Har ni ert drömyrke?

[Mabuse]

Ja, det är ju den typen av personlighetsskillnader som vi pekar på här. Jag lever inte med stora ambitioner över tid på det viset, helt enkelt. Jag är inte där. Jag kan se vad som är intressant med den där grejen, men den berör inte min person på något nämnvärt vis.

Och jag har inte riktigt den respekten för den akademiska världen längre, att den världens sätt att mäta framgång, att tala om vad som är bra, har någon nämnvärd betydelse för mig, numera. Det är inte där jag blir bekräftad, i stort sett, av den sortens skäl. Det är jämförbart med skoltiden: jag kände mig inte särskilt bekräftad när jag fick beröm och höga betyg för sådant jag själv tyckte var rätt ovidkommande.

Jag tänker att det har stor betydelse vad som bekräftar en. Min egen upplevelse är att jag inte kan påverka särskilt bra vad som ger mig bekräftelse. Lyckligtvis kan jag däremot i viss mån påverka så att jag inte blir bekräftad av sådant som inte är bra för mig - tex uppmärksamhet och komplimanger från helt fel män. Där kan jag med hjälp av förnuftigt resonemang se att om jag suger åt mig av det där, blir jag beroende av det, och det vore dåligt för mig. (Ett iofs alltmer sällsynt problem ju äldre jag blir, men det bekräftar ju å andra sidan tesen.)

Då förstår jag. Självklart är det akademiska systemet inte ofelbart, verkligen inte. Men jag har kollegor, hemma och runt om i världen, som jag har respekt för för att jag tycker de har gjort och gör bra saker. Jag har tilltro till deras förmåga att kunna se vad som är bra och inte, för de är själva vassa, så om de tycker det jag gör är bra och intressant är det en bekräftelse. Inte så att det är det enda som driver mig såklart, men det är roligt när det händer. När någon man har respekt för tycker det man gjort är intressant.

Sen är ju en annan viktig aspekt att det helt enkelt är ruskigt skoj att diskutera forskning med skickliga kollegor. Att jobba ihop med duktiga människor, helt enkelt, och göra något båda tycker är viktigt och intressant.

Om du däremot har tappat tron och intresset för forskning som sådan, då förstår jag förstås om kollegorna och vad de skriver är rätt ointressant.

Det mer kvantitativa sättet att mäta framgång, antal publikationer, doktorander, projekt etc är ju ett väldigt grovt mått, det säger inte så mycket. Men det är ju inte det enda måttet på framgång i akademin.

Jag tänker att det är lite som att rida dressyr. Självklart rider man för att det är roligt, och man har en egen känsla för vad som är bra och inte och kan träna mycket på egen hand - men det är ändå kul att rida för en bra tränare, se skickliga andra ryttare rida eller tävla själv och få ett omdöme av en domare.