Hur börja skilja sig med småbarn?

Status
Stängd för vidare inlägg.
Jag har aldrig haft ett längre förhållande att bryta upp ifrån. Vi sågs som unga.

Vi har pratat mer, lugnt och liksom mer "memory lane" om hur vi hade det förr... Och vad som förändrats. Och hur. Och jag har hållt i min rådgivares råd, och varit ärlig. Och just dataspelandet kan han inte förstå hur det kan vara en så stor grej. Han undrar om jag hade tyckt det om det gällde en annan sport/hobby. Så där når jag inte.



Han vill att vi ska försöka "date"a för att lära känna varandra på nytt, nu.



Jag har sagt att jag är osäker och vet inte hur det skulle gå, och att jag är rädd att det skadar relationen. All osäkerhet som skulle ligga bakom det då. Men han vill försöka trotts det.

Att han gett upp så många gånger med annat i livet, men att han älskar mig.



Just det med älskar har jag också tagit upp. För så många gånger har jag känt att hans handlingar är mer för... Annat. Än bara kärlek för kärlekens skull.



Jag är glad över att läsa just att det liksom räcker med att jag inte vill. För jag känner ju hur jag söker skäl för att få gå.





Jag har funderat på att skriva ett kontrakt med mig själv och ta med alla negativa erfarenheter, samt vad jag känner skulle bli de positiva för mig att gå.

Han vill försöka NU. Du har försökt läge, ni har gått i terapi utan framgång. Det är inte ditt fel att han inte hängde med på tåget då. Vill en rädda sin relation får en kanske vara lite mer uppmärksam och vårdande gentemot relationen och partnern.

Han får helt enkelt ta konsekvenserna av att ha ignorerat dig och dina försök att rädda er relation. Läser jag det du skriver känns det som relationen nu är bortom all räddning i det här skedet.
 
Han vill försöka NU. Du har försökt läge, ni har gått i terapi utan framgång. Det är inte ditt fel att han inte hängde med på tåget då. Vill en rädda sin relation får en kanske vara lite mer uppmärksam och vårdande gentemot relationen och partnern.

Han får helt enkelt ta konsekvenserna av att ha ignorerat dig och dina försök att rädda er relation. Läser jag det du skriver känns det som relationen nu är bortom all räddning i det här skedet.

Ja, jag får samma tankar när jag läser i tråden, att han drabbats av "när skiten träffar fläkten"-syndromet, man vaknar upp först när det är för sent.
 
Jag tror det är svårt att "hämta igen" förhållandet om det gått till ett sånt här läge, du har velat se en ändring under lång tid, han vill försöka nu. Tyvärr känns det lite som att "man saknar inte kon förrän båset är tomt". Det är ju inget som säger att ni inte kan vara tillsammans fram över bara för att ni skiljer er nu. MEN flytta i sär, var själv, rå om dig själv och dina barn utan honom i närheten. Känn på livet där du inte behöver serva och rodda en vuxen människa.

Känns det sen att det var fel beslut, ja men då får du ta det därifrån. Som @athena_arabians skrev, bara kärlek är inte alltid tillräckligt, de behövs mer i ett förhållande.
 
Jag har aldrig haft ett längre förhållande att bryta upp ifrån. Vi sågs som unga.

Vi har pratat mer, lugnt och liksom mer "memory lane" om hur vi hade det förr... Och vad som förändrats. Och hur. Och jag har hållt i min rådgivares råd, och varit ärlig. Och just dataspelandet kan han inte förstå hur det kan vara en så stor grej. Han undrar om jag hade tyckt det om det gällde en annan sport/hobby. Så där når jag inte.



Han vill att vi ska försöka "date"a för att lära känna varandra på nytt, nu.



Jag har sagt att jag är osäker och vet inte hur det skulle gå, och att jag är rädd att det skadar relationen. All osäkerhet som skulle ligga bakom det då. Men han vill försöka trotts det.

Att han gett upp så många gånger med annat i livet, men att han älskar mig.



Just det med älskar har jag också tagit upp. För så många gånger har jag känt att hans handlingar är mer för... Annat. Än bara kärlek för kärlekens skull.



Jag är glad över att läsa just att det liksom räcker med att jag inte vill. För jag känner ju hur jag söker skäl för att få gå.





Jag har funderat på att skriva ett kontrakt med mig själv och ta med alla negativa erfarenheter, samt vad jag känner skulle bli de positiva för mig att gå.
Vad gäller dataspelande tänker jag att det handlar om hur mycket tid det tar från det gemensamma familjeansvaret? Har du möjlighet att lägga ligga mycket tid på en hobby utan att barnen eller hushållet blir lidande?

Att han säger att han älskar dig innebär inte några skyldigheter för dig. Du har inga skyldigheter att komma med en anledning till separation som han godkänner. Jag hade ett ex som tjatade i tio år att han inte förstod varför jag lämnade honom när han älskade mig. Ingenting jag sa var givetvis godkänt, det var en del i hans spel och sätt att försöka styra mig. Jag tillbaka en gång då han lovade att ändra sig, men det höll bara någon månad och sedan blev det ännu värre än tidigare så då gick jag för gott.

Fråga honom vad han är beredd att ändra på i sitt beteende för att du ska stanna kvar. Hur mycket han är villig att bidra med ekonomiskt och arbetsmässigt. Det brukar ge en bra uppfattning om hur den partnern som tar det minsta ansvaret tror att arbetsbördan ser ut.

Att skriva så som du tänkt tycker jag är en mycket bra idé, det är bra att ha något att se tillbaka på när man tvivlar på om separation är rätt väg att gå.
 
De flesta som skrivit i tråden har helt rätt. Man har ingen skyldighet att presentera ett giltigt skäl för att lämna någon. Egentligen är det ju rätt konstigt att vilja fortsätta vara med någon som inte vill. Tänk så här TS: vad skulle du vilja att dina barn gjorde om de var i din situation som vuxna?
 
Idag är egentligen "min" sovmorgon... Men dottern ville annat så vi kom upp tillsammans efter en stund.

"Som vanligt" kom frågan efter en stund.
Är det ok om jag går och vilar en stund så åker vi till tippen sen? (Alltså sover ca 2-3 h)

Direkt knyter sig magen på mig ...

Jag säger sen att det är jobbigt. Att jag tycker att vi hamnar i osynk. Och hur länge ska han sova? Ska jag väcka? Ställer han alarm? Och att jag har inte sovit bra heller.

Jamen vill du jag är uppe då? Jag kan vara det..

Då sa jag att jag av erfarenhet varit här förr. Att han är uppe för att jag ber om det. Och sen är han jättegrinig på dagen för att han ju inte fått sova... det blir liksom the lesser evil fast jag inte trivs med något av det

Så var det ok eller inte om han sov?

Så liksom, fine.. gå och sov, fast jag sa att åka till tippen är No biggie för mig. Annat arbete var svårare

-jaha, så du vill ha en dagsplan? Jamen om du åker sen då så gör vi det där andra sen?

(All luft är ur mig och jag orkar inte igen)

Mm.. visst

Och nu står jag här med dumstrut. När jag behöver vara starkast faller jag isär...
 
Idag är egentligen "min" sovmorgon... Men dottern ville annat så vi kom upp tillsammans efter en stund.

"Som vanligt" kom frågan efter en stund.
Är det ok om jag går och vilar en stund så åker vi till tippen sen? (Alltså sover ca 2-3 h)

Direkt knyter sig magen på mig ...

Jag säger sen att det är jobbigt. Att jag tycker att vi hamnar i osynk. Och hur länge ska han sova? Ska jag väcka? Ställer han alarm? Och att jag har inte sovit bra heller.

Jamen vill du jag är uppe då? Jag kan vara det..

Då sa jag att jag av erfarenhet varit här förr. Att han är uppe för att jag ber om det. Och sen är han jättegrinig på dagen för att han ju inte fått sova... det blir liksom the lesser evil fast jag inte trivs med något av det

Så var det ok eller inte om han sov?

Så liksom, fine.. gå och sov, fast jag sa att åka till tippen är No biggie för mig. Annat arbete var svårare

-jaha, så du vill ha en dagsplan? Jamen om du åker sen då så gör vi det där andra sen?

(All luft är ur mig och jag orkar inte igen)

Mm.. visst

Och nu står jag här med dumstrut. När jag behöver vara starkast faller jag isär...
Varför ska han gå och lägga sig i flera timmar mitt på dagen :confused: ?
 
Idag är egentligen "min" sovmorgon... Men dottern ville annat så vi kom upp tillsammans efter en stund.

"Som vanligt" kom frågan efter en stund.
Är det ok om jag går och vilar en stund så åker vi till tippen sen? (Alltså sover ca 2-3 h)

Direkt knyter sig magen på mig ...

Jag säger sen att det är jobbigt. Att jag tycker att vi hamnar i osynk. Och hur länge ska han sova? Ska jag väcka? Ställer han alarm? Och att jag har inte sovit bra heller.

Jamen vill du jag är uppe då? Jag kan vara det..

Då sa jag att jag av erfarenhet varit här förr. Att han är uppe för att jag ber om det. Och sen är han jättegrinig på dagen för att han ju inte fått sova... det blir liksom the lesser evil fast jag inte trivs med något av det

Så var det ok eller inte om han sov?

Så liksom, fine.. gå och sov, fast jag sa att åka till tippen är No biggie för mig. Annat arbete var svårare

-jaha, så du vill ha en dagsplan? Jamen om du åker sen då så gör vi det där andra sen?

(All luft är ur mig och jag orkar inte igen)

Mm.. visst

Och nu står jag här med dumstrut. När jag behöver vara starkast faller jag isär...
Fy så fult av honom! Lägger över allt ansvar på dig som om du var mamma till honom också!
 
Idag är egentligen "min" sovmorgon... Men dottern ville annat så vi kom upp tillsammans efter en stund.

"Som vanligt" kom frågan efter en stund.
Är det ok om jag går och vilar en stund så åker vi till tippen sen? (Alltså sover ca 2-3 h)

Direkt knyter sig magen på mig ...

Jag säger sen att det är jobbigt. Att jag tycker att vi hamnar i osynk. Och hur länge ska han sova? Ska jag väcka? Ställer han alarm? Och att jag har inte sovit bra heller.

Jamen vill du jag är uppe då? Jag kan vara det..

Då sa jag att jag av erfarenhet varit här förr. Att han är uppe för att jag ber om det. Och sen är han jättegrinig på dagen för att han ju inte fått sova... det blir liksom the lesser evil fast jag inte trivs med något av det

Så var det ok eller inte om han sov?

Så liksom, fine.. gå och sov, fast jag sa att åka till tippen är No biggie för mig. Annat arbete var svårare

-jaha, så du vill ha en dagsplan? Jamen om du åker sen då så gör vi det där andra sen?

(All luft är ur mig och jag orkar inte igen)

Mm.. visst

Och nu står jag här med dumstrut. När jag behöver vara starkast faller jag isär...
Himmel så jobbigt att behöva ta ställning till sånt hela tiden!
Du ska inte behöva projektleda ert liv.

Varför kan han inte planera sin tid så att han sover på natten och gör nödvändiga sysslor när du (dvs precis som normala människor) är vakna och aktiva.

Nä, tänk så mycket mer energi du kommer att ha för dig och barn när du inte har en sådan energitjuv inpå livet.
 
Idag är egentligen "min" sovmorgon... Men dottern ville annat så vi kom upp tillsammans efter en stund.

"Som vanligt" kom frågan efter en stund.
Är det ok om jag går och vilar en stund så åker vi till tippen sen? (Alltså sover ca 2-3 h)

Direkt knyter sig magen på mig ...

Jag säger sen att det är jobbigt. Att jag tycker att vi hamnar i osynk. Och hur länge ska han sova? Ska jag väcka? Ställer han alarm? Och att jag har inte sovit bra heller.

Jamen vill du jag är uppe då? Jag kan vara det..

Då sa jag att jag av erfarenhet varit här förr. Att han är uppe för att jag ber om det. Och sen är han jättegrinig på dagen för att han ju inte fått sova... det blir liksom the lesser evil fast jag inte trivs med något av det

Så var det ok eller inte om han sov?

Så liksom, fine.. gå och sov, fast jag sa att åka till tippen är No biggie för mig. Annat arbete var svårare

-jaha, så du vill ha en dagsplan? Jamen om du åker sen då så gör vi det där andra sen?

(All luft är ur mig och jag orkar inte igen)

Mm.. visst

Och nu står jag här med dumstrut. När jag behöver vara starkast faller jag isär...
Vill du fortsätta leva såhär? Om ja, gör det. Om nej, se till att få slut på den där relationen. Och tro inte att barnen inte märker hur ni kommunicerar och hur du påverkas av det, det märker de garanterat.


Förövrigt har jag och killen jag träffar alltid någon form av ungefärlig dagsplan, där det kan vara just "du sover först och efteråt ser vi till att få den där saken gjord", men då ser den som ska sova självmant till att ställa larm i rimlig tid och är noga med att det blir jämn arbetsfördelning efteråt också. Kommunikation är nyckeln där och att fullt ut respektera varandras behov osv, men det gäller ju då att båda vill och ser till att faktiskt kommunicerar också, så att inte den ena blir projektledare, att det inte blir dåligt samvete för någon osv. Jag har aldrig någonsin(!) bett honom att tex ställa ett larm på mobilen om han vill sitta vid datorn och spela innan vi ska iväg på något, det gör han självmant för att se till att vi båda kan komma i tid. Jag har inte heller någonsin behövt be honom att diska efter sig när han ätit eller ens behövt påminna om att ta bort ätbara saker från bordet för att hundarna inte ska stjäla det i ett oövervakat tillfälle (när vi började umgås informerade jag om att de kan stjäla, han la det på minnet direkt).

Det GÅR alltså att ha det betydligt lättare och smidigare än vad ni har det nu, men om inte han självmant vill jobba för det så kommer den förändringen aldrig ske. Har han inte ens försökt efter att ni gått till parterapi och liknande så är det verkligen helt orimligt att tro att en tillräcklig förändring kommer ske...
 
Vi pratade nu när han kom upp för jag sa direkt att Nej, jag gav in.

Han var glad för att jag sa det, att det är sånt vi måste prata om.

Självklart börjar jag gråta och han kommer för att trösta.

Fast jag säger att vi ÄR olika. Och att det är ju så uppenbart.

Då pratar han om Hur vi kan gå vidare med det.

För jag säger att jag ju alltid haft svårt att säga Nej... Och att jag själv är ansvarig för mig. Han för sig.

Han menar att Vi måste vara ansvariga för Oss. Annars är det liksom svårt
 
Han menar att han från sin familj är van att man gör saker även på eftermiddagen... Då hans familj är inom vården.

Bet mig i tungan för att säga att "ja, men då dom ju jobbat" för han hade nog sagt att han ändå haft en dålig natt.

När jag sa att på eftermiddagarna har inte jag energi, och sen middag.. barnen osv..

Ja, fast de är ju större nu så man kan göra saker på eftermiddagarna också nu.
 
@Framtiden Du har kämpat hur mycket som helst, länge. Han har inte vad jag förstått det gjort något alls för att jobba på sina tillkortakommanden som påverkar er relation så negativt än?

Snacka kan man ju göra när man är rädd att förlora allt till slut efter att inte engagerat sig ett skit innan.

Jag har i större delen av mitt liv haft en väldigt dåligt fungerande vardag. I mitt samboförhållande var det katastrof. Jag fattar att han inte pallade med det och att jag inte pallade med honom och vi var tillsammans alldeles för länge. Jag har börjat dra i det nu men än så länge har det inte gett några praktiska effekter mer än att jag fått en diagnos och börjat få rätt hjälp. Jag har lite för ofta dåligt samvete över hur det påverkar andra och speciellt killen jag träffar. Han å sin sida har visat väldigt tydligt från början att han är införstådd med mina svårigheter och ser inte dem som ett problem alls för förhållandet vi har. Men då ses vi också helt förutsättningslöst utan några som helst krav mer än att vara öppna och ärliga och att kommunikationen funkar, vilket den gjort från dag ett. Det har verkligen varit en mind opener att kunna bli så förstådd.

MEN. Detta bygger ju liksom på att jag långt innan jag träffade honom hade själv börjat ta tag i mitt liv och mina svårigheter. När vi träffades i höstas var jag supertydlig med att jag var inte öht i ett tillstånd att varken vilja eller kunna ha ett förhållande och jag är fortfarande kvar på ruta 1 av 100 i den frågan känns det som. Enda nyckeln för att detta funkar är just att vi kommunicerade bra och ville samma.

Blev nog alldeles för luddigt detta men min poäng är att jag tror det blir otroligt svårt för er tillsammans att hitta en väg ut utan att först vara isär. Han verkar sitta mer illa till än mig och du har redan tagit så mycket skada av er dysfunktionella relation. Jag har svårt att se att han ens kan ta tag i sig själv utan att lasta över en massa på dig precis som han gjorde idag? Den insikten verkar ju inte alls finnas. Jag har haft den insikten precis hela mitt liv och det är ju liksom en förutsättning att man ens ska kunna ta hjälp.
 
Han menar att han från sin familj är van att man gör saker även på eftermiddagen... Då hans familj är inom vården.

Bet mig i tungan för att säga att "ja, men då dom ju jobbat" för han hade nog sagt att han ändå haft en dålig natt.

När jag sa att på eftermiddagarna har inte jag energi, och sen middag.. barnen osv..

Ja, fast de är ju större nu så man kan göra saker på eftermiddagarna också nu.

Sådant behöver också klaffa i ett samboskap. Är man alltid i osynk såpass att det leder till att saker skaver man inte kan kommunicera sig nöjda kring så funkar det ju inte att vara sambo.
 
Idag är egentligen "min" sovmorgon... Men dottern ville annat så vi kom upp tillsammans efter en stund.

"Som vanligt" kom frågan efter en stund.
Är det ok om jag går och vilar en stund så åker vi till tippen sen? (Alltså sover ca 2-3 h)

Direkt knyter sig magen på mig ...

Jag säger sen att det är jobbigt. Att jag tycker att vi hamnar i osynk. Och hur länge ska han sova? Ska jag väcka? Ställer han alarm? Och att jag har inte sovit bra heller.

Jamen vill du jag är uppe då? Jag kan vara det..

Då sa jag att jag av erfarenhet varit här förr. Att han är uppe för att jag ber om det. Och sen är han jättegrinig på dagen för att han ju inte fått sova... det blir liksom the lesser evil fast jag inte trivs med något av det

Så var det ok eller inte om han sov?

Så liksom, fine.. gå och sov, fast jag sa att åka till tippen är No biggie för mig. Annat arbete var svårare

-jaha, så du vill ha en dagsplan? Jamen om du åker sen då så gör vi det där andra sen?

(All luft är ur mig och jag orkar inte igen)

Mm.. visst

Och nu står jag här med dumstrut. När jag behöver vara starkast faller jag isär...
Jag förstår faktiskt. Dataspelar han efter att du somnat - då kan du ju inte klaga på honom, så är han självklart jättetrött då barnen vaknar. Och sen tar han tröttheten som ursäkt för att visa dåligt humör och antagligen inte vara på alerten och hänga på i den vanliga hushållsköret med mat fram o bort o disk, tvätt, småplock.... och då han är trött och grinig så går barnen hellre till dig än honom. Och nu då du lät honom sova så kompenserar han antagligen inte då han vaknat genom att ta hand om allt då och säga åt dig att nu får du göra vad du vill fram till middagen...Kärlek är att säga, och visa, att "du är minst lika viktig som mig". Jag vet inte om du lämnat honom ensam med barnen en vecka någon gång, om inte har det kanske inte gått upp för honom hur mycket hushållsarbete det är. Du kanske kan åka bort utan barnen en vecka till att börja med.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Relationer Jag och sambon ska gå isär. Vi har två barn gemensamt. Sambon vägrar att diskutera frågan om boendet för barnen. Vi kan inte ha varannan...
2
Svar
30
· Visningar
3 084
Senast: Inte_Ung
·
Kropp & Själ Jag tror att jag "gått i väggen". I lördags gick ett av akvarierna här hemma sönder och så även jag. Det kändes som att allt rasade runt...
2 3 4
Svar
72
· Visningar
4 029
Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
18 268
Senast: Whoever
·
Relationer Gammal användare med anonymt nick pga vill inte kunna bli googlad. Det är så att jag har två minderåriga barn och är skild från barnens...
Svar
5
· Visningar
950
Senast: Crossline
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Semester.
Tillbaka
Upp