Har ni ert drömyrke?

[fejt]

Jag är lärare och har arbetat i 14 år på en högstadieskola i ett av Sveriges mest socialt utsatta områden. På ett sätt var det mitt drömjobb men jag orkade inte längre. Jag brinner för allas rätt till likvärdig utbildning, älskar pedagogik och inlärningspsykologi samt att vara tillsammans med barn och unga.
När jag blev för trött för att fortsätta i skolan flyttade vi till landet och jag började skriva på heltid. Nu jobbar jag som skolbibliotekarie och det har visat sig vara mitt drömjobb.

 

[Mabuse]

Bevisligen kan man drömma även om nödvändigheter, som jobb och bostad. Det har jag väl inte förnekat. Själv har jag dock sällan drömt om såna saker. Jag är inte en sån person, antar jag. (Och jag är så djävla mätt på universitetet.)

Jag noterar ibland att du ser saker i livet som att de bygger på varandra och leder i en riktning och sådant. Jag är helt enkelt inte sån. Mitt huvud tänker inte så.

Jag skulle säga att det där med att saker bygger på varandra och leder i en riktning är ett faktum. När det gäller utbildning t ex är det ju rätt tydligt att det är så. Forskarutbildning bygger på grundutbildning, osv. Det är en av anledningarna till att jag trivs med universitetsvärlden, det är så tydligt vad nästa steg är, och hur man ska komma dit. Så det är lite att det är enorm frihet, men samtidigt väldigt tydligt vilka spelets regler är.

Vad är det som gör att tillvaron får mening för dig, om du inte känner att något du gör leder nånvart?

 

[Petruska]

Jag skulle säga att det där med att saker bygger på varandra och leder i en riktning är ett faktum. När det gäller utbildning t ex är det ju rätt tydligt att det är så. Forskarutbildning bygger på grundutbildning, osv. Det är en av anledningarna till att jag trivs med universitetsvärlden, det är så tydligt vad nästa steg är, och hur man ska komma dit. Så det är lite att det är enorm frihet, men samtidigt väldigt tydligt vilka spelets regler är.

Vad är det som gör att tillvaron får mening för dig, om du inte känner att något du gör leder nånvart?

Om du avstår från att missförstå avsiktligt, slipper jag skriva evighetslånga svar.

Självklart finns det saker som bygger på vartannat på det viset, men om man öht inte ser forskarutbildning som nästa steg medan man går grundutbildning, så är det ju på det personliga planet bara i retrospekt vägen blir synlig. Efter forskarutbildningen kanske man blir trädgårdsmästare. Utan att ha tänkt på det under tiden. Jag blev doktorand bara för att det just då framstod som det bättre av de tillgängliga alternativen. Vad jag skulle göra sen, tänkte jag inte på då. Men jag tänkte mig inte att bli kvar i alla fall.

Tanken att det skulle vara att bli doktor - lektor - docent - professor som ger tillvaron mening får mig mest att titta tomt ut i luften. Finns det nån (upplevd) mening, så inte är det där. Snarare i nära relationer med människor och djur, i så fall.

Och i att jag trots alla mina ostrategiska drag får ihop det. Livet funkar, min integritet är någorlunda i behåll och jag lyckas försörja mig.

 

[Mabuse]

Om du avstår från att missförstå avsiktligt, slipper jag skriva evighetslånga svar.

Självklart finns det saker som bygger på vartannat på det viset, men om man öht inte ser forskarutbildning som nästa steg medan man går grundutbildning, så är det ju på det personliga planet bara i retrospekt vägen blir synlig. Efter forskarutbildningen kanske man blir trädgårdsmästare. Utan att ha tänkt på det under tiden. Jag blev doktorand bara för att det just då framstod som det bättre av de tillgängliga alternativen. Vad jag skulle göra sen, tänkte jag inte på då. Men jag tänkte mig inte att bli kvar i alla fall.

Tanken att det skulle vara att bli doktor - lektor - docent - professor som ger tillvaron mening får mig mest att titta tomt ut i luften. Finns det nån (upplevd) mening, så inte är det där. Snarare i nära relationer med människor och djur, i så fall.

Och i att jag trots alla mina ostrategiska drag får ihop det. Livet funkar, min integritet är någorlunda i behåll och jag lyckas försörja mig.

Det var faktiskt en ärlig fråga. Om du inte känner att något det du gör i arbetet leder framåt, hur motiverar du dig till att göra det?

För jag skulle inte klara det, det skulle verkligen kännas helt meningslöst. Om inget leder till nånting, jag inte har några mål och inget jag vill uppnå, då skulle jag inte kunna motivera mig till att göra nånting.

Så jag är faktiskt nyfiken på hur man motiverar sig utan mål.

Syftet med att bli docent och professor är givetvis inte titlarna i sig, utan att en professorstjänst innebär större andel forskning i tjänsten, och docent är vägen dit. Docent är ju liksom kvittot på att man får något ur händerna på forskningsfronten. Det man vill åt är givetvis forskningen - och tanken på att få forska får då åtminstone inte mig att stirra tomt framför mig. Jag har massor med saker jag skulle vilja ta reda på och lära mig mer om.

Vill du inte forska?

 

[Tranan]

För dåligt självförtroende för mitt drömyrke.
För dåliga ögon för andraplatsen.
Nöjer mig att rita mest hela dagen.
Att vara ingenjör är att drömma om en bättre framtid och jobba mot det med begränsningar.

 

[miumiu]

Jag har just nu 2 jobb. Ett vikariat som yrkeslärare på en naturbruksskola och en säsongsanställning som djurvårdare i en stor statlig djurpark (återkommande anställning, mitt 3e år). Det första jobbet trivs jag inte alls med helt ärligt, känner mig värdelös varje dag på jobbet och det var helt enkelt inte alls vad jag föreställt mig. Men det vik:et löper tack och lov ut i sommar. Det andra jobbet är väl lite av ett drömjobb, jobbar mest med hästarna och har helt fantastiskt underbara kollegor. Jobbar mycket med yngre barn på denna arbetsplatsen också vilket uppenbarligen passar mig bättre än att jobba med ungdomar Men det har ju sina baksidor också såklart.

Drömjobbet är nog författare och har varit ända sedan jag var i tio-tolvårsåldern. Har en femårig kulturvetensksplig universitetsutbildning som jag aldrig kommer få användning för, men tänker nog ändå plugga igen till hösten. Då vidareutbilda mig inom hästnäringen.

 

[athena_arabians]

Om du avstår från att missförstå avsiktligt, slipper jag skriva evighetslånga svar.

Självklart finns det saker som bygger på vartannat på det viset, men om man öht inte ser forskarutbildning som nästa steg medan man går grundutbildning, så är det ju på det personliga planet bara i retrospekt vägen blir synlig. Efter forskarutbildningen kanske man blir trädgårdsmästare. Utan att ha tänkt på det under tiden. Jag blev doktorand bara för att det just då framstod som det bättre av de tillgängliga alternativen. Vad jag skulle göra sen, tänkte jag inte på då. Men jag tänkte mig inte att bli kvar i alla fall.

Tanken att det skulle vara att bli doktor - lektor - docent - professor som ger tillvaron mening får mig mest att titta tomt ut i luften. Finns det nån (upplevd) mening, så inte är det där. Snarare i nära relationer med människor och djur, i så fall.

Och i att jag trots alla mina ostrategiska drag får ihop det. Livet funkar, min integritet är någorlunda i behåll och jag lyckas försörja mig.

Jag har gått en liknande väg, vinglat lite hit och dit i mina val efter vad som har känts RÄTT. Karriär och titlar skiter jag fullständigt i så länge jag kan försörja mig. En tidigare chef var VÄLDIGT noga med vad som stod på visitkortet och det fick mig att nästan gapskratta. På mitt står det "geolog", det räcker så bra.

Min mening med allt (om man nu måste definiera det) är att få må någorlunda bra och det gör jag genom att ha ett jobb jag trivs med, ha ett gammalt hus med trädgård som blivit en livsstil i sig och att ha vettiga relationer med de människor jag har i mitt liv. Och katten då

 

[Halfrek]

Utbildade mig till mitt drömjobb (bibliotekarie) men hamnade snett på arbetsmarknaden och har inte jobbat som det på flera år. Nu har jag precis börjat mitt nya jobb (arbetsförmedlare) och inte är det mitt drömjobb men det verkar både utvecklande och omväxlande. Jag är nöjd om jag har ett hyfsat stimulerande jobb med bra ledning, bra arbetskamrater och att det funkar med livet i övrigt. So far so good

 

[Petruska]

Det var faktiskt en ärlig fråga. Om du inte känner att något det du gör i arbetet leder framåt, hur motiverar du dig till att göra det?

För jag skulle inte klara det, det skulle verkligen kännas helt meningslöst. Om inget leder till nånting, jag inte har några mål och inget jag vill uppnå, då skulle jag inte kunna motivera mig till att göra nånting.

Så jag är faktiskt nyfiken på hur man motiverar sig utan mål.

Syftet med att bli docent och professor är givetvis inte titlarna i sig, utan att en professorstjänst innebär större andel forskning i tjänsten, och docent är vägen dit. Docent är ju liksom kvittot på att man får något ur händerna på forskningsfronten. Det man vill åt är givetvis forskningen - och tanken på att få forska får då åtminstone inte mig att stirra tomt framför mig. Jag har massor med saker jag skulle vilja ta reda på och lära mig mer om.

Vill du inte forska?

Hur motiverad jag är står i stort sett i direkt proportion till hur roligt eller på annat sätt tilltalande det jag gör är i stunden. Lönearbete är något av ett specialfall då det dels är så tvingande, dels så tidsödande. Nu har jag turen att ha ett jobb som möjliggör hästeriet pga lönen, och som i sina bästa delar kan vara riktigt roligt.

Jag förhåller mig inte (medvetet i alla fall) till några direkta mål vad jag kan komma på.

Jag ser fördelarna med att motiveras och bekräftas på det vis som du gör, men jag ÄR inte sån.

 

[Mabuse]

Hur motiverad jag är står i stort sett i direkt proportion till hur roligt eller på annat sätt tilltalande det jag gör är i stunden. Lönearbete är något av ett specialfall då det dels är så tvingande, dels så tidsödande. Nu har jag turen att ha ett jobb som möjliggör hästeriet pga lönen, och som i sina bästa delar kan vara riktigt roligt.

Jag förhåller mig inte (medvetet i alla fall) till några direkta mål vad jag kan komma på.

Jag ser fördelarna med att motiveras och bekräftas på det vis som du gör, men jag ÄR inte sån.

Men om du blev ekonomiskt oberoende, skulle du säga upp dig då?

 

[Petruska]

Men om du blev ekonomiskt oberoende, skulle du säga upp dig då?

Jag skulle som minst fundera igenom det seriöst, troligen landa i att sluta, ja.

 

[Mabuse]

Jag skulle som minst fundera igenom det seriöst, troligen landa i att sluta, ja.

Då förstår jag, jobbet är inte alls lika kul och viktigt för dig som det är för mig. Jag skulle aldrig säga upp mig, oavsett hur mycket pengar jag hade. Jag vill se hur bra forskare och lärare jag kan bli, och det går ju inte om jag inte har kvar jobbet. Det är en av mina stora ambitioner i livet.

 

[Petruska]

Då förstår jag, jobbet är inte alls lika kul och viktigt för dig som det är för mig. Jag skulle aldrig säga upp mig, oavsett hur mycket pengar jag hade. Jag vill se hur bra forskare och lärare jag kan bli, och det går ju inte om jag inte har kvar jobbet. Det är en av mina stora ambitioner i livet.

Ja, det är ju den typen av personlighetsskillnader som vi pekar på här. Jag lever inte med stora ambitioner över tid på det viset, helt enkelt. Jag är inte där. Jag kan se vad som är intressant med den där grejen, men den berör inte min person på något nämnvärt vis.

Och jag har inte riktigt den respekten för den akademiska världen längre, att den världens sätt att mäta framgång, att tala om vad som är bra, har någon nämnvärd betydelse för mig, numera. Det är inte där jag blir bekräftad, i stort sett, av den sortens skäl. Det är jämförbart med skoltiden: jag kände mig inte särskilt bekräftad när jag fick beröm och höga betyg för sådant jag själv tyckte var rätt ovidkommande.

Jag tänker att det har stor betydelse vad som bekräftar en. Min egen upplevelse är att jag inte kan påverka särskilt bra vad som ger mig bekräftelse. Lyckligtvis kan jag däremot i viss mån påverka så att jag inte blir bekräftad av sådant som inte är bra för mig - tex uppmärksamhet och komplimanger från helt fel män. Där kan jag med hjälp av förnuftigt resonemang se att om jag suger åt mig av det där, blir jag beroende av det, och det vore dåligt för mig. (Ett iofs alltmer sällsynt problem ju äldre jag blir, men det bekräftar ju å andra sidan tesen.)

 

[Petruska]

Då förstår jag, jobbet är inte alls lika kul och viktigt för dig som det är för mig. Jag skulle aldrig säga upp mig, oavsett hur mycket pengar jag hade. Jag vill se hur bra forskare och lärare jag kan bli, och det går ju inte om jag inte har kvar jobbet. Det är en av mina stora ambitioner i livet.

Om jag tex vore kemist, och därmed beroende av lab för att kunna göra sådant jag tyckte var roligt, då skulle jag nog försöka använda mitt mycket osannolika ekonomiska oberoende för att kunna stå på lab mer. Då skulle jag väl heller inte säga upp mig.

Men jag skriver mest. Det kan jag göra överallt.

 

[mandalaki]

Du får skaffa liten hund som kan åka med? Tycker många pensionärer verkar göra ungefär så.

+ 1 på den!
@mandalaki - hund som kan flyga som handbagage. En vän till mig har en sådan och den är verkligen vittberest, även utanför EU där reglerna är betydligt mer komplicerade.

(Det enda jag har som eventuellt kan kallas för "plan" inför mitt (förmodligen rätt fattiga) pensionärsliv är för övrigt att flyga på enkelbiljetter dit klimatet är bättre och pengarna räcker lite längre.)

Klart att jag vet vilka hundar som kan flyga i kabinen. Men den ras jag planerar (om det inte blir Hundstallet) klarar vikten men oftast inte höjden.

Fast mitt främsta argument emot är att livet i Grekland nog är för riskfyllt för en hund - och inte så himla trevligt heller.

 

[lytesout95]

Drömjobbet, nej. Men jag har varit på och trivts på företaget sedan 13 år tillbaka och jobbar nu som teknisk specialist på ett av de stora telekombolagen.
Trivs bra med kollegorna och har bra chefer och har möjlighet att styra mina arbetstider för skoningar, träningar mm.
Just nu jobbar jag 50% och är föräldraledig på resten.
Jag är gått utbildning till häsfysioterapeut (i rent intressesyfte) och så är jag yrkeschaufför med CE-behörighet.

Men det jobb som nog har roat mig mest var när jag jobbade med travhästar.

Jag har inget drömjobb men jag åker med i båten tills jag halkar in på något som verkar intressant.

 

[AraSlei]

@Stefffie Jag jobbar på marknadsavdelningen på ett möbelföretag

 

[athena_arabians]

Jag skulle som minst fundera igenom det seriöst, troligen landa i att sluta, ja.

Jag skulle nog inte sluta jobba, jag är för fascinerad av geologi för det. Dock vore det ju en frihet att inte behöva jobba, dvs jag kan åka på en resa och ta både kultur och lokal geologi bara för att det är roligt. För mig är intressant geologi i nivå med att gå på museum.

 

[Mabuse]

Om jag tex vore kemist, och därmed beroende av lab för att kunna göra sådant jag tyckte var roligt, då skulle jag nog försöka använda mitt mycket osannolika ekonomiska oberoende för att kunna stå på lab mer. Då skulle jag väl heller inte säga upp mig.

Men jag skriver mest. Det kan jag göra överallt.

Men behöver du inte empiri, tillgång till universitetsbibliotek, möjlighet att medverka på seminarier och konferenser för att inspireras och få kommentarer för att vässa det du skrivit, helt enkelt ett akademiskt hemviste kunna ingå i ett samtal med andra forskare och samarbeta i projekt.

Absolut att man kan sitta på sin kammare och skriva ensam, men utan empiri, teori eller kollegor som hjälper en med feedback och peer review så tänker jag att det blir svårt att hålla nivå på det man skriver? Eller, fel, jag skulle tycka det var svårt. Lite som att försöka bli bra på dressyr samtidigt som man isolerar sig från övriga dressyrvärlden.

Själva skrivandet kan man förstås göra överallt, men det är, tänker jag, bara en del av processen.

 

[Petruska]

Men behöver du inte empiri, tillgång till universitetsbibliotek, möjlighet att medverka på seminarier och konferenser för att inspireras och få kommentarer för att vässa det du skrivit, helt enkelt ett akademiskt hemviste kunna ingå i ett samtal med andra forskare och samarbeta i projekt.

Absolut att man kan sitta på sin kammare och skriva ensam, men utan empiri, teori eller kollegor som hjälper en med feedback och peer review så tänker jag att det blir svårt att hålla nivå på det man skriver? Eller, fel, jag skulle tycka det var svårt. Lite som att försöka bli bra på dressyr samtidigt som man isolerar sig från övriga dressyrvärlden.

Själva skrivandet kan man förstås göra överallt, men det är, tänker jag, bara en del av processen.

Då fick jag väl skriva annat än vetenskap, då. Just det skulle verkligen inte störa mig.