Hur börja skilja sig med småbarn?

[Framtiden]

Jag fattar att jag verkar helknäpp och velig, men jag läser allt och det rullar i huvudet under dagarna


Det dom känns är ju bara att jag tänk och föreställt mig så länge ... Och NU så mår jag så otroligt dåligt .. är det för att det inte är rätt?

Jag läste på 1177 att man ska berätta för barnen så fort som möjligt.. är det rätt? När vi inte vet vem som ska bo var? Samtidigt som vi kommer att må dåligt båda två och de kommer att undra...

 

[SaraXX]

Banken sa igår att det kan ju bli att han sätter ett bud jag inte kan lägga... Men min pappa sa att han kan hjälpa mig. För att förlora huset och tryggheten till barnen känns också. Och att han kommer bli så arg/ledsen/besviken

Ja det kommer han. Du är ju redan ledsen och besviken, och har varit det ett tag. Boendet löser sig ju, bara du står på benen. Och att inte bli osams underlättar såklart, men det är ju verkligen inte bara ditt ansvar.

 

[SaraXX]

Jag fattar att jag verkar helknäpp och velig, men jag läser allt och det rullar i huvudet under dagarna


Det dom känns är ju bara att jag tänk och föreställt mig så länge ... Och NU så mår jag så otroligt dåligt .. är det för att det inte är rätt?

Jag läste på 1177 att man ska berätta för barnen så fort som möjligt.. är det rätt? När vi inte vet vem som ska bo var? Samtidigt som vi kommer att må dåligt båda två och de kommer att undra...

Det enda du kan veta säkert är ju att det inte har varit "rätt" att bo ihop, för du mår skitdåligt.

Jag tror inte att det är något problem att ni båda vuxna hinner landa en stund i vad som händer innan ni berättar för barnen. Men ni känner era barn bäst.

 

[Modest]

Jag fattar att jag verkar helknäpp och velig, men jag läser allt och det rullar i huvudet under dagarna


Det dom känns är ju bara att jag tänk och föreställt mig så länge ... Och NU så mår jag så otroligt dåligt .. är det för att det inte är rätt?

Jag läste på 1177 att man ska berätta för barnen så fort som möjligt.. är det rätt? När vi inte vet vem som ska bo var? Samtidigt som vi kommer att må dåligt båda två och de kommer att undra...

Det är nog få som inte mår dåligt under skilsmässa/separation, jag tror inte det har att göra med huruvida det är rätt beslut eller inte. Stora livsförändringar känns. Det du måste fråga dig är om du vill fortsätta livet som det är med honom.

 

[Eurydome]

Alltså no offence men spelar det verkligen någon roll om TS man har ADHD eller ej vid det här laget? Relationen verkar körd i botten och sökt hjälp borde väl mannen ha gjort för flera år sedan.

Cynikern i mig kan inte heller låta bli att tänka hur många män som verkar känna "svårigheter" att komma igång med hushållsarbete. Långt ifrån alla dessa män kan rimligen ha ADHD.

@Framtiden - tänk på DIG! Du har tänkt på er, relationen och familjelivet ett bra tag nu verkar det som. Nu är det dags att tänka på dig själv och att du har det bra.

Nej, det gör det ju inte såklart. Jag skulle skrivit att mitt resonemang var mer generellt.

TS har bestämt sig och det har jag full förståelse för.

 

[Eurydome]

Han har haft svårt länge. Men har nog aldrig tänkt tanken på att det kan vara så... Men har kommit dit nu.


Är det så att han kommer till insikt och kan lära sig sitt handikapp så, då kanske det kan finnas en annan framtid

Jag vet inte. Vi har ju på nått sätt inte pratat ordentligt på flera år. Jag har bara tigit och härbärgerat saker som kommer ut nu.

Ska jag att det går? Eller gå nu?

Vad dumt det blev med mitt inlägg. Jag menade absolut inte att jag tycker att det han nu sagt om sin ev. adhd borde göra att du borde omvärdera situationen. Oavsett anledning så vill du inte längre och det är den insikten du måste lyssna på!!

 

[tanten]

Jag läste på 1177 att man ska berätta för barnen så fort som möjligt.. är det rätt? När vi inte vet vem som ska bo var? Samtidigt som vi kommer att må dåligt båda två och de kommer att undra...

Berätta för barnen.

Barn behöver kärlek, kärlek och mer kärlek. Hur och var de bor är mindre relevant. Häng inte upp dig på sånt.

Det är inte konstigt att dina tankar far omkring.
Du är mitt i en livsomvälvande kris och du har inte bara dina egna tankar att kämpa med. Du måste kämpa med en oförstående partner också.

Du bär ett jättelass nu. Det blir inte bättre av att vänta och vänta och vänta.

Fortsätt ventilera med oss. Det behöver komma ut. Även de knasigaste tankar.

 

[95johsv]

Banken sa igår att det kan ju bli att han sätter ett bud jag inte kan lägga... Men min pappa sa att han kan hjälpa mig. För att förlora huset och tryggheten till barnen känns också. Och att han kommer bli så arg/ledsen/besviken

Gör han så bara för du inte ska kunna behålla huset när han kan inte göra det själv så har du ju faktiskt svart på vitt att han verkligen inte bryr sig om dig samt inte vill förändra sig utan endast hålla kvar dig i något för sin skull…

 

[Skjøldur]

Menar du att du nyss tog mannens parti? Han som fått henne att henne att stanna så många gånger och det trots de har en relation hon inte vill ha? När är det dags att lämna en relation man tröttnat på? När döden skiljer dem åt?

Jag tycker inte det är bra att fortsätta likadant som det är nu eftersom mannen inte riktigt kan förstå varför hon mår dåligt. Inte säkert hand spelar ett spel utan jag tror hellre att han kräver att få vara sig själv. Hon säger inte att han gått över gränsen för vad som är laglig eller att han är psykiskt sjuk. Därför tänkte jag att det kanske blir bra om en terapeut kan stärka hennes självförtroende och lära henne snacka med honom på ett rakt o enkelt sätt, möjligen ta till galghumor om han gormar o svär - hålla det ifrån sig.

 

[Skjøldur]

Jag fattar att jag verkar helknäpp och velig, men jag läser allt och det rullar i huvudet under dagarna


Det dom känns är ju bara att jag tänk och föreställt mig så länge ... Och NU så mår jag så otroligt dåligt .. är det för att det inte är rätt?

Jag läste på 1177 att man ska berätta för barnen så fort som möjligt.. är det rätt? När vi inte vet vem som ska bo var? Samtidigt som vi kommer att må dåligt båda två och de kommer att undra...

Hur gamla är barnen?

 

[Tonto]

Jag tycker inte det är bra att fortsätta likadant som det är nu eftersom mannen inte riktigt kan förstå varför hon mår dåligt. Inte säkert hand spelar ett spel utan jag tror hellre att han kräver att få vara sig själv. Hon säger inte att han gått över gränsen för vad som är laglig eller att han är psykiskt sjuk. Därför tänkte jag att det kanske blir bra om en terapeut kan stärka hennes självförtroende och lära henne snacka med honom på ett rakt o enkelt sätt, möjligen ta till galghumor om han gormar o svär - hålla det ifrån sig.

Men herregud, så man ska stanna i ett kasst förhållande bara den andra inte är psykiskt sjuk eller gör något olagligt?

 

[Fruentimber]

Jag tycker inte det är bra att fortsätta likadant som det är nu eftersom mannen inte riktigt kan förstå varför hon mår dåligt. Inte säkert hand spelar ett spel utan jag tror hellre att han kräver att få vara sig själv. Hon säger inte att han gått över gränsen för vad som är laglig eller att han är psykiskt sjuk. Därför tänkte jag att det kanske blir bra om en terapeut kan stärka hennes självförtroende och lära henne snacka med honom på ett rakt o enkelt sätt, möjligen ta till galghumor om han gormar o svär - hålla det ifrån sig.

Nej men vad händer här?
Dina "råd" är fullständigt uppåt väggarna.

 

[Fruentimber]

Men herregud, så man ska stanna i ett kasst förhållande bara den andra inte är psykiskt sjuk eller gör något olagligt?

Men EXAKT? Liksom jaha, han har inte slagit mig än och är inte diagnosticerad så då är det ju chill, bäst att jag går i terapi så att jag får lära mig hur jag ska hantera honom.



Och så undrar folk varför kvinnor stannar, när de får sådana här råd helt öppet på ett forum.

 

[startpompe]

Jag tycker inte det är bra att fortsätta likadant som det är nu eftersom mannen inte riktigt kan förstå varför hon mår dåligt. Inte säkert hand spelar ett spel utan jag tror hellre att han kräver att få vara sig själv. Hon säger inte att han gått över gränsen för vad som är laglig eller att han är psykiskt sjuk. Därför tänkte jag att det kanske blir bra om en terapeut kan stärka hennes självförtroende och lära henne snacka med honom på ett rakt o enkelt sätt, möjligen ta till galghumor om han gormar o svär - hålla det ifrån sig.

Han kan väl gå i terapi i så fall och lära sig lyssna och känna av.

Nej TS du är en god bit på väg även om de kanske är svårast just nu, att stå kvar i beslutet och bara gå. Ibland ska man inte tänka massa utan bara känna efter och ”nej jag vill inte de här” och lita på den känslan att de inte är rätt

 

[Fruentimber]

Därför tänkte jag att det kanske blir bra om en terapeut kan stärka hennes självförtroende och lära henne snacka med honom på ett rakt o enkelt sätt, möjligen ta till galghumor om han gormar o svär - hålla det ifrån sig.

Det är rent vidrigt att du sitter och "tipsar" en kvinna att hon ska gå i terapi för att lära sig hantera mannen.
Det är väl för helvete mannen som behöver gå i terapi här, om någon? Hur kan det inte vara uppenbart för dig?

Om en man "gormar och svär", är det kvinnans uppgift att lära sig hantera det, verkligen? Varför är det inte mannen som ska ta ansvar och sluta gorma och svära?

Vet du vad som kan hända kvinnor som skrattar när en man står och gormar och svär?

Dina råd är fullständigt huvudlösa.

 

[Amha]

Jag tycker inte det är bra att fortsätta likadant som det är nu eftersom mannen inte riktigt kan förstå varför hon mår dåligt. Inte säkert hand spelar ett spel utan jag tror hellre att han kräver att få vara sig själv. Hon säger inte att han gått över gränsen för vad som är laglig eller att han är psykiskt sjuk. Därför tänkte jag att det kanske blir bra om en terapeut kan stärka hennes självförtroende och lära henne snacka med honom på ett rakt o enkelt sätt, möjligen ta till galghumor om han gormar o svär - hålla det ifrån sig.

Poängen med att leva i en kärleksrelation med någon är väl att man ska bli glad av att vara med personen? Känna sig nöjd/glad med tillvaron, älskad osv? Inte att längta därifrån?

Det du beskriver känns ju mer som att leva med en reaktiv avkomma i tonåren där du måste fortsätta vara förälder. Där du måste lära dig att hantera dina och avkommans känslor, ta lite distans de gånger du får höra "jävla kärring" som en del i uppfostran. Inte sjutton ska man väl behöva ta en sådan roll för att ens partner uppenbarligen inte kan vara vuxen?

Jag vet att vissa sjukdomar/handikapp ställer till det men det innebär ju inte att partnern ska inta en föräldraroll.

 

[Modest]

Men EXAKT? Liksom jaha, han har inte slagit mig än och är inte diagnosticerad så då är det ju chill, bäst att jag går i terapi så att jag får lära mig hur jag ska hantera honom.



Och så undrar folk varför kvinnor stannar, när de får sådana här råd helt öppet på ett forum.

Patriarkatet at its best Gå i terapi och jobba med dig själv för att stå ut i din pissiga relation. Toppenråd!

 

[Framtiden]

Hur gamla är barnen?

4 och 6

 

[Framtiden]

Berätta för barnen.

Barn behöver kärlek, kärlek och mer kärlek. Hur och var de bor är mindre relevant. Häng inte upp dig på sånt.

Det är inte konstigt att dina tankar far omkring.
Du är mitt i en livsomvälvande kris och du har inte bara dina egna tankar att kämpa med. Du måste kämpa med en oförstående partner också.

Du bär ett jättelass nu. Det blir inte bättre av att vänta och vänta och vänta.

Fortsätt ventilera med oss. Det behöver komma ut. Även de knasigaste tankar.

Tack

Jag har mamma och pappa.. och syskon .

Men. De är ju helt partiska .... Så det känns svårt att reflektera ändå.

Han har aldrig varit fysisk eller så. Han har ett dataspelsmissbruk. Det är ett av skälen. Det andra att han, som han själv också vet.. svårt att ta tag i något och slutföra. Han kan visst göra saker. På sitt sätt. Men vi skiljer oss i När och Hur och Var.

 

[Fetaost]

Jag tycker inte det är bra att fortsätta likadant som det är nu eftersom mannen inte riktigt kan förstå varför hon mår dåligt. Inte säkert hand spelar ett spel utan jag tror hellre att han kräver att få vara sig själv. Hon säger inte att han gått över gränsen för vad som är laglig eller att han är psykiskt sjuk. Därför tänkte jag att det kanske blir bra om en terapeut kan stärka hennes självförtroende och lära henne snacka med honom på ett rakt o enkelt sätt, möjligen ta till galghumor om han gormar o svär - hålla det ifrån sig.

Jag blir så jäkla ledsen och förbannad när jag läser sånna här skittips!
Jag har varit i en relation där mannen gapade och svor åt mig. Förlöjligade mig, föringade mina känslor, hånade mig, frös mig ute, sa åtekommande att jag var en dålig mamma, kastade saker omkring sig, exploderade helt irrationellt för skitsaker.
Inget av det är olagligt men det ÄR psykisk misshandel. Och det äter sönder en.
Inte fan skulle jag gå i terapi för att hantera honom!!!
INGEN ska gå i terapi för att hantera någon annans problem.

TS har ETT problem. Mannen jävla offerkofta och den verkar sitta tight.