Funderingar om socker

[mino]

EN sked glass eller någon bulle kan väl knappast kallad svullande?

En hel bulle till ett barn som är under året är ganska mycket. Överlag är ju rekommendationerna att man inte ska ge barn under året sötsaker. Men att far- och morföräldrars unnande kan gå över styr med sötsaker morgon middag och kväll med gofika emellan är nog inte unikt för mina släktingar. Det blir oftast väldigt mycket mer än en bulle på en dag, skulle jag säga.

 

[Raderad medlem 19815]

@mino jag håller med dig om vad du skriver i inlägg 134. Jag tycker diskussionen har blivit konstig, det finns ju ett rätt stort spann mellan a) maktgalna föräldrar som vill detaljstyra allt som har med deras barn att göra och freakar ur för en enstaka bulle till en treåring och b) fullständigt olämpliga och omdömeslösa far/morföräldrar/barnvakter som absolut inte bör lämnas ensamma med barnen.

Det är ju spannet däremellan som blir intressant att diskutera tycker jag.

 

[keilir]

EN sked glass eller någon bulle kan väl knappast kallad svullande?

Nej det tycker jag absolut inte men även om det bara är en sked eller en bit bulle så känns det väldigt onödigt för en 9-månaders och det är väl det tråden handlar om. Det passar sig ju lika bra med frukt eller bär eller något annat som innehåller något mer än tomma kalorier. Det är iaf min åsikt. Sen känns det inte lika viktigt när barnet blivit så pass stor att det själv kan uttrycka vad den vill ha. Så länge barnet äter mat också.

 

[Tora]

En hel bulle till ett barn som är under året är ganska mycket. Överlag är ju rekommendationerna att man inte ska ge barn under året sötsaker. Men att far- och morföräldrars unnande kan gå över styr med sötsaker morgon middag och kväll med gofika emellan är nog inte unikt för mina släktingar. Det blir oftast väldigt mycket mer än en bulle på en dag, skulle jag säga.

Men hur ofta är man hos mor och farföräldrar? Äter barnen så ohälsosam mat resten av tiden?

Jag var ofta hos min mamma och då fick barnen både det ena och andra men i det stora hela så var det ändå väldigt lite i förhållande till den andra maten dom åt under veckan.

Eller så är det så att då jag har tre barn så har jag så många andra konflikter under en vecka att en extra bulle här och där inte känns värd att lägga någon större energi på.

 

[Tora]

Nej det tycker jag absolut inte men även om det bara är en sked eller en bit bulle så känns det väldigt onödigt för en 9-månaders och det är väl det tråden handlar om. Det passar sig ju lika bra med frukt eller bär eller något annat som innehåller något mer än tomma kalorier. Det är iaf min åsikt. Sen känns det inte lika viktigt när barnet blivit så pass stor att det själv kan uttrycka vad den vill ha. Så länge barnet äter mat också.

Jag hade bara inte orkat bry mig.

 

[Rumpnissen]

Olika rutiner behöver väl inte handla om bortskämdhet? De kan ju vara bara olika.

Men jag antar att du helt enkelt menar att med små barn brukar barnvakten vilja ha och får reda på hur det brukar vara eftersom barnet självt kanske inte är så stort att det kan meddela hunger osv. Men för strikta "ska vara" är väldigt svåra att följa. Tex jaga mätt tvååring med vällingflaska som mamma bestämt att han måste dricka. Eller ska man tvinga farmor läsa godnattsaga när hon hellre läser eftermiddagssaga och barnet somnar på tio röda hos henne (är det fel av barnet att somna så fort. Borde det vänta 40 minuter för att följa sin viktiga rutin?). Är det odelat bra för barnet med hårda rutiner o inlärd inflexibilitet i längden?

Nu tolkar du in massa saker som jag aldrig skrivit. Jag har aldrig skrivit att olika rutiner handlar om bortskämdhet.

Jag säger inte att föräldrar ska detaljstyra och bestämma allting i minsta detalj. Det jag säger är att om en förälder inte vill att ens 9-månaders bebis ska äta bullar så tycker jag att det ska respekteras, för det gynnar inte någon mer än den som ger bullen att göra det. Samt att jag tror att små barn blir tryggare (alltså blir det lättare) om barnvakten följer ungefär samma rutiner som i hemmet. Jag har aldrig påstått att man ska tvinga i en tvååring välling. Men det kan ju vara bra för barnvakten att veta att barnet brukar dricka välling innan hen somnar, istället för att inte förstå varför ungen bara skriker och aldrig somnar trots att den är dödstrött.
Eller för den delen veta att ett barn som inte är så förtjust i mat inte bör äta godis på förmiddagen för då blir det inte mer ätit den dagen, vilket resulterar i ett trött och ledset barn. Det är ju för BARNETS skull vissa rutiner bör följas (sen kanske rutinerna inte passar/fungerar den dagen och då ska de ju inte följas bara för att), inte för maktgalna föräldrars skull.

Jag fattar verkligen inte varför ni tolkar in så mycket som jag aldrig skrivit.

 

[Badger]

Nu tolkar du in massa saker som jag aldrig skrivit. Jag har aldrig skrivit att olika rutiner handlar om bortskämdhet.

Jag säger inte att föräldrar ska detaljstyra och bestämma allting i minsta detalj. Det jag säger är att om en förälder inte vill att ens 9-månaders bebis ska äta bullar så tycker jag att det ska respekteras, för det gynnar inte någon mer än den som ger bullen att göra det. Samt att jag tror att små barn blir tryggare (alltså blir det lättare) om barnvakten följer ungefär samma rutiner som i hemmet. Jag har aldrig påstått att man ska tvinga i en tvååring välling. Men det kan ju vara bra för barnvakten att veta att barnet brukar dricka välling innan hen somnar, istället för att inte förstå varför ungen bara skriker och aldrig somnar trots att den är dödstrött.
Eller för den delen veta att ett barn som inte är så förtjust i mat inte bör äta godis på förmiddagen för då blir det inte mer ätit den dagen, vilket resulterar i ett trött och ledset barn. Det är ju för BARNETS skull vissa rutiner bör följas (sen kanske rutinerna inte passar/fungerar den dagen och då ska de ju inte följas bara för att), inte för maktgalna föräldrars skull.

Jag fattar verkligen inte varför ni tolkar in så mycket som jag aldrig skrivit.

I inlägget jag svarade på sambands annan rutin hos mor och farföräldrar med bortskämdhet, det är därför jag svarade på det viset.

I ett annat inlägg relaterade du rutiner och regler och trygghet, vilket jag inte håller med om. Om det du kallar rutiner handlar om att barnvakten vet att barnet äter 6 gånger om dagen och ungefär vad, sover ca mitt på dagen och äter dåligt om det får godis är det vad jag kallar tips/vägledning/kanske instruktioner inte regler eller rutiner (dvs jag blir inte sur om de inte följdes exakt (tänk somnade 21 i soffan istället för 19 i sin säng.) så länge barnet blev nöjt utan riskerad säkerhet).

Rutiner för mig är när man schemalagt barnets hela liv och ingenting får avvika, och ja jag har stött på det. Det är säkert bekvämt på ett sätt, vem vet nödvändigt för vissa barn, men jobbigt på många andra. Själva har vi tex medvetet låtit bli frukost kl X, mellanmål exakt Y, lunch 12 varken tidigare eller senare, osv. Det har underlättat väldigt när man är med andra barnfamiljer att vi i alla fall bara kan anpassa våra tider efter deras barn och har kunnat fika och gå på kalas utan problem och kunnat hoppa över/förändra ett mellanmål om frukost och lunch flyttat sig eller skippat att sova på dagen när han var yngre eller låtit honom somna en annan tid om han varit trött, nu som äldre.

Men vi tycker säkert ungefär likadant, vi har bara olika ord för det och olika typer av egna föräldrar. (Tex saknar jag godismoffarsläktingar med barnvaktsambitioner, och hade svårt att föreställa mig dem, så jag har väl tur, jag har skrivit i tidigare inlägg att jag skulle blivit rejält sur om någon riskerar barnets hälsa, och att stort och frekvent godismofferi och saftbälgande ingår där. Däremot inte tårta på ettårsdagen och en bulle eller två i månaden eller om mormor kör med saft en hel dag en enda gång på ett år av någon orsak (aldrig hänt).)

 

[Rumpnissen]

I inlägget jag svarade på sambands annan rutin hos mor och farföräldrar med bortskämdhet, det är därför jag svarade på det viset.

I ett annat inlägg relaterade du rutiner och regler och trygghet, vilket jag inte håller med om. Om det du kallar rutiner handlar om att barnvakten vet att barnet äter 6 gånger om dagen och ungefär vad, sover ca mitt på dagen och äter dåligt om det får godis är det vad jag kallar tips/vägledning/kanske instruktioner inte regler eller rutiner (dvs jag blir inte sur om de inte följdes exakt (tänk somnade 21 i soffan istället för 19 i sin säng.) så länge barnet blev nöjt utan riskerad säkerhet).

Rutiner för mig är när man schemalagt barnets hela liv och ingenting får avvika, och ja jag har stött på det. Det är säkert bekvämt på ett sätt, vem vet nödvändigt för vissa barn, men jobbigt på många andra. Själva har vi tex medvetet låtit bli frukost kl X, mellanmål exakt Y, lunch 12 varken tidigare eller senare, osv. Det har underlättat väldigt när man är med andra barnfamiljer att vi i alla fall bara kan anpassa våra tider efter deras barn och har kunnat fika och gå på kalas utan problem och kunnat hoppa över/förändra ett mellanmål om frukost och lunch flyttat sig eller skippat att sova på dagen när han var yngre eller låtit honom somna en annan tid om han varit trött, nu som äldre.

Men vi tycker säkert ungefär likadant, vi har bara olika ord för det och olika typer av egna föräldrar. (Tex saknar jag godismoffarsläktingar med barnvaktsambitioner, och hade svårt att föreställa mig dem, så jag har väl tur, jag har skrivit i tidigare inlägg att jag skulle blivit rejält sur om någon riskerar barnets hälsa, och att stort och frekvent godismofferi och saftbälgande ingår där. Däremot inte tårta på ettårsdagen och en bulle eller två i månaden.)

Då är det nog så att vi bara använder orden olika. För det du kallar vägledning kallar jag rutiner. Vägledning kan ju innehålla ännu mer om man vill tänker jag.

Mina barn har inte heller några strikta rutiner nu, men äldsta behövde det ungefär upp till han var två år annars fungerade ingenting. Nu tar vi dagarna som de kommer och så blir det även när han är hos barnvakt.

 

[Badger]

Då är det nog så att vi bara använder orden olika. För det du kallar vägledning kallar jag rutiner. Vägledning kan ju innehålla ännu mer om man vill tänker jag.

Ah, jo, om de ber om mer info så får de så mycket de vill (även om mina lappar alltid innehållit en massa ca och om hungrig och om trött osv lite onödigt kanske*). Rutiner hade jag mer sett som helt fast och orubbligt.

*Men jag har ju gjort det där som 25 åring, jagat tvååriga (till femåriga när jag tänker efter faktiskt) lillebror med vällingflaskan som var för varm och för kall o för äcklig osv, i lätt panik för att han Måste dricka den. (eftersom han normalt inte ätit middag ordentligt antar jag. Men jag brukade ju traggla med den också i en evighet så den hade han fått i sig.) För att inte tala om att försöka få två barn att sova enligt mammans instruktioner (i samma dubbelsäng för trygghet) när det ena, skolbarnet, är dödstrött och bara vill lägga sig i sin egen säng och det andra klättrar överallt på honom och retas. (Jag fick återkommande den instruktionen och misstänker att hon märkt att jag struntat i den och låtit ena barnet slockna i sin egen säng och suttit och läst på golvet medan det andra somnade i sin.). Alla klarar inte göra likadant eftersom man är olika. Men det här var bara en förklaring, inser att du inte skulle skälla på den barnvakt som inte lyckades tvinga i barnet välling utan bara erbjöd den.

 

[Björk]

Hur många av de saker du exemplifierar med menar du att du behöver säga till om inför personer som du trots det tycker att det är okej att de passar dina barn?

Tja, gällande att lägga barnen i hyfsad tid; ja, det verkar vi behöva säga till om (visat sig av erfarenhet) gällande en part. Att smörja in med solskyddsmedel finns det en annan part som det måste talas om för (annars görs det inte, det är inget personen själv gör och gjorde aldrig med sina egna barn som små). Gällande att försöka prioritera mat först och godis sen; ja, det behöver sägas till åt en av parterna. Det märks ju inte minst när vi får besök eller är där och godis matas med hela tiden.

 

[Björk]

Om jag mot förmodan bedömer att något specifikt måste regleras hemma hos andra, när de har mina barn där, så skulle jag hellre ta det med de vuxna när barnen inte är med, framför att inför barnen lägga mig relationen och därmed göra mig själv till uttolkare och reglerare av barnens möten med andra vuxna.

Jag skulle också hellre resonera om saken med de vuxna - med barnen utom hörhåll - än införa regler som de ska följa i min frånvaro. I de fall jag uppfattar att en massa sådana regler behövs, skulle jag nog snarare se de personerna som helt enkelt olämpliga barnvakter. Ska de vara barnvakter till mina barn, tycker jag att de och barnen måste få ha sin relation, inte en som har passerat genom min relationskontroll. Då är det bättre att jag själv tar hand om barnen och struntar i det där med barnvakt.

Ja, det är ju så vi gör; säger till t ex när vi bestämmer om att sova över mitt i veckan. "det är bra om barnen lägger sig i rimlig tid, eftersom vi kommer och hämtar dem kl 07 imorgon, senast kl 19.30 är en lämplig hålltid". De gånger vi "reglerar" framför barnen är väldigt sällan.

Däremot tycker jag inte att jag ska behöva "resonera" med de vuxna. De får helt enkelt finna sig i att våra barn vid utevistelse i stark sol SKA smörjas med solskyddsmedel t ex. Det handlar inte ett dugg om deras relation sinsemellan. Om de tycker det är förhindrade att utveckla en relation för att vi vill att de ska smörja in barnen med solskyddsmedel eller lägga dem i någorlunda rimlig tid en vardagkväll så tycker jag nog att om inte den släktingen tycker det är rimliga förväntningar så får de väl kanske avstå att vara barnvakt.

Vi tar också allra oftast hand om våra barn själv. Det är ytterst sällan vi har "barnvakter" för att VI har behov av det. Oftast är det släktingen själv som VILL ha våra barn hos sig.

Sen tycker jag ordet "relationskontroll" är lite småfånigt.... det är inte en relationskontroll att te x begära att de ska hålla koll och ge vårt barn astmamedicin eller smörja barnen om de är ute i solen. Det är något som handlar om att skydda våra barn. Och om människorna i fråga inte själva tänker på det; ja, då säger vi till. Och om de skulle strunta i det trots tillsägelse, ja, då blir det ingen "egen relation" för då har vi inte förtroende för dem.

 

[Björk]

Tja, eller resonerar så att jag inte behöver anta att det är jag som har rätt om allting. Folk gör olika. Det är en av poängerna med folk, skulle jag säga. Jag tror mycket på att försöka leva med att ens barn har relationer med människor som är just olika, som gör på andra sätt än man själv skulle ha gjort med en massa saker.

I exemplet som togs så handlade det om att man tyckte att det var helt okej att köra barnet utan bilbarnstol, även fast föräldern inte tyckte det.

Jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag i ett sånt fall tänkt "tja, folk gör olika, det är en av poängerna" och det faktiskt går så illa att olyckan ÄR framme och mitt barn blir skadat för att jag låtit dem "göra olika" för att inte vara en relationskontrollant.

Det må vara att de personerna tycker det är jättefånigt att propsa på bilbarnstol, men om jag tycker det är viktigt så tar jag mig rätten att förbjuda dem köra VÅRT minderåriga barn utan sådan. Vårt barn = vårt ansvar.

 

[Sar]

Olika rutiner behöver väl inte handla om bortskämdhet? De kan ju vara bara olika.

Men jag antar att du helt enkelt menar att med små barn brukar barnvakten vilja ha och får reda på hur det brukar vara eftersom barnet självt kanske inte är så stort att det kan meddela hunger osv. Men för strikta "ska vara" är väldigt svåra att följa. Tex jaga mätt tvååring med vällingflaska som mamma bestämt att han måste dricka. Eller ska man tvinga farmor läsa godnattsaga när hon hellre läser eftermiddagssaga och barnet somnar på tio röda hos henne (är det fel av barnet att somna så fort. Borde det vänta 40 minuter för att följa sin viktiga rutin?). Är det odelat bra för barnet med hårda rutiner o inlärd inflexibilitet i längden?

Det där var rätt roligt, jag kunde inte få våra tvillingtjejer att somna i deras säng dagtid (de låg för det mesta ute i vagnen) men farmor fixade det galant!

 

[Petruska]

@Sar Lite som när jag jobbade som dagiskokerska. Det var ingen ände på hur mycket många föräldrar hade att säga om sina små telningars extraordinära matbehov och känslighet för än det ena än det andra livsmedlet. På dagis visade det sig i de allra flesta fall att barnen var högst hälften så kräsna/kinkiga/känsliga som föräldrarna ville göra gällande, de stoppade glatt i sig paprika, tomat, fisk, oliver och vad det kunde vara.

Själva miljöns betydelse för vilka egenskaper både stora och små visar upp, kan nog inte överskattas, tror jag. Och det betyder ju att "samma" regler/rutiner på två olika ställen eller med två olika barnvakter, inte är samma! Miljön är olika, och barnet med den.

 

[Badger]

Det där var rätt roligt, jag kunde inte få våra tvillingtjejer att somna i deras säng dagtid (de låg för det mesta ute i vagnen) men farmor fixade det galant!

Jo, vi får inte vår son att somna på tio minuter själv i sängen, farmor har inga som helst problem. Hon är helt magisk. Mormor tar evigheter på sig, de fnissar som två tonåringar och läser sagor sent. Det får bli sent en kväll om han sover hos mormor en vardag, kompenseras annan dag, men normalt är det bara helg och då spelar det ingen roll alls. Vi skulle såklart påminna om läggtiden om han sov hos mormor en vardag, men jag vet inte om hon skulle lyckas hålla den även om hon försökte (eftersom barnet inte somnar).

 

[SusieQ]

Så egentligen är ni inte ett dugg bekymrade för typ1 utan undviker socker för att hon inte ska få typ 2? Det jag har lärt mig om typ1 diabetes är snarast att man ska hålla ett jämt blodsocker, att det är betydligt viktigare att äta regelbundet och genomtänkt än att undvika socker.

Bekymrade o bekymrade, socker är inte nyttigt punkt. Skrev som jag gjorde för att det just är en av orsakerna till typ 2 diabetes (som för övrigt har 50% ärftlighet jämfört med typ 1 som har 15%).

Med andra ord, det du säger är att när din dotter på egen hand fattar samma beslut som du annars skulle ha fattat åt henne, så kommer hon att få överta ansvaret. (Om detta inte sker innan hon fyller 18, antar jag att hon kommer att få överta det ansvaret på sin artonårsdag eller då hon flyttar hemifrån.)

Det du säger också är att du uppfattar föräldraansvaret, barns lagstadgade rätt till sina föräldrar, som din rätt att i stort och smått besluta i allt som rör ditt barn som du av något skäl har lust att besluta om.

För mig är det en väldigt underlig inställning till föräldraskapet, även om nu socker vore ett så akut dödande gift som du framställer det som.

Ursäkta? Du läser nog inte riktigt vad jag skrivit. Nej jag tänker inte bestämma över min dotters matintag tills hon blir 18, jag skrev att jag inte kunde svara på det.
Svaret på frågan om hur länge man bestämmer över sitt barn är dock fram tills de blir 18 huruvida man sedan utövar den rätten är en helt annan diskussion och fråga.
Socker är inte, och det har jag heller aldrig påstått, akut dödande, men det dödar långsamt och plågsamt (dock snabbare än mycket annat) plus att det ställer till med en hel del annat.

Jag orkar faktiskt inte ta den här diskussionen en gång till här på buke (eftersom det är samma människor med samma argument denna gången också) och lämnar härmed tråden åt sitt öde.

 

[Mischmasch]

Bekymrade o bekymrade, socker är inte nyttigt punkt. Skrev som jag gjorde för att det just är en av orsakerna till typ 2 diabetes (som för övrigt har 50% ärftlighet jämfört med typ 1 som har 15%).

Jag får inte ihop det här, du började första inlägget i tråden med att skriva att ni uteslöt socker för att barnet har släktingar med typ 1-diabetes. Mig veterligen finns det inget samband mellan sockerintag och typ 1-diabetes även om många verkar tro det.

Nu är det plötsligt på grund av risken för typ 2-diabetes som barnet inte får äta socker. Trots att det inte ens finns typ 2-diabetes i släkten?

Typ 1-diabetes och typ 2-diabetes är ju två olika sjukdomar med helt olika orsaker. Känns som att du blandar äpplen och päron och att det egentligen bara handlar om någon allmän sockernojja på grund av din egen sjukdom som går ut över ett friskt barn.

 

[SusieQ]

Jag får inte ihop det här, du började första inlägget i tråden med att skriva att ni uteslöt socker för att barnet har släktingar med typ 1-diabetes. Mig veterligen finns det inget samband mellan sockerintag och typ 1-diabetes även om många verkar tro det.

Nu är det plötsligt på grund av risken för typ 2-diabetes som barnet inte får äta socker. Trots att det inte ens finns typ 2-diabetes i släkten?

Typ 1-diabetes och typ 2-diabetes är ju två olika sjukdomar med helt olika orsaker. Känns som att du blandar äpplen och päron och att det egentligen bara handlar om någon allmän sockernojja på grund av din egen sjukdom som går ut över ett friskt barn.

Jag vet mycket väl att de olika typerna av diabetes skiljer sig åt, de är dock inte olika sjukdomar (det är två varianter av samma sjukdom, Graviditetsdiabetes, LADA och MODY är ytterligare tre).
Vi är inte överbekymrade över hon ska få någon sorts diabetes, även om risken är större då hon har diabetes i släkten och det är en ärftlig sjukdom.
Socker är inte på något sätt nyttigt för människor oavsett om de är sjuka i diabetes eller inte, så vi känner inte att hon behöver äta det.OK?
Vårt beslut, lev med det.

 

[Mischmasch]

Jag vet mycket väl att de olika typerna av diabetes skiljer sig åt, de är dock inte olika sjukdomar (det är två varianter av samma sjukdom, Graviditetsdiabetes, LADA och MODY är ytterligare tre).
Vi är inte överbekymrade över hon ska få någon sorts diabetes, även om risken är större då hon har diabetes i släkten och det är en ärftlig sjukdom.
Socker är inte på något sätt nyttigt för människor oavsett om de är sjuka i diabetes eller inte, så vi känner inte att hon behöver äta det.OK?
Vårt beslut, lev med det.

Diabetes typ 1 och typ 2 ÄR olika sjukdomar med olika orsaker men liknande symptom.

Från Vårdguiden:
"Diabetes är flera sjukdomar
Diabetes är ett samlingsnamn för flera sjukdomar som har olika orsaker. Gemensamt för alla former av diabetes är att den som får sjukdomen har för mycket socker, glukos, i blodet. Därför har diabetes tidigare kallats sockersjuka."

Från Diabetesportalen:
"Diabetes - olika sjukdomar med likheter och särdrag
Diabetes är inte en utan flera olika sjukdomar. Deras gemensamma kännetecken är att blodsockerhalten är för hög därför att det är brist på det livsnödvändiga blodsockersänkande hormonet insulin. Ett annat gemensamt drag är att diabetes blir allt vanligare. Ökningen är så kraftig att forskarna talar om en världsomspännande diabetesepidemi"

Du får ursäkta, men jag blir ganska trött på när man blandar ihop typ 1- och typ 2-diabetes och klumpar ihop det till samma sjukdom.
Som typ 1-diabetiker innebär det att man får leva med folks förutfattade meningar om vad sjukdomen innebär, som dom baserar på framför allt medias rapportering om "diabetes" vilket i 9 fall av 10 handlar om typ 2-diabetes.

Det är minst sagt tröttsamt när man lever med en kronisk obotlig sjukdom och folk går runt och tror att man orsakat den själv genom sin livsstil eller att om man bara levde nyttigare så skulle man bli frisk. Det är resultatet av att man pratar om diabetes som en och samma sjukdom. Många tror att det enda som skiljer typ 1 och typ 2-diabetes åt är vid vilken ålder man får sjukdomen.

Jag är lite inne på samma linje som dom som anser att man bör byta namn på sjukdomarna för att förhindra begreppsförvirringen.

 

[TryMe]

Nu har jag inte barn själv, men jag har en rätt så bestämd syn på det här med socker. Socker kan faktiskt bli farligt, suget efter det ligger på samma nivå som rökning, narkotika och spelberoende. Det finns väldigt få skillnader mellan ett sockermissbruk och ett narkotikaberoende. Jag tror inte man kan få sockerberoende som diagnos i Sverige än, men det verkar vara på väg åt det hållet.

Först och främst, jag anser att alla får äta vad de vill och att man får unna sig onyttigheter, man har ju trots allt ansvar för sitt eget liv. Men när det gäller barn så är det föräldern som har skyldigheten att ta hand om barnet, och upp till en viss ålder så måste faktiskt föräldern ta besluten. Det finns ingen anledning över huvud taget att ge en 9-månaders socker.
När barnet blir äldre blir det ju självklart en annan sak, om barnet går på kalas eller om man har fika med släktingar, självklart får barnet fika då också. Självklart kan man ha lördagsgodis och fredagsmys.

Jag tror att det stora problemet kring utvecklingen av bl.a fetma och diabetes m.m. ligger i allmän okunskap. Vi blir ofta grundlurade när det gäller vad som är nyttigt eller inte. 80 % av det som finns i en mataffär är faktiskt skit. Av alla müslisorter som finns i en affär är det kanske 1 eller 2 paket som faktiskt är nyttiga, resten fullkomligt svämmar över av socker. Samma sak med bröd och ost, jag har hittat en enda ost i en affär i staden jag bor som faktiskt är bra. Jag menar absolut inte att någon här i tråden skulle vara dum, men majoriteten vet helt enkelt inte hur mycket skit som faktiskt finns i vår vardagsmat. Enda anledningen till att jag vet är för att jag är utbildad inom ämnet.

Min poäng med allt det här babblet är då; barn får i sig väldigt mycket onyttigt bara genom vanlig mat. Som förälder anser jag att man måste reglera, iallafall till en viss del, tills barnen är så pass gamla att de har någorlunda förståelse för att godis, kakor m.m är något gott man unnar sig, inte något man äter varje dag.

Om jag hade varit i sitsen att en mor- eller farförälder ger barnet godsaker utan att fråga mig så hade jag inte tagit så hårt på det, däremot skulle jag vilja ha en dialog om vad som är en passande mängd att ge, så att både jag och släktingar är på samma nivå.