Bukefalos 28 år!

Hjälp ? Bli ensam eller känna sig ensam?

Jag har redan åkt iväg en vecka för att få andas.

Jag uppskattar allt du skriver, kanske mycket för att du tänker exakt som jag ;)
Jag har insett sedan länge att det kär inte ett problem som jag kan eller ska ordna själv. Men hu så svårt det är att få sambon att förstå vad jag menar!

Att sambon ska iväg själv och prata professionellt har jag tjatat om sedan första veckorna :(

Min sambo vill vara pappaledig (!) men hur det ska gå till vette fan.
Han umgås bra med vår son när han väl gör det, de leker och gosar och jag tror att han älskar vårt barn, han är bara helt ute och cyklar!

Det är ju jättebra att han vill vara pappaledig (eller ok det är helt självklart att pappor ska vara det men han verkar lite efter). En kollegas man fick en helt annan attityd efter (ynka) tre månaders ledighet (oj, är det så här man kan känna för sina barn, kärlek, är det så det känns.). Uppmuntra och underlätta, men du måste ju hemifrån först några gånger för att barnet inte ska få en chock.
 
Det är verkligen beklämmande att läsa ditt inlägg, både hur du upplever din situation och hur din sambo beter sig i såväl förhållandet till dig som till er son. Alla har det absolut inte så, vad har han fått det ifrån?

Vi är inte heller några übermänniskor som är helt jämställda, det är svårt att få till det när jag är föräldraledig och sambon jobbar. Dessutom helammas sonen fortfarande och vägrar ta flaska så där har sambon svårt att täcka upp. Däremot gör han så mycket som han kan när han är hemma. Han badar honom, byter blöjor, leker, går promenader, bär honom i selen för att få honom att somna osv. Hushållssysslor gör jag så mycket som jag orkar/hinner/vill göra när jag är hemma, men annars delar vi på dem när vi båda är hemma. Självklart har vi perioder som är jobbigare än andra, de tre första månaderna var krävande på många sätt men aldrig att någon av oss inte tog/tar sitt ansvar.

Undrar också om han har insett allvaret i situationen?

Han promenerar med honom i sele mer och mer, och har börjat göra mer saker på autopilot. Men det är efter hans tycke och behov. Man kan väl säga att han försöker, men det där med att göra saker på rutin händer inte.

Vår son har alltid kunnat ta både flaska och bröst ( himla praktiskt) men det mesta av sambons beteende är undvikande " du kan ju bättre" och " jag måste ju sova eftersom jag har ett så viktigt jobb"

Han tar det som självklart att jag har barnet helt enkelt, medan han assisterar.
Sömnbristen är värst!
 
Du är redan ensamstående. Frågan är om du orkar med att leva ihop med någon som inte lyfter ett finger för erat gemensamma livs skull eller om du och barnet ska bo själva. Jag har varit i din sits och valde att lämna. Det har jag inte ångrat. Det finns massor med omtänksamma människor ute i världen som aldrig skulle komma på tanken att låta sin partner gå på knäna utan att göra allt i deras makt för att hjälpa. Han har lika stort ansvar som du. Det vägrar han ta och menar att bebisen ska skärpa sig :eek: Det skrämmer mig något enormt och jag hade kunnat lämna enbart av den orsaken. Jag vill inte att mina barn ska växa upp i närheten av sådana inskränkta människor som inte förstår sig på barn alls.

Ingen annan kan skapa en relation mellan två människor hur gärna man än vill. Man kan underlätta osv. men man kan aldrig skapa relationen. Den vuxne måste skapa relationen med barnet själv. Väljer han att inte göra det så finns det inget du kan göra åt det.

Att vara ensam med barn är ingen dans på rosor men man slipper iallafall att ha en partner som man lägger en massa energi på att störa sig på. Får du inget gehör så gå.

Kramar!

Exakt, för som det är nu så är det ju ingen familj utan mer mor och barn med något slags inneboende manlig hyresgäst på helpension (dvs han betalar väl lite pengar till hyran och maten och tvättjobben han får utförda). Till och med Gustav Vasa verkar ha engagerat sig mer i sina barn än så ;) (om han nu vill ha manliga förebilder från forntiden).
 
Exakt, för som det är nu så är det ju ingen familj utan mer mor och barn med något slags inneboende manlig hyresgäst på helpension (dvs han betalar väl lite pengar till hyran och maten och tvättjobben han får utförda). Till och med Gustav Vasa verkar ha engagerat sig mer i sina barn än så ;) (om han nu vill ha manliga förebilder från forntiden).

Haha det där tilltalade min bittra och sura person ;)
 
Det är ju jättebra att han vill vara pappaledig (eller ok det är helt självklart att pappor ska vara det men han verkar lite efter). En kollegas man fick en helt annan attityd efter (ynka) tre månaders ledighet (oj, är det så här man kan känna för sina barn, kärlek, är det så det känns.). Uppmuntra och underlätta, men du måste ju hemifrån först några gånger för att barnet inte ska få en chock.

Jag tror att de båda skulle vinna på att han går hemma, om han bara kan ta och förstå hur bakvänt han tänker ( för hur i helvete kan NÅGOT vara ett spädbarns fel?)

Som det är nu så trycker jag undan min längtan att få jobba, det viktigaste är min son och hans välmående. Först måste sambon axla sitt ansvar och framförallt lära sig ett och annat om kommunikation och anknytning ( från någon annan än mig, mig lyssnar han uppenbarligen inte på).

Menar inte att jag är supermorsa men att jag finns för mitt barn och inte tvärtom har jag förstått ;)
 
Exakt, för som det är nu så är det ju ingen familj utan mer mor och barn med något slags inneboende manlig hyresgäst på helpension (dvs han betalar väl lite pengar till hyran och maten och tvättjobben han får utförda). Till och med Gustav Vasa verkar ha engagerat sig mer i sina barn än så ;) (om han nu vill ha manliga förebilder från forntiden).

Ha ha jag ser framför mig hur Gustav Vasa går omkring med en bebis i en bärsele på magen och med kräkfläckar på sin röda sammetsmantel... :D
 
Ha ha jag ser framför mig hur Gustav Vasa går omkring med en bebis i en bärsele på magen och med kräkfläckar på sin röda sammetsmantel... :D
Nåja det tror jag varken han eller mamman gjorde utan några andra. Men han skrev långa bekymrade och väldigt engagerade brev om hur barnen skulle tas om hand när de var sjuka som uppfattats som stort engagemang. Utöver brev kan man ju inte veta men han hade tydligen märkligt ömsinta beskrivningar om grötomslag och dricka osv. (Han skrev också en hel massa till sin fru om hur hon skulle reda ut saker i landet när han var borta. Tex kolla upp fogdarna och annat.)
 
Ja ni, jag börjar bli tokig på min situation. Inte minst på min sambos sätt att bemöta den.

Hur tar man steget att bli ensamstående med en 6 månaders bebis? All känsla av skuld när pappan säger att jag " tar hans familj ifrån honom.

Jag orkar inte anonymisera mitt nick, så de som vet vem jag är irl behöver kanske inte slå på stora skvallertrumman.

(Familjerådgivning är givet, vill bara ha input här för jag är så isolerad)

Men jag orkar inte mer. Jag känner mig utsliten och helt överkörd.
Så säg mig, hur har ni haft det under bebistiden? Han hävdar att " alla andra" har det som jag.

Min sambo nattar aldrig barnet.
Min sambo är aldrig ensam med barnet.
Han tar inga nätter. Han badar honom inte. Han deltar helt enkelt i föräldraskapet när det passar honom.
Han har tusen ursäkter till varför han inte anser att han har samma ansvar som jag.
Han tycker jag ska be om hjälp om jag vill ha den, jag gör det men får inget gehör. Jag ber om att få vara i stallet själv en dag i veckan. Om att få sova när han är ledig. Det tog 4 månader för mig att tjata mig till frisören(så att han kunde ta barnet).

Konsekvensen är att jag sover 3-5h upphackat mellan tröst och matning, i 6 månader har jag haft det så. Vill jag till stallet måste jag ha med killen ( som inte sover i vagn).

Jag får sköta hela hushållet och jag tar hand om hunden ( som jag bett om att ha ut på foder då jag har ischias och knappt orkar med sonen).

Jag lever i husarrest, han tycker inte vi har några problem.Nu har han till och med börjat skylla sin dåliga relation till barnet på mig- jag skämmer bort barnet och daltar, så det är klart att han blir gnällig hos sambon....han kan även uttrycka sig dom så att " barnet borde skärpa sig" "borde fatta bättre/ lägga av"
Mitt hjärta är brustet och jag vet varken ut eller in.

Jag tror inte det är jätteovanligt att det är mycket "mamma som gäller" och att pappor kan känna sig osäkra/utanför under de första 6 månaderna (tänker främst på bebisar som ammas), men det betyder ju inte att pappan kan sätta sig ner på arslet och inte göra ett skit efter som arbetsdag medan mamman kämpar dygnet runt med att ta hand om barn och hushåll. Då får ju pappan självklart ta ett större ansvar för hushållet, samtidigt som pappan tar barnet så mycket det bara går så att de får lära känna varandra.

Jag känner igen det där med "men alla har det ju så här", så sa mitt ex när jag sa att det inte är okej att han säger att jag är tjock på ett lite skämtsamt sätt och diverse andra respektlösa saker. Jag blev skitarg, för även om jag inte tror ett smack på att andra brukar ha det så, vad sjutton skulle det spela för roll? Om någon av oss två inte vill ha det så måste vi ju antingen göra något åt det eller göra slut. Det hjälpte inte att jag blev arg, polletten trillade inte ner där så jag gjorde slut.

Det du skriver på slutet om att han tycker att du daltar och att barnet borde skärpa sig är bara skrämmande. Skulle min sambo säga något liknande så skulle jag ta ett väldigt väldigt allvarligt samtal med honom om hur jag ser på föräldraskap. Nej jag skulle inte vilja lämna mina barn ensamma med någon som har den inställningen :(
 
Vilken chockartad sits du hamnat i @nagelbitarn :(. Till sambon kan du hälsa att "alla inte alls har det som ni"- jag har varit hemifrån dagligen sedan dag ett och min dotters pappa är lika anknuten som jag till henne. Vi har tio veckors ledigt ihop just nu, och det har verkligen varit super att dela på allt.

Jag tycker så himla synd om dig! Och om honom, som inte förstår vad som pågår, vad han missar och vad han håller på att förlora :meh:! Förstår verkligen att du inte vill lämna över ansvaret till honom heller om han tycker att en bebis ska skärpa sig :mad:.

Tror ditt liv kommer bli bättre som ensamstående om det blir så, även om det såklart är en stor sorg. Hoppas du har uppbackning av övrig familj!
 
Ja ni, jag börjar bli tokig på min situation. Inte minst på min sambos sätt att bemöta den.

Hur tar man steget att bli ensamstående med en 6 månaders bebis? All känsla av skuld när pappan säger att jag " tar hans familj ifrån honom.

Jag orkar inte anonymisera mitt nick, så de som vet vem jag är irl behöver kanske inte slå på stora skvallertrumman.

(Familjerådgivning är givet, vill bara ha input här för jag är så isolerad)

Men jag orkar inte mer. Jag känner mig utsliten och helt överkörd.
Så säg mig, hur har ni haft det under bebistiden? Han hävdar att " alla andra" har det som jag.

Min sambo nattar aldrig barnet.
Min sambo är aldrig ensam med barnet.
Han tar inga nätter. Han badar honom inte. Han deltar helt enkelt i föräldraskapet när det passar honom.
Han har tusen ursäkter till varför han inte anser att han har samma ansvar som jag.
Han tycker jag ska be om hjälp om jag vill ha den, jag gör det men får inget gehör. Jag ber om att få vara i stallet själv en dag i veckan. Om att få sova när han är ledig. Det tog 4 månader för mig att tjata mig till frisören(så att han kunde ta barnet).

Konsekvensen är att jag sover 3-5h upphackat mellan tröst och matning, i 6 månader har jag haft det så. Vill jag till stallet måste jag ha med killen ( som inte sover i vagn).

Jag får sköta hela hushållet och jag tar hand om hunden ( som jag bett om att ha ut på foder då jag har ischias och knappt orkar med sonen).

Jag lever i husarrest, han tycker inte vi har några problem.Nu har han till och med börjat skylla sin dåliga relation till barnet på mig- jag skämmer bort barnet och daltar, så det är klart att han blir gnällig hos sambon....han kan även uttrycka sig dom så att " barnet borde skärpa sig" "borde fatta bättre/ lägga av"
Mitt hjärta är brustet och jag vet varken ut eller in.

Tar vilken familj ifrån honom? Tar ifrån honom fri tillgänglighet till hans leksaker, snarare... :cautious:

Pratade ni något om föräldrarollen/papparollen innan barnet kom? Har han några mål/förebilder han uttryckt någon förhoppning om att sträva efter? Hur vill/ville han ha det, egentligen? Du reste bort en vecka? Hur gick det då?

Har någonting du sagt någonsin gått fram på något sätt i den här frågan? Har han tagit till sig något slags tankeställare?

Din situation låter helt bedrövligt galen, och att han skuldbelägger barnet... Jag vet inte vad jag ska säga, jag blir helt kall - det är liksom en nivå bortanför "bara" frånvarande fäder. :(
 
Vilken chockartad sits du hamnat i @nagelbitarn :(. Till sambon kan du hälsa att "alla inte alls har det som ni"- jag har varit hemifrån dagligen sedan dag ett och min dotters pappa är lika anknuten som jag till henne. Vi har tio veckors ledigt ihop just nu, och det har verkligen varit super att dela på allt.

Jag tycker så himla synd om dig! Och om honom, som inte förstår vad som pågår, vad han missar och vad han håller på att förlora :meh:! Förstår verkligen att du inte vill lämna över ansvaret till honom heller om han tycker att en bebis ska skärpa sig :mad:.

Tror ditt liv kommer bli bättre som ensamstående om det blir så, även om det såklart är en stor sorg. Hoppas du har uppbackning av övrig familj!

Tack :) jag bor tyvärr utomlands och har väl 250 mil hem till släkten, så jag måste flytta långt om jag ger upp.

Och nä, jag vill inte ha dem ensamma hemma längre perioder , utan bara så länge jag vet att han orkar ... Vilket inte varit något problem eftersom jag aldrig kommer hemifrån ensam . Några timmar här o var är rekordet.
 
@Monstermom

Jo jag undrar med på vilket sätt han älskar mig och sonen.


Jag försökte prata om föräldraskap och vad vi tänker/känner/förväntar oss men han sopade undan det och ansåg att man inte kan veta förrän barnet kommit. De första veckorna var han suverän, så omhändertagande och förälskad i vår son. Men när han började jobba så överlät han allt till mig, undantaget blöjbyten och korta stunder av gos. Han sov i eget rum ( även när han var ledig) fram till för någon månad sedan och jag var alltid ensam i rummet medan jag nannade. Även om det tog timmar första månaderna. När jag var bortrest så hände inget alls. Bokstavligt och bildligt talat.

Jag vet inte om han verkligen lyssnar på mig eller vara sopar bort allt som oväsentliga åsikter.

Skuldbeläggandet är just det som får mig att bara vilja rusa ifrån honom. Jag hoppas och tror att det bara är dumheter som slinker ur en väldigt dåligt mående människa, någon som famlar efter halmstrån...
 
@Monstermom

Jo jag undrar med på vilket sätt han älskar mig och sonen.


Jag försökte prata om föräldraskap och vad vi tänker/känner/förväntar oss men han sopade undan det och ansåg att man inte kan veta förrän barnet kommit. De första veckorna var han suverän, så omhändertagande och förälskad i vår son. Men när han började jobba så överlät han allt till mig, undantaget blöjbyten och korta stunder av gos. Han sov i eget rum ( även när han var ledig) fram till för någon månad sedan och jag var alltid ensam i rummet medan jag nannade. Även om det tog timmar första månaderna. När jag var bortrest så hände inget alls. Bokstavligt och bildligt talat.

Jag vet inte om han verkligen lyssnar på mig eller vara sopar bort allt som oväsentliga åsikter.

Skuldbeläggandet är just det som får mig att bara vilja rusa ifrån honom. Jag hoppas och tror att det bara är dumheter som slinker ur en väldigt dåligt mående människa, någon som famlar efter halmstrån...

Det här är ju... bara inte OK, helt enkelt. Det här avståndet han bygger in är inte något som kommer att lösa sig själv, snarare blir det en snöboll av det hela. Att han var så avvaktande/oengagerad redan innan tycker jag är ett dåligt tecken, förutom att det också lär göra det lite svårare att nå fram.

Prio ett tror jag antagligen är att få något slags utomstående samtalshjälp/rådgivning, kanske kan han höra sanningen från någon annan om han inte kan höra den från dig. Men helt krasst tycker jag nog också att du bör ta dig en ordentlig titt på vad du förväntar dig från en man du är i en relation med och har barn med, och hur långt du är villig att gå ifrån den bilden. Till vilket pris är du villig att offra vad för att nå fram till vaddå?
 
Jag snubblade över den här länken nu på morgonen, och kom att tänka på @nagelbitarn

http://blogg.mama.nu/hormonerhemorrojder/2015/08/10/lasarfraga-om-pappadepression/

Kommentarerna är bra, och mitt geni till vän kommenterade så här:

Kul för den här kvinnan att både ta hand om sitt spädbarn ungefär helt ensam, samtidigt som hon tycker synd om sin man, som inte vill något hellre än att inte känna såhär men ändå inte kan tänka sig att prata med en utomstående för att få hjälp?

Åh vad många människor som går runt och är liksom medberoende för att deras partners inte vill eller orkar ta tag i sina problem. Jag är verkligen inte nån som försöker förenkla psykisk sjukdom, jag vet också att vården lämnar mycket att önska och det är ju jättehemskt för den här mannen som drabbats. Men i de här fallen vill ju kvinnorna hjälpa männen att få rätt hjälp. Och att då bara vägra för att det är skämmigt? Näe, skärpning.

Om du känner igen din sambo i det här så kan du inte fixa det - han behöver hjälp från någon annan, professionell.
 
Tack :) jag bor tyvärr utomlands och har väl 250 mil hem till släkten, så jag måste flytta långt om jag ger upp.

Och nä, jag vill inte ha dem ensamma hemma längre perioder , utan bara så länge jag vet att han orkar ... Vilket inte varit något problem eftersom jag aldrig kommer hemifrån ensam . Några timmar här o var är rekordet.

Ah, så då kanske "alla andra" runt er har det på det viset. Jag tycker inte det ska spela någon roll, han borde vara så empatiskt inriktad att han kan förstå att du uppenbarligen inte trivs med hans sätt att ordna familj på och att han får se till att lösa det problemet eftersom ni är två och är en familj och det är meningen att ni ska hjälpas åt. (Valfritt citat ur bröllopsceremoni om ni är gifta och han tror på någon gud, samtliga verkar ju gå ut på att man ska hålla ihop inte segla lugnt medan en sliter.)

Frågan är om han kan lära sig någonting om han bara får ta hand om barnet så länge han orkar. Du får ju ta hand om barnet efter att du inte orkar mer och det är kanske nyttigt för honom att göra detsamma. (Jag placerar alltså här kategorin män i samma kategori som arten människa och åldersklass -över 14. Dvs kapabel att anstränga sig utanför sin bekvämlighetsson om det krävs och inkapabel att riskera skada barn.) Saken är den att känslan av ansvar för barnet måste fördelas jämnare och om en går utöver vad hon orkar och klarar av hela tiden och den andra aldrig gör det så har ingen ansvarsbörda flyttats.
 
Senast ändrad:
@nagelbitarn vad händer om du faktiskt talar om exakt vad han skall göra? Tex nu byter du blöja, nu går du ut och går med honom, nu matar du honom, nu går du upp och tar honom jag behöver sova osv. Sen lämnar du bara över barnet och går från rummet (dvs du står inte och hänger över axeln på honom)

Det är ju inte alltid helt lätt det här med bebisar. Han kanske inte vet hur/vad han skall göra och behöver lite hjälp? Det är ju inte alltid så enkelt att uttrycka sig i ord och kanske han känner sig lite dum som inte kan och förstår precis vad han skall göra?

Sen är det ju lätt att en man känner sig lite utanför när bebisen skriker efter mamma hela tiden. Man känner sig otillräcklig.

Min man rycker bara på axlarna och säger "Äh det löser sig med tiden" men han har ju lite mer vana med små bebisar så att säga :)

Det är ju väldigt lätt att man tar det personligt när bebisen skriker så fort man tar i den. Man känner sig otillräcklig och frustrerad och då kanske klämmer man fram saker som man inte riktigt menar (som tex att bebisen får skärpa sig).

Bodde ni utomlands nu? Är ni från Sverige båda två? Tänkte att när det kommer till barnomhändertagande så är det lätt att det blir kulturkrockar.
 
@nagelbitarn vad händer om du faktiskt talar om exakt vad han skall göra? Tex nu byter du blöja, nu går du ut och går med honom, nu matar du honom, nu går du upp och tar honom jag behöver sova osv. Sen lämnar du bara över barnet och går från rummet (dvs du står inte och hänger över axeln på honom)

När jag gör så går det utmärkt. Min sambo har alltid skött sig bra när det kommer till omvårdnaden, han byter blöjor, matar gärna osv. Men jag får ingen fritid eller stöttning när det är jobbigt.Han har börjat ta sonen även på kvällar,bär i sele och försöker äntligen ta för sig. Men alltid på sina villkor så att säga.

Det är ju inte alltid helt lätt det här med bebisar. Han kanske inte vet hur/vad han skall göra och behöver lite hjälp? Det är ju inte alltid så enkelt att uttrycka sig i ord och kanske han känner sig lite dum som inte kan och förstår precis vad han skall göra?

Där har du en poäng, han har varit mycket osäker och ofta använt " du kan det bättre" som ursäkt för att komma undan. Han tror dessutom att jag är för pjoskig? Har fått en chock i hur olika vi ser på barn.:

Sen är det ju lätt att en man känner sig lite utanför när bebisen skriker efter mamma hela tiden. Man känner sig otillräcklig.

Min man rycker bara på axlarna och säger "Äh det löser sig med tiden" men han har ju lite mer vana med små bebisar så att säga :)

Det är ju väldigt lätt att man tar det personligt när bebisen skriker så fort man tar i den. Man känner sig otillräcklig och frustrerad och då kanske klämmer man fram saker som man inte riktigt menar (som tex att bebisen får skärpa sig).

Exakt, jag tolkar det som missriktad frustration och det har han fått höra! Jäklar vad arg jag blir.

Bodde ni utomlands nu? Är ni från Sverige båda två? Tänkte att när det kommer till barnomhändertagande så är det lätt att det blir kulturkrockar.

Jodå, kulturkrock har vi! Han är uppvuxen med hemmamma och jag med en pappa som tog större delen av föräldraledigheten och hälften av ansvaret.
 
@nagelbitarn kanske är en del av problemet så att ni har helt olika inre bilder på hur det skall vara? Vad man skall göra och hur?

En annan skillnad jag har lagt märke till som jag gör annorlunda mot mina bekanta är att jag säger tex till min man "Becka sov som en kratta i natt. Du får ta henne en timme nu så jag får sova" och så lämnar jag bara över henne till min man.
Medan det inte är alltför ovanligt att mina bekanta bara hintar till sina män eller tycker att det borde dom förstå utan att dom säger till.

Problemet är att jag tror att det inte alltid är så lätt att förstå eller veta. Speciellt inte om det är ens första barn. Ingen av dessa män är ovilliga till att göra "sin del" dom tror bara att det blir fel när dom tar bebisen eftersom den skriker och är inte alls nöjd hos pappa som hos mamma. Dom har gjort kopplingen skrikande barn=missnöjt barn (hos pappa). Tyst barn=nöjt barn (hos mamma).

Har man då så olika referensramar som ni har så kan det lätt bli tokigt och man förstår inte varandra alls.

Sen när det gäller egentid så har det varit svårt för mig det första halvåret då lillan varit extremt mammig. Hade inte min man haft så pass stor bebisvana så tror jag att det kunde ha varit ganska så jobbigt för honom. Nu vet han att vissa barn är sådana och det är inget personligt mot honom som pappa. Det kan ju låta självklart men det är inte alltid så lätt när bebisen bara är missnöjd så fort man tar i den.
 

Liknande trådar

Relationer Skriver under anonymt nick nu. Det är väldigt långt och jag vet inte om jag kommer få några svar, men känner att jag behöver stöd och är...
2
Svar
27
· Visningar
9 635
Senast: Imna
·
Relationer Jag känner mig så ensam och förvirrad, hoppas någon orkar läsa allt och hjälpa mig med lite tankar. För sju år sedan blev jag...
3 4 5
Svar
88
· Visningar
12 986
Övr. Barn Förhållandet med barnets pappa är så gott som över. Han är inte en lätt man att leva med och jag är så arg på mig själv som skaffade...
7 8 9
Svar
169
· Visningar
27 780
Senast: Keb71
·
Kropp & Själ Och man egentligen mest känner sig fånig? Egentligen har det här väl hållt på av och till sedan några år tillbaka men mest de senaste...
Svar
3
· Visningar
3 073
Senast: Meggan
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp