Fy tusan vad det tar emot att skriva detta men jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag känner inte igen mig själv sen jag blev gravid. Det var en efterlängtad graviditet. Vi försökte i ett halvår. Detta är alltså min första graviditet. Trodde inte det skulle vara så jobbigt som det är. Jag började må illa i vecka 6 och sen blev det värre. För varje dag ökade illamåendet i intensitet och jag klarar nu ingenting längre. Postafen och seaband hjälper inte alls. Jag kräks ungefär varannan-var tredje timme dag som natt. Hela magen liksom töms på innehåll tills det kommer galla. Emellan kräkningar orkar jag mest bara ligga i soffan eller sängen och vila. Jag äcklas av nästan all mat. Att öppna kylen framkallar kräkningar. Det enda som går ner just nu är mörkt bröd med tomat på och apelsinjuice. Jag klarar inte av att tänka på annan mat utan att hulka. Innan var jag en riktig matälskare.
Tyvärr är det inte bara mat som framkallar kräkningar utan även min stackars man. Jag klarar inte av att vara nära honom om han druckit öl, ätit någon mat som luktar illa eller bara allmänt inte luktar helt nyduschad med nyborstade tänder. Jag kan vakna flera gånger per natt av lukten från hans mun om han råkar munandas. Han är verkligen ingen ofräsch person egentligen för innan graviditeten tyckte jag aldrig att han luktade illa. Detta gäller inte bara honom ska jag tillägga. Jag mår lika dåligt av alla människor som råkar ha någon naturlig kroppslukt men det är ju mest bara honom jag är nära nog för att känna lukten av.
Jag har pausat mina studier på obestämd framtid pga. måendet men inte hjälper det för att klara livet bättre. Jag orkar inte städa eller tvätta alls. Det är en kamp mot orken att ta hand om min personliga hygien. Det är skitjobbigt att stå 10 min i duschen.
Nästa problem är sex. Sen jag blev gravid har något hänt med balansen i mitt underliv och jag börjar stinka där nere efter varje gång. Tror att jag får början på bakteriell vaginos och jag får använda krämer med mjölksyrebakterier för att stoppa det. Lukten som uppstår bättrar inte direkt på illamåendet. Tänk er att man sitter på toaletten och kissar och slås av en äcklig lukt från sitt underliv så man börjar spy samtidigt. Det är vidrigt.
Jag är gravid i vecka 14 nu och inser att detta kanske forsätter genom hela graviditeten eftersom det inte vänt ännu. Innan sa barnmorskan och läkaren att vecka 12 brukar vara vändpunkten. Det känns helt jävla outhärdligt rent utsagt om detta pågår i 6 månader till. Jag tycker så synd om min man som inte bara får ta nästan allt ekonomiskt ansvar, jobbar heltid, ser till att det är hyfsat rent hemma och att det finns något att äta för oss båda. Dessutom får han stå ut med att jag inte klarar av att vara nära honom ibland. Han försöker sitt bästa med att lukta gott och jag kan inte kräva mer av honom. Det vore orimligt. Jag menar, det är 100% mitt ansvar att jag mår illa under nätterna bredvid honom och inte hans ansvar att gå upp och borsta tänder flera gånger per natt. Det funkar inte att han ska anpassa sig mer men som det är just nu klarar jag inte av att vara nära honom ibland utan att det förvärrar måendet. Det är enormt jobbigt för oss båda och jag märker ju att han blir ledsen trots att han vet att det är graviditeten som spökar och att jag egentligen alltid tycker att han luktar gott.
Nu har detta blivit väldigt långt och slutligen ska jag erkänna att jag ibland tänker på om abort vore det rätta. Vi båda vill ju så gärna ha barn men jag vet inte hur jag kommer klara en hel graviditet om det fortsätter såhär. Det är ju bokstavligt talat som att ha vinterkräksjuka som inte går över. Dag ut och dag in. Jag hade aldrig kunnat tro att en graviditet är (eller rättare sagt kan vara för det är väl jätteindividuellt) jobbig på den här nivån. Jag är i princip sängliggande. Men jag kommer alltid fram till att detta nog är den enda vägen för oss att få vårat barn. Det finns ingenting som säger att nästa eventuella graviditet skulle bli lättare även om vi pausar några år nu. Så jag landar i att det bara är att försöka stå ut och härda igenom dag för dag.
Är det någon här som mått lika illa? Vad gjorde ni? Hur länge höll det i sig? Har ni några tips förutom de vanliga gravidråden? Behöver verkligen råd utöver sjukvårdens ”ät lite och ofta och gå promenader”.
Tyvärr är det inte bara mat som framkallar kräkningar utan även min stackars man. Jag klarar inte av att vara nära honom om han druckit öl, ätit någon mat som luktar illa eller bara allmänt inte luktar helt nyduschad med nyborstade tänder. Jag kan vakna flera gånger per natt av lukten från hans mun om han råkar munandas. Han är verkligen ingen ofräsch person egentligen för innan graviditeten tyckte jag aldrig att han luktade illa. Detta gäller inte bara honom ska jag tillägga. Jag mår lika dåligt av alla människor som råkar ha någon naturlig kroppslukt men det är ju mest bara honom jag är nära nog för att känna lukten av.
Jag har pausat mina studier på obestämd framtid pga. måendet men inte hjälper det för att klara livet bättre. Jag orkar inte städa eller tvätta alls. Det är en kamp mot orken att ta hand om min personliga hygien. Det är skitjobbigt att stå 10 min i duschen.
Nästa problem är sex. Sen jag blev gravid har något hänt med balansen i mitt underliv och jag börjar stinka där nere efter varje gång. Tror att jag får början på bakteriell vaginos och jag får använda krämer med mjölksyrebakterier för att stoppa det. Lukten som uppstår bättrar inte direkt på illamåendet. Tänk er att man sitter på toaletten och kissar och slås av en äcklig lukt från sitt underliv så man börjar spy samtidigt. Det är vidrigt.
Jag är gravid i vecka 14 nu och inser att detta kanske forsätter genom hela graviditeten eftersom det inte vänt ännu. Innan sa barnmorskan och läkaren att vecka 12 brukar vara vändpunkten. Det känns helt jävla outhärdligt rent utsagt om detta pågår i 6 månader till. Jag tycker så synd om min man som inte bara får ta nästan allt ekonomiskt ansvar, jobbar heltid, ser till att det är hyfsat rent hemma och att det finns något att äta för oss båda. Dessutom får han stå ut med att jag inte klarar av att vara nära honom ibland. Han försöker sitt bästa med att lukta gott och jag kan inte kräva mer av honom. Det vore orimligt. Jag menar, det är 100% mitt ansvar att jag mår illa under nätterna bredvid honom och inte hans ansvar att gå upp och borsta tänder flera gånger per natt. Det funkar inte att han ska anpassa sig mer men som det är just nu klarar jag inte av att vara nära honom ibland utan att det förvärrar måendet. Det är enormt jobbigt för oss båda och jag märker ju att han blir ledsen trots att han vet att det är graviditeten som spökar och att jag egentligen alltid tycker att han luktar gott.
Nu har detta blivit väldigt långt och slutligen ska jag erkänna att jag ibland tänker på om abort vore det rätta. Vi båda vill ju så gärna ha barn men jag vet inte hur jag kommer klara en hel graviditet om det fortsätter såhär. Det är ju bokstavligt talat som att ha vinterkräksjuka som inte går över. Dag ut och dag in. Jag hade aldrig kunnat tro att en graviditet är (eller rättare sagt kan vara för det är väl jätteindividuellt) jobbig på den här nivån. Jag är i princip sängliggande. Men jag kommer alltid fram till att detta nog är den enda vägen för oss att få vårat barn. Det finns ingenting som säger att nästa eventuella graviditet skulle bli lättare även om vi pausar några år nu. Så jag landar i att det bara är att försöka stå ut och härda igenom dag för dag.
Är det någon här som mått lika illa? Vad gjorde ni? Hur länge höll det i sig? Har ni några tips förutom de vanliga gravidråden? Behöver verkligen råd utöver sjukvårdens ”ät lite och ofta och gå promenader”.
