Gamla föräldrar, vad ska jag göra?

[Eurydome]

Mina föräldrar är mellan 75 och 80 år (pappa äldst). Min pappa blev för 1,5 år sedan hastigt och allvarligt sjuk och blir sedan en tid tillbaka sakta men säkert kognitivt och fysiskt sämre trots rehab och sjukgymnastik (hjärtinfarkt, dubbelsidig stroke, hudsjukdom, har nyligen genomgått strålbehandling för cancer). Han är i princip rullstolsburen. Mamma har periodvis vägrat hemtjänst men sedan en månad tillbaka har nu pappa hemtjänst 4 gånger om dagen plus hemsjukvård (ssk).

Men de har det inte bra. Pappa sover väldigt oroligt och är vaken ett stort antal gånger om nätterna, ropar på mamma, behöver kissa, osv. Min mamma får knappt sova. När hon blivit väckt ett antal gånger på natten så kan hon inte somna om. Det är ju en fruktansvärd stress också att gå och lägga sig på kvällen och veta att man inte kommer att få sova.

Läkaren har skrivit ut olika sömnmediciner men de fungerar inte tycker min mamma – av vissa blir han helt däckad dagen efter så att han inte kan medverka vid sjukgymnastiken, vissa ger ingen effekt öht, och av morfinpreparat får han hallucinationer och är vaken hela natten och stökar. Så nu har han inga sömnmediciner (på min mammas initiativ) vilket alltså leder till att mamma knappt får sova.

Trots att de har hemtjänst så går hela min mammas vakna tid åt att administrera pappa - att hålla efter hemtjänsten så att de tar hand om honom på rätt sätt med olika mediciner och krämer, att ha koll på läkarbesök, boka sjukresor, administrera sjukgymnaster och arbetsterapeuter, jaga sjukhuset för uppföljningsbesök för hans olika åkommor, osv osv. Hon kan knappt hålla tårarna tillbaka när vi pratar i telefon. En i hemsjukvården hade föreslagit att de skulle söka växelvård för pappa och jag har också föreslagit det men hon ville absolut inte ens tänka tanken. Hon är rädd att han inte kommer få det bra där och bara sitta och stirra in i väggen (så som det var på korttidsboendet där han var efter sin stroke). Det enda fokus hon har är att pappa ska rehabträna och bli bättre. Och han kommer liksom inte att bli det…

Jag frågar henne hur hon tänker att hon ska orka och hon säger att hon inte vet. Hon har 10 timmars avlastning varje månad och de timmarna går åt att typ åka och handla, egna läkarbesök och grovjobb i trädgården. Hon har inte varit och hälsat på mig (jag bor en timme bort) sen pappa blev sjuk. Hon har fått ge upp sitt enda intresse, tror inte hon orkar åka iväg på sina avlastningstimmar. Hon är helt låst i hemmet.

Min mamma har alltid varit väldigt dominant och hon och jag har en rätt sårig relation. Hon har väldigt svårt att lyssna på andra och det gäller att gå varsamt fram så att vi inte blir ovänner. När kommunen har varit på besök hos dem så tror jag att hon inte är helt ärlig om hur de har det och hon vill inte heller säga som det är när pappa är med.

Är det här värdigt? Vad ska jag göra och vad är en rimlig lösning? Mer hemtjänst? (löser inte sömnproblemet) Växelvård? Säbo? Finns det någon på kommunen som ansvarar för att se helheten, eller gör alla bara sin del? Jag har pratat med biståndshandläggaren efter att hon beviljat hemtjänst och hon verkade inte ta ett sådant ansvar, beviljade bara hemtjänst efter ett telefonsamtal med mamma typ. I detta finns också att de har en 70-talsvilla som de naturligtvis inte har förmåga att sköta. Jag ser bara framför mig att detta kommer att gå till ett fullständigt förfall. Jag känner mig ledsen och uppgiven.

 

[tanten]

Trist nog tror jag att det är dags att börja tjata sig till boende för din pappa.
Istället för det billiga alternativet för kommunen - din mamma sköter allt.

Vård av närstående är ett stort problem. Alldeles för vanligt. Det är kommunens ansvar men de snyltar på äldre människors kärlek och pliktkänsla. Så går det till i en stor del av våra kommuner.

Det är inte vettigt att en person ska gå under pga att hen behöver sköta sin partner. Oavsett hur mycket kärlek som finns där.

Tror det är du som måste ta tag i det. Dina föräldrar kanske inte gillar tanken men vad är alternativet? Vänta tills det blir omöjligt?

/bistertanten

 

[MiaMia]

Vem är det som för din pappas talan gentemot kommunen och vården?
Han själv, mamma informellt som anhörig, mamma formellt som god man...

Det jag funderar på är om detta organiseras utifrån hans vilja eller inte, och i vilken mån han kan/har utrymme att uttrycka en vilja om det.
Är det kanske läge att ansöka om en god man (och att det inte ska vara mamma?) och eventuellt läge att denne ansöker om boende, växelvård e.dyl. oberoende av mammas inställning. Om du tror det skulle vara bättre för honom/henne/båda...

 

[Myzan87]

Min farfar var ungefär som din mor, väldigt envis och dominant. När farmor blev dement försökte han vårda henne själv i många år och vi försökte prata med honom om att det vore bra för båda att farmor flyttade in på hemmet. Han kunde besöka henne och ha en trevlig relation utan att han själv var slutkörd och irriterad.
Till slut gav farfar med sig och lät farmor flytta (efter diverse rymningar). De kunde sitta och fika, farmor fick några år med bra vård och farfar åkte ner varannan dag och hälsade på. Han ångrade att han inte gjort så tidigare för bådas skull.

Med det sagt så kan det kanske vara ett sätt att bearbeta din mor lite långsamt.

Vem man vänder sig till vet jag tyvärr inte

 

[Eurydome]

Vem är det som för din pappas talan gentemot kommunen och vården?
Han själv, mamma informellt som anhörig, mamma formellt som god man...

Det jag funderar på är om detta organiseras utifrån hans vilja eller inte, och i vilken mån han kan/har utrymme att uttrycka en vilja om det.
Är det kanske läge att ansöka om en god man (och att det inte ska vara mamma?) och eventuellt läge att denne ansöker om boende, växelvård e.dyl. oberoende av mammas inställning. Om du tror det skulle vara bättre för honom/henne/båda...

Jag tror att god man skulle vara väldigt olämpligt av olika anledningar. Det finns ju anhöriga som vill pappas bästa jag och mitt syskon förutom min mamma) och min oro är ju lika mycket för min mamma som för min pappa om inte mer.

 

[Eurydome]

Min farfar var ungefär som din mor, väldigt envis och dominant. När farmor blev dement försökte han vårda henne själv i många år och vi försökte prata med honom om att det vore bra för båda att farmor flyttade in på hemmet. Han kunde besöka henne och ha en trevlig relation utan att han själv var slutkörd och irriterad.
Till slut gav farfar med sig och lät farmor flytta (efter diverse rymningar). De kunde sitta och fika, farmor fick några år med bra vård och farfar åkte ner varannan dag och hälsade på. Han ångrade att han inte gjort så tidigare för bådas skull.

Med det sagt så kan det kanske vara ett sätt att bearbeta din mor lite långsamt.

Vem man vänder sig till vet jag tyvärr inte

Tack. Jag hittade att man kan begära ett SIP- möte hos kommunen där biståndshandläggare, sjukgymnast, hemsjukvård och husläkare deltar och att man där lyfter problematik och möjliga lösningar. Så det ska jag göra på måndag.

 

[MiaMia]

Jag tror att god man skulle vara väldigt olämpligt av olika anledningar. Det finns ju anhöriga som vill pappas bästa jag och mitt syskon förutom min mamma) och min oro är ju lika mycket för min mamma som för min pappa om inte mer.

Att någon i släkten blir god man står inte i motsättning till att övriga fortsätter ha inflytande. Men någon får rättigheten att sätta ner foten och aktivt driva en fråga (inkl. vid behov överklaga), snarare än att bara komma med synpunkter.
Men allt beror ju på hur mycket egen besluts- och handlingskapacitet pappa har.

Jag tänkte det kunde bli avlastande för mamma när det verkar som att hon sköter allt nu. Och att det kunde komma den typen av bredare ansats i diskussionen som du saknar. Ifall den som företräder pappa kan efterfråga det, och då blir mamma involverad genom att kommunen kommer prata om det oavsett om hon själv sagt att det behövs mer hjälp eller inte.

Men jag kan så klart uppfatta situationen fel från texten. Och oavsett är det en besvärlig situation med många hänsyn.

 

[Philosophia]

Mina föräldrar är mellan 75 och 80 år (pappa äldst). Min pappa blev för 1,5 år sedan hastigt och allvarligt sjuk och blir sedan en tid tillbaka sakta men säkert kognitivt och fysiskt sämre trots rehab och sjukgymnastik (hjärtinfarkt, dubbelsidig stroke, hudsjukdom, har nyligen genomgått strålbehandling för cancer). Han är i princip rullstolsburen. Mamma har periodvis vägrat hemtjänst men sedan en månad tillbaka har nu pappa hemtjänst 4 gånger om dagen plus hemsjukvård (ssk).

Men de har det inte bra. Pappa sover väldigt oroligt och är vaken ett stort antal gånger om nätterna, ropar på mamma, behöver kissa, osv. Min mamma får knappt sova. När hon blivit väckt ett antal gånger på natten så kan hon inte somna om. Det är ju en fruktansvärd stress också att gå och lägga sig på kvällen och veta att man inte kommer att få sova.

Läkaren har skrivit ut olika sömnmediciner men de fungerar inte tycker min mamma – av vissa blir han helt däckad dagen efter så att han inte kan medverka vid sjukgymnastiken, vissa ger ingen effekt öht, och av morfinpreparat får han hallucinationer och är vaken hela natten och stökar. Så nu har han inga sömnmediciner (på min mammas initiativ) vilket alltså leder till att mamma knappt får sova.

Trots att de har hemtjänst så går hela min mammas vakna tid åt att administrera pappa - att hålla efter hemtjänsten så att de tar hand om honom på rätt sätt med olika mediciner och krämer, att ha koll på läkarbesök, boka sjukresor, administrera sjukgymnaster och arbetsterapeuter, jaga sjukhuset för uppföljningsbesök för hans olika åkommor, osv osv. Hon kan knappt hålla tårarna tillbaka när vi pratar i telefon. En i hemsjukvården hade föreslagit att de skulle söka växelvård för pappa och jag har också föreslagit det men hon ville absolut inte ens tänka tanken. Hon är rädd att han inte kommer få det bra där och bara sitta och stirra in i väggen (så som det var på korttidsboendet där han var efter sin stroke). Det enda fokus hon har är att pappa ska rehabträna och bli bättre. Och han kommer liksom inte att bli det…

Jag frågar henne hur hon tänker att hon ska orka och hon säger att hon inte vet. Hon har 10 timmars avlastning varje månad och de timmarna går åt att typ åka och handla, egna läkarbesök och grovjobb i trädgården. Hon har inte varit och hälsat på mig (jag bor en timme bort) sen pappa blev sjuk. Hon har fått ge upp sitt enda intresse, tror inte hon orkar åka iväg på sina avlastningstimmar. Hon är helt låst i hemmet.

Min mamma har alltid varit väldigt dominant och hon och jag har en rätt sårig relation. Hon har väldigt svårt att lyssna på andra och det gäller att gå varsamt fram så att vi inte blir ovänner. När kommunen har varit på besök hos dem så tror jag att hon inte är helt ärlig om hur de har det och hon vill inte heller säga som det är när pappa är med.

Är det här värdigt? Vad ska jag göra och vad är en rimlig lösning? Mer hemtjänst? (löser inte sömnproblemet) Växelvård? Säbo? Finns det någon på kommunen som ansvarar för att se helheten, eller gör alla bara sin del? Jag har pratat med biståndshandläggaren efter att hon beviljat hemtjänst och hon verkade inte ta ett sådant ansvar, beviljade bara hemtjänst efter ett telefonsamtal med mamma typ. I detta finns också att de har en 70-talsvilla som de naturligtvis inte har förmåga att sköta. Jag ser bara framför mig att detta kommer att gå till ett fullständigt förfall. Jag känner mig ledsen och uppgiven.

Jag känner så väl igen mönstret med min multisjuka pappa och min mamma som gått in som 100 procent vårdare och projektansvarig för hans vård. Det som är positivt i er situation är att det finns en öppning i att din mamma inte vägrar ta emot hjälp i form av hemtjänst i hemmet (min mamma vägrar avlastning samtidigt som hon tycker att situationen ofta är hopplös). Jag tror att det kan vara bra att försöka sätta den boll som hon accepterar i mer rullning lite i taget. Kan du försöka åka iväg tillsammans med din mamma på avlastningstimmarna så att hon kommer iväg från hemmet? Kan hon kanske få nattavlastning någon natt i veckan, både så att hon får sova och se att det fungerar att vara borta? Jag tror mer på att lirka än att försöka få till en radikal lösning, även om det senare onekligen vore bättre för din mamma.

 

[Eurydome]

Att någon i släkten blir god man står inte i motsättning till att övriga fortsätter ha inflytande. Men någon får rättigheten att sätta ner foten och aktivt driva en fråga (inkl. vid behov överklaga), snarare än att bara komma med synpunkter.
Men allt beror ju på hur mycket egen besluts- och handlingskapacitet pappa har.

Jag tänkte det kunde bli avlastande för mamma när det verkar som att hon sköter allt nu. Och att det kunde komma den typen av bredare ansats i diskussionen som du saknar. Ifall den som företräder pappa kan efterfråga det, och då blir mamma involverad genom att kommunen kommer prata om det oavsett om hon själv sagt att det behövs mer hjälp eller inte.

Men jag kan så klart uppfatta situationen fel från texten. Och oavsett är det en besvärlig situation med många hänsyn.

Ah, jag trodde du menade att kommunen borde förordna en helt extern god man, du menade att den gode mannen skulle vara t ex jag.

Problemet är väl mer att jag inte vet vilken åtgärd eller lösning som vore bäst. Och då vet jag ju heller inte vilka frågor som jag ska driva. Jag känner mig mest vilse.

 

[Eurydome]

Jag känner så väl igen mönstret med min multisjuka pappa och min mamma som gått in som 100 procent vårdare och projektansvarig för hans vård. Det som är positivt i er situation är att det finns en öppning i att din mamma inte vägrar ta emot hjälp i form av hemtjänst i hemmet (min mamma vägrar avlastning samtidigt som hon tycker att situationen ofta är hopplös). Jag tror att det kan vara bra att försöka sätta den boll som hon accepterar i mer rullning lite i taget. Kan du försöka åka iväg tillsammans med din mamma på avlastningstimmarna så att hon kommer iväg från hemmet? Kan hon kanske få nattavlastning någon natt i veckan, både så att hon får sova och se att det fungerar att vara borta? Jag tror mer på att lirka än att försöka få till en radikal lösning, även om det senare onekligen vore bättre för din mamma.

Det låter som en väldigt tung situation, för dina föräldrar men också för dig som står vid sidan av.

Nattavlastning, ja men jag vet inte riktigt var hon skulle åka iväg då. Hon är inte typen som skulle lägga pengar på en hotellnatt.

Jag ska ringa hemsjukvården på måndag och höra vad de säger.

 

[Wingates]

Mina föräldrar är mellan 75 och 80 år (pappa äldst). Min pappa blev för 1,5 år sedan hastigt och allvarligt sjuk och blir sedan en tid tillbaka sakta men säkert kognitivt och fysiskt sämre trots rehab och sjukgymnastik (hjärtinfarkt, dubbelsidig stroke, hudsjukdom, har nyligen genomgått strålbehandling för cancer). Han är i princip rullstolsburen. Mamma har periodvis vägrat hemtjänst men sedan en månad tillbaka har nu pappa hemtjänst 4 gånger om dagen plus hemsjukvård (ssk).

Men de har det inte bra. Pappa sover väldigt oroligt och är vaken ett stort antal gånger om nätterna, ropar på mamma, behöver kissa, osv. Min mamma får knappt sova. När hon blivit väckt ett antal gånger på natten så kan hon inte somna om. Det är ju en fruktansvärd stress också att gå och lägga sig på kvällen och veta att man inte kommer att få sova.

Läkaren har skrivit ut olika sömnmediciner men de fungerar inte tycker min mamma – av vissa blir han helt däckad dagen efter så att han inte kan medverka vid sjukgymnastiken, vissa ger ingen effekt öht, och av morfinpreparat får han hallucinationer och är vaken hela natten och stökar. Så nu har han inga sömnmediciner (på min mammas initiativ) vilket alltså leder till att mamma knappt får sova.

Trots att de har hemtjänst så går hela min mammas vakna tid åt att administrera pappa - att hålla efter hemtjänsten så att de tar hand om honom på rätt sätt med olika mediciner och krämer, att ha koll på läkarbesök, boka sjukresor, administrera sjukgymnaster och arbetsterapeuter, jaga sjukhuset för uppföljningsbesök för hans olika åkommor, osv osv. Hon kan knappt hålla tårarna tillbaka när vi pratar i telefon. En i hemsjukvården hade föreslagit att de skulle söka växelvård för pappa och jag har också föreslagit det men hon ville absolut inte ens tänka tanken. Hon är rädd att han inte kommer få det bra där och bara sitta och stirra in i väggen (så som det var på korttidsboendet där han var efter sin stroke). Det enda fokus hon har är att pappa ska rehabträna och bli bättre. Och han kommer liksom inte att bli det…

Jag frågar henne hur hon tänker att hon ska orka och hon säger att hon inte vet. Hon har 10 timmars avlastning varje månad och de timmarna går åt att typ åka och handla, egna läkarbesök och grovjobb i trädgården. Hon har inte varit och hälsat på mig (jag bor en timme bort) sen pappa blev sjuk. Hon har fått ge upp sitt enda intresse, tror inte hon orkar åka iväg på sina avlastningstimmar. Hon är helt låst i hemmet.

Min mamma har alltid varit väldigt dominant och hon och jag har en rätt sårig relation. Hon har väldigt svårt att lyssna på andra och det gäller att gå varsamt fram så att vi inte blir ovänner. När kommunen har varit på besök hos dem så tror jag att hon inte är helt ärlig om hur de har det och hon vill inte heller säga som det är när pappa är med.

Är det här värdigt? Vad ska jag göra och vad är en rimlig lösning? Mer hemtjänst? (löser inte sömnproblemet) Växelvård? Säbo? Finns det någon på kommunen som ansvarar för att se helheten, eller gör alla bara sin del? Jag har pratat med biståndshandläggaren efter att hon beviljat hemtjänst och hon verkade inte ta ett sådant ansvar, beviljade bara hemtjänst efter ett telefonsamtal med mamma typ. I detta finns också att de har en 70-talsvilla som de naturligtvis inte har förmåga att sköta. Jag ser bara framför mig att detta kommer att gå till ett fullständigt förfall. Jag känner mig ledsen och uppgiven.

Behöver hon verkligen hålla efter hemtjänsten så mycket som hon tror då? Eller är det att hon antar att de inte kommer göra rätt?

Arbetar inom en annan del av vård & omsorg och stöter ibland på anhöriga som tror att vi inte sköter oss sas och därmed ska microstyra allt, vilket skapar mer stress för både dem själva och oss.
Hemtjänsten kan ju såklart vara dåliga med, men tänker att det kan vara ett egenskapat problem (sprunget ur omsorg såklart).

 

[Eurydome]

Behöver hon verkligen hålla efter hemtjänsten så mycket som hon tror då? Eller är det att hon antar att de inte kommer göra rätt?

Arbetar inom en annan del av vård & omsorg och stöter ibland på anhöriga som tror att vi inte sköter oss sas och därmed ska microstyra allt, vilket skapar mer stress för både dem själva och oss.
Hemtjänsten kan ju såklart vara dåliga med, men tänker att det kan vara ett egenskapat problem (sprunget ur omsorg såklart).

Nej, det är nog också en del av problematiken tyvärr. Jag tänker mig att istället för att gå undan och försöka vila när de kommer så är hon med och projektleder.

Men det känns som väldigt svårt att göra något åt.

 

[Philosophia]

Nej, det är nog också en del av problematiken tyvärr. Jag tänker mig att istället för att gå undan och försöka vila när de kommer så är hon med och projektleder.

Men det känns som väldigt svårt att göra något åt.

Jag tror att projektledandet är en strategi för att hantera situationen och få en känsla av kontroll över den. Man vill kunna kontrollera det som går att kontrollera.

 

[Philosophia]

Det låter som en väldigt tung situation, för dina föräldrar men också för dig som står vid sidan av.

Nattavlastning, ja men jag vet inte riktigt var hon skulle åka iväg då. Hon är inte typen som skulle lägga pengar på en hotellnatt.

Jag ska ringa hemsjukvården på måndag och höra vad de säger.

Jag förstår så klart att det blir en belastning för dig, men kan hon sova hos dig någon natt i veckan under en period? Jag tänker inte som en förevigtlösning utan som ett sätt att få henne att se att det funkar utan att hon är med. Får hon sova så kommer hon också att tänka klarare och kanske också se situationen på ett klarare sätt. Det finns kanske även annan nattavlastning som gör att det finns hemtjänstpersonal hos dem nattetid och din mamma kan få sova om han behöver hjälp, kanske med insomningstabletter som hjälp. Eller om din pappa kan sova borta.

 

[Palermo]

I ett liknande fall i min släkt, blev det till sist kvinnans läkare som övertalade henne att se till att mannen kom in på växelvis avlastningsboende. Läkaren förklarade att det var helt nödvändigt för kvinnans hälsa. Dessa makar var då båda bortåt 90 år gamla, mannen dement och kvinnan egentligen frisk, men fruktansvärt utsliten.

 

[JohannaB]

Jag som träffar på dessa personer på jobbet brukar försöka trycka på att börja ta hjälp tidigt för att det ska bli så bra som möjligt. T ex vid demens är det oftast lättare att när den drabbade ännu är ”med” i huvudet kunna vänja sig vid boendet.
Och också försöka övertyga om att anhöriga inte ska vara vårdare, de ska fortsätta vara anhörig (barn eller hustru/make). Var rädd om den relation man har, börjar man ”arbeta” som vårdare så blir det konstigt.

Men de är vuxna personer och får ju välja själva, även om man skulle vilja säga vad som är rätt och bästa alternativ måste de få välja själva. Att prata positivt om möjligheterna med äldreomsorg (hjälp nattetid och med måltiderna, möjlighet att besöka dagligen för UMGÄNGE och kanske träning istället för att vårda osv) är nog det enda du kan göra?

 

[athena_arabians]

Mina föräldrar är mellan 75 och 80 år (pappa äldst). Min pappa blev för 1,5 år sedan hastigt och allvarligt sjuk och blir sedan en tid tillbaka sakta men säkert kognitivt och fysiskt sämre trots rehab och sjukgymnastik (hjärtinfarkt, dubbelsidig stroke, hudsjukdom, har nyligen genomgått strålbehandling för cancer). Han är i princip rullstolsburen. Mamma har periodvis vägrat hemtjänst men sedan en månad tillbaka har nu pappa hemtjänst 4 gånger om dagen plus hemsjukvård (ssk).

Men de har det inte bra. Pappa sover väldigt oroligt och är vaken ett stort antal gånger om nätterna, ropar på mamma, behöver kissa, osv. Min mamma får knappt sova. När hon blivit väckt ett antal gånger på natten så kan hon inte somna om. Det är ju en fruktansvärd stress också att gå och lägga sig på kvällen och veta att man inte kommer att få sova.

Läkaren har skrivit ut olika sömnmediciner men de fungerar inte tycker min mamma – av vissa blir han helt däckad dagen efter så att han inte kan medverka vid sjukgymnastiken, vissa ger ingen effekt öht, och av morfinpreparat får han hallucinationer och är vaken hela natten och stökar. Så nu har han inga sömnmediciner (på min mammas initiativ) vilket alltså leder till att mamma knappt får sova.

Trots att de har hemtjänst så går hela min mammas vakna tid åt att administrera pappa - att hålla efter hemtjänsten så att de tar hand om honom på rätt sätt med olika mediciner och krämer, att ha koll på läkarbesök, boka sjukresor, administrera sjukgymnaster och arbetsterapeuter, jaga sjukhuset för uppföljningsbesök för hans olika åkommor, osv osv. Hon kan knappt hålla tårarna tillbaka när vi pratar i telefon. En i hemsjukvården hade föreslagit att de skulle söka växelvård för pappa och jag har också föreslagit det men hon ville absolut inte ens tänka tanken. Hon är rädd att han inte kommer få det bra där och bara sitta och stirra in i väggen (så som det var på korttidsboendet där han var efter sin stroke). Det enda fokus hon har är att pappa ska rehabträna och bli bättre. Och han kommer liksom inte att bli det…

Jag frågar henne hur hon tänker att hon ska orka och hon säger att hon inte vet. Hon har 10 timmars avlastning varje månad och de timmarna går åt att typ åka och handla, egna läkarbesök och grovjobb i trädgården. Hon har inte varit och hälsat på mig (jag bor en timme bort) sen pappa blev sjuk. Hon har fått ge upp sitt enda intresse, tror inte hon orkar åka iväg på sina avlastningstimmar. Hon är helt låst i hemmet.

Min mamma har alltid varit väldigt dominant och hon och jag har en rätt sårig relation. Hon har väldigt svårt att lyssna på andra och det gäller att gå varsamt fram så att vi inte blir ovänner. När kommunen har varit på besök hos dem så tror jag att hon inte är helt ärlig om hur de har det och hon vill inte heller säga som det är när pappa är med.

Är det här värdigt? Vad ska jag göra och vad är en rimlig lösning? Mer hemtjänst? (löser inte sömnproblemet) Växelvård? Säbo? Finns det någon på kommunen som ansvarar för att se helheten, eller gör alla bara sin del? Jag har pratat med biståndshandläggaren efter att hon beviljat hemtjänst och hon verkade inte ta ett sådant ansvar, beviljade bara hemtjänst efter ett telefonsamtal med mamma typ. I detta finns också att de har en 70-talsvilla som de naturligtvis inte har förmåga att sköta. Jag ser bara framför mig att detta kommer att gå till ett fullständigt förfall. Jag känner mig ledsen och uppgiven.

Jag har levt med två sjuka föräldrar (en klar i huvudet och en dement). Det är toppen att din mamma trots allt gått med på hemtjänst för jag upplevde att är det klivet taget är det lättare att få till andra/ytterligare åtgärder.

Jag tror också, som flera andra sagt, att någon form av avlastning vore bra att få till. Antingen som dagverksamhet eller periodvis avlastningsboende. Två av mina grannar som blev dementa bodde länge hemma men en av dem var på dagverksamhet och den andre var på ibland på avlastningsboende, för att deras fruar skulle orka med. Jag vet att deras fruar var tveksamma till de här insatserna först men att det till slut blev väldigt bra.

 

[Trott]

Håller med de övriga, det bästa vore att din far kom in på ett boende, alternativt avlastningsboende/korttidsboende mer frekvent, en del bor på korttidsboende varannan vecka till exempel. Det är bättre att din mor får fortsätta vara maka än vårdare, så att hon och din far kan fortsätta ha en relation som inte bara handlar om vård.
Har du möjlighet att få med mamma ut en stund när hemtjänsten är på besök? En kort promenad, sitta ute i trädgården med kaffe eller något liknande? Om hon kan börja släppa på kontrollen där kommer hon nog också hinna återhämta sig mer. Visst finns det dåliga människor inom både hemtjänsten och olika typer av vårdboenden, men de flesta av oss vill göra så bra jobb som möjligt, och (är uska, jobbat på demensboende samt lite inom hemtjänsten för dementa) ofta blir jobbet sämre gjort med en anhörig som står som en hök och stirrar/lägger sig i det jobb man försöker göra än om man får göra sitt jobb ifred.

 

[KesoNeso]

Nu vet jag inte hur olika det är i de olika kommunerna men när min pappa började bli sämre i sin alzheimer så hade vi en lång period där vi fick slåss för hjälp. Det stora problemet i början var att pappa sa nej till hjälp. När vi sen lyckades få honom att ta emot hjälp så fick han först hemtjänst och sen daglig verksamhet. Sen finns det även avlastningshem där den sjuka bor 1-14 dagar åt gången för att anhöriga ska få paus.

Jag tror du behöver förklara för din mamma att det inte är alls samma som korttidsboende. På avlastningshem och daglig verksamhet har de aktiviter för att gynna det kognitiva bla.

Börja med att fråga om ni kan få åka dit och titta hur det är, göra ett besök.
När de väl kommit in i den ruljansen brukar de flesta tycka om det, det gjorde pappa trots att han sa tvärnej först.
Vårt nästa problem sen var när det var dags för boende, då var det biståndshandläggaren som blev problemet. Alla som var i kontakt med pappa såsom hemtjänsten, daglig verksamhet, sjukvård osv undrade gång på gång om det inte var dags för honom att flytta till boende men biståndshandläggaren sa nej, det skulle sättas in mer hjälp i hemmet hela tiden.
Turligt nog för oss ringde jag när hon var på semester en gång så vi fick en annan handläggare. En vecka senare hade han fått beviljat boende och ytterligare två veckor efter det flyttade han. I samma veva ansökte vi om förvaltare.
Nu har han det jättebra och vi kan släppa allt annat och bara åka och umgås med honom.

 

[Palermo]

Jag som träffar på dessa personer på jobbet brukar försöka trycka på att börja ta hjälp tidigt för att det ska bli så bra som möjligt. T ex vid demens är det oftast lättare att när den drabbade ännu är ”med” i huvudet kunna vänja sig vid boendet.
Och också försöka övertyga om att anhöriga inte ska vara vårdare, de ska fortsätta vara anhörig (barn eller hustru/make). Var rädd om den relation man har, börjar man ”arbeta” som vårdare så blir det konstigt.

Men de är vuxna personer och får ju välja själva, även om man skulle vilja säga vad som är rätt och bästa alternativ måste de få välja själva. Att prata positivt om möjligheterna med äldreomsorg (hjälp nattetid och med måltiderna, möjlighet att besöka dagligen för UMGÄNGE och kanske träning istället för att vårda osv) är nog det enda du kan göra?

Ungefär så gjorde mina föräldrar. När ingen av dem riktigt orkade städningen längre, tog de kontakt med hemtjänsten. Då pratade de också om vilken hjälp som kan tillkomma senare, när/om de blir svagare. Vilka möjligheter som finns. Dock var ingen av dem dement.

Tyvärr verkar ju motståndet mot att ta emot hjälp från kommunen vara rätt utbrett. Jag förstår väl psykologin bakom (vi räknar bort demens), men jag tänker att det nog är bra för en själv att i mycket god tid börja göra upp med sitt eget sådana motstånd, om man har det i sig. Ålderdomen kommer att bli bättre om man klarar av att ta emot hjälp.

Som barn/anhörig kommer det att finnas mycket att hjälpa till med ändå. Man blir inte överflödig. Min pappa, tex, har rätt höga krav på det han äter. Det ger rika tillfällen för mig att hjälpa honom att handla sådant som inte riktigt finns på Mathem, som är det han får hjälp med av hemtjänsten, allt från god ost till färsk fisk till vin.