Jag vågar knappt skriva det här för det ger mig så mycket ångest, men idag hände det som inte fick hända. Arvid ramlade ner från skötbordet



fy faaaan alltså, skräcken när det hände och jag kastade mig fram till honom och bara skrek i panik
Ska börja med att skriva att allt gick bra. Men herregud vad jag har varit rädd och ledsen och ångestfylld. Han verkade okej efter att han lugnat ner sig (inte svimmat, inte kräkts, ammade, verkade med och pigg, betedde sig som vanligt, inga uppenbara skador förutom en bula i huvudet) men vi åkte ändå in med honom till barnakuten för säkerhets skull. Fick komma in direkt, först träffa en sjuksköterska och sen en läkare. De konstaterade att allt verkade ha gått jättebra, Arvid charmade läkaren med sitt leende och sen fick vi åka hem. Läkaren sa att det ofta är föräldrarna som mår sämst, just för att de klandrar sig själva. Men han tyckte det var bra att vi kom in.
Nu är vi hemma och ska försöka sova. Jag mår som sagt väldigt dåligt över det här så jag behöver verkligen bara stöttande ord

Kommer vakta som en hök när han är på skötbordet från och med nu, oavsett andra distraktioner. När det hände var jag trött och ledsen och hade precis gråtit en skvätt innan för att allt kändes så jobbigt, plus att jag höll på att dividera med tvååringen som skulle gå och lägga sig. Det ska såklart inte hända ändå och det kommer nog ta ett tag för mig att komma över det.