Han mår nog dåligt...

[Red_Chili]

Jag hoppas att jag är tillräckligt anonym här, men jag har en släkting som är precis åt det andra hållet. Han gör allt. ALLT! I hushållet och i jobbet och jag ser hur det är på väg åt fanders... men ingen skulle någonsin komma på tanken att säga att "han mår nog dåligt" eller "han kommer att gå i väggen." Det är förjäkla tråkigt och frustrerande att se.
Alldeles för mycket uppmärksamhet läggs på det trådstarten beskriver tror jag. Har sett och hört det alldeles för många gånger - men ingen verkar se den som FAKTISKT skulle behöva hjälp.

Förlåt om jag halkade in i det förbjudna området nu. Jag VET att det som beskrivt i trådstarten är jättevanligt och har aldrig fått grepp om grejen. Det gör mig bara så frustrerad för att det skapar en stereotyp som sedan går ut över de individer som faktiskt behöver hjälp.

Jag har och har haft flera sådana män i min närhet, fast oftare handlar det om att de sliter ut sig på jobbet än att de håller på hemma. "Fullt fokus på jobbet så slipper jag tänka och känna efter" ungefär (ja, de har sagt ungefär så till mig, dock inte lika rakt på, men sådant som innebär just det) och när de inte jobbat har de fyllt fritiden med en triljard olika fritidsaktiviteter.

Visst, man kan vara en väldigt aktiv person och må bra av det, jag själv är sådan, men det som skiljer är ju varför någon är aktiv och om det också går att ta det lugnt eller om det enda som görs är att köra på tills personen somnar på kvällen av ren utmattning. De jag kommit i kontakt med som varit såhär, de har varit omtyckta av många, hyfsat välutbildade och med riktigt bra lön och "fina" jobb. Klart att ingen tänker på dem som personer mår dåligt! Men det är just pga de männen som jag själv tänker att jag struntar i vad jag får för lön, så länge jag kan leva på den och jag struntar i hur "fint" mitt jobb anses så länge som det fungerar för mig. Jag vill absolut inte hamna i samma situation som de här männen.

Men ja, det är därför jag ständigt återkommer till hur bra det vore att skrota alla stereotypa könsroller. Sådant motarbetas ju av folk som säger att "det är ju faktiskt skillnad på män och kvinnor!", men jag upplever ändå att fler och fler börjar förstå och tänka till. För att åter igen snacka om Vännen jag umgås mycket med, så får även han (och jag) en hel del aha-upplevelser när vi diskuterar just sådant här. Och jag tror det är viktigt. Att ta diskussionen, att tänja på gränserna och vara lite normbrytande. Det handlar inte om att vara normbrytande för att vara "cool" på något vis, utan för att få utrymme att må bra och skapa ett sådant utrymme även för andra.

 

[athena_arabians]

Jag tycker faktiskt det är tragiskt med den traditionella mansrollen (även om den naturligtvis inte ursäktar rövhatteri). Så många män som är fast i något ganska fruktansvärt och som sagt, ofta har dåliga verktyg att hantera svårigheter när de kommer. Vi kvinnor har det ju faktiskt lättare i det avseendet att vi "får" visa våra känslor. Att en del förväxlar tårar med svaghet är ju bara till deras nackdel. Hur många berättelser finns det inte om tårögda men sammanbitna kvinnor som står och håller i sin älskade häst en sista gång när slaktaren är där?

I grund och botten är det ju ingen större skillnad på män och kvinnor, det är de ingrodda normerna som främst gör skillnaden. De normerna har ju faktiskt också ändrats enormt genom historien, tex var det helt ok för antikens män att gråta. Det hårdare mansidealet vi har idag kommer ju främst från idéer under 1800-talet.

 

[mandalaki]

Jag hoppas att jag är tillräckligt anonym här, men jag har en släkting som är precis åt det andra hållet. Han gör allt. ALLT! I hushållet och i jobbet och jag ser hur det är på väg åt fanders... men ingen skulle någonsin komma på tanken att säga att "han mår nog dåligt" eller "han kommer att gå i väggen." Det är förjäkla tråkigt och frustrerande att se.
Alldeles för mycket uppmärksamhet läggs på det trådstarten beskriver tror jag. Har sett och hört det alldeles för många gånger - men ingen verkar se den som FAKTISKT skulle behöva hjälp.

Förlåt om jag halkade in i det förbjudna området nu. Jag VET att det som beskrivt i trådstarten är jättevanligt och har aldrig fått grepp om grejen. Det gör mig bara så frustrerad för att det skapar en stereotyp som sedan går ut över de individer som faktiskt behöver hjälp.

Detta kan inte understrykas tillräckligt! Min far var likadan, men det var ingen som såg att han mådde dåligt innan det var för sent.

Känns fel att gilla, och nu balanserar vi på OT... men hear, hear.

Jag tycker att det hör hemma i diskussionen just för att det @Killaloe beskriver är en sanning och att det kastar en sådan skugga över män som faktiskt ÄR utbrända, och trötta och mår dåligt på Riktigt.

#inteallamän

 

[Tranan]

Men om vi slutade generalisera kvinnor och mäns mående så skulle vi kunna se till individ istället. Det är då man kan finna varningssignaler tidigare och ge stöttning tidigare. Som arbetande inom vården visar män sällan sin sorg, samt söker vård senare. De har även svårt att släppa ribban och acceptera en nedsatt prestationsförmåga. Ofta återkommer de till att de finns många förväntningar på dem. Om vi ska kunna stötta personer i ett samhälle där psykisk ohälsa är växande har vi mycket att vinna på att bryta ner gamla könsroller och normer.

Det där känner jag igen. Jag blev tidigt identifierat som en svag person och blev mobbad av allt och alla och utsatt för en hel del hemskheter av lärare. När jag förlorade min son 99 fick jag vara hemma i två veckor innan tjatet att återgå till normen blev för stort och jag återvände till jobbet. Men det ursäktar inte att många inte hjälper till hemma. Men vill bara belysa att det kan vara ganska hårt social mellan män.

 

[Tranan]

Jag tycker faktiskt det är tragiskt med den traditionella mansrollen (även om den naturligtvis inte ursäktar rövhatteri). Så många män som är fast i något ganska fruktansvärt och som sagt, ofta har dåliga verktyg att hantera svårigheter när de kommer. Vi kvinnor har det ju faktiskt lättare i det avseendet att vi "får" visa våra känslor. Att en del förväxlar tårar med svaghet är ju bara till deras nackdel. Hur många berättelser finns det inte om tårögda men sammanbitna kvinnor som står och håller i sin älskade häst en sista gång när slaktaren är där?

I grund och botten är det ju ingen större skillnad på män och kvinnor, det är de ingrodda normerna som främst gör skillnaden. De normerna har ju faktiskt också ändrats enormt genom historien, tex var det helt ok för antikens män att gråta. Det hårdare mansidealet vi har idag kommer ju främst från idéer under 1800-talet.

Håller bara med. det är det kristna/viktorianska idealet som förstör för många. Skapar bara olycka på alla håll

 

[TheRedLightning]

Jag tror när det gäller relationer är kommunikation A och O.
Sen är det klart att grupptryck kan påverka, det verkar finnas många kort i kortleken att spela på gott och ont.
Hur man ska få bukt på det har jag inget bra svar på, om det ens går att få bukt på då det verkar vara så inarbetat...

 

[Petruska]

Men. Läser jag rätt? @Killaloe startar en tråd om att män kommer undan hushållsarbete genom att helt orelaterade kvinnor förklarar för männens partners att det nog är för att han mår dåligt.

Och då strömmar det in inlägg som understryker just hur dåligt de stackars männen mår.

 

[Ruffe]

Jag har levt i ett förhållande där mannen helt lämnade sig utanför. Allt föll på mig att ta hand om, dvs hushåll och två barn med allt vad det innebar. Vi arbetade båda heltid.
Mannen sa en gång rakt ut att han gör inget som han inte vill, orkar eller har lust med. Nu är vi skiljda och jag har enligt honom förstört barnens liv och framtid och även hans liv i och med att jag ville skiljas.
Nu kommer han med uttalanden som att han var deprimerad osv. Otaliga är de gångerna jag försökte tala med honom om vår situation och att jag inte orkar ta hand om allt själv. Jag frågade om orsaker, varför osv men han sa aldrig något. "Diskussionerna" blev till en monolog där jag ensam försökte reda ut och få förklaringar till hans beteende. Han satt och stirrade i telefonen eller I paden och kunde knappt säga två ord efter varandra.
Jag vägrar att falla i den gropen att jag börjar tycka synd om honom för han, stackarn, var ju deprimerad. (Säg för nåt då för fn!! )Men likväl faller jag ändå ibland dit.

Att jag gick på knäna och var ett vrak och knappt sov på nätterna sket han totalt i.

 

[Annat]

Men. Läser jag rätt? @Killaloe startar en tråd om att män kommer undan hushållsarbete genom att helt orelaterade kvinnor förklarar för männens partners att det nog är för att han mår dåligt.

Och då strömmar det in inlägg som understryker just hur dåligt de stackars männen mår.

Det är för att myntet har två sidor, för att komma bukt med problematiken måste vi erkänna komplexiteten. Det är lite samma med "inte alla män" frasen. En klok lärare jag hade i gymnasiet drog parallellen med att alla som har en kniv hemma är potentiella mördare, för de har verktyget för att begå mord. Men alla gör det inte, eller ens tänker tanken.

Jag tror vi har störst mark att vinna genom att inte acceptera beteenden som är vedervärdiga. Men samtidigt ser inte alla förhållanden ut på det viset, det är också viktigt att belysa. Jag och min make lever väldigt jämställt utifrån var och ens förutsättningar för båda har de värderingarna. När vi möter på andra, par eller individer som betonar att de inte får stöd från partnern i vardagen belyser vi att det finns andra sätt att leva. Hade jag inte varit en tuff brud i ung ålder hade jag kanske stått där med en som satt i soffan och gjorde ingenting. Jag rasade på situationen och att få stödet från andra gjorde att jag hade kraft att ta mig ur. Men samtidigt förstår jag ilskan över att det oftast styr debatten... Att alla är ju inte så. Det kanske är just där vi ska hämta kraften för att få genom en förändring.

 

[Petruska]

Det är för att myntet har två sidor, för att komma bukt med problematiken måste vi erkänna komplexiteten. Det är lite samma med "inte alla män" frasen. En klok lärare jag hade i gymnasiet drog parallellen med att alla som har en kniv hemma är potentiella mördare, för de har verktyget för att begå mord. Men alla gör det inte, eller ens tänker tanken.

Jag tror vi har störst mark att vinna genom att inte acceptera beteenden som är vedervärdiga. Men samtidigt ser inte alla förhållanden ut på det viset, det är också viktigt att belysa. Jag och min make lever väldigt jämställt utifrån var och ens förutsättningar för båda har de värderingarna. När vi möter på andra, par eller individer som betonar att de inte får stöd från partnern i vardagen belyser vi att det finns andra sätt att leva. Hade jag inte varit en tuff brud i ung ålder hade jag kanske stått där med en som satt i soffan och gjorde ingenting. Jag rasade på situationen och att få stödet från andra gjorde att jag hade kraft att ta mig ur. Men samtidigt förstår jag ilskan över att det oftast styr debatten... Att alla är ju inte så. Det kanske är just där vi ska hämta kraften för att få genom en förändring.

Du understryker igen. Eller, jag fattar ingenting av vad du skriver här. Mer än att jag tydligen ska uppfostras.

@Killaloe skriver ju inte ens om männen. Hen skriver om orelaterade kvinnors benägenhet att försvara främmande män med FÖRSTÅELSE för deras oerhörda SJÄLSLIGA LIDANDE.

 

[Annat]

Du understryker igen. Eller, jag fattar ingenting av vad du skriver här. Mer än att jag tydligen ska uppfostras.

@Killaloe skriver ju inte ens om männen. Hen skriver om orelaterade kvinnors benägenhet att försvara främmande män med FÖRSTÅELSE för deras oerhörda SJÄLSLIGA LIDANDE.

Tror du missuppfattat mig för jag tänkte inte alls på att uppfostra dig? Snarare funderade jag på varför det spinner vidare i diskussionerna om detta ämne. Men, får be om ursäkt om jag förstått sakfrågan fel i sådant fall.

 

[Killaloe]

#inteallamän

Jag skrev det redan i trådstarten

Rent allmänt då, jag ser ju absolut att det drabbar alla på olika sätt att ”han mår nog dåligt”-kortet dras med jämna mellanrum. Både män och kvinnor även om jag vågar påstå att det går ut över betydligt fler kvinnor som ska sympatisera med en partner som beter sig som ett stort barn. Men frågan kvarstår ju ändå, varför måste vi hitta på ursäkter?

 

[Killaloe]

Jag vägrar att falla i den gropen att jag börjar tycka synd om honom för han, stackarn, var ju deprimerad. (Säg för nåt då för fn!! )Men likväl faller jag ändå ibland dit.

Alltså vilken jäkla situation för dig Så himla himla bra att du lämnat och försöker att inte falla i sympati-fällan.

Fick du höra även från utomstående att han nog mådde dåligt? Och tragiskt att han tycker att han sådär i efterhand kan säga att han mår dåligt men inte alls (verkar det som?) vilja göra något åt det under tiden trots att du pratat om er situation. Rent generellt så fattar jag inte att en säger så i efterhand, jag menar, om en nu mår så dåligt att livet är skit så vill en väl förhoppningsvis (på något plan) att det ska bli bättre och på något sätt försöka vända sitt mående?

 

[Görel]

Jag skrev det redan i trådstarten

Rent allmänt då, jag ser ju absolut att det drabbar alla på olika sätt att ”han mår nog dåligt”-kortet dras med jämna mellanrum. Både män och kvinnor även om jag vågar påstå att det går ut över betydligt fler kvinnor som ska sympatisera med en partner som beter sig som ett stort barn. Men frågan kvarstår ju ändå, varför måste vi hitta på ursäkter?

Kanske för att vi inte orkar se verkligheten? Att mannen vi älskat och kanske gett upp mycket för har blivit en jättebebisparasit. Kanske har vi också satt oss i en sådan situation att vi ekonomiskt inte klarar oss på egen hand (intressant spalt av Maria Croft i DN idag om att många kvinnor inte har ekonomi till att försörja sig utan partnern) och då måste vi hitta på ursäkter för varför vi stannar kvar i ett skitdåligt förhållande, både inför oss själva och inför omgivningen.

 

[Ruffe]

Alltså vilken jäkla situation för dig Så himla himla bra att du lämnat och försöker att inte falla i sympati-fällan.

Fick du höra även från utomstående att han nog mådde dåligt? Och tragiskt att han tycker att han sådär i efterhand kan säga att han mår dåligt men inte alls (verkar det som?) vilja göra något åt det under tiden trots att du pratat om er situation. Rent generellt så fattar jag inte att en säger så i efterhand, jag menar, om en nu mår så dåligt att livet är skit så vill en väl förhoppningsvis (på något plan) att det ska bli bättre och på något sätt försöka vända sitt mående?

Faktiskt är det inte så många som kommenterat eller spekulerat i hans mående även om jag fått några sådana kommentarer. Det hör nog till att man vill hitta en förklaring till ett beteende som man inte förstår. Så på det sättet är det nog inte så långsökt att fundera i sådana banor.
Jo, det är svårt att förstå, att låta det gå så långt att skilsmässoprocessen är igångsatt och huset sålt innan han kunde säga nåt. Som vuxen med familj och små barn har man ett eget ansvar att söka hjälp. Han var ju ändå inte i det skicket att han inte kom upp ur sängen på morgnrna utan skötte sitt jobb och levde sitt liv med hobbyn osv.

 

[Kattennizze]

Men. Läser jag rätt? @Killaloe startar en tråd om att män kommer undan hushållsarbete genom att helt orelaterade kvinnor förklarar för männens partners att det nog är för att han mår dåligt.

Och då strömmar det in inlägg som understryker just hur dåligt de stackars männen mår.

Om det inte var så jävla tragiskt och så jävla typiskt, så hade det varit en taskig komedi som tyvärr tilltalar min taskiga humor.

 

[mandalaki]

Jag skrev det redan i trådstarten

Rent allmänt då, jag ser ju absolut att det drabbar alla på olika sätt att ”han mår nog dåligt”-kortet dras med jämna mellanrum. Både män och kvinnor även om jag vågar påstå att det går ut över betydligt fler kvinnor som ska sympatisera med en partner som beter sig som ett stort barn. Men frågan kvarstår ju ändå, varför måste vi hitta på ursäkter?

Ja, du ja. Men det är frustrerande att det aldrig i något sammanhang ska gå att diskutera bekymren med mansrollen utan att vi MÅSTE påpeka att det inte gäller alla män så att ingen stackars man blir blå om tårna.

 

[Kattennizze]

Kanske för att vi inte orkar se verkligheten? Att mannen vi älskat och kanske gett upp mycket för har blivit en jättebebisparasit. Kanske har vi också satt oss i en sådan situation att vi ekonomiskt inte klarar oss på egen hand (intressant spalt av Maria Croft i DN idag om att många kvinnor inte har ekonomi till att försörja sig utan partnern) och då måste vi hitta på ursäkter för varför vi stannar kvar i ett skitdåligt förhållande, både inför oss själva och inför omgivningen.

Så himla hemskt! jag oroar mig som fan för att det blir fler och fler unga kvinnor som blir några slags hemmafruar till sina framgångsrika män, och som då inte har en egen ekonomi och inkomst! Så himla viktigt för kvinnors frigörelse!

 

[MiniLi]

Känns fel att gilla, och nu balanserar vi på OT... men hear, hear.

Jag tycker att det hör hemma i diskussionen just för att det @Killaloe beskriver är en sanning och att det kastar en sådan skugga över män som faktiskt ÄR utbrända, och trötta och mår dåligt på Riktigt.

Men? Alla kvinnor som lever med rövhattarna då? En man gör allt och du oroar dig för hans välmående. Hundra kvinnor bränner ut sig och du tycker ändå det är befogat att kasta in en stackars man?

 

[Sel]

Jag menade inte att belysa "inteallamän" utan mer att det är bedrövligt att bilden av en man som mår dåligt är en omöjlig, förväxt tonåring som sitter och blippar på telefonen eller spelar Xbox hela dagarna.