Bukefalos 28 år!

Hjälp ? Bli ensam eller känna sig ensam?

nagelbitarn

Trådstartare
Ja ni, jag börjar bli tokig på min situation. Inte minst på min sambos sätt att bemöta den.

Hur tar man steget att bli ensamstående med en 6 månaders bebis? All känsla av skuld när pappan säger att jag " tar hans familj ifrån honom.

Jag orkar inte anonymisera mitt nick, så de som vet vem jag är irl behöver kanske inte slå på stora skvallertrumman.

(Familjerådgivning är givet, vill bara ha input här för jag är så isolerad)

Men jag orkar inte mer. Jag känner mig utsliten och helt överkörd.
Så säg mig, hur har ni haft det under bebistiden? Han hävdar att " alla andra" har det som jag.

Min sambo nattar aldrig barnet.
Min sambo är aldrig ensam med barnet.
Han tar inga nätter. Han badar honom inte. Han deltar helt enkelt i föräldraskapet när det passar honom.
Han har tusen ursäkter till varför han inte anser att han har samma ansvar som jag.
Han tycker jag ska be om hjälp om jag vill ha den, jag gör det men får inget gehör. Jag ber om att få vara i stallet själv en dag i veckan. Om att få sova när han är ledig. Det tog 4 månader för mig att tjata mig till frisören(så att han kunde ta barnet).

Konsekvensen är att jag sover 3-5h upphackat mellan tröst och matning, i 6 månader har jag haft det så. Vill jag till stallet måste jag ha med killen ( som inte sover i vagn).

Jag får sköta hela hushållet och jag tar hand om hunden ( som jag bett om att ha ut på foder då jag har ischias och knappt orkar med sonen).

Jag lever i husarrest, han tycker inte vi har några problem.Nu har han till och med börjat skylla sin dåliga relation till barnet på mig- jag skämmer bort barnet och daltar, så det är klart att han blir gnällig hos sambon....han kan även uttrycka sig dom så att " barnet borde skärpa sig" "borde fatta bättre/ lägga av"
Mitt hjärta är brustet och jag vet varken ut eller in.
 
Ja ni, jag börjar bli tokig på min situation. Inte minst på min sambos sätt att bemöta den.

Hur tar man steget att bli ensamstående med en 6 månaders bebis? All känsla av skuld när pappan säger att jag " tar hans familj ifrån honom.

Jag orkar inte anonymisera mitt nick, så de som vet vem jag är irl behöver kanske inte slå på stora skvallertrumman.

(Familjerådgivning är givet, vill bara ha input här för jag är så isolerad)

Men jag orkar inte mer. Jag känner mig utsliten och helt överkörd.
Så säg mig, hur har ni haft det under bebistiden? Han hävdar att " alla andra" har det som jag.

Min sambo nattar aldrig barnet.
Min sambo är aldrig ensam med barnet.
Han tar inga nätter. Han badar honom inte. Han deltar helt enkelt i föräldraskapet när det passar honom.
Han har tusen ursäkter till varför han inte anser att han har samma ansvar som jag.
Han tycker jag ska be om hjälp om jag vill ha den, jag gör det men får inget gehör. Jag ber om att få vara i stallet själv en dag i veckan. Om att få sova när han är ledig. Det tog 4 månader för mig att tjata mig till frisören(så att han kunde ta barnet).

Konsekvensen är att jag sover 3-5h upphackat mellan tröst och matning, i 6 månader har jag haft det så. Vill jag till stallet måste jag ha med killen ( som inte sover i vagn).

Jag får sköta hela hushållet och jag tar hand om hunden ( som jag bett om att ha ut på foder då jag har ischias och knappt orkar med sonen).

Jag lever i husarrest, han tycker inte vi har några problem.Nu har han till och med börjat skylla sin dåliga relation till barnet på mig- jag skämmer bort barnet och daltar, så det är klart att han blir gnällig hos sambon....han kan även uttrycka sig dom så att " barnet borde skärpa sig" "borde fatta bättre/ lägga av"
Mitt hjärta är brustet och jag vet varken ut eller in.

Alltså jag var slutkörd under det första året, men det var även maken, eftersom vi turades om. Jag tog fler vardagsnätter eftersom han jobbar med tunga maskiner med eget företag så det kändes inte så bra om han var för trött. Men när han kom hem på kvällen så fick han ta över helt enkelt, han bytte blöja, lekte, bar och första barnet kunde han även mata eftersom amningen inte fungerade för mig. På helgerna föll vi in i rutinen att jag visserligen tog nattmaningen men på morgon sidan (allt mellan 5-8 ;) ) så tog maken barnet och gick ner och lät mig sova så länge jag ville. Han var mycket ute och gick med dottern och hunden för att jag skulle kunna få egen tid hemma, och så åkte jag iväg en hel del bara för att få vara själv.

När barn nummer två kom höll vi nog båda på att gå under, var inte den ena vaken så var den andra... :meh: Då fungerade amningen istället men då tog maken det större barnet som sitt huvudansvar och om jag bad om det fixa en den yngre om han behövde en ny blöja tex mitt i natten och jag kände att jag helt enkelt inte orkade. På helgmornar så tog vi varannan morgon och den andra gick ner med båda barnen, man kunde ligga och slumra en stund på soffa om man hade tur... :up:

Så ja de flesta småbarns föräldrar är sjukt trött men brukar även dela på ansvaret och vara lika trötta båda två! :D Ang hur han pratar om barnet så gör det mig livrädd, skicka honom på föräldrakurs! Små barn kan inte skärpa till sig!
 
Ja ni, jag börjar bli tokig på min situation. Inte minst på min sambos sätt att bemöta den.

Hur tar man steget att bli ensamstående med en 6 månaders bebis? All känsla av skuld när pappan säger att jag " tar hans familj ifrån honom.

Jag orkar inte anonymisera mitt nick, så de som vet vem jag är irl behöver kanske inte slå på stora skvallertrumman.

(Familjerådgivning är givet, vill bara ha input här för jag är så isolerad)

Men jag orkar inte mer. Jag känner mig utsliten och helt överkörd.
Så säg mig, hur har ni haft det under bebistiden? Han hävdar att " alla andra" har det som jag.

Min sambo nattar aldrig barnet.
Min sambo är aldrig ensam med barnet.
Han tar inga nätter. Han badar honom inte. Han deltar helt enkelt i föräldraskapet när det passar honom.
Han har tusen ursäkter till varför han inte anser att han har samma ansvar som jag.
Han tycker jag ska be om hjälp om jag vill ha den, jag gör det men får inget gehör. Jag ber om att få vara i stallet själv en dag i veckan. Om att få sova när han är ledig. Det tog 4 månader för mig att tjata mig till frisören(så att han kunde ta barnet).

Konsekvensen är att jag sover 3-5h upphackat mellan tröst och matning, i 6 månader har jag haft det så. Vill jag till stallet måste jag ha med killen ( som inte sover i vagn).

Jag får sköta hela hushållet och jag tar hand om hunden ( som jag bett om att ha ut på foder då jag har ischias och knappt orkar med sonen).

Jag lever i husarrest, han tycker inte vi har några problem.Nu har han till och med börjat skylla sin dåliga relation till barnet på mig- jag skämmer bort barnet och daltar, så det är klart att han blir gnällig hos sambon....han kan även uttrycka sig dom så att " barnet borde skärpa sig" "borde fatta bättre/ lägga av"
Mitt hjärta är brustet och jag vet varken ut eller in.

Min man tar de flesta nätter med våran 4-månaders, hjälper till exakt lika mkt om inte mer än mig. Vi gör allt i största möjliga mån tillsammans.

Har du/han möjlighet att bo på annat håll en tid och se om han bättrar sig efter de och inser vad han missar så vore det nog en ide. Kram
 
Usch vilken sits. Alla har det inte sådär. Det är skitsnack. Jag hade det tufft i början när vi skulle ställa om oss. Han hade svårare att ställa om än mig och förmodligen la jag mig i för mycket hur han gjorde och skapade en osäkerhet i honom. Jag har större krav på hygien i största allmänhet än vad han har så det brukar vara jag som säger att barnet ska bada/duscha om hon inte är märkbart jättegrisig, typ badat lerbad. Det brukar även vara jag som vill dra igång städprojekt. För mig är det inget konstigt att behöva säga till om vissa saker men då ska man ju få det som efterfrågas, åtminstone om det ligger i gemensamt intresse såsom barn, hushåll, relation...

Vad gäller att åka iväg till stallet. Jag sa "jag tänkte åka till stallet *valfri dag* så du får ta hand om bebisen då." sen åkte jag :p låg ju lite på standby då det var en mycket mammig tös. Det är hon väl fortfarande men det går ofta bättre nu.

Nattning har oftast varit mitt uppdrag första året då hon ammades till sömns. Dock var han uppe längre och då lämnades barnet över till honom.

Din partner verkar sakna engagemang. Angående att barnet ska skärpa sig och vad det var är det lite obehaglig läsning. Jag började fundera på om Bvc kan hjälpa honom att förstå hans ansvar i den här situationen. De har ju åtminstone i Sverige kurator och liknande som man kan prata med. De kan hänvisa vidare. Mest för hans del men även för din. Jag tror att många var det jobbigt i början men sådär som du har det nu är inte okej. Jag anser att man kan behöva kämpa lite genom första tiden med bebisen innan båda faller in i rutinen men din partner verkar inte ens vara intresserad av att finnas där?som tidigare nämnt är nog steget till ensamstående ganska litet för din del. Känner du att du vill försöka kämpa på lite med hjälp utifrån så kör på, den rent praktiska biten kommer du klara galant. Jag kan tänka mig att det nästan blir lättare då du inte behöver reta dig på en partner som sitter framför näsan på dig och glassar. Oavsett vad utgången blir är familjerådgivning bra så ni kanske kan få till ett bra samarbete framöver.
 
Skulle du välja att bli ensamstående så är det inte du som tar sambons familj ifrån honom, han gör ju precis allt för att stöta bort er. Jag hade inte velat ha min halvårsunge i närheten av någon som tycker att barnet ska "skärpa sig", det tyder på ett sådant ointresse och bristande insikt om vad ett barn är och hur det funkar att vara förälder.

Hade jag varit du så hade jag önskat att jag gjort följande:

1. Åkt iväg någonstans där jag antingen får vara ifred med bäbisen eller får avlastning i form av släkt eller vänner. Det här är mest en akutåtgärd för att ladda batterierna.
2. Krävt av karln att han tar tag i sitt bristande föräldraskap. BVC, parterapi, kurator, föräldrakurs, psykolog, internet, whatever.
3. Lagt en sabla massa krut på att stötta karln i att få ordning på sitt föräldraskap. Inte för hans skull eller min, men för ungens.

Och det där med att "alla andra" har det som er... Som andra redan sagt så är det påståendet helt åt helskotta fel. I mitt fall är det ju rent av maken som är föräldraledig med vår fyra månader gamla dotter, vilket bevisar alldeles ypperligt att pappan kan ta inte bara halva ansvaret utan rent av huvudansvaret om så krävs.
 
Alla har det inte så! Klart att det kan vara jobbigt men man hjälps ändå åt för att orka, för att båda ska få ha lite egentid och för att man faktiskt är två om att skaffa barn!!!

Har svårt för att inte bli irriterad när jag läser detta! Så himla tråkig inställning mot sitt eget barn och mot sin sambo och sitt barns mamma.

Som någon redan skrivit så verkar du redan vara ensamstående.
 
Skulle du välja att bli ensamstående så är det inte du som tar sambons familj ifrån honom, han gör ju precis allt för att stöta bort er. Jag hade inte velat ha min halvårsunge i närheten av någon som tycker att barnet ska "skärpa sig", det tyder på ett sådant ointresse och bristande insikt om vad ett barn är och hur det funkar att vara förälder.

Hade jag varit du så hade jag önskat att jag gjort följande:

1. Åkt iväg någonstans där jag antingen får vara ifred med bäbisen eller får avlastning i form av släkt eller vänner. Det här är mest en akutåtgärd för att ladda batterierna.
2. Krävt av karln att han tar tag i sitt bristande föräldraskap. BVC, parterapi, kurator, föräldrakurs, psykolog, internet, whatever.
3. Lagt en sabla massa krut på att stötta karln i att få ordning på sitt föräldraskap. Inte för hans skull eller min, men för ungens.

Och det där med att "alla andra" har det som er... Som andra redan sagt så är det påståendet helt åt helskotta fel. I mitt fall är det ju rent av maken som är föräldraledig med vår fyra månader gamla dotter, vilket bevisar alldeles ypperligt att pappan kan ta inte bara halva ansvaret utan rent av huvudansvaret om så krävs.

Jag tänkte skriva precis samma, så läs det här en gång till.
 
Be om hjälp!? Vad sägs om att han skaffar sig lite intresse av att umgås med sitt barn!?

Eller hur! När jag kommer hem efter att ha suttit och pluggat en hel dag kastar jag mig över ongen det första jag gör. Men det beror ju på att jag känner henne, gillar henne, älskar henne och har knutit an till henne. Något säger mig att TS sambo inte lärt känna sitt barn och definitivt inte knutit an till honom.
 
Skulle du välja att bli ensamstående så är det inte du som tar sambons familj ifrån honom, han gör ju precis allt för att stöta bort er. Jag hade inte velat ha min halvårsunge i närheten av någon som tycker att barnet ska "skärpa sig", det tyder på ett sådant ointresse och bristande insikt om vad ett barn är och hur det funkar att vara förälder.

Hade jag varit du så hade jag önskat att jag gjort följande:

1. Åkt iväg någonstans där jag antingen får vara ifred med bäbisen eller får avlastning i form av släkt eller vänner. Det här är mest en akutåtgärd för att ladda batterierna.
2. Krävt av karln att han tar tag i sitt bristande föräldraskap. BVC, parterapi, kurator, föräldrakurs, psykolog, internet, whatever.
3. Lagt en sabla massa krut på att stötta karln i att få ordning på sitt föräldraskap. Inte för hans skull eller min, men för ungens.

Och det där med att "alla andra" har det som er... Som andra redan sagt så är det påståendet helt åt helskotta fel. I mitt fall är det ju rent av maken som är föräldraledig med vår fyra månader gamla dotter, vilket bevisar alldeles ypperligt att pappan kan ta inte bara halva ansvaret utan rent av huvudansvaret om så krävs.

Jag har redan åkt iväg en vecka för att få andas.

Jag uppskattar allt du skriver, kanske mycket för att du tänker exakt som jag ;)
Jag har insett sedan länge att det kär inte ett problem som jag kan eller ska ordna själv. Men hu så svårt det är att få sambon att förstå vad jag menar!

Att sambon ska iväg själv och prata professionellt har jag tjatat om sedan första veckorna :(

Min sambo vill vara pappaledig (!) men hur det ska gå till vette fan.
Han umgås bra med vår son när han väl gör det, de leker och gosar och jag tror att han älskar vårt barn, han är bara helt ute och cyklar!
 
Ja ni, jag börjar bli tokig på min situation. Inte minst på min sambos sätt att bemöta den.

Hur tar man steget att bli ensamstående med en 6 månaders bebis? All känsla av skuld när pappan säger att jag " tar hans familj ifrån honom.

Jag orkar inte anonymisera mitt nick, så de som vet vem jag är irl behöver kanske inte slå på stora skvallertrumman.

(Familjerådgivning är givet, vill bara ha input här för jag är så isolerad)

Men jag orkar inte mer. Jag känner mig utsliten och helt överkörd.
Så säg mig, hur har ni haft det under bebistiden? Han hävdar att " alla andra" har det som jag.

Min sambo nattar aldrig barnet.
Min sambo är aldrig ensam med barnet.
Han tar inga nätter. Han badar honom inte. Han deltar helt enkelt i föräldraskapet när det passar honom.
Han har tusen ursäkter till varför han inte anser att han har samma ansvar som jag.
Han tycker jag ska be om hjälp om jag vill ha den, jag gör det men får inget gehör. Jag ber om att få vara i stallet själv en dag i veckan. Om att få sova när han är ledig. Det tog 4 månader för mig att tjata mig till frisören(så att han kunde ta barnet).

Konsekvensen är att jag sover 3-5h upphackat mellan tröst och matning, i 6 månader har jag haft det så. Vill jag till stallet måste jag ha med killen ( som inte sover i vagn).

Jag får sköta hela hushållet och jag tar hand om hunden ( som jag bett om att ha ut på foder då jag har ischias och knappt orkar med sonen).

Jag lever i husarrest, han tycker inte vi har några problem.Nu har han till och med börjat skylla sin dåliga relation till barnet på mig- jag skämmer bort barnet och daltar, så det är klart att han blir gnällig hos sambon....han kan även uttrycka sig dom så att " barnet borde skärpa sig" "borde fatta bättre/ lägga av"
Mitt hjärta är brustet och jag vet varken ut eller in.

Jobbig situation du har.
Jag har haft det precis likadant och dottern är strax 2. Har varit såå nära att lämna honom flera gånger! Hon har varit med mig i stallet sen hon var nyfödd och jag har inte lämnat henne ens för att duscha.
Men måste säga, att dom senaste månaderna har mannen ändrat sig helt! Från att aldrig varit ensam med dottern, till att dottern nästan har blivit lite pappig! :love: Så nu kan jag tom åka upp till stallet en snabbis å kolla till hästarna på betet och lämna en glad dotter/pappa hemma! :heart
Han insåg tillslut att han inte hade ngn relation alls med sin dotter, och tog helt enkelt tag i det hela. :up:
Även om det tog mer än 1,5 år. Så bättre sent än aldrig. :p
 
Alla andra har det verkligen inte som du, verkligen verkligen inte! Jag hoppas du kan få med honom till någon ni kan prata med, någon som kan förklara hur anknytning går till och som kan hjälpa er (honom) att förstå varandra (dig). Kanske någon på bvc kan vara behjälplig, ifall han känner för stor motvilja mot kurator/psykolog. Han behöver hjälp men det är inte ditt ansvar att se till att han får (tar emot) den, det är han som måste ta sitt ansvar om han vill rädda sitt förhållande.

Angående hur vi har det så är vi inget under av jämställdhet men vi delar på nätterna (har gjort sedan dag ett) och vi ger varandra tid att göra egna saker på. Aldrig någonsin har vi haft en situation då dottern inte accepterat sin pappa. Nu är det jag som jobbar och då ser jag till att lägga extra mycket tid på dottern när jag är ledig, för allas skull.
 
Du är redan ensamstående. Frågan är om du orkar med att leva ihop med någon som inte lyfter ett finger för erat gemensamma livs skull eller om du och barnet ska bo själva. Jag har varit i din sits och valde att lämna. Det har jag inte ångrat. Det finns massor med omtänksamma människor ute i världen som aldrig skulle komma på tanken att låta sin partner gå på knäna utan att göra allt i deras makt för att hjälpa. Han har lika stort ansvar som du. Det vägrar han ta och menar att bebisen ska skärpa sig :eek: Det skrämmer mig något enormt och jag hade kunnat lämna enbart av den orsaken. Jag vill inte att mina barn ska växa upp i närheten av sådana inskränkta människor som inte förstår sig på barn alls.

Ingen annan kan skapa en relation mellan två människor hur gärna man än vill. Man kan underlätta osv. men man kan aldrig skapa relationen. Den vuxne måste skapa relationen med barnet själv. Väljer han att inte göra det så finns det inget du kan göra åt det.

Att vara ensam med barn är ingen dans på rosor men man slipper iallafall att ha en partner som man lägger en massa energi på att störa sig på. Får du inget gehör så gå.

Kramar!
 
Ja ni, jag börjar bli tokig på min situation. Inte minst på min sambos sätt att bemöta den.

Hur tar man steget att bli ensamstående med en 6 månaders bebis? All känsla av skuld när pappan säger att jag " tar hans familj ifrån honom.

Jag orkar inte anonymisera mitt nick, så de som vet vem jag är irl behöver kanske inte slå på stora skvallertrumman.

(Familjerådgivning är givet, vill bara ha input här för jag är så isolerad)

Men jag orkar inte mer. Jag känner mig utsliten och helt överkörd.
Så säg mig, hur har ni haft det under bebistiden? Han hävdar att " alla andra" har det som jag.

Min sambo nattar aldrig barnet.
Min sambo är aldrig ensam med barnet.
Han tar inga nätter. Han badar honom inte. Han deltar helt enkelt i föräldraskapet när det passar honom.
Han har tusen ursäkter till varför han inte anser att han har samma ansvar som jag.
Han tycker jag ska be om hjälp om jag vill ha den, jag gör det men får inget gehör. Jag ber om att få vara i stallet själv en dag i veckan. Om att få sova när han är ledig. Det tog 4 månader för mig att tjata mig till frisören(så att han kunde ta barnet).

Konsekvensen är att jag sover 3-5h upphackat mellan tröst och matning, i 6 månader har jag haft det så. Vill jag till stallet måste jag ha med killen ( som inte sover i vagn).

Jag får sköta hela hushållet och jag tar hand om hunden ( som jag bett om att ha ut på foder då jag har ischias och knappt orkar med sonen).

Jag lever i husarrest, han tycker inte vi har några problem.Nu har han till och med börjat skylla sin dåliga relation till barnet på mig- jag skämmer bort barnet och daltar, så det är klart att han blir gnällig hos sambon....han kan även uttrycka sig dom så att " barnet borde skärpa sig" "borde fatta bättre/ lägga av"
Mitt hjärta är brustet och jag vet varken ut eller in.

En fundering som dök upp:
FÖRSTÅR han allvaret i situationen och att du är redo att lämna honom? Kan han hantera den informationen på ett vuxet sätt, utan att bli martyr?
 
Ja ni, jag börjar bli tokig på min situation. Inte minst på min sambos sätt att bemöta den.

Hur tar man steget att bli ensamstående med en 6 månaders bebis? All känsla av skuld när pappan säger att jag " tar hans familj ifrån honom.

Jag orkar inte anonymisera mitt nick, så de som vet vem jag är irl behöver kanske inte slå på stora skvallertrumman.

(Familjerådgivning är givet, vill bara ha input här för jag är så isolerad)

Men jag orkar inte mer. Jag känner mig utsliten och helt överkörd.
Så säg mig, hur har ni haft det under bebistiden? Han hävdar att " alla andra" har det som jag.

Min sambo nattar aldrig barnet.
Min sambo är aldrig ensam med barnet.
Han tar inga nätter. Han badar honom inte. Han deltar helt enkelt i föräldraskapet när det passar honom.
Han har tusen ursäkter till varför han inte anser att han har samma ansvar som jag.
Han tycker jag ska be om hjälp om jag vill ha den, jag gör det men får inget gehör. Jag ber om att få vara i stallet själv en dag i veckan. Om att få sova när han är ledig. Det tog 4 månader för mig att tjata mig till frisören(så att han kunde ta barnet).

Konsekvensen är att jag sover 3-5h upphackat mellan tröst och matning, i 6 månader har jag haft det så. Vill jag till stallet måste jag ha med killen ( som inte sover i vagn).

Jag får sköta hela hushållet och jag tar hand om hunden ( som jag bett om att ha ut på foder då jag har ischias och knappt orkar med sonen).

Jag lever i husarrest, han tycker inte vi har några problem.Nu har han till och med börjat skylla sin dåliga relation till barnet på mig- jag skämmer bort barnet och daltar, så det är klart att han blir gnällig hos sambon....han kan även uttrycka sig dom så att " barnet borde skärpa sig" "borde fatta bättre/ lägga av"
Mitt hjärta är brustet och jag vet varken ut eller in.
Det är verkligen beklämmande att läsa ditt inlägg, både hur du upplever din situation och hur din sambo beter sig i såväl förhållandet till dig som till er son. Alla har det absolut inte så, vad har han fått det ifrån?

Vi är inte heller några übermänniskor som är helt jämställda, det är svårt att få till det när jag är föräldraledig och sambon jobbar. Dessutom helammas sonen fortfarande och vägrar ta flaska så där har sambon svårt att täcka upp. Däremot gör han så mycket som han kan när han är hemma. Han badar honom, byter blöjor, leker, går promenader, bär honom i selen för att få honom att somna osv. Hushållssysslor gör jag så mycket som jag orkar/hinner/vill göra när jag är hemma, men annars delar vi på dem när vi båda är hemma. Självklart har vi perioder som är jobbigare än andra, de tre första månaderna var krävande på många sätt men aldrig att någon av oss inte tog/tar sitt ansvar.

Undrar också om han har insett allvaret i situationen?
 
Ja ni, jag börjar bli tokig på min situation. Inte minst på min sambos sätt att bemöta den.

Hur tar man steget att bli ensamstående med en 6 månaders bebis? All känsla av skuld när pappan säger att jag " tar hans familj ifrån honom.

Jag orkar inte anonymisera mitt nick, så de som vet vem jag är irl behöver kanske inte slå på stora skvallertrumman.

(Familjerådgivning är givet, vill bara ha input här för jag är så isolerad)

Men jag orkar inte mer. Jag känner mig utsliten och helt överkörd.
Så säg mig, hur har ni haft det under bebistiden? Han hävdar att " alla andra" har det som jag.

Min sambo nattar aldrig barnet.
Min sambo är aldrig ensam med barnet.
Han tar inga nätter. Han badar honom inte. Han deltar helt enkelt i föräldraskapet när det passar honom.
Han har tusen ursäkter till varför han inte anser att han har samma ansvar som jag.
Han tycker jag ska be om hjälp om jag vill ha den, jag gör det men får inget gehör. Jag ber om att få vara i stallet själv en dag i veckan. Om att få sova när han är ledig. Det tog 4 månader för mig att tjata mig till frisören(så att han kunde ta barnet).

Konsekvensen är att jag sover 3-5h upphackat mellan tröst och matning, i 6 månader har jag haft det så. Vill jag till stallet måste jag ha med killen ( som inte sover i vagn).

Jag får sköta hela hushållet och jag tar hand om hunden ( som jag bett om att ha ut på foder då jag har ischias och knappt orkar med sonen).

Jag lever i husarrest, han tycker inte vi har några problem.Nu har han till och med börjat skylla sin dåliga relation till barnet på mig- jag skämmer bort barnet och daltar, så det är klart att han blir gnällig hos sambon....han kan även uttrycka sig dom så att " barnet borde skärpa sig" "borde fatta bättre/ lägga av"
Mitt hjärta är brustet och jag vet varken ut eller in.

Nej, han är nog lite udda, jag har inte hört talas om någonting sådant. Inte ens på 70-talet, till och med min frånvarande pappa körde runt i bilen, med mig, tills jag somnade om kvällarna. Hans bröder var då mer närvarande än så.

Min man var lika närvarande som jag under småbarnstiden, nu är barnet 5 och han är fortfarande lika närvarande. Självklart med viss övervikt åt ena eller andra hållet då jag var hemma första 7 månaderna och han de andra 7 månaderna. Den som jobbade fick nog lite mindre nätter men alltid varannan dags läggning! Och vartannat blöjbyte när båda är hemma och lika många kvällar för aktiviteter.

(Han kunde komma hem från jobbet med matkassar och laga maten åt mig när jag var hemma första tiden. Hade inte en sovbebis och åt knappt när han inte var hemma). Första tiden fick en äta och en passa barnet när båda var hemma.)

Nåja jag kan vidare säga att av våra vänner har alla män tagit föräldraledigt, känner väl till en tio stycken minst och av mina kusiner och deras män har alla män tagit föräldraledigt. De har haft helt delat ansvar. Med möjligt undantag då det funnits äldre och yngre syskon då det hänt att mannen tagit stort ansvar för de två äldre och kvinnan stort för bebisen.
 
Försöker svara allmänt, sitter med mobil som bara hänger sig!

Jo det känns en smula hopplöst, men det hade varit lättare om han helt struntade i oss. Nu leker de fint, han tar hand om honom bra när jag är hemma och gör mycket annat för oss.
Det är mycket som blir fel av missriktad välvilja, som att lägga tid på arbete för att tjäna extra pengar eller alltid vara hemma istället för att skaffa något fritidsintresse som kan ge energi istället!
Jag har svårt att inte bli tokarg när vi diskuterar eftersom jag är så utsliten. Och ledsen såklart!
Som ni alla skriver, det är obehagligt hur han ser på vårt barn och sin föräldraroll så oavsett om jag tar mitt och går så måste han jobba på sig.
Det blir ju inte lättare ju längre tid som går, utan jag känner en viss press.
 

Liknande trådar

Hästhantering Detta är en ganska lång historia och jag kan ha svårt för att vara kort och koncist. 2022 blev mitt halvblod ensam och behövde...
3 4 5
Svar
93
· Visningar
8 447
Senast: Juli0a
·
Relationer Skriver under anonymt nick nu. Det är väldigt långt och jag vet inte om jag kommer få några svar, men känner att jag behöver stöd och är...
2
Svar
27
· Visningar
9 636
Senast: Imna
·
Relationer Jag känner mig så ensam och förvirrad, hoppas någon orkar läsa allt och hjälpa mig med lite tankar. För sju år sedan blev jag...
3 4 5
Svar
88
· Visningar
12 986
Övr. Barn Förhållandet med barnets pappa är så gott som över. Han är inte en lätt man att leva med och jag är så arg på mig själv som skaffade...
7 8 9
Svar
169
· Visningar
27 785
Senast: Keb71
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp