast i sockerberoendet vägrar inse eller förstå hur illa det är. Sist jag var i en sockerdiskussion här på Buke propsade tom folk på att diabetiker (jag i detta fallet) visst ska äta socker, jo tjena...

 

[svea]

Jag tycker att far- och morföräldrar, liksom alla andra människor som barnet kommer i kontakt med, själva ska få utveckla sina egna relationer med barnet. Lite som om barnet är en egen individ, och inte föräldrarnas egendom.

Jag skulle med andra ord inte sätta regler för andra människors relationer, oavsett deras ålder.

Men det där resonemanget skulle jag vilja utveckla lite, för att reflektera över varför det är så himla viktigt för vissa äldre släktingar att ge sötsaker att de inte kan respektera ett nej? Och vad är det för relation man bygger/tror att man bygger med barnet genom att mata det med snask? Är det "snällt" att mata?

Jag tycker att jag ser det här mönstret på många ställen i samhället, att man matar och matar, även när man vet att det är skadligt. Man trycker i godis och tårta i småbarnen, man fortsätter att köpa pizza och chips till sin partner trots att hen är så fet att hen är sängbunden. Man matar sin tax tills benen knappt når ner till marken, och man släpper ut ponnyn på klövervallen för att vara "snäll". Vad är det för mekanismer som är igång här?

 

[Petruska]

@Petruska och @Hiddeous

Innan ett barn är moget att fatta övervägda beslut själv så är det föräldrarna som har matansvaret. Inte blandade släktingar eller andra människor barnet har relationer till. De kan ju ha en alldeles utmärkt relation utan att stoppa saker i munnen på barnet.

Och när anser du att det är dags för barnet att själv bestämma om det ska tacka ja eller nej till en kaka som erbjuds det?

Om det är barnets hälsa man värnar om, så framstår det som att just "sockret" tillskrivs väldigt stor betydelse, jämfört med många andra hälsofaktorer.

När du talar om för andra att de alldeles utmärkt kan ha en relation till barnet utan att stoppa saker i munnen på det, talar du ju just om för andra hur deras inbördes relationer ska se ut. Hur långt upp i åldrarna och på vilka övriga sätt försöker du utöva inflytande över andras relationer på liknande sätt? Vad vill du att dina barn ska lära sig om att relatera till andra människor, genom ditt sätt att styra hur relationerna ska se ut?

 

[MiniLi]

Jag har inga barn men tycker mig se från min omgivning att de personer som har svårast att hantera socker senare i livet är de som haft förbud kring det som små.
Nu är ju ert barn så litet att det knappast uppfattar ngt förbud men jag tänker att det kanske är värt att fundera över om er inställning mot socker kanske kan vara lite väl rigid för att fungera på önskat sätt i det långa loppet?

Jag tycker normalt sett inte att det är konstigt att föräldrar sätter gränser mot andra människor som har relationer med barnet men i ditt fall låter det lite överdrivet. För det är väl inte så att släktingarna häller i barnet rent socker i stora mängder?
Om ni ger barnet en skapligt sockerfri kost hemma så lär det inte skada överhuvudtaget att barnet får lite socker då och då när den är hos ex farmor.

Så ja, jag tycker du verkar vara lite för nojig med sockret. Nej jag tror inte att det är så farligt som du verkar uppfatta.

 

[Petruska]

Men det där resonemanget skulle jag vilja utveckla lite, för att reflektera över varför det är så himla viktigt för vissa äldre släktingar att ge sötsaker att de inte kan respektera ett nej? Och vad är det för relation man bygger/tror att man bygger med barnet genom att mata det med snask?

Vad är det för mekanismer som är igång här?

Det är ju också en intressant fråga. Jag har dock inga direkta funderingar kring den. Om det där är mönstret i ens familj, skulle jag nog hellre se att man väcker en diskussion om det mönstret, än utfärdar regler för andra människors relationer - även när det gäller ens mamma och ens barn.

Om inte barnet besöker den matande mormodern extremt ofta, så bör det inte påverka barnets hälsa och vikt nämnvärt, tycker jag. (Om jag tyckte att någon gav barnet för mycket onyttigheter, skulle jag nog kompensera med lite sansad kosthållning på hemmaplan några dagar efteråt. Strängt taget är det ju en av mina strategier för att jag själv ska hålla vikten. Igår fick jag tårta på jobbet, och då avstod jag från det planerade vinet till middagen. Motsvarande kan man ju göra med sina barn.)

Jag är inte heller säker på att det totalt sett är mer skadligt att äta lite för mycket sötsaker än att inte få utveckla relationer med andra människor utan sina föräldrars inblandning, ärligt talat - även om det så klart är svåra saker att jämföra. Jag tänker mig inte att relationerna byggs genom snask, utan att äta något gott är en av de saker man ofta gör när man umgås, bredvid andra saker. Jag hoppas verkligen inte att kulturen ändras så att vi slutar att äta sociala och goda måltider tillsammans.

 

[Badger]

Har haft lite samma problem. Min dotter har både en en morfar och en mamma med Diabetes typ 1. Vi har pga detta valt att utesluta raffinerat socker från hennes kost så gott det går (är förbannat svårt i dagens samhälle, där socker och druvsocker tillsätts i löjligt många livsmedel.) Fruktsocker och annat naturligt socker är inte lika skadligt och skulle man utesluta det finns inte mkt kvar att äta.
Farmor och sambons syskon tycker dock om sötsaker och tyckte att man minsann ska äta tårta när man fyller ett år (farmor körde över mig å det grövsta och serverade dottern tårta mitt framför mig).
Ingen människa behöver socker för att överleva (kolhydrater behövs dock, men man kan ju skippa de raffinerade och snabba varianterna), speciellt inte barn, och kakor och sötsaker är ingen rättighet bara en dumhet i mängden av människans påhitt.
Nu är dottern 1,5 år och får smaka glass och annat, men socker och kakor,bullar/godis är inte direkt några stapelvaror i vårt hem (mycket kanske för att jag inte äter det).
Nu har även sambons familj accepterat vårt beslut bättre och trycker inte lika mkt på att hon ska äta sötsaker.
Jag har tidigare blivit ganska hårt ansatt här på Buke just för att jag inte ville ge min dotter socker.En sak att beakta är ju att socker är lika beroendeframkallande (och lika svårt att sluta med) som Heroin.

För övrigt anser jag att andra (oavsett om det är släkt eller inte) ska acceptera och respektera mina beslut om hur jag vill uppfostra mitt barn (om det nu inte vore skadligt förstås) och inte ha "egna" regler för sig själv.

Mmm men innan jag fick barn reflekterade jag över hur spänt mitt förhållande till kakor och bullar var som liten, det var alltid restriktioner och dåligt samvete och bara en och ät nu mer och diverse småkonflikter mellan förälder som vill ge bara en kaka och släkt som vill ge mer osv. Är själv lite sötfokuserad kanske av naturen iofs. Men jag stötte på världens smalaste kollega som gärna äter godis men inte verkar lika fokuserad som jag och fick veta att när hon var liten fick hon äta så många bullar som hon ville när mamma bakat. Och så var det mina småbröder som lämnar godispåsarna halvfulla efter kalas. Så jag tänkte att så länge det går, inget tjafs, A får sluta äta kakor på fest när hans föräldrar skäms helt enkelt (det ska räcka till alla) och ofta slutar han efter en och springer sin väg. Om det blir ett problem så får vi ändra attityd. Lördagsgodis glömmer han ofta att han ska ha och då påminner vi inte. Men just nu tycker jag det blivit lite mycket glass o efterrätt pga sommar o familjens födelsedagar. Men hur ofta är vi på fest? Någon gång om året? Fikar våra föräldrar, nope inte speciellt ofta. När mormor presenterar en efterrätt en onsdag? Då är det mer ofta en apelsin än lite glass.

Haken är som vanligt i en bukediskussion att de som ger socker till barnen verkar ge ganska lite sötsaker och är avslappnade till släkten för att de också ger ganska lite sötsaker. Och de vet att mycket socker är onyttigt. Kommentarer i stil med -ingen sockerpanik här, barnet kan få en bullkant när hon är ett/äta lite födelsedagstårta, någon gång på fest tyder väl inte på ett hejdlöst intag direkt. (Vad är en födelsedagstårta utom bär och grädde med lite sockerkaka till. an behöver ju inte smälla till med prinsesstårta och sedan förbjuda ettåringen när man kan ha frysta bär, grädde o sockerkaka.)

 

[SusieQ]

Om det är barnets hälsa man värnar om, så framstår det som att just "sockret" tillskrivs väldigt stor betydelse, jämfört med många andra hälsofaktorer.

När du talar om för andra att de alldeles utmärkt kan ha en relation till barnet utan att stoppa saker i munnen på det, talar du ju just om för andra hur deras inbördes relationer ska se ut. Hur långt upp i åldrarna och på vilka övriga sätt försöker du utöva inflytande över andras relationer på liknande sätt? Vad vill du att dina barn ska lära sig om att relatera till andra människor, genom ditt sätt att styra hur relationerna ska se ut?

Socker är ju faktiskt ett av de skadligaste livsmedlen vi stoppar i oss på daglig basis. Allt för många vägrar/vill inse detta faktum, trots att fler varningsklockor börjar ljuda allt eftersom forskningen går framåt.

Gällande relationen med släktingarna, går det att ha en utmärkt relation utan att proppa i barnet socker och sötsaker. Om man som mor/farförälder känner att man måste muta barnen med sötsaker kanske man borde se över sitt sätt att vara gentemot barnen ändå?

 

[Petruska]

Om man som mor/farförälder känner att man måste muta barnen med sötsaker kanske man borde se över sitt sätt att vara gentemot barnen ändå?

Om så vore, handlar det fortfarande om barnets relationer med sina släktingar. Om du kommer fram till att någon annan bör "se över" sitt sätt att relatera, har du ju gjort just det som jag problematiserar: gått in i andras relationer i syfte att styra och ställa med dem.

Det är intressant hur en beskrivning av ett förhållandevis normalt fikande, som TS tar upp, i dina inlägg blir till att muta barn genom att proppa i dem sötsaker.

 

[cirkus]

Jag kommer ej fortsätta diskutera det här med er, jag tror inte barn och vuxna för den delen mår bra av socker.

Det är min åsikt och mitt barn.

Nej, varken barn eller vuxna mår särskilt bra av att överdosera socker.

När ska du sluta ha den totala bestämmanderätten över vad ditt barn äter?