Hårda VS mjuka metoder

[makarontanten]

Var står ni och vad anser ni är rätt? Ibland ( försöker oftast skita i andra), så får jag otroligt mycket skit för att jag inte vill använda mig av hårda metoder mot min hund. Jag vill att mitt hundägande ska gå ut på att vara snäll, att stärka min hunds dåliga självförtroende och att VI samarbetar i ett team istället för att jag ska vara en hård "ledare" som trycker ner min hund och därmed får henne till att lyda. Jag säger naturligtvis till henne när hon gör fel, men inte med våld, utan med ett skarpt nej och med beröm/godis när hon gör rätt.

Folk påpekar att jag gör fel, att jag är en dålig hundägare som inte markerar, straffar och trycker ner min hund. Jag har försökt förklara min "metod", och blir mer eller mindre hånskrattad åt för att jag inte straffar henne med vad jag vill säga hårda metoder. Exempelvis strypkoppel med ryck, med att hon ska bli inlåst, att hon ska läggas ner med sk "alfarullning" mm

Gör jag fel? Min hund har en hel del olater som jag dagligen jobbar med, tyvärr med få framsteg, men ändå lite framåt.

Vill höra lite åsikter om hur ni andra med hund tänker om detta.

 

[Red_Chili]

Jag står på din sida. Aldrig i helvete att någon hund jag har ansvar över ska alfarullas eller tvingas till lydnad genom att skapa obehag. Jag kör uteslutande med att belöna bra beteende och försöker i absolut möjligaste mån att förhindra att negativa situationer uppstår. Sätter inte heller mina hundar i någon situation som jag inte känner mig säker på att de kan klara.

Enda gången jag ryter till eller rycker till i kopplet är om de gör något som kan vara farligt för dem eller någon i deras omgivning (typ kattjakt som jag inte kunnat avbryta i tid, hopp ut i bilvägar osv). Jag ser det dock inte som uppfostran, utan som nödlösning. Mina hundar klarar utan minsta tvekan att jag ryter till, skulle klara av att jag slog dem också osv, men inte sjutton skulle de lära sig något av det, mer än eventuellt att försöka undvika obehag.

Nu är det ytterst sällan någon kommer med kritik kring min hunduppfostran, jag väljer helt enkelt att umgås med personer som har liknande hundtänk. Men när jag väl möter någon som anser att jag är dum i huvudet och "för mesig" så förklarar jag antingen varför jag gör på mitt sätt eller kommer överens med personen om att vi inte kommer överens, sedan konstaterar jag för mig själv att mina hundar ändå är lydigare än deras (för ja, jag har riktigt bra vardagslydnad här, betydligt bättre än samtliga kritiker haft på sina hundar)

Jag brukar också tänka att OM de där hårda metoderna fungerat, då hade ju ägarna inte behövt fortsätta. De hade inte behövt säga åt sin hund vid mer än ett hundmöte, vid mer än ett hopp på besökare hemma och hundarna hade absolut gått fint i koppel hela tiden. konstigt då att flera måste ägna många år åt att bråka med hundarna vid varje hundmöte eller aldrig får en hund som går riktigt fint i koppel utan anti-drag-utrustning

 

[HeddaVovven]

Märkligt att du får tips som att straffa, alfarulla mm. Tror aldrig jag hört någon använda dessa ord i verkligheten utan bara läst på nätet.

Däremot låter det inte så bra att du dagligen jobbar med din hunds olater utan några direkta framsteg. Du kanske måste ändra din träningsmetod?

 

[Jadzia]

Var står ni och vad anser ni är rätt? Ibland ( försöker oftast skita i andra), så får jag otroligt mycket skit för att jag inte vill använda mig av hårda metoder mot min hund. Jag vill att mitt hundägande ska gå ut på att vara snäll, att stärka min hunds dåliga självförtroende och att VI samarbetar i ett team istället för att jag ska vara en hård "ledare" som trycker ner min hund och därmed får henne till att lyda. Jag säger naturligtvis till henne när hon gör fel, men inte med våld, utan med ett skarpt nej och med beröm/godis när hon gör rätt.

Folk påpekar att jag gör fel, att jag är en dålig hundägare som inte markerar, straffar och trycker ner min hund. Jag har försökt förklara min "metod", och blir mer eller mindre hånskrattad åt för att jag inte straffar henne med vad jag vill säga hårda metoder. Exempelvis strypkoppel med ryck, med att hon ska bli inlåst, att hon ska läggas ner med sk "alfarullning" mm

Gör jag fel? Min hund har en hel del olater som jag dagligen jobbar med, tyvärr med få framsteg, men ändå lite framåt.

Vill höra lite åsikter om hur ni andra med hund tänker om detta.

Jag lägger mig inte i hur andra gör och förväntar mig samma sak tillbaka. Enda gången jag lämnar min åsikt är om någon ber om råd och lyssnar de inte, tja det är valfritt. Efter det vill jag dock inte höra gnäll om det upplevde problemet.

Personligen anser jag att vi applicerar alldeles för mycket mänskliga värderingar i vårt hadhavande av hund och att vara snäll innebär för mig inte att avstå korrigeringar. Det är dock bara min filosofi och det står var och en fritt att inte hålla med så länge man inte försöker pådyvla mig en metod jag inte tror på.

 

[linnsan]

Jag tränar så belöningsbaserat som möjligt. Söker alltid nya positiva lösningar på eventuella problem som kommer.
Hundmöten tränas med motbetingning/skvaller med hanen. Däremot har jag haft svårt att få honom viltren. Inte pga att metoden inte fungerar utan pga att vi har för få träningstillfällen för att det ska ge resultat. Så jag hoppas och tror på att ett sprayhalsband kombinerat med dunderbelöning när han avbryter från viltet ska ge resultat.

Jag ser stor skillnad på att korrigera ett beteende som hunden gör för att det är kul och att korrigera ett beteende där det ligger rädsla i grunden. Jag tycker även det är stor skillnad på en korrigering som förvånar hunden och en korrigering som gör ont eller skapar rädsla.

Alfarullning och annat trams för att skrämma hunden är ju bara dumheter. Inget som en hund borde behöva utstå.

 

[makarontanten]

För mig innebär inte korrigering att straffa hunden, utan mer ett skarpare nej och utebliven belöning i situationen. Beröm när hon gör rätt, försöka att skapa ett team av henne och mig när bra beteende belönas och ett nej är lika med en sur min, ingen belöning, ingen kontakt från mig. Alltså ett "straff" som inte plågar och gör ont, men ändå markering på att hon gör fel. Jag får ofta höra att hunden ska straffas på olika sätt, men jag vill verkligen inte använda våld...

Min hund har gjort utfall mot andra hundar hela tiden, men efter många träningar klara hon kanske hälften av dessa nu. Träningen går alltså framåt, men sakta. Borde jag då ta tag i hårdhandskarna för att få bättre resultat? Vill göra rätt, men är väl antaglgen för mesig då jag inte vill straffa henne med sk hårda metoder. Har till och med fått svar som att hon borde avlivas pga att hon inte fungerar med okända människor/hundar som är på henne utan att jag vill ( på promenader mm)

 

[Aionee]

Jag ser alltid att all träning med djur/levande varelser handlar om att man ska jobba i ett team och då är tillit otroligt viktigt mellan de båda partnerna. Om man då tar till våld/hårda straff förlorar den andra partnern sin tillit för dig. Hur förväntar man sig då att se effektiva resultat? Att basera sina träningsmetoder på rädsla och osäkerhet är något jag aldrig kommer förstå mig på.

 

[Red_Chili]

Min hund har gjort utfall mot andra hundar hela tiden, men efter många träningar klara hon kanske hälften av dessa nu. Träningen går alltså framåt, men sakta. Borde jag då ta tag i hårdhandskarna för att få bättre resultat? Vill göra rätt, men är väl antaglgen för mesig då jag inte vill straffa henne med sk hårda metoder. Har till och med fått svar som att hon borde avlivas pga att hon inte fungerar med okända människor/hundar som är på henne utan att jag vill ( på promenader mm)

Det där låter som min första tik, och ja, jag har fått höra från alla möjliga håll att hon inte var bra mentalt. Visst "hjälpte" det att ta i med hårdhandskarna vid hundmöten, så till den grad att hon slutade göra utfall och bara gick och spände sig. Det räckte dock med ett enda hundmöte per promenad för att jag skulle se hela promenaden som misslyckad, det var så extremt trist att behöva vara på henne så hårt vid hundmöten!

Sedan bytte jag taktik helt, gick omvägar vid hundmöten, proppade i henne godis så länge hon var allt annat än galen, försökte ha slakt koppel, sele istället för strypkedja och jag lärde in ett kommando för "gå framåt" som användes när mötande hund var jämsides med oss för att hon inte skulle gå och spana bakåt. Tog verkligen inte lång tid innan det blev mycket bättre och promenaderna blev roliga, trots flertalet hundmöten. Så småningom kunde vi passera nästan vilken hund som helst bara jag hade med en godis eller två att locka lite med.

Samma metod använde jag sedan på min Aysu, som försökte fly eller göra utfall vid varje hundmöte när hon kom till mig. Idag går hon i slakt koppel vid min sida vid de flesta hundmöten oavsett om jag har godis med eller inte. Lös fungerar också jättebra, då stannar hon så fort hon får syn på annan hund och då kan jag lätt koppla henne. Jag är i alla fall glad åt att ha hittat en glad och trevlig metod som passar både mig och mina hundar

 

[linnsan]

För mig innebär inte korrigering att straffa hunden, utan mer ett skarpare nej och utebliven belöning i situationen. Beröm när hon gör rätt, försöka att skapa ett team av henne och mig när bra beteende belönas och ett nej är lika med en sur min, ingen belöning, ingen kontakt från mig. Alltså ett "straff" som inte plågar och gör ont, men ändå markering på att hon gör fel. Jag får ofta höra att hunden ska straffas på olika sätt, men jag vill verkligen inte använda våld...

Min hund har gjort utfall mot andra hundar hela tiden, men efter många träningar klara hon kanske hälften av dessa nu. Träningen går alltså framåt, men sakta. Borde jag då ta tag i hårdhandskarna för att få bättre resultat? Vill göra rätt, men är väl antaglgen för mesig då jag inte vill straffa henne med sk hårda metoder. Har till och med fått svar som att hon borde avlivas pga att hon inte fungerar med okända människor/hundar som är på henne utan att jag vill ( på promenader mm)

Det där är så svårt tycker jag. Då utfall ofta grundar sig i rädsla så är det ju svårare att jobba med. Hur har du tränat?

Med min hane går det lite upp och ner. Förra sommaren var han totalt helt problemfri vid hundmöten. Jag behövde inte ens ha med mig godis ut längre. Men sen i kombo med att jag skaffade tiken + att en hel del människor släppt fram sina hundar utan att fråga trillade vi tillbaka några steg igen. Men jag märker ändå att grunden är där. För flera år sen innan jag började med motbetingning så var han totalt helt okontaktbar även på långt avstånd från andra hundar. Jag testade ryck i koppel, dra i örat, ta tag i nackskinnet osv (jag skäms otroligt idag över hur jag behandlade min stackars hund, och för att jag lyssnade på idioter...). Han tog inte heller godis och var helt "rabiat". Nu går han att distrahera med godis även om han börjat gå upp i varv och skälla. Och efter ett par möten med att ha blivit matad med godis blir han genast lugnare och mer fokuserad på mig.

 

[WildWilma]

Jag skulle inte kalla metoder för hårda eller mjuka utan snarare belöningsbaserade eller staffbaserade. Jag jobbar med belöningar men det hindrar inte från att jag har tydliga ramar. Jag förebygger beteende jag inte vill ha men händer det att jag missar någon gång så påminner jag hunden så snabbt som möjligt genom ett brytkommando. Har hunden blivit väldigt uppjagad måste jag bedöma om det ens är värt att försöka bryta eller om jag bara ska ta mig ut situationen på snabbast möjliga sätt. Att hålla på att bestraffa och alfarulla en väldigt uppjagad hund (i te.x ett utfall) tror jag snarare har en motsatt effekt och det tycker jag verkligen inte att någon ska göra någonsin.

Man kan jobba belöningsbaserat och ändå ha höga krav på hur hunden ska uppföra sig men när hunden misslyckas är det mitt fel då jag gjort situationen för svår.

 

[Milosari]

Jag kör också den "mjuka" linjen på mina hundar i de allra flesta fall. Men visst händer det att vi hamnar i situationer där jag måste sätta ner foten lite. T ex om hanhundarna får för sig att de ska muppa sig mot andra hanhundar/låser fast på tikfläckar, när gamle hunden fick för sig att han skulle sno något ätbart etc. Helt enkelt sådant som de har väldigt starka drifter för och som är svårt att komma åt med andra metoder. Men då är det snabba korrigeringar som gäller, oftast räcker det med en liten påminnelse. I enstaka fall, när de räcker fingret åt mig (typ jag hör att du kallar men det skiter jag i) så kan jag vara tuffare men aldrig att jag går på så hårt att de blir rädda för mig eller att det gör ont på dem. Och jag lämnar ingen situation där vi är sura på varandra. Innan vi gör något annat så ser jag till så att vi är kompisar igen.

Att hålla på att alfarulla eller liknande utdragna grejer handlar inte om att ändra hundens beteende till det bättre. Det är ett sätt för människan att totalt dominera sin hund och få denne att visa maximal underkastelse (aka rädsla för sin förare). Ingen normalt funtad hundkunnig människa håller på med sådant.

Jag gillar Kenth Svartbergs relationsmodell, att en relation ska bygga på en trygghet och på den vilar en bit med samarbet och en bit bestämmande. Håller man på att bestämma för mycket så minskar man hundens samarbetsvilja samtidigt som tryggheten raseras om hunden blir rädd. Men man kan inte strunta i att bestämma helt och hållet heller.

Jag tycker att du ska se om du inte kan hitta någon tränare som har kunskap inom både mjuka linjen men samtidigt har erfarenhet av hundar med lite "mer i". Många som kör på det mjuka sättet köper också hundar som passar väldigt bra till det här träningsättet (övervägande vallhundar och retrievers) och de står helt handfallna när de möter en hund som ger dem fingret när de står där med sin köttbulle. Köttbullar är jättebra! Men de kan i vissa fall behöva kombineras med lite gränssättning och det är viktigt att denna gränssättning går schysst till. Fast kanske är det inte hunden som är svår. Kanske är det bara din tajming som behöver bättras på lite? Då är det ju bra om instruktören har kunskap inom det sättet som du tränar och kan hjälpa dig med den lilla detaljen bara . Så försök hitta en som kan båda!

 

[TinyWiny]

Jag vill att min hund ska vara min kompis och att vi ska jobba som ett team. Att jag på olika lekfulla sätt ska få honom att vilja göra det jag vill och det har fungerat super både med hundar, hästar och till och med med barn. Jag hade aldrig betett mig så mot någon annan kompis så varför skulle jag göra det mot min hund? Precis som mot människor eller hästar har jag däremot ramar runt min egen person och vad jag accepterar och inte. Självklart säger jag ifrån om han gör fel precis som jag berömmer när han gör rätt men några alfarullningar skulle jag aldrig i livet få för mig att göra.

Jag hade en då ytlig bekantskap som gick ut här hemma och alfarullade deras rottweiler som de precis hade skaffat (omplacering på 5-6 år) och jag frågade varför han gjorde så? Det var alltså världens snällaste och mildaste hund! Han svarade att han hade lärt sig att man måste göra så då och då för att hunden skulle hålla sig på mattan. Jag frågade honom då vad han trodde var troligast, att hunden en dag sa ifrån vid alfarullningarna och inte var den snälla och timida individ hon var längre eller om han trodde att hon skulle må bättre om han ville vara kompis med henne. Han insåg hur korkad han hade varit och gjorde aldrig mer några alfarullningar. Det var både rottweilern och hans andra framtida hundar tacksamma för. Han fick ett helt annat sätt till hundarna när han istället såg dem som vänner.

 

[Kivina]

Jag vill ha en bra relation med min hund, men hon behöver också ha tydliga ramar för vad som är okej och vad som inte är okej. Hon är en rätt hård och självständig individ, vilket gör att jag skulle bara förlora på att bestraffa henne, hon skulle knalla iväg åt ett annat håll och säga "kärring, jag klarar mig själv". Jag jobbar positivt med belöningar, men har ett väl inlärt nej som jag använder. På min hund fungerar absolut inte ignorans eller utebliven belöning som "straff". Ignorans innebär för henne att hon kan fortsätta med det hon gör... och utebliven tycker hon är lite "saksamma"..

 

[Red_Chili]

Jag tycker att du ska se om du inte kan hitta någon tränare som har kunskap inom både mjuka linjen men samtidigt har erfarenhet av hundar med lite "mer i". Många som kör på det mjuka sättet köper också hundar som passar väldigt bra till det här träningsättet (övervägande vallhundar och retrievers) och de står helt handfallna när de möter en hund som ger dem fingret när de står där med sin köttbulle. Köttbullar är jättebra! Men de kan i vissa fall behöva kombineras med lite gränssättning och det är viktigt att denna gränssättning går schysst till. Fast kanske är det inte hunden som är svår. Kanske är det bara din tajming som behöver bättras på lite? Då är det ju bra om instruktören har kunskap inom det sättet som du tränar och kan hjälpa dig med den lilla detaljen bara . Så försök hitta en som kan båda!

Du får det att låta lite som att de som tränar "mjukt" inte sätter gränser för sina hundar? Menar du det eller missförstår jag dig? Jag hör många som fått för sig det, men få av dem verkar ha träffat någon som faktiskt tränar hund på det sättet, mer folk som inte tränar utan bara proppar i hundarna köttbullar i tid och otid. Det sistnämnda blir ju aldrig träning utan bara ouppfostrade, asjobbiga hundar.

Jag upplever också att det är just på de mjuka hundarna du kan träna "hårt" med. Om de personer jag pratat hundträning med säger åt sin spaniel/retriever/vallhund, då säger hunden "oh, ursäkta! Jag ska uppföra mig!" Och så är det lugnt. Då kan ju träning med massor av korrigeringar faktiskt bli effektiv. Med mina hundar... Ja säg åt dem att de gör fel när de inte kommer på inkallning (för att nämna ett exempel) och de fortsätter springa och ha kul. Det var just för att min wahidah sa ungefär "åt helvete med dig dumma matte!" när hon var liten pluttvalp som jag började kolla upp klickerträning och klickertänk. Det gick verkligen inte att få henne att ta åt sig av någon typ av korrigering, hon var lite för... Tjockskallig för det, och konstant på äventyr i äkta form av galen valp

 

[makarontanten]

Intressant att läsa alla svar. Nu verkar det som att att de flesta här är ganska milda i sina metoder och det känns naturligtvis bra, men det hade vart kul att höra om någon som är lite "hårdare" och ville förklara hur det tänket ser ut och varför man tycker det sättet är mer rätt. Kul att ni delar med er av era erfarenheter och träningar själva.

Jag var alltså inte ute efter att diskutera mig och vad jag gör för rätt eller fel, utan ville ha just det ni gett här i tråden :-)

 

[makarontanten]

Linnsan. Vi har också blivit påhoppade ett antal gånger, och tyvärr får jag räkna med att det händer lite då och då i detta område jag bor i.

Jag tror det är anledningen till mycket av utfallsproblematiken just jag har också. Möter vi hundar som snällt går vid sina ägare så är det helt ok med min hund. Det är när andra hundar är stela i kroppsspråket, skäller och gör utfall som även min går igång. Men vi har kommit en bit på vägen, utfallen är mer sällan, de är inte så rabiata längre och i största mån kör vi den berömda u-svängen och löst men kort koppel vid mötet och hon fungerar för det mesta bra på det :-)

 

[Jadzia]

Intressant att läsa alla svar. Nu verkar det som att att de flesta här är ganska milda i sina metoder och det känns naturligtvis bra, men det hade vart kul att höra om någon som är lite "hårdare" och ville förklara hur det tänket ser ut och varför man tycker det sättet är mer rätt. Kul att ni delar med er av era erfarenheter och träningar själva.

Jag var alltså inte ute efter att diskutera mig och vad jag gör för rätt eller fel, utan ville ha just det ni gett här i tråden :-)

Direkt man börjar tänka i termer om rätt och fel så gör man en tankevurpa. Jag kan tycka att de som bara kör belöningsbaserat krånglar till saker alldeles för mycket, men att de gör fel och att mitt sätt är mer rätt?
Nej, så tänker inte jag.

Den här tanken om rätt och fel är skyldig till rätt mycket motsättningar och är något jag inte alls gillar. Inte heller inställningen att den som inte delar träningsfilosofin saknar kunskap och inte vet bättre. Det kan styrkas av att ju högre nivå på folket runt om en, ju större förståelse finns det för att flera vägar bär till rom. De värsta fanatikerna (i båda läger) hittar man tyvärr bland de med lägst kunskapsnivå.

 

[Milosari]

Du får det att låta lite som att de som tränar "mjukt" inte sätter gränser för sina hundar? Menar du det eller missförstår jag dig? Jag hör många som fått för sig det, men få av dem verkar ha träffat någon som faktiskt tränar hund på det sättet, mer folk som inte tränar utan bara proppar i hundarna köttbullar i tid och otid. Det sistnämnda blir ju aldrig träning utan bara ouppfostrade, asjobbiga hundar.

Jag upplever också att det är just på de mjuka hundarna du kan träna "hårt" med. Om de personer jag pratat hundträning med säger åt sin spaniel/retriever/vallhund, då säger hunden "oh, ursäkta! Jag ska uppföra mig!" Och så är det lugnt. Då kan ju träning med massor av korrigeringar faktiskt bli effektiv. Med mina hundar... Ja säg åt dem att de gör fel när de inte kommer på inkallning (för att nämna ett exempel) och de fortsätter springa och ha kul. Det var just för att min wahidah sa ungefär "åt helvete med dig dumma matte!" när hon var liten pluttvalp som jag började kolla upp klickerträning och klickertänk. Det gick verkligen inte att få henne att ta åt sig av någon typ av korrigering, hon var lite för... Tjockskallig för det, och konstant på äventyr i äkta form av galen valp

Eftersom jag räknar in mig själv som en av de som tränar mjukt, så nej. Klart man sätter gränser, annars går det inte alls. Men många drar gränsen vid fysiska obehag, och har man en hund som springer runt och tror att den är kung så blir det lätt problem. De kan behöva lära sig att ger man fingret så blir det allvarligare konsekvenser än utebliven belöning. Jag menar inte alls att man ska göra illa hunden på något sätt, de hundar som får lära sig var skåpet ska stå på ett schysst sätt brukar snarare tycka att den som håller i kopplet plötsligt har blivit intressant och någon man bör ta hänsyn till.

Jag möter jättemånga människor som tränar hundar och fler än man kan tro har svårt att sätta gränser på ett lagom sätt. Även instruktörer! En del blir arga när hunden inte gör som de säger och det är helt värdelöst. Andra rycker på axlarna. Några försöker vara supermetodiska och ser nästan varje minut av livet som möjlighet till träning. Oftast spelar det ganska liten roll att gränserna inte är så tydligt dragna, det blir liksom rätt bra ändå och så länge båda är nöjda (och de håller sig inom lagens ramar) så finns det ingen anledning att ändra på detta. Jag vet flera förare som tränar på hög nivå som inte kan rå på sin hund när den vill annorlunda, så det är inget nödvändigt för att komma någon vart. Det är bara när det tillräckligt ofta blir problem som man bör fundera kring vad man kan göra annorlunda.

Därmed INTE sagt att TS har problem med just bestämmandet. Det KAN vara en teknikfråga också. Det vet inte jag för jag har inte träffat dem.

Min förra hund (retriever!) låter lite som din. Bad man honom om något så frågade han alltid "varför då?". Kunde man inte motivera sig så sket han i det. Där var också det enda sättet att få någon som helst lydnad på hans villkor, för allt obehag rann av honom som vatten på en gås. Men 100 % kontroll hade jag aldrig över den hunden, vi hade mer någon sorts överenskommelse där båda bestämde lika mycket. Det var en jäkla tur att han var snäll, 100 % trygg och enormt motiverad på godis! Jag hade ändå tillräckligt bra lydnad på honom för att han kunde gå lös i princip överallt och tävla på hög nivå. Men den där kontrollen fick jag vackert vara utan… (Väldigt OT men jag var på bröllop förra helgen och träffade en del människor som jag inte sett på väldigt många år. ALLA som hade träffat Loke hade en historia att berätta om vilka rackartyg han hade hittat på. "Kommer du ihåg när han gjorde det där/åt det där". Detta mindes de fortfarande efter över 10 år! Den andra hunden som jag hade samtidigt var mer normal, henne minns de inte. Så det har väl sina fördelar att vara "speciell" ).

 

[kladdkaka]

Men vad tränar ni med för folk egentligen Är det bara jag som har trevliga klubbkamrater? Jag har blivit påhoppad en gång och det var av en som sa att jag förstörde relationen med min hund när jag sa NEJ när hon tänkte göra utfall mot en annan tik, men aldrig annars.

Jag tänker varken säga att jag är hård eller mjuk. Jag försöker göra saker så enkla som möjligt och samtidigt ha så roligt som möjligt. Jag är mesigare än vissa och hårdare än vissa. Har haft hundar med olika personlighet och därför fått anpassa mig. Retriever-hanen jag hade var en väldigt mjuk hund som tyckte det var jobbigt om någon höjde rösten( även om det inte var till honom). Schäferkillarna är varit mer övertygade om sin egen förträfflighet, gärna talat om det för andra och mycket mindre känsliga. Dessa hundar har inte tränats på samma sätt. Jag säger inte att jag har rätt och andra fel men det funkar bra för mig. Jag har glada och lydiga hundar som fungerar i samhället och det är huvudsaken. För att vara lite klyschig " det finns många vägar till Rom ". Och det tycker dom flesta på min klubb också. Vi ger och tar emot tips från varandra men i slutändan så bestämmer man själv och vi respekterar varandra även om vi tränar olika.

 

[Centaur]

Träning måste vara baserad på respekt, kärlek och ömsesidig tillit. Aldrig rädsla. De gäller ALLA djur, från shirehäst till chihuahua.

Människor är livrädda för att inte vara the boss, ledaren, den dominanta, diktatorn som är enarådande. Därför använder de skrämsel och våld.

I dag har många gått bort från den hårda träningen av hundar (hästvärlden hänger väldigt långt efter), men nog finns det många som använder våld fortfarande. De vågar nog inte säga det högt här!