Hur får vi bukt med problemen?

[Skrikmamma]

@Skrikmamma super att du pratar om det! Det är så lätt att tro att man är själv. Jag har explosiva barn, med första var det mycket onödiga konflikter, och jag mådde onödigt dåligt av dem. Jag hamnade lätt i att tänka att jag hade traumatiserat barnet för livet om jag inte var superduper hela tiden. Jag har inga konkreta tips, jag ventilerade med förskolepersonalen vid några tillfällen och de tryckte mycket på att hitta bromsknapparna innan barnet blev vansinnig. Sen har det blivit ofantligt mycket bättre med åren, humöret är mer förutsägbart och vi kan resonera mer. Men det är skitjobbigt och frustrerande när det pågår.

Tack, precis så känner jag, ensamhet. Dels för att "alla andra" verkar ha en så konfliktfri tillvaro och dels för att jag faktiskt är ensam med barnet.

 

[Skrikmamma]

Bo Heljskov är som flera andra skriver väldigt bra på lågaffektivt, så titta gärna nån föreläsning.
Jag skulle rekommendera att avleda och välja konflikterna. Är det så farligt att barnet har fötterna på bordet så dom måste ner direkt? Testa att avleda genom att prata om något annat, fortsätt eran diskussion om vad ni ska göra under dagen, ville hen till den där roliga lekplatsen eller skulle ni åka och bada?
Jag har i mitt arbete med autism lärt mig att genom att ge reaktion på felaktigt beteende så förstärker man det oftast. Barnet vill ha en reaktion och lyckas genom att du blir arg.
Självklart kan du ändå säga att vi inte har fötterna på bordet, men i en lugn ton.
Tycker det var en bra idé som någon annan skrev att i läget när barnet sparkar på tallriken då ta den och duka av och säga något som "Har du ätit upp, vad bra, då kan vi gå och leka nu".

Att hålla fast skulle jag passa mig för, tänker själv hur hemskt det skulle vara att bli fastställd när jag själv är arg och frustrerad, jag tror bara det spär på ilskan och tillslut är barnet för starkt för att hållas...
Hamnar ni väl i situationen där barnet slås tycker jag stop-handen är bra. Håll upp en hand, sträck på dig och säg tydligt "stopp!" Utan att för den delen själv gå upp i affekt.

En 4åring går det oftast att prata och resonera med, fråga i ett lugnt läge, kanske en stund efter ett bråk, hur barnet vill att du gör när hen blir arg. Förklara att det gör ont när hen slåss och att du också blir arg och ledsen. Barn är oftast klokare än man tror.

Och du är ingen dålig mamma för att du skriker och blir frustrerad!

Stopp har vi pratat mycket om och hen använder det själv och jag är noga med att alltid respektera det. När jag gör det när hen är arg så fortsätter hen bara att slåss.

Problemet var inte att hen hade fötterna på bordet i sig, det var att hen testade gränserna genom att sparka närmre och närmre tallriken och jag vet av erfarenhet att hen inte slutar förrän tallriken flyger iväg. Avleda funkar ibland, men jag måste nog bli bättre på det.

Tack!

 

[Sofie_B]

Vill bara börja med att säga att jag inte har någon erfarenhet av det beskrivna, så jag spånar bara kring det jag hört i podcasts och läst. Om jag är fel ute så säg till! Fortsättningsvis vill jag säga att du inte alls är en dålig mamma, du är den bästa mamman för just ditt barn och du gör så gott du kan! Det ÄR tufft ibland och det får det vara!

Men det som slår mig direkt när jag läser det du skriver är att det ju för barnet inte handlar om att det är så viktigt att få ha fötterna på bordet, det handlar om att göra något som hen vet är förbjudet för att provocera fram en reaktion. Om du bara tänker i banan att avleda, att inte ta kampen, att distrahera kommer hen hitta på något annat som triggar dig, för det hen vill ha är just din reaktion. Jag har hört teorier om att många barn pushar gränserna när dom känner att en förälder inte är hundra närvarande eller mår helt bra (obs, nu pratar jag om när barnet pushar gränser/söker konflikter utöver det vanliga. I viss utsträckning är det ju högst "normalt" om vi ska använda ett sånt laddat ord). Helt enkelt för att det är bekräftelse på att föräldern faktiskt finns där och bryr sig, även om en arg förälder är "dålig" bekräftelse så är det i alla fall en bekräftelse.

Jag tänker spontant att ni har hamnat i en ond cirkel och att eftersom barnet är väl fungerande på förskolan så är det här något som triggas av er relation. Jag har all förståelse för att det är och har varit tufft, jag tycker att du ska söka hjälp. Ring till BVC och säg precis så som du skriver här - jag är ensam och ibland tänker jag att det är bättre för oss båda om jag inte fanns. Se till att du får hjälp, både någon att prata med men också avlastning i form av stödfamilj eller liknande. Att du får komma ifrån en stund och bara andas. Jag tänker att reaktionen att lämna situationen inte är bra i ert fall utan att det bara triggar barnet mer och får hen att göra större och värre saker.

 

[Mabuse]

Stopp har vi pratat mycket om och hen använder det själv och jag är noga med att alltid respektera det. När jag gör det när hen är arg så fortsätter hen bara att slåss.

Problemet var inte att hen hade fötterna på bordet i sig, det var att hen testade gränserna genom att sparka närmre och närmre tallriken och jag vet av erfarenhet att hen inte slutar förrän tallriken flyger iväg. Avleda funkar ibland, men jag måste nog bli bättre på det.

Tack!

Ta bort tallriken istället för barnet? Jag brukar se det som att om barnet inte klarar att ha tallriken där utan att sparka ner den, då var det för svårt att ha en tallrik. Om barnet klarar att låta tallriken vara så är man stor nog att kunna ha en tallrik, om man inte kan behärska sig från att sparka ner den var det för svårt. Då får man en lättare uppgift: bord utan tallrik.

Avleda har aldrig funkat med mina barn, annat än när de var bebisar. Men det kan säkert vara värt ett försök. Välja sina strider är det som funkat bäst för att minska antalet bråk, men inte sparka ner tallriken är ju en fight man måste ta. Men i bråkperioder bråkade jag t ex inte om ytterkläder eller bordsskick.

 

[TinyWiny]

Vilket jättefint och hjälpsamt inlägg, tack!

Jag förstår logiskt, och såklart i efterhand, att hen inte vill bråka eller jävlas. Min känsla i stunden blir dock "men varför ska du hålla på, du vet att du inte får!"

Angående regler så tycker jag nog inte att vi har så strikta regler. Inte göra illa varandra, inte ta sönder saker, man måste borsta tänderna och liknande. Jag har inga problem med att hen vill äta maten i soffan eller under bordet, kladdar med vatten eller skita ner sig. Men, jag märker att de här konflikterna gör mig striktare och att jag har sämre tålamod. Så det blir en ond spiral.

När jag säger nej, stopp eller sluta (med eller utan en förklaring) så reagerar hen antingen med att fortsätta ännu värre eller att slå mig. Jag står helt handfallen i de lägena, jag får ingen kontakt!

Självklart är det känslan man får! Vi är ju mänskliga! Men att vara medveten om vad som styr agerandet kan göra att man kan tackla det annorlunda. Inte genast men med träning kommer färdighet.

Det är precis det här som är så vanligt. Istället för att hålla fast vid det som man egentligen vet fungerar så gör den onda cirkeln att ens tålamod minskar, man blir ofrivilligt hårdare och har en minimal gräns till ilska och frustration. Tänk dig en mental stoppskylt, en stor sten i vägen eller vad som helst som hindrar dig ifrån att lägga till en massa grejer istället för att hålla det du vet att ni behöver.

Jag vet att detta är kontroversiellt och jag har fått mycket skit för min åsikt men jag tror att väldigt många behöver slå av sig sin frustration. Då är en boxboll den ultimata lösningen. Livet är inte rosa enhörningar och regnbågar alla gånger och att då få sluta låtsas att det är det och få gå loss kan vara exakt det som behövs. Jag tror nämligen att många konflikter hade kunnat undvikas om frustrationen inte hade legat så nära. Många anser att det är våld att slå på en boxboll och att våld inte ska finnas eller uppmuntras men jag tror inte att risken att barnet blir våldsammare av att slå av sig finns. Barn lär sig var man kan kissa, var man kan äta, var man kan springa, var man kan bada, varför skulle de inte kunna lära sig att det är på boxbollen man slår och ingen annanstans?

 

[Hyacinth]

Tack, precis så känner jag, ensamhet. Dels för att "alla andra" verkar ha en så konfliktfri tillvaro och dels för att jag faktiskt är ensam med barnet.

Det har inte alla andra. Men är man två har man nån som kan ta över när man inte orkar. Det har inte du.
Dels undrar jag om du kan utöka ditt kontaktnät så du kan få avlastning ibland, sen kan man prata med bup eller föreningen för ensamstående med barn och få lite pepp och stöd. Det är ensamt att vara ensam förälder kan jag tänka mig. På gott och ont.
Kan du prata med vänner om det? Så de i din nätet kan peppa vid behov??

 

[pollex]

Nej det förstår jag absolut att du inte vill! Därav mitt inlägg att det inte är helt oproblematiskt att göra hur som helst, för att förtydliga

Och det finns ju givetvis fasthållande och fasthållande samt att det påverkar barn olika beroende på barnet - det jag tänker är väl om barnet upplever obehag och får panik när du håller i armarna (men det är ju inget som indikerar det i dina inlägg) som kan göra situationen värre eller vara farligt.

Jag förstår, och det är en viktig poäng!

 

[Jenka]

Jag är inte expert och har dessutom yngre barn, men här hjälper det ganska ofta att fråga "vill du ha en kram?" (Svaret är ja och konflikten oftast glömd). Kanske helst innan hen börjar slåss då.

Konflikter är du i alla fall inte ensam om. Jag läser, funderar och tar till mig också gällande några saker jag inte "rår på" eller kan välja bort.

 

[Mabuse]

Fast att ta ögonkontakt/kräva ögonkontakt om barnet är i affekt är sällan en jättebra idé. Allt annat är jättebra, att bekräfta och vara närvarande, men själva ögonkontakten kan bli ytterligare ett moment som skapar konflikter.

Jag förstår att det hjälper för er just nu @pollex men generellt är det inte så bra att hålla fast ett barn som slåss och barnen tenderar ju att bli större vilket gör att det dessutom sällan är en lösning på sikt - vilket kan vara bra att veta även för @Skrikmamma - om en använder sig av er metod som förälder. Det finns mycket att läsa på området just för att det är potentiellt farligt att hålla fast barn som är i affekt.

Men vad är alternativet? Stå där och låta sig bli slagen? Hur ska man freda sig?

 

[Mabuse]

Jag är inte expert och har dessutom yngre barn, men här hjälper det ganska ofta att fråga "vill du ha en kram?" (Svaret är ja och konflikten oftast glömd). Kanske helst innan hen börjar slåss då.

Konflikter är du i alla fall inte ensam om. Jag läser, funderar och tar till mig också gällande några saker jag inte "rår på" eller kan välja bort.

När mina barn har varit så arga att de velat slå mig har de definitivt inte velat haft några kramar, de har ju varit fly förbannade på mig!

Min erfarenhet av barns ilska är inte att den lätt går upp i rök genom att avleda eller ge en kram. Det tar en stund till känslorna svänger, är de rasande så är de, ett litet tag.

 

[Emelie381]

När mina barn har varit så arga att de velat slå mig har de definitivt inte velat haft några kramar, de har ju varit fly förbannade på mig!

Min erfarenhet av barns ilska är inte att den lätt går upp i rök genom att avleda eller ge en kram. Det tar en stund till känslorna svänger, är de rasande så är de, ett litet tag.

Fast att avleda på olika sätt är ju innan barnet hamnat i affekt. För att få barnet att koncentrera sig på något annat och slipper bli så arg att slag kommer.

När slagen kommer är det enligt min åsikt bäst att bara gå. Låt barnet vara och gå iväg. Självklart är det annorlunda hemma än på jobb, men i jobbet är fysiska ting alltid bättre att slå på än människor. Går säker sönder så gör dom det. Vi arbetar för att förebygga konflikterna, så att barnet/ungdomen/vuxen inte behöver hamna i situationerna där dom helt förlorar kontrollen och börjar slås.

 

[Killaloe]

Men vad är alternativet? Stå där och låta sig bli slagen? Hur ska man freda sig?

Alternativt hålla fast menar du?

Jag tycker också det är bättre att lämna situationen om det är möjligt, men en får ju såklart göra på det sättet som en kan och behöver göra.

 

[Lovisaleonora]

Ta bort tallriken istället för barnet? Jag brukar se det som att om barnet inte klarar att ha tallriken där utan att sparka ner den, då var det för svårt att ha en tallrik. Om barnet klarar att låta tallriken vara så är man stor nog att kunna ha en tallrik, om man inte kan behärska sig från att sparka ner den var det för svårt. Då får man en lättare uppgift: bord utan tallrik.

I total avsaknad av barn och möjligen diskvalificerad att uttala mig därigenom, men detta hade jag valt för att slippa ta konflikten. Bort med tallriken, lugnt meddelat att fötter har vi inte på bordet, och sedan gjort något annat. Då får man välja att hänga med och göra något annat eller fortsätta fåna sig med fötterna på bordet.

 

[pollex]

Fast att avleda på olika sätt är ju innan barnet hamnat i affekt. För att få barnet att koncentrera sig på något annat och slipper bli så arg att slag kommer.

När slagen kommer är det enligt min åsikt bäst att bara gå. Låt barnet vara och gå iväg. Självklart är det annorlunda hemma än på jobb, men i jobbet är fysiska ting alltid bättre att slå på än människor. Går säker sönder så gör dom det. Vi arbetar för att förebygga konflikterna, så att barnet/ungdomen/vuxen inte behöver hamna i situationerna där dom helt förlorar kontrollen och börjar slås.

Alternativt hålla fast menar du?

Jag tycker också det är bättre att lämna situationen om det är möjligt, men en får ju såklart göra på det sättet som en kan och behöver göra.

Eftersom ni båda vad jag förstår jobbar professionellt (?) med detta, och jag förmodar att ni träffat många barn, så blir jag nyfiken på vad ni brukar få för reaktioner på att gå iväg?

Jag har ju bara mitt barn, men går man iväg (jag har såklart provat) så leder det till ett barn som springer efter (för att fortsätta slåss), gör sig illa (genom att råka slå på/gå in i saker), och blir mer upprörd (det skulle jag också bli om jag försökte uttrycka min ilska för någon och denne bara gick iväg (men jag slåss för all del inte ).

 

[Emelie381]

Eftersom ni båda vad jag förstår jobbar professionellt (?) med detta, och jag förmodar att ni träffat många barn, så blir jag nyfiken på vad ni brukar få för reaktioner på att gå iväg?

Jag har ju bara mitt barn, men går man iväg (jag har såklart provat) så leder det till ett barn som springer efter (för att fortsätta slåss), gör sig illa (genom att råka slå på/gå in i saker), och blir mer upprörd (det skulle jag också bli om jag försökte uttrycka min ilska för någon och denne bara gick iväg (men jag slåss för all del inte ).

Av dom barn och ungdomar jag jobbar med och även mitt eget så har jag upplevt att ilskan går att ta ut på andra saker än mig, tex saker, dörrar mm. Säger självklart till innan jag går tex "När du slåss får jag ont och kan inte leka mer med dig".
Ett annat alternativ är att följa med i rörelsen av slagen, vilket gör att de som slår inte får lika mycket kraft, bli slapp i kroppen och inte göra motstånd, men det är i tillfällena vi inte kan komma undan.
Jag har inte alternativet att hålla fast, vi jobbar inte så och det blir anmälan, dessutom är många jag jobbar med mycket starkare än vad jag är= ingen chans.
Sen är det så jäkla svårt att faktiskt göra allt man lärt sig i situationer där någon slåss, kroppen har egna reflex och hjärnan kan låsa sig.
Sen att gå iväg är också något som bör göras innan situationen går för långt. Hjälper inte avledning och jag känner att personen nog kommer bli våldsam så går jag undan för att skapa utrymme, utrymme för personen att lugna sig.

 

[Killaloe]

Eftersom ni båda vad jag förstår jobbar professionellt (?) med detta, och jag förmodar att ni träffat många barn, så blir jag nyfiken på vad ni brukar få för reaktioner på att gå iväg?

Jag har ju bara mitt barn, men går man iväg (jag har såklart provat) så leder det till ett barn som springer efter (för att fortsätta slåss), gör sig illa (genom att råka slå på/gå in i saker), och blir mer upprörd (det skulle jag också bli om jag försökte uttrycka min ilska för någon och denne bara gick iväg (men jag slåss för all del inte ).

Det blir ju jättestor skillnad att jobba med barn gentemot att vara förälder - såklart. oftast blir situationen lugnare när vi avlägsnar oss, eftersom vi nästan alltid är en del i att det blir fel. Men, vi har ju givetvis inte samma känslomässiga band till dom vi jobbar med att vårt avvikande är en lika stor förlust så att säga. Jag/på mitt jobb går vi ju inte heller långt och bara lämnar barnen vind för våg (så ingen tror det) utan det handlar kanske om att lämna rummet och vänta ut barnet eller bara börja göra något annat för att rikta om uppmärksamheten om möjligt (typ ta på sig skorna och gå ut för att få med barnet ut istället där dom kan röra sig mer och bli av med lite uppdämd energi, sätta sig och vara tråkig etc)

Sen har vi såklart (!) inga magiska lösningar och det händer absolut att vi får stryk men ja, vi får alltid rådet att i sådana lägen försöka lämna situationen för det är bättre att saker går sönder än människor. (Sen jobbar vi ju stenhårt på att inte hamna där, men det ör ju vårt jobb och vi förväntas orka ta det jobbet det innebär - det tror jag ingen någonsin förväntar sig att en förälder ska orka alla dagar i veckan, all tid på dygnet)

 

[Emelie381]

Det blir ju jättestor skillnad att jobba med barn gentemot att vara förälder - såklart. oftast blir situationen lugnare när vi avlägsnar oss, eftersom vi nästan alltid är en del i att det blir fel. Men, vi har ju givetvis inte samma känslomässiga band till dom vi jobbar med att vårt avvikande är en lika stor förlust så att säga. Jag/på mitt jobb går vi ju inte heller långt och bara lämnar barnen vind för våg (så ingen tror det) utan det handlar kanske om att lämna rummet och vänta ut barnet eller bara börja göra något annat för att rikta om uppmärksamheten om möjligt (typ ta på sig skorna och gå ut för att få med barnet ut istället där dom kan röra sig mer och bli av med lite uppdämd energi, sätta sig och vara tråkig etc)

Sen har vi såklart (!) inga magiska lösningar och det händer absolut att vi får stryk men ja, vi får alltid rådet att i sådana lägen försöka lämna situationen för det är bättre att saker går sönder än människor. (Sen jobbar vi ju stenhårt på att inte hamna där, men det ör ju vårt jobb och vi förväntas orka ta det jobbet det innebär - det tror jag ingen någonsin förväntar sig att en förälder ska orka alla dagar i veckan, all tid på dygnet)

Kan bara hålla med. Är alltid lättare på jobbet än hemma. Finns ingen som kan trigga mig så mycket som min dotter. Men jag har ändå fler verktyg genom jobbet att också använda mig av hemma, ändå hamnar vi i konflikter ofta.
Ingen förälder är perfekt och det är jäkligt tufft bitvis. Speciellt när man hamnar i konflikter.

Tror också det skulle vara enklare för dig TS om du hade någon slags avlastning, inte alls konstigt om ni bråkar när ni bara har varandra att bråka med.

 

[Emelie381]

Att gå iväg är också ett andningshål för mig. När jag känner att jag inte klarar upp situationen eller är på väg att bli arg kan jag gå iväg någon minut andas och lugna mig. Vilket också brukar ge bättre effekt än om jag börjar skrika. Affektsmitta är också något som kan vara värt att läsa om.

 

[Jenka]

När mina barn har varit så arga att de velat slå mig har de definitivt inte velat haft några kramar, de har ju varit fly förbannade på mig!

Min erfarenhet av barns ilska är inte att den lätt går upp i rök genom att avleda eller ge en kram. Det tar en stund till känslorna svänger, är de rasande så är de, ett litet tag.

Tja, på min funkar det ofta men han är som sagt yngre. Och kanske snarare innan det blir fullt krig, tex när det mest börjar kännas som att det försöks provoceras.

 

[Kattennizze]

Att gå iväg är också ett andningshål för mig. När jag känner att jag inte klarar upp situationen eller är på väg att bli arg kan jag gå iväg någon minut andas och lugna mig. Vilket också brukar ge bättre effekt än om jag börjar skrika. Affektsmitta är också något som kan vara värt att läsa om.

Jo jag brukar också gå i väg, annars kan jag få en stol i skallen och det är inte så kul. Idag på morgonen gjorde jag dock bort mig, min 9-åring hade fått lov att ha paddan för att inte väcka de andra och kunde såklart inte sluta se det superduper roliga programmet. Där var fel nummer ett, jag ställde för höga krav på vad han klarar av. Så såklart fick jag paddan efter tag när vi skulle äta frukost efter tjatande. Då var han redan i affekt och sen behövdes inte mycket utan han gav sig såklart på mig. Nu är jag väldigt lugn i de här situationerna och eftersom han är så smal och klen slår han ju inte så hårt. Problemet är ju att nu känner sig så misslyckad förstås, han vill ju inte skrika och bete sig såhär men kan inte hjälpa det. Jag måste verkligen tänka igenom vilka krav jag ställer på honom så han får en chans att lyckas och inte misslyckas som idag.