Mjo kanske, jag läser tex aldrig trosbekännelsen och jag tänker definitivt som du när det gäller dop och skulle aldrig döpt mig i relation till konfirmeringen. Det reflekterade jag över en väninna som gjorde, att det skulle jag inte gjort.Det är något jag har extremt svårt att förstå, att man deklarerar och konfirmerar sin tro i en ritual med en präst trots att man inte tror. I mitt perspektiv är det ett extremt respektlöst beteende mot dem som tror, men jag vet också att det är ganska vanligt. Sedan görs det ofta i en tid när man är ung och kanske inte reflekterat så noga över det och med påtryckningar och mutor från närstående (vilket också är respektlöst och märkligt mot alla inblandade).
(Alltså inte att delta i själva konfirmationsundervisningen för att man är intresserad - utan att fullfölja själva konfirmationen - bekräftelsen av sin tro i en ritual med prästen som representerar samfundet och kyrkan utan att faktisk dela tron med dem.)
Men jag tror faktiskt inte det var någonting i den ceremonin som jag reagerade över. Jag tror inte det var en ceremoni egentligen. Jag får väl kika på den för att se hur den ser ut*. Jag har dock oftast ingenting emot ceremonier, även andra religioner har ibland deltagare som inte tror på den religionen i vissa ceremonier.
Jag fick varken påtryckningar eller mutor, familjen bryr sig inte om det religiösa nog mycket för att ens låta bli att gå igenom formerna. Jag var nyfiken helt enkelt på traditionerna och helt ärligt tycker jag att nyfikenhet hör till tonåren så.
(*Nu snabbkollade jag, ceremonin görs av konfirmanderna och prästen tillsammans, den kan se ut som föredras, trosbekännelsen verkar ofta dock ingå. Men egentligen en gudstjänst där var och en läser en liten dikt mest. Vår präst sov hela tiden under konfirmationsmötena tyvärr, hans diakon höll i dem egentligen och hade nog inte valt den allvarligaste sortens ceremoni direkt. Det är inte en katolsk konfirmation trots allt.)
Senast ändrad: