Funderingar om socker

[Snurrfian]

Nej tyvärr, det vet jag inte. Däremot vet jag att om bukspottkörteln får jobba ihjäl sig på att producera insulin så lägger den av innan den borde ( Diabetes typ 2) och därför är vi restriktiva med dotterns intag av socker

Så egentligen är ni inte ett dugg bekymrade för typ1 utan undviker socker för att hon inte ska få typ 2? Det jag har lärt mig om typ1 diabetes är snarast att man ska hålla ett jämt blodsocker, att det är betydligt viktigare att äta regelbundet och genomtänkt än att undvika socker.

 

[Petruska]

Enligt lag, har föräldrarna rätt att bestämma över sina barn tills dess att de är myndiga, men det visste du nog redan.
Jag hoppas, och tror, att min dotter kommer att fatta sina beslut om nyttig mat innan dess.

Med andra ord, det du säger är att när din dotter på egen hand fattar samma beslut som du annars skulle ha fattat åt henne, så kommer hon att få överta ansvaret. (Om detta inte sker innan hon fyller 18, antar jag att hon kommer att få överta det ansvaret på sin artonårsdag eller då hon flyttar hemifrån.)

Det du säger också är att du uppfattar föräldraansvaret, barns lagstadgade rätt till sina föräldrar, som din rätt att i stort och smått besluta i allt som rör ditt barn som du av något skäl har lust att besluta om.

För mig är det en väldigt underlig inställning till föräldraskapet, även om nu socker vore ett så akut dödande gift som du framställer det som.

 

[Badger]

@BuenoBull lägger inga värderingar i själva sockerätandet eller ej.. men om du känner så starkt för något, oavsett vad det är som handlar om så hoppas jag, för din och din dotters skull att du stoppar oavsett. det gör jag utan att tveka. vår etta har nu inför tvåans ankomst varit mycket med farmor och farfar.. och blivit ett litet monster som helt glömt hur man uppför sig. när vi umgicks allihopa och jag sa ifrån, och fick samma svar som du, att man ska få bli bortskämd av farmor och farfar, så var mitt svar "absolut, men man ska inte bete sig ouppfostrat och oförskämt för det, då är gränsen nådd för länge sen" i ditt fall hade jag sagt att visst, men inte vid nio månader och helt enkelt plockat bort det dom försökt ge barnet. jag hade inte ens funderat, jag ser inga orsaker att vika på mina värderingar för att svärisarna fått för sig att man är snäll för att man proppar ungen full i godis, snäll på riktgt är man på andra sätt, med godis köper man dem.
det har iaf funkat bra för oss, jag tror faktiskt det fört oss närmre att jag v¨gat vara ärlig och rak mot dem, och idag frågar de om och hur mycket dottern får.

Fast jag är lite osäker på sambandet här. Jag tror att barn kan bli väldigt upphmlivade och lite vilda av att ha varit hos släktingar och uppfört sig väl för att därefter komma tillbaka till mamma och pappa. Jag vet att mina (halv)småbröder som jag passade mycket kunde vara fantastiska och väluppfostrade i en halv dag för att därefter totalt falla i bitar när mamma kom hem och reta henne till vansinne. När vårt barn har varit upphetsat och vilt ngn dag efter att ha varit borta har jag helt enkelt tolkat det som nu är mamma o pappa här, nu är det deras ansvar att jag uppför mig, inte mitt

 

[Blueberry]

Den här tråden alltså

 

[Hiddeous]

Fast jag är lite osäker på sambandet här. Jag tror att barn kan bli väldigt upphmlivade och lite vilda av att ha varit hos släktingar och uppfört sig väl för att därefter komma tillbaka till mamma och pappa.

Jag tycker att det finns en rätt konstig strävan öht efter "lugna och väluppfostrade barn". Varför är det så centralt? Hur "lugna och väluppfostrade" är föräldrarna när de är på fest? Att folk har kul, dansar och är vilda är väl - typ -meningen?...

 

[Badger]

Vet inte, är inte så vild oftast på fest, försöker vara lugn och väluppfostrad så gott jag kan. De flesta brukar vara det när jag varit på fest. Älskar att dansa och kan sprattla ganska mycket, men jag försöker låta bli att trampa på folk och slå ut deras drinkar. Visst kan man dansa på bordet om det håller och man inte trampar i tårtan. (I den mån, jag varit på fest där folk druckit till en viss nivå och är otrevliga, bråkiga och arghögljudda så vet jag inte vart jag ska ta vägen, tycker det är jättepinsamt och otäckt och går.)

Själv tycker jag det känns bättre om mitt barn inte stör andra personer för mycket eller förstör för dem. Gillar mest att inte minska trivseln för mycket för omgivningen, inklusive lugnt stå och babbla med främmande personer för länge. Det är det värsta med A, han är hopplös på att prata med/hoppa på helt främmande damer och mammor och tro att de är intresserade av att prata med honom. Det är de generellt sett inte, man ser hur uttråkade de är och att de vill prata med sina egna barn.

Men om man med vild menar springa runt och vara högljudd på lagom avstånd och brottas med de som också vill leka tycker jag vildhet är perfekt. Att vara helt vild på barnkalas, skrika och springa osv tycker jag bara ser kul ut -så länge många barn gör det (dvs ett barn förstör inte stämningen tex äta-rita) och så länge inget barn kommer i kläm (dvs ett barn blir rädd och utsatt).

Men att vara helt vild, klängig och bökig när man kommer hem från farmor till mamma igen är helt ok (blir iofs fortfarande sur om han skulle sparka ned en tekopp).

Så med lugna väluppfostrade barn menas väl kanske, inredningen i hemmet o blommorna i trädgården är utan akut risk, omgivningen får inte ont i öronen eller blir direkt plågade eller får kaffet utslaget, andra barn blir inte illa åtgångna och börjar gråta. Alla får en chans att få en bit av tårtan och saften.

 

[Squie]

Jag tänker som så, välj dina strider. Är det värt att ta strid för sockret och därigenom eventuellt ställa relationen till farföräldrarna på sin spets? Är det som så, kör hårt med förbud, krav, regler, riktlinjer, etc. Är det inte, blunda o se mellan fingrarna.

 

[Tassetass]

Enligt lag, har föräldrarna rätt att bestämma över sina barn tills dess att de är myndiga, men det visste du nog redan.
Jag hoppas, och tror, att min dotter kommer att fatta sina beslut om nyttig mat innan dess. Jag kan inte tala om för dig när, exakt min dotter kommer att fatta de besluten själv, än så länge kan hon inte ens prata och hon utvecklas i sin egen takt, så jag kan inte svara på din fråga där tyvärr.

Enligt lag så ska föräldrarna också, i takt med att barnet blir äldre och mognar, ta allt större hänsyn till barnets önskemål och synpunkter. T.ex. så begränsas föräldrarnas insyn och bestämmanderätt ganska kraftigt när det gäller medicinska frågor redan när barnet är runt 15 år (vilket dock inte framgår av lag utan av praxis). Så ditt påstående om föräldrars bestämmanderätt är inte helt korrekt. Kan ju vara bra att veta inför framtiden.

 

[Amha]

Jag har så svårt att förstå varför man inte ska få bestämma över vad sitt barn stoppar i sig innan det ens fyllt ett utan att klassas som kontrollfreak som sabbar barnets relationer? Vad har det ens med varandra att göra? Ett barn på 9 månader vinner egentligen ingenting på att äta socker och jag ser inte det hemska i att ta beslut om att inte tillåta socker före en viss ålder. Vanligtvis är den åldern 1-2 år där jag själv satt min fot så att säga.

Jag kan tycka att många släktingar tycker och tänker en väldig massa, särskilt när man får första barnet. "Något måste man ju få säga till om när man är ___" verkar vara en vanlig attityd. Min mamma tycker t.ex väldigt mycket och jag får ibland påminna henne om att det är jag som är förälder. Jag kan inte påstå att hennes och barnets relation är begränsad för det. Sambons mamma hade också mycket att tycka om i början så han fick påminna även henne. En relation till ett så litet barn har väl inte med socker att göra?

Om man ska ta ett extremfall som exempel: farmor tycker att det är helt okej att låta barnet suga på en bomullstuss med sprit mot tandvärk. Är det okej bara för att man är där då?

Jag kan nog ändå säga att jag personligen hellre erbjuder släktingen att bjuda på nåt annat gott om jag inte gillar att barnet äter socker. Mitt barns farfar skämmer gärna bort dottern. Innan han fick bjuda på kakor hade han rån, banan, vitt bröd och mjölk hemma att bjuda på. Ser inte varför inte det ska gå lika bra?

 

[Apollo 13]

Fast jag är lite osäker på sambandet här. Jag tror att barn kan bli väldigt upphmlivade och lite vilda av att ha varit hos släktingar och uppfört sig väl för att därefter komma tillbaka till mamma och pappa. Jag vet att mina (halv)småbröder som jag passade mycket kunde vara fantastiska och väluppfostrade i en halv dag för att därefter totalt falla i bitar när mamma kom hem och reta henne till vansinne. När vårt barn har varit upphetsat och vilt ngn dag efter att ha varit borta har jag helt enkelt tolkat det som nu är mamma o pappa här, nu är det deras ansvar att jag uppför mig, inte mitt

Klart det är så många gånger, mina brorsbarn är precis så. I vårt fall har det dock varit så att vi har umgåtts mycket tillsammans och dottern kör livet ur farfar. Hon bestämmer in i minsta detalj var de ska gå, när hon ska bli buren, vilket är allt som oftast hela tiden, osv. Vi sätter helt andra gränser för henne och bär i jämförelsevis inte alls på henne. Farfar kan ställa henne frågan "kan du aldrig gå själv?" och så sträcker hon upp händerna mot honom och vill bli buren, då bär han på henne ändå, trots att han eg tycker att det räcker. Det hade jag aldrig gjort själv.. allt sådant där resulterar i att när vi väl hamnar med henne själv, så tycker hon att vi ska bära på henne precis överallt, att det är ok att leka med maten och vid matbordet, att vi ska sysselsätta henne precis hela tiden, vilket vi annars inte gör.

Sedan vet jag också att hon testar våra gränser och beter sig annorlunda mot exempelvis på dagis och jag såg sådana skillnader redan när hon var jätte liten, att hon körde mer med mig än när exempelvis min mamma som hon inte känner lika bra, hade henne. Det var dock inte det jag pratade om i mitt tidigare inlägg, men det är inte samma sak som att det inte förekommer alls för oss.

 

[VLMF]

@SusieQ
Enligt den här dokumentären som gick för några veckor sedan var risken för diabetes större med en fettbaserad kost än en socker/kolhydratbaserad.

http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/hur-farligt-ar-socker

Han som åt fettbaserat fick fler biverkningar och sämre prestationsresultat än han som åt sockerbaserat.

 

[Hiddeous]

Jag har så svårt att förstå varför man inte ska få bestämma över vad sitt barn stoppar i sig innan det ens fyllt ett utan att klassas som kontrollfreak som sabbar barnets relationer?

Det har väl ingen gjort? Frågan är ju när kontrollen bör upphöra. Handlar det om 1-2 åringar är väl problemet marginellt eftersom de ganska snabbt växer ifrån detta stadium.

 

[Teilani]

vid vilken ålder är barnet moget att fatta övervägda beslut angående kosten? Jag skulle påstå att de flesta vuxna inte är kapabla till den uppgiften. Det betyder inte att jag fysiskt försöker stoppa min man från att dricka ett glas vin, eller kommer med kommentarer som "du borde nog inte äta den där glassen".

Jag ser inte sockerrestriktion hemma som ett problem. Jag ser däremot ett problem med alla sorts matprinciper (vegan, lchf, etc) när det gäller barn när föräldrarna försöker få andra att följa dem. (Jag pratar heller inte allergier här). På samma sätt som jag anser att det är ett problem när grannen vill att vi plockar bort vår ipad från vardagsrumsbordet för att deras flickor kommer in då och då och vill leka med den.

Att ta bort skeden från munnen på säg en 3-åring hade definitivt varit ett övergrepp på barnets integritet. Jag hade aldrig någonsin gjort så mot min son. Får han en kaka av någon, är det hans beslut om han vill äta eller inte.

Ett övervägt beslut kan väl vara om barnet tex bestämmer vad det ska köpa för sin veckopeng. Vill det köpa godis eller en tidning eller spara. Om det förstår och kan svara ja på frågan "vill du ha en kaka". Om det handlar om "normalfrekvent fika", är det tex mormor i lägenheten under som alltid har en godisskål framme så skulle jag tycka att det var ett problem. Godis är inte bra att äta varje dag för någon.

Sen håller jag inte med dig om andra kostval, jag tycker föräldrar har företräde att lära barnet leva enligt deras livsstil, är det veganskt så respekterar jag det. LCHF kallar jag diet, inte livsstil, och dieter ska inte friska barn gå på.

 

[Pegasus63]

Det finns gott om osötat bröd från svenska bagerier (Pågens bl.a.) i vanliga mataffärer och Kneip är en av sorterna, varför åka till Norge. Sen kan man ju faktiskt baka själv också...

Därför att Pågens så kallade osötade bröd innehåller socker och/eller sirap fast de kallar det för "jästnäring". Deras "kneip" är fortfarande sötare än en svensk bulle, och skulle gått direkt till djurfoder om något norskt bageri hade åstadkommit ett lika dåligt resultat.

 

[Teilani]

Och när anser du att det är dags för barnet att själv bestämma om det ska tacka ja eller nej till en kaka som erbjuds det?

Om det är barnets hälsa man värnar om, så framstår det som att just "sockret" tillskrivs väldigt stor betydelse, jämfört med många andra hälsofaktorer.

När du talar om för andra att de alldeles utmärkt kan ha en relation till barnet utan att stoppa saker i munnen på det, talar du ju just om för andra hur deras inbördes relationer ska se ut. Hur långt upp i åldrarna och på vilka övriga sätt försöker du utöva inflytande över andras relationer på liknande sätt? Vad vill du att dina barn ska lära sig om att relatera till andra människor, genom ditt sätt att styra hur relationerna ska se ut?

När det kan tacka ja eller nej, i tråden har vi väl diskuterat barn som är så små att de generellt gapar stort oavsett vad som räcks fram. Då tycker jag att föräldrarna är de som har företräde i att bestämma vad som ska stoppas i den lilla munnen.

Nu styr inte jag i detalj så jag kan inte svara på resten.

Jag hoppas att jag kan lära mitt barn att själv sätta gränser gentemot andra människor. I relationer med vuxna tänker jag att barnet kan behöva stöd i detta medan det är litet. Eftersom man som liten gärna vill göra vuxna glada, minns själv hur jag ofta plågade i mig en tredje portion av middagar jag egentligen var proppmätt av, för det gjorde den som lagat så glad. Det vill jag gärna att sonen ska slippa.

 

[Rumpnissen]

Det har väl ingen gjort? Frågan är ju när kontrollen bör upphöra. Handlar det om 1-2 åringar är väl problemet marginellt eftersom de ganska snabbt växer ifrån detta stadium.

Med risk för att ha missat något, vem har sagt att man ska fortsätta ha samma kontroll vid två år, eller senare, som vid nio månader?

Det känns verkligen som att du, @Petruska m.fl läser den här tråden som fan läser bibeln.

 

[Hiddeous]

Tja, SusieQ tror ju att det bara är en tidsfråga innan min 3-årige son blir sockerjunkie, så jag skulle tolka det som att uppfattningarna där varierar.

 

[Rumpnissen]

Tja, SusieQ tror ju att det bara är en tidsfråga innan min 3-årige son blir sockerjunkie, så jag skulle tolka det som att uppfattningarna där varierar.

Var det svar till mig? För i så fall fattar jag inte.

 

[Sar]

Svarar generellt.

Att någon påstår att jag detaljstyr min dotters liv är väl lite överdrivet kan jag tycka, det är enbart den här sockergrejen vi har anmärkt på samt att vi helst inte vill att någon håller dottern i famnen direkt efter denne har rökt. Jag tycker inte att det är maktutövning faktiskt, utan jag värnar om dotterns hälsa. Sen förstår jag ju att det kommer komma socker ju längre upp i åldern hon kommer och det är fine för mig, men hon är bara 9 månader. Jag ser liksom inte riktigt anledningen för henne att få sådana onödiga, tomma kalorier när hon inte ens saknar dem.
Det är ju vårt ansvar som föräldrar att skydda våra barn från sådant de far illa av eller sådant som vi inte tror gynnar dem, min mening är inte att styra barnets relationer med sina släktingar.

Angående pasta, bröd etc. - för mig är inte det samma sak, det är mat och omvandlas till socker i kroppen. En helt annan grej.

Men då förstår jag att synen på detta är väldigt olika. Anledningen till att vi inte äter särskilt mycket socker hemma är för att vi inte gillar det, så det är inte jobbigt för oss att låta bli att ge henne/låta smaka, jag förstår riktigt inte hur andra kan tycka det är så viktigt och prompt och gärna ska trycka i små barn sådant. Tycker det liknar lite när man trycker i hundar människogott, man gör det mest för sitt eget samvete.
Ni som är positivt inställda till socker eller tycker det råder sockerhysteri, vid vilken ålder började ni själva ge socker till era barn?
Hur hade det varit om barnen blivit bjudna på pizza eller snabbmat så fort de träffar sina släktingar? Nu träffar vi ju farmor åtminstone ett par ggr i veckan så vi kan väl utgå från det.

Vi var rätt restriktiva innan barnen visste att det fanns godis och bullar, efter att de upptäckte det så äter de samma kost som oss vuxna. De stora barnen var nog drygt två år, minstingen något snabbare eftersom han fattade rätt snabbt att han missade något. Vi fikar sällan och äter rätt sällan godis men vi äter chips eller ostkrokar på helgen. Hos sina släktingar äter barnen vad som bjuds när de väl gått över på " vuxenkost". Som jag ser det så är det upp till oss som familj att bjuda våra barn på en vettig kost, tycker man att släktingar bjuder på ovettig kost kanske man gör valet att ha barnen där mer sällan? Men en vettig hemmakost gör ju att det faktiskt finns utrymme för mer ovettig kost vid vissa tillfällen. Jag vill heller inte att socker ska vara så jättespeciellt att bara det är en lockelse i dig självt utan att barnet lär sig hantera det på en vettig nivå.

 

[BuenoBull]

Jag har så svårt att förstå varför man inte ska få bestämma över vad sitt barn stoppar i sig innan det ens fyllt ett utan att klassas som kontrollfreak som sabbar barnets relationer? Vad har det ens med varandra att göra? Ett barn på 9 månader vinner egentligen ingenting på att äta socker och jag ser inte det hemska i att ta beslut om att inte tillåta socker före en viss ålder. Vanligtvis är den åldern 1-2 år där jag själv satt min fot så att säga.

Jag kan tycka att många släktingar tycker och tänker en väldig massa, särskilt när man får första barnet. "Något måste man ju få säga till om när man är ___" verkar vara en vanlig attityd. Min mamma tycker t.ex väldigt mycket och jag får ibland påminna henne om att det är jag som är förälder. Jag kan inte påstå att hennes och barnets relation är begränsad för det. Sambons mamma hade också mycket att tycka om i början så han fick påminna även henne. En relation till ett så litet barn har väl inte med socker att göra?

Om man ska ta ett extremfall som exempel: farmor tycker att det är helt okej att låta barnet suga på en bomullstuss med sprit mot tandvärk. Är det okej bara för att man är där då?

Jag kan nog ändå säga att jag personligen hellre erbjuder släktingen att bjuda på nåt annat gott om jag inte gillar att barnet äter socker. Mitt barns farfar skämmer gärna bort dottern. Innan han fick bjuda på kakor hade han rån, banan, vitt bröd och mjölk hemma att bjuda på. Ser inte varför inte det ska gå lika bra?

Här håller jag med fullt ut.

Tycker en del här i tråden lägger ord i andras mun och skapar egna uppfattningar om hur saker ligger till. Jag är absolut ingen rabiat person med nolltolerans mot socker, jag tycker bara att det är så onödigt att introducera det så tidigt. Jag utgick från mig själv som har en 9-månaders. Att hon inte får äta socker just nu betyder inte att hon inte kommer få längre fram i livet.

Kul tråd med många olika svar, tack för tips om hur ni gör/gjort och nya synsätt på saken. Jag kan absolut köpa de berättelser där barn som haft en "fri" relation till socker har mindre problem med det som äldre. Det kan jag känna igen från mig själv. Vi hade ganska gott om godis o.dyl. hemma när jag var mindre, kan dock aldrig minnas att jag varit en godisråtta utan det har oftast legat i skåpet och blivit gammalt. Jag har haft andra laster som sitter i än idag Med det sagt tänker jag inte överösa mitt barn med godis ändå, för jag tror inte att det är ett sunt sätt.

Vi var på skolavslutning i onsdags med farmor och yngsta farbror varpå det var fika i parken efteråt. Det fanns en påse med bullar som vi var 4 som skulle dela på. Det var där som dottern fick bulle och det var då jag reagerade negativt. Dels vet farmor att vi inte vill att dottern ska ha socker och dels tycker jag det är lite fult att ge det framför mina ögon då ändå. Vad hon ger när hon är barnvakt kan jag ju inte veta och hade ju därför inte stört mig, Något som även fick mig att reagera lite var att yngsta farbror åt 9 bullar själv. Jag tycker det är långt för många bullar. Ni som tycker att barnet ska ha egna relationer till sina anhöriga utan föräldrars inblandning (har jag tolkat det rätt?), ni skulle tycka det är ok med 9 bullar bara sådär? Och lite festis på det?
Och nej, jag kommer inte göra mig osams med någon släkting p.g.a. detta. Relationen med dem är viktigare än att min dotter inte får äta socker. Även om jag såklart helst skulle se att släkten slutade ge henne sånt vi inte vill att hon ska ha, utan några floskler.