Hur börja skilja sig med småbarn?

[SaraXX]

Hela min kropp värker. Han vill fortfarande försöka. Jag är på jobbet och vill inte hem...

När vi skildes åt imorse levde han på hoppet att jag mådde så dåligt så jag borde förstå att jag har känslor kvar. Han ville bara kramas... Och trösta mig.
Han tänker också att jag brukar må sämre innan mens. Han vill att jag försöker en gång till, han tycker inte att jag har det.

Jag har bara SÅ ONT överallt. Och vill inte se barnen för tanken på att vi har det så och dom tänker att det är vardag förgör mig. Och tanken på att jag senare kanske har de halva deras liv

Jag var i andra änden, jag var den som ville försöka igen och som inte höll med. Jag säger bara fortsätt nu, nu när du har börjat. Det här blir inte lättare för att du väntar, och det låter elakt men ge honom inte det hoppet. Jag levde på det hoppet i nästan ett år, med tvära kast fram och tillbaka. Det är förgörande och jag har fortfarande problem efter det. Så även om han vill försöka osv så bara fokusera på ditt mål. Det är faktsiskt snällast mot alla inblandade just nu.

 

[yennork]

Nej. Jag har ju samma känslor kvar. Han tycker att han har förändrat sig massor för mig. Fast vi ser olika där, han och jag.

Och det är ju så .. minsta lilla så känner jag bara att "åh, jag vill vara själv". Men barnen, tror jag, inte känner av.... Det vet ju inget annat. Och inför dom spelar jag charader

Barn brukar känna av att föräldrarna inte trivs ihop. De genomskådar charader också.

 

[Lovisaleonora]

Fast, ts, du har försökt. Du har försökt sönder dig. Du VILL inte. Det är ju hela problemet.

Även om jag vill gilla persilja kommer jag inte att kunna förlika mig med persilja. Jag gillar inte persilja. Du vill inte fortsätta. Du hittar ingen känsla att fortsätta.

Gå. Medan du har dig själv kvar. Barn förtjänar inte föräldrar som mår dåligt.

 

[Lovisaleonora]

P.S Det är helt OK att inte vilja. Och det spelar ju mindre roll, du kan inte ändra hur du känner.

 

[Görel]

Hela min kropp värker. Han vill fortfarande försöka. Jag är på jobbet och vill inte hem...

När vi skildes åt imorse levde han på hoppet att jag mådde så dåligt så jag borde förstå att jag har känslor kvar. Han ville bara kramas... Och trösta mig.
Han tänker också att jag brukar må sämre innan mens. Han vill att jag försöker en gång till, han tycker inte att jag har det.

Jag har bara SÅ ONT överallt. Och vill inte se barnen för tanken på att vi har det så och dom tänker att det är vardag förgör mig. Och tanken på att jag senare kanske har de halva deras liv

Jag måste säga att hans bemötande av dig är under all kritik. Först vill han krama utan att du bett om det, som jag läser det du skrivit. Han tränger sig på fysiskt. Sen försöker han förringa dina känslor genom att prata om var du befinner dig i menscykeln (ibland tänker jag att det borde finnas en särskild plats i helvetet för män som viftar bort sin kvinnliga partners åsikter och mående med hänvisning till menscykeln). Väldigt fult gjort av honom.

Han försöker förminska dina känslor och ge dig dåligt samvete. Jag förstår att du har det jättetufft men det är en period som du måste ta dig igenom för att kunna få det bättre sen. Rätt stund kommer aldrig, man måste skapa den själv. Jag har träffat de som väntat på rätt stund i tio år, men det dyker alltid upp något nytt som gör att det blir fel stund.

 

[Framtiden]

Tack för alla svar


Hemma igen .... Vi ska prata mer under Kristi him när barnen inte är hemma. Vi ska se om de kan vara hos någon.

Har knappt kunnat äta under dagen och är helt vrak.

Barnen är glada och vill brottas och ja.. är barn. De vet inget annat. Mitt största missnöje är hans datorspelande/tittade. Och att han tof varit arbetslös och jag tycker det är ojämlikt.

Han säger att han alltid sett oss. Att småbarnsåren är tuffa, men att vi tagit oss igenom annat och där har han alltid varit med mig. Och att han räknat med att jag skulle störta honom.

Han säger också att han tänkt det givet ,men ser att det är fel nu.. att han har gjort fel.

Jag ser nu när jag skriver hur det ser ut och jag känner mig misslyckad. Att jag inte gått igenom det fullt ut igen...

Fast jag sagt att jag varje gång han har frågat om det är ok att han spelar sagt ja, fast jag velat skrika nej.

Och att vi är så olika så vi inte kan bråka.. jag är rädd för konfrontation och han har snabb stubin, men det går över lika fort. Men för mig är allt kvar och jag går igenom allt 100 ggr i huvudet.. så därför bara funkar vi inte

 

[Framtiden]

Just nu vill jag bara lägga barnen, krama dom och sova....

 

[Framtiden]

Önskar att jag kunde åka in i framtiden... 3 år

 

[Framtiden]

18 år... Hans armar är ändå vad jag är van. Och jag vet inte hur fel/rätt det är...

Han frågade innan och om jag nickar eller inte eller om jag minns rätt kramat tillbaka vet jag inte. Jag vet inte hur man skiljs... Det är nog inte så.. allt blir helt knäppt när kroppen bara känner kris och vill avsluta den.

Hjärnan är mos från natten och en jobbdag

 

[Framtiden]

Vet inte hur jag ska "ladda" till långhelgen.


Min rådgivare sa att det är NU eller aldrig. Att köra på och vara hård och brutalt ärlig. För antingen kan det blir förändring nu. Eller aldrig

 

[monster1]

Vet inte hur jag ska "ladda" till långhelgen.


Min rådgivare sa att det är NU eller aldrig. Att köra på och vara hård och brutalt ärlig. För antingen kan det blir förändring nu. Eller aldrig

Men du skrev tidigare att du försökt med parterapi men han inte vill. Då är det ju han som inte försöker. Du har ju försökt du har kämpat, nu är det slut. Det enda han kan göra är att acceptera det. Du har inget ansvar för att han ska vara med på båten, det får han liksom ta ansvar för själv. PS, jag tog hjälp av en parterapeut för att tala om för min partner att det var slut och jag MENADE det. Han ville liksom inte förstå han heller.

 

[the_connemara]

Och att vi är så olika så vi inte kan bråka.. jag är rädd för konfrontation och han har snabb stubin, men det går över lika fort. Men för mig är allt kvar och jag går igenom allt 100 ggr i huvudet.. så därför bara funkar vi inte

Om jag bara klipper ut det där. Det stycket visar ju på en olikhet som varit negativ för dig i 18 år och som inte alls blivit bättre med tiden. Enbart den saken förgör en relation.

Det kommer bli så mycket bättre ❤

 

[Flixon]

18 år... Hans armar är ändå vad jag är van. Och jag vet inte hur fel/rätt det är...

Han frågade innan och om jag nickar eller inte eller om jag minns rätt kramat tillbaka vet jag inte. Jag vet inte hur man skiljs... Det är nog inte så.. allt blir helt knäppt när kroppen bara känner kris och vill avsluta den.

Hjärnan är mos från natten och en jobbdag

Det är skitsvårt att säga till någon som man delar ett liv med, älskat i många år, att man inte längre vill vara med den personen. Det är alltid svårt att såra någon annan, men det går liksom inte att ta sig ur ett förhållande utan att bita ihop och säga sanningen. Hur svårt det än är. "Jag vill inte leva med dig längre" borde vara svårt att misstolka, och han måste acceptera det. Jag tror att ett återbesök hos parterapeut vore nyttigt, där kanske du kan få utrymme att säga vad du känner och få honom att förstå?

 

[Sonic76]

Jag kan ju säga så här
Det kommer inte ske ett under och ni hittar tillbaka till varandra.
Fortsätt stå stark, när du är ute på andra sidan kommer du att undra varför du inte gjorde det tidigare

 

[tanten]

Inget direkt råd bara en reflektion och berättelse.

Mitt ex fattade aldrig vad jag pratade om. Vill jag ha ett snack sa han - prata på jag lyssnar. Men han sa inget.

Saker jag klagade på påstod han bara fanns i mitt huvud.

Till slut skrev jag ett långt sakligt brev och la på hans huvudkudde när jag skulle åka bort några dagar. Han kom hem från jobbet oh hittade det på kudden och blev knäckt. Han hade inte hört vad jag sa under alla dessa år. Jag frågade om det var något i brevet som var nytt. Det var det inte.

Trots att jag försökt förklara så länge hade det bara gått honom förbi. Han stängde av, men svart på vitt så förstod han. Och han kunde läsa det flera gånger.

@Framtiden - även om han hör vad du säger så betyder det inte att han faktiskt begriper.
Du kan inte göra mer än du gjort. Lyd rådet om nu eller aldrig.

 

[Framtiden]

Känner mig bara misslyckad just nu...

Jag har så ont i kroppen.. på alla sätt

Jag sa igår att jag kunde vara beredd på att försöka till helgen.. nu efter jobbet nämnde jag att jag fortfarande är osäker, och att jag är rädd för att försöka för att bara hamna i samma läge igen. Att jag kanske sa att jag ville försöka bara för att jag är rädd och allt för ont

Han sa att han blev ledsen, men undrar om det kan finnas en annan orsak... Han sa också att han kanske är helt fel ute, han menade inte att han inte tror mig, utan att han bara har svårt att att förstå

Jag vet inte hur jag ska orka ... Jag kan ju knappt andas

Och när jag sa att jag kanske inte kan prata om för att försöka så ville han inte att barnen åker bort i helgen

 

[monster1]

Känner mig bara misslyckad just nu...

Jag har så ont i kroppen.. på alla sätt

Jag sa igår att jag kunde vara beredd på att försöka till helgen.. nu efter jobbet nämnde jag att jag fortfarande är osäker, och att jag är rädd för att försöka för att bara hamna i samma läge igen. Att jag kanske sa att jag ville försöka bara för att jag är rädd och allt för ont

Han sa att han blev ledsen, men undrar om det kan finnas en annan orsak... Han sa också att han kanske är helt fel ute, han menade inte att han inte tror mig, utan att han bara har svårt att att förstå

Jag vet inte hur jag ska orka ... Jag kan ju knappt andas

Och när jag sa att jag kanske inte kan prata om för att försöka så ville han inte att barnen åker bort i helgen

Du kanske kan åka i väg någonstans utan man och barn? Få eget utrymme att räta ut allt. Klart det är jobbigt när du har sådan press på dig ifrån honom.

 

[Lovisaleonora]

Känner mig bara misslyckad just nu...

Jag har så ont i kroppen.. på alla sätt

Jag sa igår att jag kunde vara beredd på att försöka till helgen.. nu efter jobbet nämnde jag att jag fortfarande är osäker, och att jag är rädd för att försöka för att bara hamna i samma läge igen. Att jag kanske sa att jag ville försöka bara för att jag är rädd och allt för ont

Han sa att han blev ledsen, men undrar om det kan finnas en annan orsak... Han sa också att han kanske är helt fel ute, han menade inte att han inte tror mig, utan att han bara har svårt att att förstå

Jag vet inte hur jag ska orka ... Jag kan ju knappt andas

Och när jag sa att jag kanske inte kan prata om för att försöka så ville han inte att barnen åker bort i helgen

Gör som föreslaget. Skriv ner det du tänker och berätta att det är slut. Om du känner att det är så.

Nu dillar du bara runt dig själv, resonerar i hans ärende och slår knut på dig själv med olika argument.

Du vill skiljas för att du inte vill leva tillsammans med honom längre. Resten är detaljer hur skilsmässan ska gå till.

Berätta för honom precis detta. Du vill skiljas för du vill inte leva med honom. Du har försökt, du har känt efter. Du vill inte.

 

[Framtiden]

Tack buke

 

[Framtiden]

Tänker att jag kan säga att det kommer inte gå och säga att jag åker till mina föräldrar med barnen