Det kommer gå jättebra! S blev ledsen (och jag med) men det gick över jättejättefort och så hade hon glömt det igen, jag var nog mer skärradI veckan som kommer så ska fröken få andra dosen av rota och första vanliga vaccinena (1 spruta i vardera lår)
. Vi ska ha nästa dos på vårt nästa besökDet kommer gå jättebra! S blev ledsen (och jag med) men det gick över jättejättefort och så hade hon glömt det igen, jag var nog mer skärrad
Vad jag minns från storasysters vaccinationer så går gråten snabbt över även om det är jobbigt just då. Men jagkommer ha med mat och napp som lite tröst om det behövs.Var tvungen att kolla, 1/9 2019, vi var ju precis på gränsen då barnet är fött 4/8 2019. Minns att BVC-sköterskan nämnde att ni hade vi ju tur.
fy faaaan alltså, skräcken när det hände och jag kastade mig fram till honom och bara skrek i panik 
Kommer vakta som en hök när han är på skötbordet från och med nu, oavsett andra distraktioner. När det hände var jag trött och ledsen och hade precis gråtit en skvätt innan för att allt kändes så jobbigt, plus att jag höll på att dividera med tvååringen som skulle gå och lägga sig. Det ska såklart inte hända ändå och det kommer nog ta ett tag för mig att komma över det.Jag vågar knappt skriva det här för det ger mig så mycket ångest, men idag hände det som inte fick hända. Arvid ramlade ner från skötbordet
Ska börja med att skriva att allt gick bra. Men herregud vad jag har varit rädd och ledsen och ångestfylld. Han verkade okej efter att han lugnat ner sig (inte svimmat, inte kräkts, ammade, verkade med och pigg, betedde sig som vanligt, inga uppenbara skador förutom en bula i huvudet) men vi åkte ändå in med honom till barnakuten för säkerhets skull. Fick komma in direkt, först träffa en sjuksköterska och sen en läkare. De konstaterade att allt verkade ha gått jättebra, Arvid charmade läkaren med sitt leende och sen fick vi åka hem. Läkaren sa att det ofta är föräldrarna som mår sämst, just för att de klandrar sig själva. Men han tyckte det var bra att vi kom in.
Nu är vi hemma och ska försöka sova. Jag mår som sagt väldigt dåligt över det här så jag behöver verkligen bara stöttande ord
TackDet här verkar vara så oerhört vanligt, trots att man ju veeet att man inte ska lämna dem obevakade. Men, man "ska bara" och det är så jävla lätt hänt.
Klandra inte dig själv, det hände och ingen skada verkar vara skedd, förutom för dig själv som mår dåligt
Och vet du - jag tycker du gör rätt i att skriva det, trots att det känns jobbigt. Det var ingenting som var meningen, men det hände. Och det gick bra
Kram!
Ja läkaren sa att han träffar barn hela tiden som ramlat från skötbordet... men man tror ju aldrig det ska hända en själv. Idag är jag bara så tacksam att det gick bra Fy så läskigt! Förstår att du blev räddJag vågar knappt skriva det här för det ger mig så mycket ångest, men idag hände det som inte fick hända. Arvid ramlade ner från skötbordet
Ska börja med att skriva att allt gick bra. Men herregud vad jag har varit rädd och ledsen och ångestfylld. Han verkade okej efter att han lugnat ner sig (inte svimmat, inte kräkts, ammade, verkade med och pigg, betedde sig som vanligt, inga uppenbara skador förutom en bula i huvudet) men vi åkte ändå in med honom till barnakuten för säkerhets skull. Fick komma in direkt, först träffa en sjuksköterska och sen en läkare. De konstaterade att allt verkade ha gått jättebra, Arvid charmade läkaren med sitt leende och sen fick vi åka hem. Läkaren sa att det ofta är föräldrarna som mår sämst, just för att de klandrar sig själva. Men han tyckte det var bra att vi kom in.
Nu är vi hemma och ska försöka sova. Jag mår som sagt väldigt dåligt över det här så jag behöver verkligen bara stöttande ord
Men, vilken fantastisk bild!
Men, vilken fantastisk bild!
Han verkar må tiptop och är sitt vanliga fina jag Jag är trött eftersom jag inte somnade förrän typ två-halv tre på natten men dagen har ändå varit helt okej. Jag vågar knappt skriva det här för det ger mig så mycket ångest, men idag hände det som inte fick hända. Arvid ramlade ner från skötbordet
Ska börja med att skriva att allt gick bra. Men herregud vad jag har varit rädd och ledsen och ångestfylld. Han verkade okej efter att han lugnat ner sig (inte svimmat, inte kräkts, ammade, verkade med och pigg, betedde sig som vanligt, inga uppenbara skador förutom en bula i huvudet) men vi åkte ändå in med honom till barnakuten för säkerhets skull. Fick komma in direkt, först träffa en sjuksköterska och sen en läkare. De konstaterade att allt verkade ha gått jättebra, Arvid charmade läkaren med sitt leende och sen fick vi åka hem. Läkaren sa att det ofta är föräldrarna som mår sämst, just för att de klandrar sig själva. Men han tyckte det var bra att vi kom in.
Nu är vi hemma och ska försöka sova. Jag mår som sagt väldigt dåligt över det här så jag behöver verkligen bara stöttande ord
