Har vi gjort rätt eller fel..?

[Myrten]

Jag blir otroligt ledsen av att läsa denna tråd. Att vuxna pikar sonen för hur han är - det är fullständigt ofattbart och oacceptabelt. Men när jag läser var ni bor blir jag inte så förvånad ändå. Jag bodde en kort tid i en Norrlandsstad och för mig, som kom utifrån, var könskodningen framför allt beträffande hur män "ska vara" något som genomsyrade allt. Norrland är väldigt stort och naturligtvis ser det olika ut på olika ställen. Men jaga-fiska-hockey-köra skoter-identiteten var otroligt påfallande där jag bodde och det var då i en stad. Jag mådde skitdåligt av den.

Jag kan inte se att ni gjort något fel. Snarare tycker jag att ni är ett föredöme!

Fimpa BUP-kontakten och ta en diskussion med BUP om den idioten.

Förslaget att resa och se andra miljöer så att sonen får se att normen där ni bor är trång och ser annorlunda ut tycker jag är utmärkt. Han behöver nog förstå att han inte endast är annorlunda utan är sig själv framför allt. "Sig själv" kan ändras med åren, man får andra värderingar, intressen mm. Men det är en förändring som i så fall kommer inifrån, inte något som tvingas på av andra.

Till sist, lite OT: visst är det märkligt att sport med hästar anses "tjejigt" (och då naturligtvis "sämre") när det är så jäkla manligt könskodat i världen bortsett från på hobbynivå + elitnivå i några grenar främst inom ridsporten i västvärlden? Det räcker med att komma till Sydeuropa så är det mest män som rider, i alla fall när det gäller tävling eller annan officiell ridning. Exempel på det sistnämnda är uppvisningar i Spanien och Portugal som kommer från tjurfäktnings- och boskapsridning. Och då jäklar ska det vara bling med färgade rosetter i hästarnas (som alltid är hingstar) flätade manar, glamour, blänkande beslag... för där är det manligt!

Och hur man ens i någon håla i Sverige kan tycka att trav är kvinnligt könskodat är helt obegripligt! Jämfört med galopp (som jag själv har intressen i) förefaller travet ha betydligt större dominans av män. I galopp dräller det ju av kvinnliga tränare och jockeys - i Sverige då. Utanför Skandinavien (kan finnas något undantag) är de flesta på tävlingsnivå män, men inslaget av kvinnliga arbetsryttare i England tycks vara betydande (slutsats efter högst begränsad studie när jag tittat på morgonträningar i Newmarket och jämfört med lopp i samma stad).

 

[marshall]

Jag bodde en kort tid i en Norrlandsstad och för mig, som kom utifrån, var könskodningen framför allt beträffande hur män "ska vara" något som genomsyrade allt. Norrland är väldigt stort och naturligtvis ser det olika ut på olika ställen. Men jaga-fiska-hockey-köra skoter-identiteten var otroligt påfallande där jag bodde och det var då i en stad. Jag mådde skitdåligt av den.

Precis så är det och det vet vi ju så lite det som var orsaken till att jag började tänka om vi gjord något fel i att inte styra upp det "avvikande" en aning, men samtidigt vi ser inget "problem" med det och har inget problem med det heller.

 

[marshall]

Jag pratade i morse med BUP kontakten då det inte är så lätt att byta med tanke på att de delar upp vilken kontakt man får efter postnummer och annars får man helt enkelt åka till annan kommun vilket blir låångt men blev minst sagt så paff att jag blev stum av förvåning.
Jag hann inte hämta mig innan samtalet var över. Har jobbat i natt så var inte så förberedd heller.
Jag hoppas faktiskt att det var jag som hörde fel.. För det låter så fel i mina öron bara att skriva det..

Hen bad om ursäkt och sa att hen skulle har uttryckt sig mer passande men uppfattade honom som en trevlig och intelligent kille och så normal att hen inte ens tänkte att det skulle vara något av det här slaget, hen fortsatte med att säga att det var så kul att träffa honom eftersom många av henoms patienter inte är så lätta att kommunicera med..

Hur uppfattas man som "normal"? hur är man normal? och på vilket hade sätt hade hon uttryckt sig om hen inte uppfattat honom som "normal"..?? Är man inte intelligent om man är kille och gillar kläder med rosa färg i? Eller är man otrevlig då?

Jaja. denna världen. Hoppas det går att byta.

Men återigen tack alla för erat stöd!

 

[Myrten]

[...]
Hen bad om ursäkt och sa att hen skulle har uttryckt sig mer passande men uppfattade honom som en trevlig och intelligent kille och så normal att hen inte ens tänkte att det skulle vara något av det här slaget, hen fortsatte med att säga att det var så kul att träffa honom eftersom många av henoms patienter inte är så lätta att kommunicera med..

Hur uppfattas man som "normal"? hur är man normal? och på vilket hade sätt hade hon uttryckt sig om hen inte uppfattat honom som "normal"..?? Är man inte intelligent om man är kille och gillar kläder med rosa färg i? Eller är man otrevlig då?

Jaja. denna världen. Hoppas det går att byta.

Men återigen tack alla för erat stöd!

Vad menar kontakten med "något av det här slaget"? Det som, som jag läser texten, din son är för "normal" för att ha? Jag tycker att det låter ytterst oroväckande med en person i den positionen som använder begreppet "normal" på det sätt som du skriver.

Och nej, ni har inte gjort fel. Snarare har ni börjat hjälpa er son att bli bättre rustad för det moderna, allt mer globaliserade samhället.

 

[marshall]

Ja men eller hur? Nej det där släpper jag inte. Tänker hela tiden på de andra dennes övriga patienter nu också. usch. .Önskar jag hade spelat in samtalet!

 

[mandalaki]

Hen bad om ursäkt och sa att hen skulle har uttryckt sig mer passande men uppfattade honom som en trevlig och intelligent kille och så normal att hen inte ens tänkte att det skulle vara något av det här slaget,

Men herregud, hen beskriver din son som ett ufo! När det är hen själv som är det största ufot i sammanhanget.

Jag blir så jäkla ledsen av det du beskriver. Den där BUP-personen borde bli av med jobbet, hens världsbild verkar vara från 1800-talet.

Stå på dig för din fina sons skull!

 

[Ridinglady]

Du skriver inte hur hammal han är - som förälder kan man ju gripa in mer i en 11 årings liv än i en 17 årings när det gäller t ex mobbning och kamrater ... Oavsett så har ni absolut inte gjort fel! Försök att inte skuldbelägga dig själv, utan forsätt att finnas för din son och låt honom känna att han är älskad precis som han här! Hur gärna man än vill kan man inte skydda sina barn från en ibland tuff omvärld. De måste själva ge sig ut där och finna sin väg - men man kan alltid erbjuda en trygg och kärleksfull plats att återvända till och hämta kraft i.

 

[AgentCarter]

Att få träffa andra i samma ålder som inte följer normen tror jag skulle vara skönt.
Nu lever jag väldigt enligt normen (eftersom det passar mig bra att ha villa-volvo-vovve) men som yngre var vi ett gäng i skolan där vi var normbrytande, det stödet var väldigt viktigt. Idag har två av dessa byt kön, en annan lever som poly och en tredje med sin samkönade sambo i en by i norrland.

 

[Hyacinth]

Jag pratade i morse med BUP kontakten då det inte är så lätt att byta med tanke på att de delar upp vilken kontakt man får efter postnummer och annars får man helt enkelt åka till annan kommun vilket blir låångt men blev minst sagt så paff att jag blev stum av förvåning.
Jag hann inte hämta mig innan samtalet var över. Har jobbat i natt så var inte så förberedd heller.
Jag hoppas faktiskt att det var jag som hörde fel.. För det låter så fel i mina öron bara att skriva det..

Hen bad om ursäkt och sa att hen skulle har uttryckt sig mer passande men uppfattade honom som en trevlig och intelligent kille och så normal att hen inte ens tänkte att det skulle vara något av det här slaget, hen fortsatte med att säga att det var så kul att träffa honom eftersom många av henoms patienter inte är så lätta att kommunicera med..

Hur uppfattas man som "normal"? hur är man normal? och på vilket hade sätt hade hon uttryckt sig om hen inte uppfattat honom som "normal"..?? Är man inte intelligent om man är kille och gillar kläder med rosa färg i? Eller är man otrevlig då?

Jaja. denna världen. Hoppas det går att byta.

Men återigen tack alla för erat stöd!

Trevlig, intelligent och normal har inget med sexualitet att göra. Jävla rövhatt.

Peppa sonen och om det finns en närvarande pappa eller liknande är det ju suveränt om denne också gör det tydligt och öppet.

 

[Mabuse]

Jag pratade i morse med BUP kontakten då det inte är så lätt att byta med tanke på att de delar upp vilken kontakt man får efter postnummer och annars får man helt enkelt åka till annan kommun vilket blir låångt men blev minst sagt så paff att jag blev stum av förvåning.
Jag hann inte hämta mig innan samtalet var över. Har jobbat i natt så var inte så förberedd heller.
Jag hoppas faktiskt att det var jag som hörde fel.. För det låter så fel i mina öron bara att skriva det..

Hen bad om ursäkt och sa att hen skulle har uttryckt sig mer passande men uppfattade honom som en trevlig och intelligent kille och så normal att hen inte ens tänkte att det skulle vara något av det här slaget, hen fortsatte med att säga att det var så kul att träffa honom eftersom många av henoms patienter inte är så lätta att kommunicera med..

Hur uppfattas man som "normal"? hur är man normal? och på vilket hade sätt hade hon uttryckt sig om hen inte uppfattat honom som "normal"..?? Är man inte intelligent om man är kille och gillar kläder med rosa färg i? Eller är man otrevlig då?

Jaja. denna världen. Hoppas det går att byta.

Men återigen tack alla för erat stöd!

Herregud. Så sonen verkade trevlig, intelligent och normal, så därför var det otänkbart att han kunde vara ngt annat än en straight bilmeck?

Här någonstans börjar man ju fundera på hur många homosexuella personer ifråga känner, och vidare vad det är för märklig idé hen har om hur homosexuella brukar vara? Otrevliga, svagbegåvade och onormala, låter det ju som?

 

[Keb71]

Man blir ju skogstokig på riktigt av att läsa om bemötandet från människan på BUP!!!
Förstår verkligen att du inte fann dig direkt, man inbillar sig ju att folk med ett sådant yrke ska vara VIDSYNTA och TOLERANTA...

Om du orkar - skriv ner några väl valda ord och ring dit igen med "fusklappen" framför dig.
"Hej, ja det är xxxs mamma, vi talades vid häromdagen. Jag var lite seg i skallen efter nattjobbet och känner att jag bara måste få höra med dig om jag uppfattade allt rätt"

Annars kanske ett samtal till människans chef skulle vara på sin plats...

Sådär FÅÅÅÅR man bara inte bete sig!!!

 

[Sar]

Vi som både människor och föräldrar är öppna toleranta människor och har försökt fostra våra barn i samma anda. Det har så här långt gått bra-kanske för bra för även om vi som familj är förstående och accepterar att människor är annorlunda än vi är så är inte alltid samhället det.

Sonen är kanske homosexuell, bisexuell eller trans eller kanske inget av det-skriver ingen "titel på vad han är", han har alltid haft ett sätt som tydligt avviker från "pojknormen" bla klätt sig i kjol, sminkat sig, han gillar dans, han rider och kör ponnytrav har tjejvänner osv och vi har aldrig nekat honom hans sätt att vara men nu börjar han undra vad det är för "fel" på honom, varför han är så annorlunda (hans ord) mot andra killar-han mår dåligt och drar sig för att vara som han varit, klär sig som "andra killar"osv för att andra mobbar honom även vuxna som ger honom pikar.
Vi går på samtal hos kurator och BUP varav den senaste han träffade där var väldigt "traditionellt könsbunden"i sitt tänk och frågade honom om bla hans intressen och då sonen inte ville svara som det var utan sa att han inte gör något alls (att han gillar tradtionellt tjejiga saker-ursäkta mitt uttryck här-jag använder ord som sonen själv har fått höra av andra) så föreslog denne typiska killsaker som han skulle kunna testa: saker som fotboll, innebandy hockey, om han hade flickvän och eftersom vi bor på landet om han meckar med bilar osv detta gjorde att sonen som fick bekräftat att han inte är som andra killar borde vara.
Eftersom en "läkare" sagt det och nu han vänt det till att vara vårat fel varför vi låtit han vara så annorlunda..

Ja och faktiskt så sitter jag nu och funderar på det hela har vi gjort honom orätt, skulle vi kanske ha sagt ifrån för vi VET ju att samhället inte-långt ifrån-är som vi-inte lika toleranta och accepterande-och att helt enkelt ha förklarat att man gör inte som man själv vill ha det eller vara utan som andra anser att han ska vara-åtminstone då andra ser det..

Han blir ju nu mobbad, utanför och hackad på grund av att VI tycker det är ok och inte har problem men samhället i övrigt är ju inte med i det och då blev det inte så bra känns det som..

Ja det känns som gör om gör rätt..Men det går ju inte..Så hur stöttar vi honom utifrån läget är nu.
Vi måste ju se verkligheten och inte leva i det som det borde vara att man får vara den man är utan dömmande han lider ju här och nu..
Alltså jag menar skulle vi ha varit mer noga med att man är själv mogen eller stark nog att ta steget till att säga sån här är jag.
Vårt barn är ju tydligt inte redo att stå emot???
Jag blir SÅ LEDSEN!

Så himla ledsamt att höra att sonen fått ett sådant bemötande.
Det jag tänker spontant är at det alltid kommer att "skava" att på något sätt gå emot emot rådande norm (vilken verkar oerhört snäv där ni bor) och jag tror att det kanske kan hjälpa honom att inse att det faktiskt kan se annorlunda ut på andra ställen och att det är de som mobbar som är inskränkta. Det finns heller inga om helst likhetstecken mellan fritidsintressen och sexualitet, att man som man gillar hästar betyder ju inte alls att man per automatik är homosexuell, bisexuell, heterosexuell etc.

Jag har funderat lite över med det där att "varna" sina barn som förälder. Att varna för att andra har snäva normer och att de som "sticker ut" kan bli utsatta. Som ett exempel; Är det helt schysst att låta sin 7-åriga son gå till skolan i make-up och kjol? Sonen är helt omedveten om omvärldens grymhet och blir helt tagen på sängen när äldre barn retas och mobbas. Skulle man där ha varnat att det antagligen kommer att vara få andra barn av samma kön som kommer att vara sminkade och ha kjol och att det kan hända att någon retas? Skulle man ha låtit pojken sminka sig och bära kjol hemma men inte på skolan? Det kan ju också hända att det hade gått hur bra som helst och att den här pojkens agerande hade gjort att även fler killar på skolan vågade använda kjol eller göra något annat som stack ut från rådande norm.
Vår snart 6-årige son valde chockrosa foppatofflor som han nu stolt visat upp på förskolan men en liten del av min mage knyter sig när jag tänker på vad de andra, äldre barnen kommer att säga när han börjar förskoleklass. Och sedan skäms jag för vem är jag att berätta för vår son vilka färger som är acceptabla för hans kön?!

 

[Ridinglady]

Jag tror att man måste både förbereda barnet på omvärlden och stötta i att våga! I grunden handlar det om att som föräldrer göra sitt bästa för att fostra en individ som är stark i sig själv men som också har en sund dos självbevarelsedrift. Man kan ju t ex prata med barnet om vad man kan göra och svara om kompisar börjar fälla elaka kommentarer om valet av klädsel. Och ge sin tonårsdotter stöd i att ha precis hur korta kjolar hon vill, men se till att hämta henne från festlokalen så att hon inte behöver ta sig hem själv mitt i natten och utsätta sig för risken att någon anser sig ha rätten att antasta henne 'när hon klär sig på det viset ..."