Hjälp, eller något

[Lyan]

Vet inte vad jag ska ta mig till Jag mår så jäkla dåligt att jag inte står ut. Jag vill bara skrika, gråta, skada mig men det är inte lönt för det hjälper ändå inte. Dagarna tar aldrig slut och nätterna är tusen gånger värre. Det finns ingen ork till någonting och ångesten sliter mig i stycken och det finns ingen lindring. Allt är totalt meningslöst och ingen hjälp finns.

Hur sjutton lär man sig att stå ut med plågan att leva?

 

[athena_arabians]

Man tar emot den hjälp som finns att få, även om den kanske inte verkar fungera på en gång. Hjälp finns det även om den ser olika ut för oss, vi är ju alla olika.

 

[Koppen]

Kära nån du ska inte behöva må dåligt!
Ta kontakt med läkare för ev medicinering och sök nån samtalsterapi

Du ska inte må dåligt

 

[Koppen]

Finns det nån orsak till att du mår så här?

 

[Lyan]

Jag har mått dåligt och velat dö sedan jag var tillräckligt stor för att veta vad döden var (är snart 30år nu). Jag har provat massor av mediciner och gått på samtal hos psykiatrin sedan 2005. Mitt huvud är nu allt för skadat av alla tankar för att någonsin kunna bli frisk oavsett medicin eller behandlingar (om man nu inte kommer på något sätt att nollställa hjärnan. Vet att ect kan radera minnet men vågar inte prova för på något sjukt sätt så vill jag ändå inte missta mitt minne. Det jag är mest rädd för är dock att missta korttidsminnet. Har redan en så kass livskvalité att jag inte vill ha en ännu värre).

För att må bättre så måste man också ha en vilja att må bättre och det har jag ingen. Jag vill bara dö men det alternativet finns inte just nu

 

[BornAgain]

Vet inte vad jag ska ta mig till Jag mår så jäkla dåligt att jag inte står ut. Jag vill bara skrika, gråta, skada mig men det är inte lönt för det hjälper ändå inte. Dagarna tar aldrig slut och nätterna är tusen gånger värre. Det finns ingen ork till någonting och ångesten sliter mig i stycken och det finns ingen lindring. Allt är totalt meningslöst och ingen hjälp finns.

Hur sjutton lär man sig att stå ut med plågan att leva?

Du ska inte behöva må så dåligt! Det är som @athena-arabians och @Koppen skriver - det finns hjälp!

Och hur man står ut med plågan att leva? Man letar man tills man hittar något som ger en kraft. Det kan vara en annan människa, en mjuk hästmule, marsvin, ett meningsfullt jobb, kunskap eller något tillsynes banalt som glädjen i att tova en tomte eller att pochera ett perfekt ägg. Hitta något som har något värde.. Oh vad jag bara önskar att jag kunde ge dig något (om så bara tomtarna)! Jag hoppas att det jag skrivit inte låter fel.

Finns du i närheten av Stockholm?

 

[Magiana]

Jag kommer ihåg din förra tråd och de svårigheter du brottas med. Minns du att jag nämnde en andningsteknik? Den tar bara en kort stund att lära sig och sedan kan du göra det när du kommer ihåg det eller behöver lindra ångest. Man kan också göra den precis när som helst, i sängen, på bussen, vid datorn, på toa eller vilken plats som helst. Att övningen är enkel betyder inte att den är verkningslös.

Det är en väldigt bra startpunkt för att så småningom kunna gå vidare med annan hjälp. Du behöver massor av hjälp men för att kunna tillgodogöra dig den behöver du starta någonstans. Sedan kan man gå vidare och hitta det som är möjligt för dig att göra. Det kommer att vara myrsteg i början, men ett litet steg är alltid mer än inget steg alls.

 

[Lyan]

Du ska inte behöva må så dåligt! Det är som @athena-arabians och @Koppen skriver - det finns hjälp!

Och hur man står ut med plågan att leva? Man letar man tills man hittar något som ger en kraft. Det kan vara en annan människa, en mjuk hästmule, marsvin, ett meningsfullt jobb, kunskap eller något tillsynes banalt som glädjen i att tova en tomte eller att pochera ett perfekt ägg. Hitta något som har något värde.. Oh vad jag bara önskar att jag kunde ge dig något (om så bara tomtarna)! Jag hoppas att det jag skrivit inte låter fel.

Finns du i närheten av Stockholm?

Det finns ingen hjälp för mig.

Det finns inget som har något som har tillräckligt värde. Så länge jag hade min pojkvän så hade jag iallafall något som gjorde att jag ville försöka leva men sedan gjorde han slut. Försökte ta livet av mig men misslyckades och nu gör jag bara alla i min familj olyckliga för jag gör dem så oroliga. Att jag dessutom är arg på dem för att de "räddade" mig gör ju inte det lättare för dem.
Jag har några av de finaste marsvinen i Sverige (men pga självmordsförsöket så missade jag årets sista utställning och då missade jag chansen att Yokan skulle bli Sveriges vinstrikaste pet ) och jag älskar dem men de är inte tillräckligt.
Ju längre tiden går (nu talar jag år) så blir det svårare och svårare att bli glad. Innan blev jag tex överlycklig om något av marsvinen vann, nu är det bara "jaha" ungefär. Så är det med allt.
Jag har jättelänge önskat mig en till hund. Nu har jag fått möjlighet till att få det men jag vill inte längre. Har haft väldigt snålt med pengar under typ ett år och mått jättedåligt för det men nu när det har löst sig så känner jag inte ens någon lättnad. Jag vill inte ha eller göra någonting förutom att sova och det kan jag inte ens med sömntabletter.

Har ca 50mil till Stockholm

 

[Lyan]

Jag kommer ihåg din förra tråd och de svårigheter du brottas med. Minns du att jag nämnde en andningsteknik? Den tar bara en kort stund att lära sig och sedan kan du göra det när du kommer ihåg det eller behöver lindra ångest. Man kan också göra den precis när som helst, i sängen, på bussen, vid datorn, på toa eller vilken plats som helst. Att övningen är enkel betyder inte att den är verkningslös.

Det är en väldigt bra startpunkt för att så småningom kunna gå vidare med annan hjälp. Du behöver massor av hjälp men för att kunna tillgodogöra dig den behöver du starta någonstans. Sedan kan man gå vidare och hitta det som är möjligt för dig att göra. Det kommer att vara myrsteg i början, men ett litet steg är alltid mer än inget steg alls.

Jag hade glömt att jag redan hade en tråd. Snacka om att vara patetisk...

Problemet som jag har nu är att allt känns så fruktansvärt meningslöst för inget jag gör kommer att lösa min situation och därför gör jag ingenting. Utom nu då för nu är ångesten så himla stark att jag inte vet var jag ska ta vägen. Hade jag haft möjlighet hade jag tagit livet av mig men det går inte för jag har ingen möjlighet att få tag på tabletter och är för feg för att att göra på annat sätt. Jag har kunnat "stänga av" och stänga ute ångesten men nu är den så stark att även om jag lyckas få bort mycket så är den som är kvar så hemsk att jag knappt vet vad jag ska göra.

Det spelar ingen roll vad jag får för hjälp för så länge jag tänker som jag gör så kommer det inte att hjälpa ändå

 

[MissFideli]

Jag hade glömt att jag redan hade en tråd. Snacka om att vara patetisk...

Problemet som jag har nu är att allt känns så fruktansvärt meningslöst för inget jag gör kommer att lösa min situation och därför gör jag ingenting. Utom nu då för nu är ångesten så himla stark att jag inte vet var jag ska ta vägen. Hade jag haft möjlighet hade jag tagit livet av mig men det går inte för jag har ingen möjlighet att få tag på tabletter och är för feg för att att göra på annat sätt. Jag har kunnat "stänga av" och stänga ute ångesten men nu är den så stark att även om jag lyckas få bort mycket så är den som är kvar så hemsk att jag knappt vet vad jag ska göra.

Det spelar ingen roll vad jag får för hjälp för så länge jag tänker som jag gör så kommer det inte att hjälpa ändå

Kan du inte låna hem en hund? Jag är så att jag vill ha nått och när jag väl kan skaffa, så vill jag inte. Men testa ändå! Kanske blir det bättre än du tror?

 

[Magiana]

Du är inte patetisk. Du är sjuk. Det är en viss skillnad.

Andningsövningen kommer att stilla dina tankar och jag tror också att de på sikt kan ändras när andningsövningen ger dig andra erfarenheter än du har nu. Att få andra perspektiv på tillvaron går inte alltid så fort och bör nog inte göra det heller. Jag har ju själv varit sjuk (panikångest) och när man lever med sjukdom så länge blir det till ens identitet. När sjukdomen släpper ändras världsbilden faktiskt och det kan ta ett tag att vänja sig.

Är man riktigt skiträdd och ångestfylld kan övningen vara svår att göra så det är alltid bra att öva när man inte är i panikläget. Då blir det lättare även senare i en paniksituation.

Ångest är en stark känsla och man kan känna sig ganska maktlös när den härjar. Ändå är den bara en känsla som inte sitter fast i dig. Dina känslor varierar ju. Det finns lite övningar man kan göra för att sätta ångesten i ett annat perspektiv, men det är inte helt enkelt att förmedla sånt på ett internetforum. Precis som det finns ett tomt utrymme mellan sakerna i ditt hem, finns det ett tomt utrymme mellan dig och dina känslor. Det låter säkert jätteflummigt, men det är inte helt enkelt att förklara. När du kan låta känslorna finnas utan att de härjar runt med dig totalt, kommer du att må bättre.

 

[athena_arabians]

Du är inte patetisk men när hjärnan kokar över fungerar inte minnet så bra och jag misstänker att din sömn inte är vad den borde vilket heller inte hjälper hjärnan.

50 mil från Stockholm, söder- eller norröver? Är det norröver kan jag kanske ordna en mindre Buke-träff om du vill bara det passar när jag är uppe där.

Jag har varit med om mycket skit i mitt liv och har bla haft panikångest. En sak jag lärt mig den hårda vägen är att livet står inte och faller med en partner. Det är trevligt om man har en bra partner men det inte bara det som gör livet värt att leva.

 

[vallhund]

Jag har en hund som behöver tillfälligt boende, inte den enklaste hunden men i soffan är han tröstare nr 1.

 

[Koppen]

Jag hade glömt att jag redan hade en tråd. Snacka om att vara patetisk...

Problemet som jag har nu är att allt känns så fruktansvärt meningslöst för inget jag gör kommer att lösa min situation och därför gör jag ingenting. Utom nu då för nu är ångesten så himla stark att jag inte vet var jag ska ta vägen. Hade jag haft möjlighet hade jag tagit livet av mig men det går inte för jag har ingen möjlighet att få tag på tabletter och är för feg för att att göra på annat sätt. Jag har kunnat "stänga av" och stänga ute ångesten men nu är den så stark att även om jag lyckas få bort mycket så är den som är kvar så hemsk att jag knappt vet vad jag ska göra.

Det spelar ingen roll vad jag får för hjälp för så länge jag tänker som jag gör så kommer det inte att hjälpa ändå

Jo det finns hjälp: DBT

Jag går på det och utan det hade jag kanske inte levt idag
Det hjälper dig med tankarna och får dig att ändra ditt tankesätt.

Utsätt inte dig själv och dina närmaste för självmord eller ens självmordstankar!
Jag kanske låter hård nu, men du är inte ensam. Det finns de som må sämre och många av dem lever inte idag.
Att du skapar en sån här tråd tyder på ett rop på hjälp.
Så nånstans inom dig vet du att det finns hjälp att få!

Kram

 

[Lyan]

Kan du inte låna hem en hund? Jag är så att jag vill ha nått och när jag väl kan skaffa, så vill jag inte. Men testa ändå! Kanske blir det bättre än du tror?

Jag har redan en hund och har alltid haft minst två hundar tidigare men nu vill jag inte ens ha hunden jag har.

Du är inte patetisk. Du är sjuk. Det är en viss skillnad.

Andningsövningen kommer att stilla dina tankar och jag tror också att de på sikt kan ändras när andningsövningen ger dig andra erfarenheter än du har nu. Att få andra perspektiv på tillvaron går inte alltid så fort och bör nog inte göra det heller. Jag har ju själv varit sjuk (panikångest) och när man lever med sjukdom så länge blir det till ens identitet. När sjukdomen släpper ändras världsbilden faktiskt och det kan ta ett tag att vänja sig.

Är man riktigt skiträdd och ångestfylld kan övningen vara svår att göra så det är alltid bra att öva när man inte är i panikläget. Då blir det lättare även senare i en paniksituation.

Ångest är en stark känsla och man kan känna sig ganska maktlös när den härjar. Ändå är den bara en känsla som inte sitter fast i dig. Dina känslor varierar ju. Det finns lite övningar man kan göra för att sätta ångesten i ett annat perspektiv, men det är inte helt enkelt att förmedla sånt på ett internetforum. Precis som det finns ett tomt utrymme mellan sakerna i ditt hem, finns det ett tomt utrymme mellan dig och dina känslor. Det låter säkert jätteflummigt, men det är inte helt enkelt att förklara. När du kan låta känslorna finnas utan att de härjar runt med dig totalt, kommer du att må bättre.

Jag hade en omgång för några år sedan där jag var med om det där du beskriver med att världsbilden ändrar sig. Efter ett annat självmordsförsök så sattes alla mediciner ut och jag började med lamictal vilket gjorde att jag för första gången på jag vet inte hur länge fick känna på hur det kändes att känna något liknande glädje och i början fattade jag inte ens vad jag kände. Tyvärr så försvinner den förmågan mer och mer eftersom allt är så meningslöst. Och det är inte pga depressioner mm som jag känner att allt är meningslöst utan för att jag lär mig att det är det. Varför bli glad när det bara går över efter ett par minuter. Allt är bara en lång transportsträcka till döden.

Du är inte patetisk men när hjärnan kokar över fungerar inte minnet så bra och jag misstänker att din sömn inte är vad den borde vilket heller inte hjälper hjärnan.

50 mil från Stockholm, söder- eller norröver? Är det norröver kan jag kanske ordna en mindre Buke-träff om du vill bara det passar när jag är uppe där.

Jag har varit med om mycket skit i mitt liv och har bla haft panikångest. En sak jag lärt mig den hårda vägen är att livet står inte och faller med en partner. Det är trevligt om man har en bra partner men det inte bara det som gör livet värt att leva.

Sömnen funkar inte för fem öre vilket gör allt mycket värre. Hade jag kunnat sova så hade jag kunnat fly lite iallafall.

Jag bor i söder.

Nej, han gjorde inte livet värt att leva, men han gjorde iallafall att jag försökte få det att funka. Nu vill jag bara att allt ska ta slut så fort som möjligt.

Jag har en hund som behöver tillfälligt boende, inte den enklaste hunden men i soffan är han tröstare nr 1.

Tack för erbjudandet men jag hade inte klarat av en pyr shep ens när jag har mått som bäst. Hoppas att du hittar något till honom!

Jo det finns hjälp: DBT

Jag går på det och utan det hade jag kanske inte levt idag
Det hjälper dig med tankarna och får dig att ändra ditt tankesätt.

Utsätt inte dig själv och dina närmaste för självmord eller ens självmordstankar!
Jag kanske låter hård nu, men du är inte ensam. Det finns de som må sämre och många av dem lever inte idag.
Att du skapar en sån här tråd tyder på ett rop på hjälp.
Så nånstans inom dig vet du att det finns hjälp att få!

Kram

DBT och annan terapi hjälper bara om man anstränger sig och jag har inte ens viljan att må bättre.

Jag vet att jag inte är ensam och det är oerhört tragiskt för det jag gå igenom önskar jag ingen!

Åsikten att man inte ska utsätta sina anhöriga för att man begår ett självmord har jag inget till övers för för jag tycker att det är precis lika egoistiskt av dem att utsätta mig för livet som det är för mig att utsätta dem för att jag begår självmord. Det är ett korkat och elakt argument som inte hjälper utan bara gör allt värre!

På sätt och vis är tråden ett rop på hjälp men bara för att kunna stå ut med att leva eftersom jag inte kan ta livet av mig. Hjälp för att få mig att må bra finns inte. Även om jag skulle hitta någon medicin som hade gjort det bättre så är mitt huvud alldeles för skadat av allt jag har varit med om för att någonsin kunna läkas.

 

[Lyan]

Nu äter jag inga mediciner utom seroquel och propavan. Seroquel för att jag inte kan sluta med den för då kräks jag pga abstinens och propavan för att jag hoppas på att det iallafall lite ska hjälpa med sömnen. Provade melatonin och blev jättetrött de första två kvällarna men somnade inte. Tredje kvällen blev jag jättedålig och var däckad i nästan två dygn med kräkningar mm och sedan dess har jag inte vågat ta dem. Har också tagit stilnoct fem kvällar men de har bara funkat två kvällar och då vet jag inte om jag somnade pga dem eller för att jag var så slut.

 

[Lyan]

"Åsikten att man inte ska utsätta sina anhöriga för att man begår ett självmord har jag inget till övers för för jag tycker att det är precis lika egoistiskt av dem att utsätta mig för livet som det är för mig att utsätta dem för att jag begår självmord. Det är ett korkat och elakt argument som inte hjälper utan bara gör allt värre!"

Kan tillägga att jag anser att det är annorlunda om man har barn. Har man barn så går de före allt tills de har ett eget liv. Har man barn och absolut inte kan tänka sig att vänta till de är vuxna så måste man ordna för barnen först, tex genom att separera från den andra föräldern, lämna över vårdnaden och se till att barnens liv är i ordning innan man tar livet av sig. Eller om man är ensamstående, adoptera bort dem och även där se till att deras framtid är tryggad innan man tar livet av sig.

 

[ekra]

Nu vet jag inte riktigt hur dina familjeförhållanden ser ut, men du är också någons barn, och att förlora en familjemedlem eller vän är i min värld det värsta av det värsta. Oavsett hur nära relationen är. För ett par år sedan dog en nära släkting och stor del av släkten bara kraschlandade, (ej självmord) vi kommer aldrig att repa oss helt, världen blev en hemskare plats och saknaden är ofattbar. När beskedet kom vek sig benen så att jag inte klarade av att stå upp. Hjärnan prioriterade bort att hålla kroppen upprätt. Sedan kunde jag inte fungera normalt på flera månader. Att bara lyfta armarna när jag vaknade på morgonen var ett projekt. Det var en ny upplevelse och ordet "marken försvann under mina fötter" fick en ny innebörd, jag förstod att det menades i princip bokstavligt. Det skulle jag inte önska drabbade ens min värsta fiende om jag hade haft någon. Så ja, det är kanske å ena sidan ganska egoistiskt att inte vilja låta någon dö, men ett självmord påverkar så många under många år, så det är också en på sätt och vis egoistisk handling.

Men ingen kan väl säga att ett lidande är mer eller mindre värt än ett annat.

Något som hjälpt mig ur skiten som dessutom följdes av flera depressioner var att jag fick en ny vän som var oerhört stöttande och hjälpte mig massor bara genom att finnas till, se mig och göra att jag kände mig lite behövd. Lyssna på allt mitt svammel, och att prata av mig hemma i soffan, och på Buke. Jag trodde inte att det fanns någon väg ut ur mörkret och de snabbt nedåtgående tankarna. Men det vände. Mycket tack vare att jag satte ord på känslor och tankar och vände och vred på allt. Till slut hittade jag andra bakomliggande orsaker till depressionen som jag kunde ta itu med. Jag gick även hos kurator i ett par månader.

Jag förstår att du har en fruktansvärd tillvaro, den är förmodligen lik det vaacum jag levde i när släktingen dog, jag kunde varken tänka klart, minnas saker, eller fungera normalt, och ingenting var roligt. Jag önskar verkligen att du får den hjälp du behöver och klarar av att ta kontroll över tankarna, och vända situationen så att du återvänder till livet.

Avslutar med en fruktansvärd klyscha som man inte vill höra när man har självmordstankar, men det finns mycket i livet som är synd att bara missa, livet är bra när det är bra.

Antar att detta svammel kanske inte heller hjälper dig, men det lät så ensamt det du skrev att jag ville försöka bidra med något.

 

[Magiana]

Jag hade en omgång för några år sedan där jag var med om det där du beskriver med att världsbilden ändrar sig. Efter ett annat självmordsförsök så sattes alla mediciner ut och jag började med lamictal vilket gjorde att jag för första gången på jag vet inte hur länge fick känna på hur det kändes att känna något liknande glädje och i början fattade jag inte ens vad jag kände. Tyvärr så försvinner den förmågan mer och mer eftersom allt är så meningslöst. Och det är inte pga depressioner mm som jag känner att allt är meningslöst utan för att jag lär mig att det är det. Varför bli glad när det bara går över efter ett par minuter. Allt är bara en lång transportsträcka till döden.

På sätt och vis är tråden ett rop på hjälp men bara för att kunna stå ut med att leva eftersom jag inte kan ta livet av mig. Hjälp för att få mig att må bra finns inte. Även om jag skulle hitta någon medicin som hade gjort det bättre så är mitt huvud alldeles för skadat av allt jag har varit med om för att någonsin kunna läkas.

Och varför ska man sätta målet att "bli glad"? Målet kan lika gärna vara acceptans och frid. Kan du observera de tankar som kommer och kan du låta dem passera? Kan du sätta namn på dina tankar? Kan du observera ditt andetag och låta det vara som det är? Kan du gå ut i naturen och observera vad som sker?

Inte ens krigsveteraner som är svårt skadade av trauman är hopplösa fall. Därför tror jag inte att du är det heller.

 

[Azalea]

Mitt huvud är nu allt för skadat av alla tankar för att någonsin kunna bli frisk oavsett medicin eller behandlingar

Jag trodde att jag varit för sjuk alldeles för länge för att någonsin kunna må bättre. Halva mitt liv har varit insvept i psykisk ohälsa och jag har provat "allt" men inget har funkat.
Det var först i somras när jag träffade min lägsta punkt någonsin som förändringen kom. Jag tänkte såhär, jag gör ett sista försök med terapi och höjning av den enda medicin som fungerat relativt bra. Ett helhjärtat försök även om jag bara vill dö just nu. Det var inte för min egen skull, jag ville ju bara dö, utan det var endast för min familj och mina vänner. Jag ville att de skulle kunna se att jag verkligen verkligen försökt bli bättre på riktigt, att jag gjort allt jag rimligen kunnat innan jag gav upp kampen.

Jag sökte upp en privat psykolog eftersom jag har så dåliga erfarenheter med öppenvården. Hamnade hos en bra psykolog som via KBT och mindfulness lärde mig att förstå att mina tankar är inte alltid = sant. Att jag med hennes hjälp absolut kan förändra tankemönster som jag burit på i ett halvt liv. Jag har alltid haft väldigt nära till att känna allt är omöjligt, hopplöst, värdelöst, meningslöst. Allt har alltid lett dit. När jag gjorde KBT-läxorna mellan träffarna såg jag tydligt mina tankereaktioner, hur fort och var de urartade. När jag kunde se det tydligare kunde jag med psykologens hjälp hitta sätt att bromsa och så småningom förändra mina reaktioner.

Det har inte varit lätt, men eftersom jag bestämt mig för att verkligen försöka (trots att jag bara ville dö egentligen) fortsatte jag lite till. Och jag är så glad att jag gjorde det, för jag är själv väldigt förvånad vilken skillnad det har gjort i mitt liv.

Jag trodde verkligen inte att det fanns hopp för mig, men det gjorde det. Jag har gått från att vara i det djupaste mörker där döden kändes som enda utvägen i åratal, till att på en relativt kort tid kunna känna glädje och se en framtid.
Det var inte omöjligt.


((Hade för övrigt provat KBT tidigare, för 7-8 år sedan. Det fungerade inte då, men man förändras, så oavsett vad man provat på tidigare år kan det vara värt att ge vissa saker en ny chans om man varit sjuk länge.))